Plot+twist+the+husband+just+sat+down+on+my+mixtape+_26312da612f70f57e648c7b5bb6e1d62

Vi vill lära känna er bättre. Ja, ni, våra trogna följare som enträget och tålmodigt står vid vår sida även under tider där Ge Hit Musiken hade kunnat uppdateras bättre. Och på vilket bättre sätt kan vi lära känna er om inte via er musiksmak? Det är därför som vi nu valt att introducera: Din spellista.

Din spellista kommer vi låta dig, ja du som läser det här, göra en spellista åt oss som vi publicerar här varje Fredag. Det kommer vara en ny person varje gång, för vi vill låta er alla göra er hörda och ge så många som möjligt chansen att fixa en spellista. Och bäst av allt: du bestämmer vad som kommer att finnas med på spellistan. Fyll den med jazz, krautrock, synthpop, techno, deep-house, shoegaze, ambient, soul, r&b, hip-hop, punk, black metal eller proggrock…du har fria händer!

Hur du går tillväga? 
Du fixar en spellista på antingen Spotify eller Soundcloud  (se till att den är öppen och inte privat) med max 30 låtar. Sen skickar du den till Mattias på mattiaselmansouri@gmail.com tillsammans med en bra (alltså någorlunda högupplöst och inte alltför explicit) bild på dig själv tillsammans med svar på de här provisoriska (ja, vi kan komma att ändra dem) frågorna:

1) Hej >insert namn<! Berätta lite om dig själv: vem är du, vad inspireras du av och vad gör du på dagarna?
2) Vad brukar du lyssna på och varför? Vad betyder musik för dig?
3) Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den?
4) Har du något du vill tilläga?

Vi kommer publicera en spellista varje fredag vilket ibland kommer att medföra att någon kommer att få vänta lite länge, men vi kanske kan köra två dagar i veckan beroende på hur stor genomslagskraft Din spellista får. Vi ser fram emot att få höra från dig och den musik du vill dela med oss! <3

/Ge Hit Musiken

NNF317artweb

Artist: White Poppy
Album: Natural Phenomena
Skivetikett: Not Not Fun
Betyg: 7.8/10

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. 2013 debuterade hon med en självbetitlad LP och nu, två år senare är hon tillbaka med albumet Natural Phenomena. 

Natural Phenomena inleds med låten ”Confusion”, en flerstämmig psych-gaze-koral som drunknar i ett soniskt hav av reverb och delay, en explosion av ljud som överlappar varandra, likt stänkt färg på en målarduk. Suggestivt och överväldigande vackert, med en av världens finaste gitarrplocks-melodier som gör sig till känna drygt 2 minuter in i låten.  Den sätter också signatursoundet för den resterande plattan: drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.

På något outgrundligt vis låter det främmande, men även familjärt. Musiken vandrar hand i hand med den transcendentala och experimentella musik som numera är synonym med artister och musiker bosatta i Portlands vackra naturangränsande stadsmiljöer och Kanadas skiftande landskap. Däremot kan jag inte sätta ordet på vad Crystal Dorvals musik låter som. Det kan bero på att den spelades in på hennes gård på Vancouver Island under ett spann på 9 månader, avskuren från det rika kulturlivet som annars frodas i storstäder. I ett pressmeddelande sade hon att inspelningen av Natural Phenomena var en långsam process, där vissa dagar kunde bestå av att addera en melodislinga eller en gitarrmatta, ibland ingenting, vilket manifesterar sig på plattan som travar på obehindrat och oansträngt utan några som helst referenspunkter att luta sig mot. Man får känslan av att Dorval inte pratade med så många under den tidsperiod som Natural Phenomena spelades in. Vilken tur för oss.

Mattias El Mansouri

P1050344

Det finns inget som känslan av att halta fram med sin tunga packning, likt en skadeskjuten soldat, på väg till platsen som snart kommer att bli det så kallade campet. Att kryssa fram mellan pommes frites i gyttjan, skränande System of a Down-skrik och hålla hårt i limpan med cigg, som jag lovat mig själv ska bli den sista, för att… ja, åldern tar ut sin rätt och det är ju vuxet och moget att sluta röka. Inte att gå på festival med en limpa röd Prince.

