tajny vipers
Tiny Vipers 

Inte alla når upp till ytan och inte alla tillåts göra det heller. Det är en tråkig situation bland många musiker och en tyvärr alltför vanlig sådan. Trots att det finns så mycket bra musik och så sjukligt många musiktidningar och musikbloggar världen över så tenderar etablerad musikmedia inte täcka all den musik som man hade kunnat önska, då de ofta är upptagna med att se vilka fejder som Taylor Swift är med i på Twitter eller vad Kanye West har ätit till lunch. Längre ner finner ni en lista på 10 artister som förtjänar mer uppmärksamhet och/eller som media helt missat att rapportera om. Trevlig lyssning! /Mattias El Mansouri 


White Poppy

whitepoppy2

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. Tidigare iår släppte hon LP:n Natural Phenomena, ett stycke drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer, fördelat över 10 stycken transcendentala låtar. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.


ANAMAI 

10390036_10153919185859428_5966981797244446086_n

ANAMAI är Torontobaserade Anna Mayberrys soloprojekt . Hon är mest känd från det kanadensiska noiserock-bandet HSY, men hade under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med David Psutka a.k.a Egyptrixxs, som sedan släpptes i våras.  Hennes musik som ANAMAI är suggestiv och drömsk, men framförallt oerhört expanderat intimt och minst lika stämningsfull som kuslig. Att lyssna på första låten ”Lucia” känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet.

Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me some other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert och musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste (och tyvärr lite förbisedda) artisterna just nu.


Sumie 

sandra

Det finns få artister där uttrycket less is more är så direkt applicerbart på musiken de gör, men det känns helt rätt att benämna Sumies musik som det. Göteborgsbaserade Sandra Sumie Nagano, som hon fullständigt heter,  började göra musik 2008, några år efter att hon hade bildat familj och till skillnad från sin lillasyster Yukimi Nagano, mer känd som sångerskan i Little Dragon, valde hon den lågmälda och akustiska vägen.  Några år senare debuterade hon med en självbetitlad platta på indielabeln Bella Union vintern 2013, som bland annat spelades in tillsammans med Nils Frahm i hans studio.  Det dröjde dock några månader innan hennes musik nådde min radar, men när den gjorde det blev jag helt förälskad.

I Sumies musikaliska värld existerar bara hon och hennes akustiska gitarr. Inget annat. Det är intimt, men inte för sorgligt eller utlämnade för att ta bort fokus ifrån musiken. Det är bara så förbaskat bra och nedskalat att det inte behövs något mer. Sandras vackra stämmor är minst lika avväpnande som de är trollbindande och hennes subtila gitarrkomp likaså, något som förmedlar en känsla av att personen bakom allt det här är en smått blyg och medieskygg person, en som är försiktig med att blotta sitt konstnärskap för allmänheten. Har man det i åtanke när man lyssnar på hennes musik, så uppstår en sorts outgrundlig tacksamhet för att hennes alster har kommit till världen. Om bara fler kunde upptäcka henne…


William Basinski

B_at_mixing_board_1394539056_crop_550x366

William Basinski gör utdragna ljudlandskap av sorg olikt något annat man någonsin hört förut. Att bara benämna hans musik som kasettbandsambient vore otroligt förminskande då det egentligen inte finns nog med superlativ i världen att överösa honom med för att kunna beskriva hans oerhört suggestiva och smärtsamt vackra musik. Istället för att vara vardagsflyktig på ett eskapistiskt sätt så tar snarare Basinskis musik med oss på långa, långa resor till parallella tidslinjer av tragiska livsöden, men på ett drömskt, meditativt och kontemplerande sätt. En sorgens färd på livets drivved innan stupets oundviklighet.


