Lone Soda - Pineapple Squirt Discotheque Cover

Lone Soda — före detta andra hälft av duon About Girls — gör debut med en mångfacetterad EP full av excentrisk och udda elektronisk musik. Pinapple Squirt Disco har många höjdpunkter och märkliga sidospår, men den som glänser mest är det solomstrålade housespåret ”Awful”. Gladlynt, melodisk, och med en popsensibilitet som konkurrerar med HNNY, Cyril Hahn, och Deadboy.

Vi gjorde en snabb intervju med honom inför släppet.

Vad / vem är Lone Soda?

Lone Soda är ett experiment för mig. Jag vill testa mig fram genom olika musikaliska teman och mönster för att hitta mitt egna sound. Det är ett sätt att inte sätta krav på själva musiken utan på musikexperimenterandet. Ibland låter det förjävligt och på något sätt är det viktigt då man lär sig vad man själv tycker funkar och inte funkar.

Vilka artister och producenter har du influerats av i ditt musikskapande?

Jag gillar Tim Hecker, för att han vågar experimentera med ljud. Det mesta som kommer på PC Music. Todd Terje, Duke Dumount, Baba Stiltz, HNNY, Cyril Hahn, Deadboy, Eckborn och många många fler.

Vilka tidigare musikprojekt har du varit inblandad i?

Skimret, About Girls, My Sister Is Job, och ett post-rock/folk band som aldrig kom vidare ur verkstaden.

Har du något på gång utöver detta epsläpp?

Ja, jag har en singel som kommer snart med Skimret. Ser grymt mycket fram emot att få släppa den snart! Jobbar även på att göra beats åt andra artister. Får se om det blir något släpp med en kollaboration.

Du sa att du håller på göra musik till en kortfilm. Berätta mer om det!

Juste! En producent till en kortfilm kontaktade mig för ungefär två veckor sen. Det visar sig att de verkligen vill ha med Skimret – Längtan i en scen där. Vet ej om jag får nämna mer angående filmen, tyvärr.

Om du skulle sammanfatta dig själv med en karaktär ur tvspelshistorien, vem skulle det vara då och varför?

Jag skulle säga Kazooie i Banjo och Kazooie. Lite tillbakadragen (gömmer sig i Banjos väska), pratglad när jag väl kommer fram och ibland så sjunger jag medvetet fullt, lite som Kazooie pratar.

 Sen är Kazooie söt!

when you're around

2013 släppte YAST ett självbetitlat debutalbum som fick kritikerna att rocka av sig sockorna. Vår ärkeskribent Amar Bajric gick socklös i flera veckor och knarkade denna skönhet till indiepop. Idag släpper de första singeln från det kommande albumet, via Adrian Recordings”When You’re Around” fortsätter efter debutens framgångsrecept: drömsk, dimmig indie med satans snygga melodier och hooks.

Bojan Buntic

 

bones

Dagarna har fallit, skörden ger inget mer, medmänsklighet och kärlek har förgåtts och fågelkvittret upphört. Det är det TheHealingField för tankarna till. Det är solstrålen som gråter sig igenom det tjocka askmolnet i en grå och förstörd värld. Det är som att den är hitskickad till oss från en inte alltför avlägsen framtid, av någon som levt i efterdyningen av en samhällskollaps. Den personen är den Los Angeles-baserade rapparen Bones. Han har här tillsammans med producenten Greaf gett upphov till en (enligt mig) annorlunda hip-hop-kreation där brusig och ogenomtränglig ambient möter rap, med en låt som står på egna ben i en sorglig och tröstlös men även oerhört vacker ljudbild. Jag väntar med spänning på hans nya EP Powder som släpps snart.