Bråvalla är allt en festival ska vara, samtidigt som urmodern för en festival skulle skämmas över det här stora sorgebarnet. Det närmaste Woodstock vi kommer är att diskutera religion under några magiska stunder av ömsesidig respekt när vi satt upp tältet och skräpat ner radien runt det med smuggelölburkar. Visst, vårt gäng på tre representerar inte alla festivalbesökarna, å andra sidan har jag sällan skådat så många postpubertala bröl och burkar med smuggelöl sedan flaket åkte fram på studentflaket.

Sedan har vi de som sitter i gräset under spelningarna, med ryggen mot sin livspartner, sambo, eller något annat sött. I stekande sol dricker de en 40 centiliters 65-kronorsöl som de betalat 85 kronor för med pant, lyssnar på musiken och jag lovar att jag, likt ett medium, kan ana en viss missbelåtenhet i deras blickar, kroppsspråk och ordval. Eller så kanske de inte insåg att TV:n som visade höjdpunkterna från Woodstock omöjligen kunde förmedla den stinkande sötsura doften av överfulla bajamajor, urin och matrester.

P1050287

Skulle du, mot all förmodan, vilja tömma tarmen i en vattentoalett, eller kanske ta en dusch, så kostar det fem, respektive tio kronor för att bli tillfredsställd. Jag hörde att vattentoaletterna var fräscha under festivalens gång, jag såg också att duschkön ringlade sig alltför lång.

Det finns få saker som borde locka mindre än en stor mellanmjölksfestival, där maten är dyr (allt från 25-kronors sura fruktremmar som inte är sura till 110-kronors viltkebab med pommes frites på en korv med mos-papperstalrik), ölen är ett rån och köerna borde ha stolar utmed varenda stånd. Inte ens bandsläppen ville locka med mig, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte avundades de ungdomar som åkte till Emmaboda och verkade nöjda med allt (kanske därför den festivalen går under namnet MDMA-boda i folkmun).

Efter att vi gett upp ölen på onsdagsvällen och Kents ”FF” snurrats en gång för mycket i tältet bredvid, efter att natten var klar med oss och torsdagsmorgonens löften sken över våra huvuden, tvingade morgonvärmen i tältet ut oss till brassestolarna med varsin ljummen öl slash cider. Dagen skulle bjuda på utmaningar. Ingen av mina campkamrater visste vem Fritz Kalkbrenner var. En av dem ville verkligen se A Day To Remember, och den spelningen började ungefär samtidigt som gamle Fritz. Det här skulle aldrig hänt på Emmaboda.

P1050290

På väg till campet efter morgonkaffet (cappuccino innan elva för oss sofistikerade kaffedrickare) stannar en man i 25-årsåldern med packningen, tar upp sin telefon och slår ett nummer.
”Hallå, taxi! Vad kostar det att åka till Systembolaget?”
Jag tar tillbaka det jag sa om smuggelölen.

När vi satt oss i brassestolarna igen, tömt och slängt pappkopparna i olika väderstreck ut från vårt tältområde, kommer den första nattens sargade offer och ber oss om hjälp. Eller mer om en cigarett. Medan han skolös, smutsig och dyngrak röker cigaretten berättar han att det var fest i campet i går och att han blev skitfull. Mer än så kommer inte fram innan tuppluren påbörjas vid våra fötter. Give Out But Don’t Give Up verkade vara hans melodi. Den serverades med ett primalt bröl.

P1050294

På området är allt som sig bör, även om jag undrar om inte det är för stora avstånd, för stora ytor, eller för få biljetter sålda. Det är långt att gå mellan scenerna och mattälten, det är för långt till bajamajorna så folk kissar var de än hittar skydd på slätten.

Pojkar och flickor med jeansshorts i modet ”häng” till ”över naveln” går till synes mållöst runt, antagligen för att träffa ännu en vän som antagligen fortfarande är fast på Norrköpings centralstation, eller så förbannar de sig själva för att ha missat Papa Roachs spelning; eller något annat som är ”släppte de inte två skivor och sedan hände inget – nu spelar de för att få in pengar igen”.