Isan

cdff5a323e6eacd1232fcfbac203583b

Isan är en Dansk-Brittisk duo bestående av Robin Saville och Antony Ryan. Tillsammans har de sedan 1998 släppt experimentell och oerhört (läs: sjukligt ) suggestiv elektronisk musik, främst rattad på analoga synthar. De har gjort en hel del soniska utforskningar, med ljudlandskap och tonsättningar som har ljudit av det mesta: Interstellär satellit-electro, storstadsmelankolisk ambient och organisk safari-minimalism, allt med en äkta och gedigen originalitet och ett vardagsflyktigt, världsfrånvänt sinne till musikaliska tonsättningar.


Halls 

halls

Halls är Londonbaserade Samuel Howards soloprojekt. Jag upptäckte honom 2012 när han debuterade med LP:n Ark och jag har periodvis återkommit till hans musik sedan dess. Musiken han gör bygger på melankolisk ambient byggd ovanpå steppande och travande microbeats men den är även ackompanjerad av hans sorgsna, oartikulerade stämmor, något som i helhet bidrar till panoramiska kyliga ljudlandskap, inte långt ifrån det musikaliska förkroppsligandet av Holy Others omslag till With U-EP:n som släpptes 2011: kalla lakan utan någon som kan värma upp dem, svunna tvåsamheter, introspektion och själslig tomhet. Låter det dock för deppigt, så misströsta ej, ty han släppte en betydligt gladare platta förra året betitlad Love To Give. Men jag föredrar Ark.


Liminals

liminals

Det finns många artister och producenter som kommer bort i vimlet. Som inte når upp till ytan och får sin del av den uppmärksamhet de förtjänar, framförallt i Sverige. Liminals är en av dem, trots förbisedda artiklar på Pitchfork, SVD och gamla dammsamlande program på Sveriges Radio. Den uppsalabaserade duon signerat Tomas Bodén och Anna-Karin Brus från den experimentella electropop-gruppen Differnet introducerades för mig en sen vinterkväll för fyra år sedan av min vän Mikael och jag har sen dess hållit dem högt. 2009 debuterade Liminals med EP:n Hearthand på den svenska labeln Technogenic, fyra låtar befinnandes i ett gränsland mellan techno och elektronisk pop. Redan här etablerades det att Brus och Bodén var av en särart, två musiker med förmågan att förnya en beprövad genre genom att sudda ut alla referenspunkter och därmed göra det till sitt eget.

Men den hörde jag först 2012, ett år efter att Mikael hade introducerat låten ”The Dendrites” för mig, låten som fick mig på fall, låten som finns med på alla electronica/techno/dans-spellistor som jag någonsin sammanställt, låten som hänger med mig än idag ut på löpspåret, på cykeln och som inspiration för när jag själv proddar techno. Det är förmodligen den bästa låten jag hört inom genren, sinnesjukt hypnotisk och outgrundligt mörk, en dröm i fyrtakt placerad i den där subtila triangeln mellan gammal Detroit-Techno, Chicago-House och kontemporär Berlinsk techno, fast med Liminals utsuddande prägel på den. Lyssna bara på ackorden, de är som hämtade från Inner City‘s gamla 80-talsdänga ”Good Life” fast manipulerade i en Sherman-filterbank, överrösta med massa fjäderrev och uppburna med kraftiga kickdrums och krispiga hi-hats.

And oh: de har precis släppt nytt på bästa Zeon Light! Du kan lyssna/köpa här!


Tiny Vipers

tiny vipersss

Tiny Vipers är artistnamnet för den Seattlebaserade singer/songwritern Jesy Fortino. Hon debuterade 2007 med plattan Hands Across The Void och följde upp den med Life On Earth 2009, men jag kände inte till henne förrän hon teamade ihop sig med Grouper (Liz Harris) och bildade duon Mirrorring som 2012 släppte plattan Foreing Body, som för övrigt är en av världens vackraste album. Där fick jag höra hennes säregna sångröst och hennes varma, kontemplerande och perfekt kalibrerade singer/songwriter-pop, som sprungen från en kontext av lägereldar och återberättande berättelser om sargade livsöden. Sjukt bra helt enkelt.


