Foto:Binniam Eskender
Foto: Binniam Eskender

Artist: Azure Blue
Album: Every Ending Story EP
Skivetikett: Hybris
Betyg: 8/10

Att lyssna på Azure Blue (Tobias Isaksson) känns ibland som att bli bortförd av en flygande matta ifrån det negativa som en gång var, till en nystart någonstans bortom de böljande horisonterna, där solen alltid lyser men aldrig ger hudcancer och ständigt ger dig heads ups för om ditt solbrända anlete börjar se lika orange ut som Björn Ranelids. Här svajar alltid palmerna, med eller utan vind, brustna hjärtan är bara ett minne blott och historier om olyckliga tider återberättas som sagor för de yngre, för allt det negativa är så avlägset. Ja, paradisiska ljudlandskap är något som Tobias Isaksson målar upp med en hantverkares skicklighet, men han ackompanjerar även sin musik med djup och vacker poplyrik:

”You gave it all to me but I lost it again. It was a dream in a dream and the dawn of our downfall. The Milky Way son got a moon full of dust. And The satellite child got a room full of deep space.” 

Att Azure Blue är en av Sveriges mest lyriskt och musikaliskt intressantaste artister råder det ingen tvekan om. I Tobias fall tror jag bland annat att det har att göra med hans ålder. Även om Azuren är tidlös, så är Tobias inte det. Han är 38 och vid den åldern har man hunnit skaffa sig livserfarenhet, lära sig av sina misstag och inkorporera dem i sitt vardagliga liv, men inte minst i sina konstnärliga alster och i Tobias fall: hans musicerande. Det är något som jag tycker (och tror) att  många av de nya unga popartisterna inte hunnit göra än då de fortfarande försöker hitta sig själva. Jag tror att musiken de gör är en undermedveten reflektion av deras pågående ungdomsblomstring, men inte i Azurens fall, han är vuxen och skriver sin musik i efterdyningen av det som kallas livet.

(Värt att tilläga är att jag är att jag bara är 18 år gammal och att jag endast utgår ifrån mig själv som musiker när jag generaliserar unga popmakare. )

På EP:n Every Ending Story har han återigen tagit hjälp av The Land Below och César Vidal, som han gjorde på förrförra månadens badskumsromantiska popsingel Tragedy And Changes, både på remixerna och de två första spåren, något som resulterat i drömska och sinnesutvdigande remixer och låtar som ljuder av slow-motiondykningar ner i kristallklart vatten. Om det är detta som komma skall på fullängdaren Beneath The Hill I Smell The Sea (13:e maj via Hybris) så kommer jag gå loco!

Mattias El Mansouri 

NM004_Artwork

Artist: Noise Manifesto (rRoxymore, Oni Ayhun, Jaguar Woman, Aquarian Jugs)
Album: Decon Recon #1
Skivetikett: Noise Manifesto
Betyg: 9/10

Vad är dansmusik, vad är Techno och vem sätter ramarna för vad som får betecknas som det? Vem bestämmer vilken sorts musik som hör hemma på en klubb och vilken som hör hemma i en konstinstallation? Vem bör få mest cred i ett artistsamarbete och är musiken i sig viktigare än upphosvmakaren? Det är några av de frågorna som kollektivet Noise Manifesto ställer sig, eller ämnar att väcka hos lyssnaren. Kollektivet utgörs av Oni Ayhun (Olof Dreijer från The Knife), Jaguar Woman (Paula Temple), rRoxymore (Hermione Frank) och Aquarian Jugs (Planningtorock).

Tillsammans ämnar de (någorlunda bra översatt från deras hemsida, hoppas jag) att försätta konceptet om identitet och musik i kris genom att låta osynliggöra musikens upphovsmakare  och därmed låta det hierarkiska tänkandet kollapsa i en kollektiv resonans. På EP:n Decon Recon som spänner över fyra låtar är alla de fyra artisterna ackrediterade på alla spåren, något som lett till att vi egentligen inte vet (eller egentligen inte behöver veta) vem som gjort vad i den kreativa processen. Alla är lika mycket representerade på sina gemensamt skapade alster att själva projektet har (som ämnat) utvecklats till en plattform och en sorts jämställd grogrund där fokus ligger på musik och inte på artister.

Nu har ni fått en väldigt filosofisk introduktion till min tolkning av projektets upphov. Men hur låter egentligen musiken som de gemensamt skapat? Till att börja med kan jag säga att det låter som allt och ingenting, konstigt men greppbart, ogästvänligt men inbjudande och alldeles, alldeles underbart. Jag skulle nog också faktiskt våga tilläga att det här är det bästa inom elektronisk musik som jag hört i år och förmodligen kommer att höra därefter, men det beror ju på om man gillar techno och (bra) dansmusik.