Kanske är det de som sjunger med när Millencolin spelar ”Ray”, som om de upptäckt bandet för sent, eller är så pass unga och inte brytt sig om att lyssna igenom de gamla skivorna. Tur att de kan ta av sig tröjorna och skapa en moshpit under ”Mr. Clean”. Det finns inget som korvfesten som uppstår då pre- och postpubertala alkoholmarinerade ungdomar släpper loss. Jag borde ha frågat dem hur de mår, vad de känner. Men det var en krigszon och jag ville inte ha mina glasögon krossade i tumultet.

Millencolin är förresten älskade och förutsägbara, både i antal tummar upp för hårt röj på scenen, låtvalen och det antagligen tresiffriga antalet plektrum som de slänger ut över publiken.

P1050335

In Flames rockade också loss. Publiken stirrade upp på den vitklädda sångaren med något drömskt i blicken, som att de väntat alltför länge på att släppa loss så här. Sedan knuffades de hårt när vi skulle ta oss ut från testosterondiket, de gav mig armbågar i ryggen och jag undrar om de lyssnade på djävulens musik eller om de bara inte lärt sig hyfs. Antagligen berodde det mest på min okunskap när det gäller det här med att rocka loss. Jag var inte arg, utan satte mig längre bort och smed planer på att dammsuga publikhavets plastglas efter spelningen, och på så sätt ha pengar till en öl, den som serveras i tälten med Åbroflaggorna, där festivalbesökarna delas upp i köer av metallbarrikader liknande de som återfinns i ett slakteri.

På fredagsmorgonen hade bajsmannen tagit helgen, avföringen sträckte sig som chokladglass mot bajamajornas sittgräns och handdesinfektionsmedlet pyste luft i stället för att spruta skum. Luften hade däremot inte pyst ur oss och vårt camp deltog, med visst nederlag, i dragkampen med de omkriggliggande. Det handlade om minihögtalarnas uteffekt i watt som skulle mätas. Alla såg sig besegrade av det dödsföraktande tivolit som loopade samma dunka-dunka, ett soundtrack tillägnat kidsen som betalat 70 kronor för tre varv med metallkonstruktionerna.

Jag ska inte säga att jag inte njöt, fick beröm för den ”kalla” ölen som vårt tält spottade ur sig till gästerna i betalning mot skämt som inte visste vad politiskt korrekt innebar.
Jag hade det rätt så bra: en vän med en bil, shotgun på vägen upp och var ganska road av alkoholens och solens inverkan på den mänskliga kroppen. Min vän med en bil åt bara viltkebab och misstog Mew för All Time Low efter att ha köpt någon överprissatt öl för mycket.

Ja, festivallivet är underbart. Jag och flickvännen stannade kvar på Mews spelning i stället för att följa hans nyfunna insikt, och blev överösta med postrockambitioner, tillsammans med den gräsälskande publiken – den som gillar att ta av sig ryggsäcken och sitta i gräset i stället för att stå upp och röra sig närmare scenen. Inte den som var anledningen till att OCB-pappren var framlagda väl synliga i kassorna i Bråvallas livsbutik.

Hur det gick för min vän? Han såg Refused också och som uppladdning inför Lars Winnerbäck unnade stackaren sig en tupplur i tältet. Jag satte mig också där inne och jagade bokstäverna i Edith Södergrans Samlade Dikter medan Wu-Tang Clan dånade från festivalområdet.

Besökare trillade in på campet, en ville låna en brassestol, en annan ville köpa knark. Innan den sistnämnda försvinner igen frågade jag om drogkulturen på festivalen.
”I haven’t met the right people. Everybody wants but nobody is selling.”