Dale Cooper Quartet & The Dictaphones

0

Franska Dale Cooper Quartet & The Dictaphones gör hemsökande noir-inspirerad doomjazz med lika mycket tungsinthet som den deppigaste av deckare eller filmer om ensamma män som drar till loungebarer fyllda med tjock cigarrök filtrerad genom svag, blå belysning. Men deras experimentlusta sträcker sig längre än den regniga, storstadsmelankoliska noirjazzen och lånar återkommande in influenser från skimrande ambient, minimalistiskt electronica och mörk, avgrundsdjup drone. I deras musik suckar inte bara saxofonerna, utan även gitarrerna.


Tujiko Noriko

tujikonoriko

Tujiko Noriko (eller Noriko Tsutjiko) är en japansk, men numera Paris-baserad avantgardistisk och experimentell musiker som skapar sin musik med utsuddade referenspunkter och ett gediget hantverk. Sedan debuten år 2000 har hon spottat ut sig 11 plattor och en drös med artistsamarbeten med bland annat Lawrence English, men jag fick inte nys om henne förrän en vacker kväll för två månader sedan då hon råkar vara signad till ett skivbolag som även huserar en av mina favoritduos ISAN.

Tujikos musik är subtil och minimalistisk, sample-baserad, med lager på lager av ljud som låter sig byggas upp under oöverskådliga minuter, med lager av stämmor och knastrande microbeats, ackompanjerade av såväl engelsk som japansk lyrik, men mest av allt är den omfamnande och varm, outgrundligt vacker och träffande. Förra året kom hon tillbaka efter ett par år av uppehåll med en av de finaste och mest förbisedda plattorna som någonsin släppts, My Ghost Comes Back, som trots att merparten av lyriken är på japanska, är ett av de mysigaste, intressantaste och vackraste album jag någonsin fullt engagerat lyssnat mig igenom.

courtney

Dag: Torsdag
Scen: Magasin 105
Betyg: 9/10

När jag efter en stunds febrilt letande till slut kommer fram till insläppet på nya Stay Out West-området Bananpiren går det redan att höra Courtney Barnett och band spela öppningsackorden till ”Elevator Operator”. Medan jag får väskan kollad går det att höra hur australienskan tar ton. Trots avståndet mellan mig och den hangarliknande byggnaden lyckas jag höra de första av många rader alldaglig rock-lyrik som väntar:

”Oliver Paul, twenty years old

Thick head of hair, worries he’s going bald

Wakes up at quarter past nine”

Väl inne på området rusar jag mot Magasin 105, och när jag kommer in i lokalen finns där inget bredare än mitt leende. Redan under de första stunderna av konserten bevisar Courtney Barnett varför hon har fått förtroendet att leverera sin garagerockiga indie under årets festival. Som i en slags symbios med sin lika långhåriga basist låter Barnett håret segla ner framför ansiktet under hänsynslösa gitarrsolon som ackompanjerar nästan hela låtlistan. Trots avsaknaden av macho-rockens sex, droger och övrig dekadens i Barnetts texter, är adrenalin-nivån i lokalen minst sagt påtaglig. Utöver den lilla skara publik som passionerat står och sjunger med i texterna går det inte att se speciellt många som inte delar mitt leende.

Till och med den största av rock-skeptiker är välkommen på den här spelningen. Det blir till exempel aldrig smaklös ”gitarr-onani” i Courtney Barnetts rock. Till skillnad från de flesta hårflängande rockband handlar det aldrig om att Barnett, eller någon annan i bandet, ska stå och visa upp sin tekniska kapabilitet. Att gitarrsolona verkar handla mer om explosiva vredesutbrott på gitarrhalsen än pentaskala och sextondelar gör det hela väldigt tydligt. Under låtar såsom avslutningsnumret ”Pedestrian At Best” blir det tydligt att Courtney Barnett snarare drivs av sin genuina och energiska attityd än något annat. Stundvis är det till och med en attityd som skriker punk, mer än något annat.

Jag missade tyvärr Patti Smiths spelning i Slottskogen, men jag ska inte låtsas som att jag sörjer det speciellt mycket så här i efterhand. Courtney Barnett bjöd nämligen på i princip allt jag önskar av en rock-spelning. Patti får helt klart vakta sin tron noggrant framöver.