Mattias El Mansouri 

Ruth

”Ruth”, som är den andra singeln släppt på etiketten Adrian Recordings från Malmö-baserade indie rock-bandet Hey Elbow, för oväntat nog tankarna till något jag har mycket svårt för. Nämligen; valfri närliggande pubs gubbigt gråhåriga blues-jam. Hey Elbow har nämligen lyckats skapa en låt som faktiskt struntar i att stanna upp och låta lyssnaren hämta andan. Istället för att bjuda på ett genre-typiskt trevande alster presenterar trion episkt framförda sångstämmor, i sällskap med körsång som lika gärna skulle kunna vara del av något slags överpresterande soundtrack. De spännings-inducerande trummorna har en lika naturlig plats på detta fiktiva soundtrack. Där finns en fascinerande känsla av att någon jagar en, i den här annars vackra låten.

Mycket likt tanken bakom fenomenet bluesjam lyckas Hey Elbow på ”Ruth” konstant hålla mig underhållen. Men det är också i den aspekten som låten växer långt förbi någon slags intetsägande jam-musik. Istället för att likt bluesjam spela de säkra, men bevisligen välfungerande korten för att försöka underhålla lyssnaren har Hey Elbow hittat en egen samling verktyg inom sin genre. Jag tänker inte påstå att alla aspekter inom ljudbilden och kompositionen är unika, eller att det inte går att hitta en massa musiker som utnyttjar samma verktyg. Jag tänker däremot passa på att påstå att ”Ruth” rör sig inom en intressant typ av indie rock som ännu inte känns helt urmjölkad. Det är något man som fan av genren måste ta vara på.

Emil Moodysson


Daniel Savio The Devil Don't Love You Like I Do

Skweee-pionjären Daniel Savio håller på slänga ihop sitt femte soloalbum av skeva, minimalistiska beats. ”The Devil Don’t Love You Like I Do” är första smakprovet från Against All Odds, en glimt av vad som ser ut att bli en rejält nerdrogad resa.

Bojan Buntic

 


Boeoes Kaelstigen Damm

Boeoes Kaelstigen släpper albumet Overcomes Love, Time & Space den 20:e maj, inte via Köln, utan via Malmös finest indieetikett Adrian Recordings. Första singeln ”Damm” är en minimalistisk dröm i fyrtakt placerad i mitten av den där musikaliska triangeln mellan ambient, techno och pop som Tysklands mest melodiska technoetikett Kompakt gjort till sin signatur.

Bojan Buntic

JonasBergsten
Är du möjligtvis lite trött på det hav av synthesizer, reverb, och enigmatiska textrader som den svenska indie-scenen verkar dränkas i lite då och då? Då lär Jonas Bergstens nya singel ”Snutansikte”, från etiketten Woah Dad!, komma som en blixt från klar himmel. Jonas Bergsten är från Umeå och det märks. Med sina lagom vassa gitarrer, enkla form och självsäkra framtoning andas den här låten Robert Hurula Pettersson. Jonas Bergsten har precis som förutnämnda en förmåga att göra ångesten i sina texter relativt lättsmält och inte allt för tung, utan att för det förlora trovärdigheten. Och inte bara det; trovärdighetsfaktorn hjälps ytterligare av den intima sångröst som Jonas Bergsten presenterar sin historia med. Det blir aldrig på låtsas, det är ingen karaktärsgestaltning som sker här. Detta är en låt som för min del gärna får stå som ambassadör för den lilla svenska sub-genren av punkig indiepop som blivit trendig på senare år. ”Snutansikte” är helt enkelt precis vad som bör förväntas av något som rekommenderas för den synthesizer-utbrände musiklyssnaren; raka åttondelar, distad el-gitarr, samt en okonstlat framförd och ärlig text.

Emil Moodysson

goes calpypso

Goes Calypso är en kollektion DJs och producenter med kapaciteten att förtrolla popmusik, konvertera ljudvågor till magiska strålar som shapeshiftar från en form till en annan, assimilera vitt skilda låtar med varandra, som bara soniska trollkarlar kan. Med andra ord är de riktigt bra på remixar, edits och mixar. Deras kontribution till Ge Hit Mixen är fortfarande min favorit.