P1050350

Barrikaden mellan campingen och festivalområdet användes flitigt som en toalett, då bajamajorna var så långt bort att det var omöjligt att förbli onykter om alla skulle vallfärdat dit. När vi hittat ett pass som en stackars tjej tappat och försökt spela vuxna och ansvarstagande festivalbesökare genom att ta det till de fem poliserna som stod på festivalområdet, fick vi lära oss en läxa. Efter att ha förklarat problemet och vår önskan om att tjejen skulle få tillbaka passet så började de droppa av från oss, ge sig iväg. Ingen ville ta i det lila legitimationshäftet. Den sista polisen som stod kvar och försökte ignorera situationen sa visserligen att det ska lämnas in i kassan vid entrén. Vid det här laget väntade vi på att gråta till Lars Winnerbäcks stämma när han ”retirerar och snart är tillbaka på gatan där han lärde sig gå”. Vi sa att vi slänger passet om de inte tar emot det. Då gick den sista polisen och lämnade oss stående. Undsättningen blev en alkoholkontrollant som stod ett tjugotal meter bort och vänligt tog emot det. Vem säger att alkoholkontrollanter inte behövs på en festival?

Lars Winnerbäck är blygsam, charmig och älskvärd. Eller som min vän med bilen, kilten och viltkebaben skrev ner i mitt block:
”Lasse är som glöd för själen. Han får ett fruset hjärta att börja slå igen. Han får hela publiken att vakna från sin dvala och känna att de lever en stund.(…)”

Om Lars Winnerbäck får er att tycka att vi är gamlingar så fick Robbie Williams skrik mig att känna dödsångest. Efter att ha spelat ”Rock DJ” presenterade han sig som Robbie Fucking Williams och berättade för publiken att ”for the next two hours your ass is mine!” Jag ville inte ge bort mitt arsle och min vän med bilen, kilten och viltkebaben tog inte åt sig, även om han var väl förberedd med toalettpappersrullar prydligt nerpackade i väl förslutna plastpåsar.

P1050296

Muse avslutade kvällen med den bästa backdropen, förutom Millencolins punkiga som flög mot scengolvet sekunden då en ny låt drogs igång. Innan fredagens bravader var slut hade Muse hunnit öva på arenarock i många år, visa upp rockfasoner och konfettiexplosioner och tillfredsställa törstande öron och ögon. Resten stod öltälten för. Resultatet blev en publik som skuttade som elektrifierade kaniner när ”Time Is Running Out” förklarade läget och efterfesterna i och utanför tälten väntade.

Morgondagen kom med The Gaslight Anthem och överförfriskade barbröstade rockers varvade med Kentfans i färgglada t-shirts. Morgondagen kom med Rise Against som sökte applåder med frasen ”we traveled a far way”, mellansnack om MacBookmusiken som spelas sent på kvällarna och ”Hero of War” som avslutning, så att alla moshare kunde lämna spelningen med lite eftertanke.
När jag såg Rise Against senast stod Lars Ohly framför mig och diggade till punkambitionerna. Den här gången saknades han. The times are a changin’.

Bråvalla 2015 avslutades med Joakim Bergs svulstiga rörelser, komiska ansiktsuttryck och storslagna ljud. Med ”Hjärta” visade Kent att det är fest snarare än depp, med ”Dom andra” försökte de visa att alla andra band på festivalen inte har något att sätta emot och 747:an flög sedan genom luften medan alla nickade instämmande till föregående teori. Självklart landade planet till applåder som planerat, sedan blev det mörkt på scenen och ”ni vet vad vi ska spela”-extranumret i form av gymnasietidsnostalgi och studentmössmani väcktes till liv för femtioelfte gången, gav oss gåshud och allsång. Kanske blev det förstärkt av att Joakim slängde ur sig löften om en bokad studio i höst. Hursomhelst var folkhemmets dom enad under den klara sommarhimlen.

Antagligen återvänder de flesta hit när det sextonde året av det nya millenniet lovar stort och tar ännu mer betalt. Bråvalla har blivit den folkliga festivalen där alla verkar samsas, få sticker ut och besökarna skinnas på pengar, efter att ha stått i kö för att ladda festivalarmbanden.
En barn av sin tid, om ni så vill. Ett mainstreammekka som folk vallfärdar till.