Emil Moodysson

b3f2376f-74d9-4b75-a998-79f9032fdba8

Semi-psykedelisk garagerock och latino-percussion, funkar det? Ja det gör det. I alla fall om du heter Sudakistan. Stockholmskvintetten har på sin senaste bomb till singel låtit inkorporera sitt sydamerikanska ursprung och lagt det i en garagerock-kontext med effektbelagda rivjärn till gitarrer i ett sound som av andra kallats ”intelligent partyrock”. Att även Pitchfork, NME och BBC har plockat upp dem säger nog lite om hur bra de är och hur bra de kan komma att bli.

Deras LP Caballo Negro släpps den 30:e Oktober på PNKSLM Recordings, på limiterad vinyl, CD och digitalt.

Mattias El Mansouri 

död mark

Yung Lean (och co?) är tillbaka med sitt sidoprojekt signerat smutsiga electro-punk-outfiten Död Mark med låten ”Bränd”. Senast vi skrev om honom var förra året när han (eller de, för den delen) debuterade med låten ”Vit Sprit” som var ett infernaliskt oväsen i moll. ”Bränd” är en följetång på temat ”sönderspräckt ljudbild och kompressorer som håller på att gå in i väggen” med en ljudbild som för tankarna till Crystal Castles klaustrofobiska ”Doe Deer” – sönderfrätt, becksvart och förödande.

Mattias El Mansouri

UjAhzpDAZizZEy1MhACukQQli3gmLCQE_YfscPV99q55YjPnRSCE7rnq5vyl48fMGJGtGQ=s2048

Den Dansk-Australiensiska duon Palace Winter har släppt en singel från sin kommande EP Medication som släpps den 2:a Oktober. Låten heter Menton och är stöpt i en form av subtil indierock ackompanjerad av vida ,drömska synthmattor och travande gitarrspel. Titeln råkar också vara hämtad från en fransk by där Carl Coleman (ena halvan av duon) spenderade sommaren 2014 på ett hotell med det perfekt sammanträffande namnet Palace Winter.

Mattias El Mansouri

jolypmpix
Foto: Kristin Lidell

Göteborgsbaserade Jolympix skulle inte ha nått min radar om det inte vore för en ihärdig pressperson som droppade deras musik i min inkorg och nitiskt följde upp mailet kontinuerligt, bara för att se om jag hunnit lyssna och inte undgå denna suggestiva och magnifika konstellation. Jolympix består av Johanna Nordström, Joel Wästberg, Jonatan Ahlbom och Elsa Hedberg och tillsammans skulpterar de enligt utsago Indie-Beat-Afrodub-pop, men deras debutsingel ”Let It Go” visar prov på annat. Det är minimalistisk, släpande electropop från kallare breddgrader, men framförallt oerhört suggestiv och vacker sådan, med soniska landskap som ljuder av höstmelankoli och ljudmattor som för tankarna till daggvått gräs och disiga åkrar.

Att medlemmarna bland annat synts och spelat med Junip samt repat och spelat in sin kommande självbetitlade EP (kommer i slutet av 2015) i ett kreativt tillhygge i Göteborg med bland annat José Gonzales och Little Dragon som närmsta grannar, säger väl lite om vilken potential deras eklektiska musik har och kan komma att ha. Jag längtar tills deras Indie-Beat-Afrodub-Pop ser världens ljus.

Mattias El Mansouri 

anna von hausswolff

Göteborgskan Anna Von Hausswolff har varit relativt tyst sedan 2013-års unisont hyllade och magnifika Ceremony, men är nu aktuell med sin tredje fullängdare The Miraculous som släpps den 13:e November på Pomperipossa Records. I förrgår släppte hon låten ”Come Wander With Me/Deliverance”, en låt som markerar hennes återvändo till den tungsinta, långsamma drone-rock som inte fick plats på Ceremony, förutom på ”Deathbed”, fast den här gången ännu mörkare, tyngre och med referenspunkter som för tankarna till Black Sabbath och Swans klaustrofobiska rock. Det är drygt 11 minuter av ren njutning: dunkla ljudmattor, släpande trummor, distade, vrålande gitarrer och såklart Annas vackra, röst som klyver luften som den vassaste av pilar, ljudlöst och smärtfritt, innan den tränger in i benmärgen, nuddar den och paralyserar en.