Den tankegången etablerade sig redan 33 sekunder in på EP:n på låten DR1-1, en låt som låter musik från två olika världar kollidera i vad som verkar vara en semi-avantgardistisk singularitet, där obskyr Berlinsk noise-techno fogats samman med fragmenterad jazz, där saxmelodi på saxmelodi avlöser varandra mellan punchiga kickdrums och sönderfrätta hi-hats. Det låter originellt samtidigt som det i grund och botten bara agerar som en sorts produkt av flera års evolution inom techno. Däremot är det också en sorts techno som fått utvecklas på sina egna villkor, av ljudkonstnärer och producenter som sticker hål i de ballonger som vi kallar normer, människor som ser elektronisk dansmusik som något mer än bara just malande fyrtakter, nävar upp i luften och svettiga dansgolv.

rRoxymore_Oni_Ayhun_Jaguar_Woman_Aquarian_Jugs_Decon_Recon_Press_Pic_(c)_Tania_Gualeni_750_594_75_s

Placerar man EPns titel, Decon Recon, i den kontexten blir soundet väldigt självklart: De har dekonstruerat techno och rekonstruerat den igen, på sina egna villkor, i en miljö som inte bryr sig om konventionaliteter och om hur något bör låta. Det är därför man ständigt bjuds på nya soniska överraskningar under hela lyssningen, subtila men påtagliga och det ena mer obskyrt än det andra. Atmosfären förändras hela tiden. På det andra spåret DR1-2 rycks vi bort från den första lättsamheten och slungas ner i avgrunden, där de metalliska ljudmattorna iakttar oss från sina dolda nästen. Vi är inte välkomna i deras värld och ju längre vi stannar desto mer markerar dem sitt revir. Mörkret uppslukar oss och klaustrofobin infinner sig närmare för varje fyrtakt som slås, men innan mörkret paralyserar oss öppnar sig marken och vi ramlar ner med ett plask i DR1-3s akvatiska ljudlandskap, som för tankarna till hur techno hade låtit under havsytan på en annan planet. As a matter in fact så frågade jag Bojan om hur han tyckte att det lät och han svarade att ”alla toner är våta som av rymdagg”. 

Det interstellära temat fortsätter på det sista spåret DR1-4 som figurerar som tonsättningen av att lekfullt springa runt och utforska ett gigantiskt övergivet rymdskepp. Där utlöser varenda löpsteg man tar glitchande, analoga ljud för att hela golvet är fullt av knappar. Ljudbilden är lika nära som den är avlägsen, det är syntharna som gör det. Det plinkas och skruvas precis vid öronen, men allt verkar eka bort i oändligheten i det gigantiska lastutrymmet på rymdskeppet, som om det en gång användes för att frakta stora tankar fyllda av reverb, som olyckligtvis exploderade och lämnade efter sig ett enda stort tomrum av oupphörlig resonans. Men efter en tids utforskande händer något. Analoga ljudmattor a la Vangelis strömmar ut ur rymdskeppets högtalare och hela stället börjar vibrera. Någon har råkat utlösa startknappen och innan vi ens hunnit greppa vad som hänt är vi instängda i det stora lastutrymmet. Oförmögna att  hindra rymdskeppet från att lyfta accepterar vi situationen och skickas ut i tomma intet, i den kalla, kalla rymden, där de närmsta ljusen gnistrar i ett fjärran flera år bort och vägen far genom oändliga landskap av ensamhet.

Det är så det känns att lyssna igenom Decon Recon. I alla fall för mig. Det är dansmusik som inte låter sig hålla sig inom ramarna för hur dansmusik bör låta, vilket ger mer utrymme för en sorts uppskattning som egentligen inte finns inom konventionell dansmusik där musikens ändamål är att få en folkhop att dansa. Låtarna på Decon Recon skenar iväg lite hur dem vill. Det är nästan som att de flyr dansgolven, men låter oss ta del av ett alternativt dansgolv som för att visa att musiken kan stå på egna ben utan nattklubskontexten. Det är därför jag tycker det är så förbaskat bra. Nu ska jag inte tjata mer. Hejdå.