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner

grouper-photo-3
Liz Harris

Några grejer som jag lärt mig med att sammanställa spellistor är att det är sjukt svårt, tidskrävande, prestationshetsigt (för man vill ju vara bra på det) och återigen sjukt svårt. För jag är en perfektionist och vill att allt jag rör vid ska bli perfekt. Den som skriver det här är en som kan lägga flera timmar på att lyssna på en 20 sekunders-snutt från en låt som han själv gjort bara för att se så att reverben verkligen låter tillräckligt fylligt men inte överväldigande. Förhoppningsvis och förmodligen kan ni känna igen er i det: att överarbeta något eller lägga mycket tid på att få ett alster så perfekt att det till slut bara resulterar i ett tvångsmässigt beteende där du slutligen trycker på delete-knappen.

Spellistan nedan var ursprungligen en ”mys”-lista, men då jag insåg att det begreppet ”mys” är väldigt abstrakt (vissa gillar Bon Iver, jag gillar arktisk drone) valde jag att istället fokusera på bra bakgrundsmusik, elektronisk som akustisk, polerad som brusigt analog. Den är vald med omsorg, värdig att tonsätta middagsbjudningar som rödvinsstänkta uppesittarkvällar med dina bästa vänner eller sömnlösa nätter med fällda tårar över en svunnen tvåsamhet och långa nattliga tågresor. Här bjuder jag er på det bästa av det bästa och då menar jag det, för alla låtarna har påverkat mig på något sätt, lyft upp mig när jag varit som lägst eller tonsatt numera fragmenterade minnen av svunna vänskaper samtidigt som den introducerats till mig av människor som ska ha kommit att bli mina bästa vänner. Att den råkar vara sprängfylld med bra musik är snarare en biprodukt.

En liten guide i spellistan: Vad hör vi? 
Mycket etablerat och ”känt” som Portishead, GoldfrappMazzy Star och Mark Kozelek men även mycket smalt, välbevarat och okänt. Allt från höstig kanadensisk folk-drone signerat ANAMAI, varm avantgardistisk pop från japanskan Tujiko Noriko, melankolisk och nyskapande trip-hopig post-dubstep från numera (tyvärr) upplösta Londontrion Nedry och isländsk sagolik, suggestiv elektronika av Samaris, vars texter baserats på isländska folksagor. Den är även fylld med gamla bortglömda låtar från Muse (när de inte var värdelösa, utan tvärtom), Groupers (Liz harris) omfamnande gitarrhav, interstellär rymd-ambient från Dansk/Brittiska duon ISAN, bortglömd och aldrig riktigt upptäckt amerikansk shoegaze från The Meeting Places, mörk, ambient och avantgardistisk doomjazz från franska Dale Cooper Quartet & The Dictaphones och William Basinskis utdragna, soniska sorgelandskap. Enjoy!

*tack går även till Tobias Isaksson (Azure Blue) som tipsade mig om ett par låtar som jag haft med i spellistan*

Mattias El Mansouri 

unnamed

Henrik Von Euler är en svensk musikalisk mångsysslare, en oupptäckt ambient-skulptör och hårt arbetande VD på bästa labeln Flora & Fauna. Tillsammans med Tatu Metsätähti  som verkar under det mer kända namnet Mesak, han som startade upp den finska labeln Harmönia och han som kan skryta om att ha haft en farfar som skrev deppiga schlagerlåtar på 30-talet – har gått  ihop sig för att bilda duon Markis Sage. 

”Mutant Love Triangle” är deras första låt från den kommande fullängdaren Pagan Bop/Magisk Resa. Det är ett stycke lekfull acidpop, eller skweee som den relativt nya svensk/finska-genren kallas, fullt av vintage trummaskiner och sönderfrätta acidiska synthar som legat och samlat damm och fukt under en alldeles för lång tid. Det ska bli intressant att få höra mer av deras skweeande.

”Pagan Pop/Magisk resa” släpps på vinyl och kassett den 3:e Augusti på Flora & Fauna.
Den går att förbeställa här.

Mattias El Mansouri 

rabbi

Stockholmsduon R.A.B.B.I. (Revolutions Are Best Before Initial Inception) har släppt en imponerande video till låten ”Hang Us High” som vi skrev om för-förra veckan. Här har de tagit hjälp av en tjej som heter Shora Dehnavi för att sammanställa detta gedigna och ambitiösa arbete bestående av över 3000 bilder sammansatta i en stop-motion-film.