Mattias El Mansouri

focygen

Den kaliforniska duon Foxygen är på svensk mark för första gången. För två år sedan var bandet bokade att spela på Way Out West men fick ställa in. Tillsammans med nya bandet …And Star Power gör Sam France och Jonatan Rado vad som kan bli Foxygens näst sista spelning – någonsin. Björn mötte upp duons ena halva, Sam France för en intervju på årets upplaga av Way Out West.

”Det känns faktiskt konstigt, jag kommer att sakna den här turnén. Vi har ett så grymt band nu. Lite bitterljuvt, du vet. Det har varit väldigt roligt”, berättar Sam bakom stora solglasögon och en ljus flasköl. 
 
Spelningen i Slottskogen kan – om man vill – ses som en liten lektion i rockhistoria. Foxygen tycks vara inspirerade av allt. Och allt ska ut på samma gång. Därför blir låtarna i mångt och mycket oigenkännliga från skivversionerna när de framförs med en nästan dumdristig intensitet. En konsert med Foxygen skall inte förväxlas med att lyssna på en skiva med dem. Take it or leave it är lite känslan som infinner sig när den dryga timmen av urladdning är slut.

”När det gäller live-grejen har vi kommit till en punkt där vi behärskar vad vi faktiskt håller på med. I början var vi förvirrade. Visst hade vi gjort gig tidigare, men till en början var vi bara ett band som mest höll oss till att spela in i studio. Det har tagit till nu egentligen för oss att hitta en form som fungerar, vi känner oss mer självsäkra nu.”

”Min handled har fortfarande inte läkt…”, berättar Sam när jag frågar om hur det är med hans skador. Han lät operera sin handled tidigare iår. ”…den läker inte eftersom jag fortsätter att göra alla moves jag gör, trots att min läkare har förbjudigt mig. Det är också en av anledning till att turnérandet måste få ett slut.”

GHM: Ni kommer fortsätta att göra skivor, men dra ner på turnerandet?


Att turnera är inte en prioritet just nu. Jag säger inte att vi aldrig kommer att turnera igen, men just nu är jag trött på hela cykeln när det kommer till att släppa skivor, spela in och sedan ut och turnéra. Jag vill bara kunna göra skivor i lugn och ro, utan att skivbolaget (Jagjaguwar) stressar oss, ”gör det här” eller ”gör så här”

GHM: Jag stod väldigt nära när du hoppade ner i publiken nyss
Haha, verkligen? Det kändes bra. Jag hade kul där nere!

GHM: 

Vad menar folk när de kallar Foxygen för ironiska?


Vad jag tror att de menar – och jag vet inte ifall det är negativt eller positivt – är att vi inte har någon skam. Vi anser oss inte överlägsna någon eller något. Blir vi influerade av någonting så använder vi det, och vi har ingen anledning att inte göra det. Men jag tror att det kan vara därför.

GHM: Ni har inspirerats mestadels av 60 och 70tals-musik. Inspirerar ny musik er?


Vi influeras av ny musik också. Kanye West, till exempel eller sådant som spelas på radion, det kan vara vad som helst men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från Hip Hop-världen, eller från kvinnliga artister.

”…men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från hip-hop-världen eller från kvinnliga artister.”

GHM: Du har berättat att du brukade imitera dina favoritsångare. Vem imiterar när du är på scenen?


När jag var väldigt ung brukade jag imitera artister som Beck… Jim Morrisson också. Sedan blev det alla från 60 och 70-talet. På scenen kan jag känna mig inspirerad av vem som helst.