Mattias El Mansouri

the land below 1

Senast vi hörde från Erik Lindestad ( The Land Below) gästade han Azure BlueTragedy & Changes. Innan dess släppte han den underbara EPn Don’t Trust The Rain  (som vi tyvärr inte hann skriva om) bestående av tre perfekta poplåtar, stöpta i en form av böljande ljudlandskap utgjord av Eriks sammetslena, reverbade stämmor, harmoniska synthar och sublima ljudmattor som flyger ut i oändlighetens horisont. Nu har han och den nystartade stockholmska syskonduon LOKATT (Nina och Johanna Piroth) slagit ihop sig för låten Our Time, en låt som vältrar sig i chillwave-influerad electropop där solen sänkt sig ner över horisonten och havets vågor stillats.

Enligt Johan borta på Being Blogged släpper LOKATT sin debutsingel Hill nästa vecka, tagen från en kommande EP som ska släppas senare i år. Jag längtar!

Mattias El Mansouri

BOEOES-KAELSTIGEN-OVERCOMES-LOVE-TIME-SPACE-lite

Senast vi skrev om svenska Boeoes Kaelstigen var de aktuella med den underbara singeln Damm, ”en minimalistisk dröm i fyrtakt placerad i mitten av den där musikaliska triangeln mellan ambient, techno och pop”, som Bojan uttryckte det. Nu har de tagit hjälp av den Stockholmsbaserade soulpop-sångerskan Asha Ali på den nya singeln Any Higher, en låt som återigen placerar in Boeoen Kaelstigen som experter på minimalistisk, svalkande, och inte minst vacker elektronisk pop. Det är inte samma dos melankoli och autobahn klockan tre på morgonen-känsla som uppenbarar sig på Any Higher, men det är fortfarande lika outsägligt vackert.

Med Ashas luftiga stämmor, medryckande fyrtakter, krispiga fingerknäpp och sinnesutvidgande synthmattor vars hemliga ingrediens är att de består av moln, är det här lika mycket drömsk elektronika som gjord för att du ska förlora dig själv på strandfestens dansgolv som det är ett musikaliskt förkroppsligande av alla ändlösa bilder på moln och himlavalv på instagram. Suggestivt, euforiskt och alldeles, alldeles underbart.

Deras debutalbum Overcomes Love, Time & Space släpps den 20:e Maj på Malmös finaste indie-etikett Adrian Recordings.

Mattias El Mansouri 

Falling-down

Det händer väldigt mycket i musikvärlden just nu. Allting går så sinnesjukt himla fort och jag kan verkligen inte hänga med. Det är som på ettan förra året på matten när alla liksom hade lyckats räkna ut x men jag fortfarande var på y, eller när jag försökte mig på att se Inception varav varenda gång gjordes i ett sömnlöst tillstånd så att jag var för trött för att orka fatta nånting. Jag har i alla fall deklarerat så nånting står väl fortfarande rätt till, men jag antar att jag helt enkelt varit för ointresserad av vad som egentligen händer i musikvärlden just nu. Men jag ska försöka mig på en kort summering av vad som händer, vad jag tror händer och hur jag har uppfattat det. Häng med! 

1) Björk har samarbetat med The Haxan Cloak och Arca på sin senate platta Vulnicura, som jag beklagligt nog inte lyssnat på än, trots att jag håller Björk lika kärt som en shoegazeare gör om sina effektpedaler. Inte bra, Mattias!

2) Ride har återförenats och Slowdive arbetar på sin fjärde platta sedan Pygmalion som släpptes 1998. Jag gillar det. Ni kan för övrigt läsa min recension av Slowdives spelning på wow förra året och hur de tog min gråta på en konsert-oskuld här.

3) Holly Herndon gör fantastisk och genreraserande elektronisk musik som befinner sig i ett slags post-futuristiskt ljudlandskap samtidigt som hon väcker tankar kring vad musik egentligen är, hur vi kommunicerar genom den och vad den egentligen spelar för roll i en mikro som makrosociologisk kontext. Hon är albumaktuell har jag hört.

4) Och sen är det ju Kanye West. Jag vet inte vad han gör egentligen, men han verkar synas överallt så vi klämmer in honom med.

5) Jay Z har lanserat en musiktjänst som heter Tidal. Det på grund av att Spotify betalar för lite. (lol som om han behöver mer pengar). Men det går tydligen jättedåligt så han verkar vara ett vrak just nu.

6) Nämnde jag att Kanye West typ syns överallt? Jag vet fortfarande inte vad han gör, men han verkar tycka om sig själv mycket.