Här hör ni dem trixa med Phosphorescents ”Song For Zula” och den Los Angeles-baserade noisehiphop-trion clipping. och deras låt ”Get It”, och resultatet är förhäxande vackert.

Bojan Buntic

afterparty south america syntherzisers night vol 1

För ett tag sedan frågade Ge Hit Musiken-redaktör Mattias El Mansouri via vår FB-sida om vi snälla kunde få lite mer svensk nyskapande, elektronisk musik i våra brevlådor och bad våra följare skicka tips. Både jag och Mattias har ett särskilt intresse för just den musiken. Han är producent och jag är DJ. Nu följer vi ju alla större namn inom branschen och alla etablerade etiketter, från Studio Barnhus till Aniara Recordings, men vi är mer fascinerade av undangömda och dolda talanger, än Baba Stiltzs senaste eskapader. Man vill ju vara den som upptäcker Baba Stiltz.

Afterparty är lite av en sådan hemlig talang. En 35plussare med barn och familj, som frågar oss eller sig själv: ”Är det försent att bli elektroartist nu när man närmar sig 40 år eller skulle man varit 16 år när det hela började?” Jag är 27 år och inte direkt i närheten av att vara pappa men jag brukar fråga mig själv det när jag står framför mixerbordet. Mitt svar på den frågan är: den är inte relevant, tid är inte relevant, utan plats – att jag befinner mig bakom dj-båset och gör det som jag tycker är roligast i livet.

Det är mitt svar Andreas, och du gör fantastisk musik. Jag missade ”South America”, denna strålande, tropiska pärla i höstas när jag behövde ljus som mest. Elektronisk pop som en vacker soluppgång över ett drucket dansgolv, upplevd genom ett filter av grönska och palmer. Låten är ett plock ur den kommande E.Pn Sythesizer Night Hits Vol.1 och den verkar gästas av ingen annan än Karin Dreijer?

Jag har efter ett tiotal upprepningar lagt in den i min lista över potentiella mix-intron, och ser fram emot att höra mer av denna sovrumsproducent.

Bojan Buntic


Print

Tobias Isaksson, kungen av spa och badskum och drömsk romantisk pop, har byggt en akvatisk tron i sin studio, och gått under ytan i sex månader för att smida en krona, i guld och havets och solens alla färger och nyanser. På Azure Blues tredje album Beneath The Hill I Smell The Sea (11 maj via Hybris) tar han för första gången makten över hela skapelseprocessen (en kontroll han tidigare visat med sidoprojektet Nite Flites).

På den första singeln ”Tragedy And Changes” får vi ett första smakprov på ett soniskt landskap gjort för dykning ner i det ljuva, blå i solskenet, med vattentäta mp3spelare och ett hjärta som behöver svalkas. Det är en popperfektionist dröm om den perfekta ljudbilden. Och från första glittrande sekund känns det som att andas in frisk luft, en förberedelse för en resa in i djupet av minnen, förhoppningar och fantasier. På denna resa har han tagit med sig en del vänner med talang för musik. På ”Tragedy And Changes” glimmar César Vidal och Erik från The Land Below fram som ädelstenar vid solskenets beröring.

Låten är egentligen en typisk Azuren-låt: ett perfekt slipat, avskalat bildspråk gjort med en poets hantverksskicklighet, vacker poplyrik med djup och utan pretentioner; paradisiska synthmelodier och ljudmattor som det vilar en analog besvärjelse över. Två glädjande överraskningar dock.

Den första: Tobias Isakssons röst lämnar den suddiga periferin och sovrumsdimmorna, och entrar scenen med bravur. Den andra överraskningen: en virvel av acidbluespsykedelia, med en acid-bas filtrerad genom ett Moog Sub Phatty-filter och ett badass, ilsket bluesgitarrsolo. Vi är tveklöst på väg in i en märklig album-upplevelse, och om ”Tragedy And Changes” på något vis är en budbärare om vad som komma skall, kan vi förvänta oss en lika kommunal som introvert upplevelse.

Bojan Buntic