GHM: Jag började tänka på David Byrne när jag såg dig nyss
*skratt* Verkligen?! Han är en stor influens, och då talar jag för hela bandet. Bowie också såklart. Jag har försökt hitta samma kostymer som han hade. Det är svårt att hitta bra kostymer…




GHM: Jag älskar eran låt Oh Yeah. Det är en grym soul-låt. Har ni tänkt tanken att släppa en ren soulplatta?
Faktiskt, så jobbar vi på en Hip Hop-skiva just nu. Det kommer finnas soul där med, och mycket R&B.

GHM: 

Ni jobbar också på en orkestral platta?


Ja precis. Den börjar vi med i Oktober. Vad kan jag berätta om den? E.L.O och Jeff Lynn har varit stora influenser.

GHM: Det känns som att det kommer bli en lång skiva?
*skratt* Den kommer att vara normal. Tio – Elva låtar.

GHM: 

Under spelningen framförde ni små uppdiktade bråk som bland annat går ut på att gitarristen och basisten fäktas med svärd och att du blir vansinnig på att de andra bandmedlemmarna står och spelar kort.
Vi brukade ju bråka och knuffas under konserterna, det gör vi fortfarande. Man blir frustrerad, alla i bandet blir det. Men, när vi inte har något att bråka över, då fejkar vi ett bråk istället.

Intervju: Björn Gällman Nyström

Professor-P-Dj-Akilles-Press2-photo-Martin-Wichardt-LowRes

 

 

Det första jag tänker på när Professor P och Akilles dyker upp i svart kostym och svart fluga är UGKs ”International Player’s Anthem”. Den klassiska låten där Outkast gästar och videon handlar om Andres bröllop. Det är beatet, det pampiga blåset i kombination med soul-samplingen, men antagligen också bilen och hur Professor P jämför sitt förhållande till hip hop med ett äktenskap.

Akilles kör och Professor P rappar från passagerarsätet. Det finns bara en fil. Inte för att det inte skulle gått att bygga ut vägen, det finns gott om plats längs sidorna, men det behövs inte för det är en liten landsväg, den är inte särskilt trafikerad.

”We created a lane to provide the soul vibe for the sake of the game” – de skapade filen för flera år sedan men de är egentligen fortfarande de enda som kör i den.

Jag gillar videon för att den kombinerar så många klassiska uttryck inom den amerikanska hip hopen: den nercabbade bilen, den långa raka vägen, och sättet att stå rakt upp och ner och rappa framför kameran. Alla dessa uttryck är väldigt amerikanska, men istället för palmer och gator och stränder kantas vägen här av barrträd och björkar och gröna fält. Och istället för att stå och rappa och digga i ett gathörn står de på en klippa vid en stor sjö. Alltså de klassiska uttrycken i en svensk kontext.

Jag kommer förutom UGK och Outkast att tänka på Blu, och det är knappast heller någon slump. Låten heter ”So Amazing”. De rappar som jag skrev innan om att ”provide the soul vibe”, och Akilles samplar till och med från hooken på Blu & Exiles ”So(ul) Amazing”. Men jag gillar det. För Professor P refererar nästan i varje låt han gör till sina egna influenser och hip hopens referensramar. Bara i den här låten droppar han Timbuktu, Kool G Rap och Rakim. Och Akilles gör ofta samma sak i beatsen, refererar till olika tider och känslor genom att sampla rader eller enstaka korta fraser från andra rappare. Som här när han scratchar Talib Kweli.

Och jag vet, det blir ibland tröttsamt att alltid referera tillbaka till den amerikanska hip hopen även när man skriver om svensk hip hop. Det tycker jag själv. Men samtidigt går det inte riktigt att komma ifrån. Och jag känner att speciellt när man pratar om några som Professor P och DJ Akilles går det verkligen inte att komma ifrån, med tanke på hur starkt de har ena foten i traditionen hela tiden, och den utgår faktiskt, vad man än tycker om det, från USA.

Men därför gillar jag också hur de åker på en svensk landsväg och står vid en sjö. Hur de tar den amerikanska traditionen och det amerikanska arvet: från de tre stora scenerna, västkusten, östkusten och södern, och på det bygger vidare med det svenska.