Mattias El Mansouri 

ricco jets

Ricco Jets består av boråsarna Anton Angwald och Olle Hjelm (som efter noggrann efterforskning otippat nog råkar gå på samma skola som jag). De har nyligen släppt singeln ”Lowsugar Highlife” med tillhörande låten ”Loser’s Ballroom”, båda stöpta i en form av suggestiv indierock med influenser av subtil neo-psychedelia och elektronisk rock. ”Det dom saknar i produktion hoppas jag dom tar igen i själ.”, sade dem när de skrev till oss, men här finns verkligen inget att be om ursäkt för, förutom att vi inte är en tillräckligt stor plattform för att erbjuda dem den uppmärksamhet de förtjänar.

 -”Hej, vi är Ricco Jets från Borås och behöver all hype som kan tillhandahållas. Detta behöver vi för att nå ut till fler öron. Öron som inte mättas av en portion smaklös pop i form av halvfabrikat, öron som är villiga att vada genom hundskit för att, bara kanske, hitta något godare än vad McDonalds serverar, vi letar efter öron som fortfarande mirakulöst hungrar efter något nytt i en tid med fler band än lyssnare.” 

Jag önskar er all hype i världen!

Mattias El Mansouri 

jakcjackj3

Jack Grace är en producent och låtskrivare baserad i Sydney som producerat musik sedan tonåren. Hans debut ”Hills” tagen från hans kommande självbetitlade EP såg igår ljuset på den New York-baserade musikbloggen Pigeons and Planes där den premiärades.

”Hills” är en oerhört vacker poplåt, lika skev och svår som den är rättfram och lättfattlig men också outgrundligt sorgsen och vilsen. Fram till 1:40 travar den fram på på ett vis som för tankarna till ett vilset MGMT som försöker kombinera IDM och R&B tillsammans med Airheads organiska och knastriga produktioner innan den stannar upp och introducerar James Blake-flörtande synthmattor som hämtade från  ”I Never Learn To Share” och lägger en filt av vemod över all knastrig percussion. En perfekt time:ad och hackad vokal-sample ackompanjerar. Den dyker upp lite här och var, i början på låten och på slutet av den, som ett frustat suckande, ett subtilt sorgekväde, i det här fallet grädden på moset i en låt som balanserar på gränsen mellan att vara svårlyssnad och perfekt utmejslad för en en ”bred” massa. Det är vackert som få.

Mattias El Mansouri

gunnnnsofknasf

Near Mint är malmöbaserade producenten Saman Salehis nya sidoprojekt jämte Gunnesbo där han släppt avgrundsdjup, otroligt distad och metallisk techno (som vi skrivit om innan). ”Two Worlds” är hans debutlåt med Near Mint, en låt som med sina melankoliska, smått sorgliga synthmattor  skiljer sig från tidigare alster som vistats i karga och ogästvänliga ljudlandskap. Distortionmätaren blinkar fortfarande frenetiskt rött men det är något outgrundligt suggestivt och atmosfäriskt som valt att leta sig in bland det brusiga oljudet, likt vilsna nattfjärilar i neonskyltarnas sken. Däremot når låten aldrig sitt klimax, de stapplande stegen stannar upp ganska abrupt och man lämnas kvar, törstandes efter mer. Vågar vi hoppas på en uppföljare i sann emo-techno-anda?

Mattias El Mansouri

HON_by_Khan_Gia_bw_web

HÔN är ett nytt soloprojekt/alter-ego signerat Jesper Lidang från det danska indiepop-bandet The Rumour Said Fire”Silent Lover”  är hans debut som HÔN, ett sorts charmigt första-möte mellan en indiepoppare och elektronisk musik. Det är ett R&B influerat electro-stycke med lika delar svajande ljudmattor, pitchade 80-talssynthar som reverbdränkta falsettharmonier uppburna av kontemporära hip-hop-beats. Hans debutalbum White Lion släpps ”snart” på danska Tambourhinoceros.

Mattias El Mansouri