”This that rugged street corner rolling dice rap, Swedens finest” –  rappar P från en idyllisk sjö. Och det är som att det sammanfattar allting jag tycker om den här låten och videon.

Viktor Emanuelsson

IMG_2953

De bästa festivalerna åker en inte till för musiken. Eller så här: De bästa festivalerna åker en till för att en VET att det kommer vara bra musik där. Biljettköparna ska inte behöva sitta med pannan i djupa veck och undra vilken line up som är starkast hos de olika festivalerna. Way Out West har under tidigare år konsekvent bokat så kvalitativt och utmanande att musikintresserade människor istället börjar fundera på VAD dom ska se när dom väl kommer dit. Sedan hjälper det också till att det är den sexigast paketerade festivalen. Från den inbjudande hemsidan till köttförbudet till den snygga publiken. Nätt och fint har de byggt upp ett förtroende hos publiken som i år har tagit dem till ett publikrekord.

Så, efter att ha besökt årets festival slog det mig hur man kan tackla en (som i år) utsökt line up:1) Slaviskt följa den noga begrundade lista av artister och band man svurit på att inte missa den här gången heller. 2) Låta sig överraskas.

Jag vet att det inte finns någon motsättning i att se band man har längtat efter att få se, och att låta sig överraskas av artister man inte har sett, men jag känner att jag vill slå ett slag för alternativ nummer 2. Jag hade ju själv varit så peppad på Pet Shop Boys att min iPhone måste tro att jag skämtar när jag drar igång Flamboyant ännu en gång. Och Father John Misty. Visst börjar jag kunna hans senaste skiva I Love You Honeybear i sömnen nu. Men tyvärr var Pet Shop Boys inte alls lika skojiga som jag minns dem från en spelning i Berlin för ett par år sedan. Och det var betydligt trevligare att strossa iväg till ett svalkande Linnétält där Kathleen Hanna var briljant tillsammans med The Julie Ruin, än det hade varit att stanna kvar i solen med Father John Misty.

IMG_2956

Det hade också varit så lätt – att pliktskyldigt ställa sig framför Flamingoscenen på Fredagen och låta Emmylou Harris och Rodney Crowells country skölja över en. Istället hamnade jag framför en 10 minuter försenad Little Jinder-spelning som viskade om att jag definitivt kunde glömma alla tankar om Emmylou Harris. Little Jinders magnetiskt bubbelgumsrosa ångestpop gjorde det omöjligt att lämna giget. Det var så färgsprakande, så laddad stämning och härligt skevt att en blev matt av lycka. Courtney Barnett var den enda som höll, till och med överträffade förväntningarna. Hon hade en för stor T-shirt, en basist och en trummis och lyckades förvandla Magasin 105 på Bananpiren till en skrammelfest som jag håller uppe bland det bästa jag sett i år. Tyler The Creators vansinnesutspel, Todd Terjes knökfulla party i Dungen, GOAT på Bananpiren…alla var höjdpunkter, men det är Little Jinders versioner (tillsammans med Zara Larsson och Rebecca & Fiona) av Sommarnatt och Vita Bergens Klockor jag kommer att bära med mig som starkast.
todd

Bästa:
Surgubben: Visst, Father John Misty är en rolig prick, men alla som var på Sun Kil Moons gig på Lördagsförmiddagen kan nog hålla med om att Mark Kozelek är strået vassare när det kommer till mörk humor. Han känns galen på riktigt.
Mat: Eftersom jag snabbt blivit frälst av Smålandsrullen hann jag inte besvära mig med att testa så mycket annat.
Konsert: Courtney Barnett
Kändisspot: Kan inte välja mellan att springa in i José Gonzales hela tiden (alltså läskigt många gånger) eller när jag av en slump bara satt och stirrade på en person, som visade sig vara Oskar Linnros. Missen: Njuter fortfarande över att jag slapp se The War On Drugs.

Björn Gällman Nyström