7) Av någon konstig anledning har Göteborgspop lämnat sitt näste och flytt över nationsgränser för att landa på Pitchfork och Stereogums redaktioner. Makthaverskan och Westkust är verkligen omtycka därborta. Jättekul tycker jag, även om jag inte vet vad pop är. (men det får ni inte säga till någon)

8) FKA Twigs har vogueat i sin nya video Glass & Patron och det ser jättec00lt ut. Hoppas att hon kommer till Sverige snart.

9) Den där Sufjan Stevens är på allas läppar och jag vet återigen inte vem det är. Coolt namn dock. Någon får väl ta och introducera honom/dem till mig.

10) Avicii har inte släppt något nytt, right? Om ja: let’s keep it that way.

Det var typ allt jag hade att säga. :)

/Mattias El Mansouri 

Skärmavbild 2015-04-20 kl. 18.37.00

Den malmöbaserade producenten hmmdes (Desmond Dibba) är tillbaka med ett nytt alster, nu med en collab signerat den 17-åriga, också malmöbosatte, producenten verydeadly som ställt upp med sång. De intressanta röstsamplingarna är kvar, men satt i en annan kontext. De har rymt ifrån storstadsmelankoliska vinternätter på har drunknat, mellanlandat på suggestiva, semi-tropiska ljudbilder på här och nu slutligen hittat fram till vårvärmen. gryning är det musikaliska förkroppsligande av det, fyllt av omringande fågelkvitter, orörda urskogar och solstrålarna som sipprar fram mellan det tjocka barrtäcket. Allt detta vilandes på en skön minimalistisk r&b-takt, som gjort för att vagga dig till sömns i din hängmatta som du i din våghalsighet placerat uppe vid trädtopparna. En extra dos D-vitamin är ju aldrig fel, så tack så jättemycket, Desmond! <3

Mattias El Mansouri

crystal castles

Idag kom nyheten om att Crystal Castles mer eller mindre är tillbaka, fast utan Alice Glass. Jag är glad, väldigt glad, men att Alice Glass valde att lämna CC är fortfarande betydligt mer sorgligt än att Crystal Castles är tillbaka utan henne, så att behöva lyssna igenom Frail känns lika jobbigt som det är tröstande och hoppingivande även om det fortfarande är Ethan Kath som gjort musiken och skrivit texten. För vem skulle vilja höra The Knife utan Karin Dreijer, äta sina pannkakor utan sylt och grädde, se One Direction utan Zayn eller höra Aviciis tragiska försök till att förnya sitt kommersiella sound genom att addera country-influenser? Ingen. Men jag får väl ta och bita ihop för jag älskar verkligen Crystal Castles och jag var mer deppig än alla deppighetsromantiserande tjejer på tumblr TILLSAMMANS när jag fick höra att de hade splittrats.

Frails hör vi en oidentiferad sångerska vid namn Edith som låter slående lik Alice Glass i sin skriliknande sångstil och en ljudpalett som tar oss tillbaka till 2012 när III släpptes. Vi hör sorgsna ljudlandskap ackompanjerade av repetiva trance-synthar, Ediths reverbade stämmor och den ack så snygga Reese-basen: ”det där svarta hålet till bas, sugande in dig partikel för partikel som en blodlysten dammsugare i rymden” som Bojan skrev när han gav albumet 10 av 10 i betyg. Allt detta uppbyggt över malande fyrtakter, sönderfrätta shakers och hi-hats och en subtil snare – typisk Crystal Castles-percussion.

Något jag gillar med Ethan Kaths ljudvärld är att den skiter i nutida trender inom elektronisk musik. Det vackra varvas alltid med det groteska mörkret, som i en saga och musiken är allt det som pop inte är, förpackad i ett pop-format. Med eller utan Alice Glass känns det ganska befriande att få höra melankolisk elektronika igen och riktig sådan, som inte är gjord av någon bajsnödig hipster som fastnat i en glitch i vaporwave-loopen.

Mattias El Mansouri 

kiseeeey

Som producent, dj och sångerska har Kissey placerat in sig som en ljudkonstnär av Rang. Hon är född och uppvuxen i Stockholm men huserar nuförtiden i New York. Förra året släppte hon EP:n Initiation och är nu aktuell med den kommande EPn: The Awakening.  Distortion är den första singeln från den och infinner sig i ett mörkt och klaustrofobiskt ljudlandskap som för tankarna till om The Haxan Cloak och FKA Twigs hade knarkat och gjort musik tillsammans. Trippat, alltså.

Det ljuder av experimentella klubb-beats, mörka basgångar och manipulerade röst-samplingar som resulterat i någon sorts avantgardistisk kakafoni, som att gå vilse i en mörk kloak och att försöka hitta ut ur den. Det låter lika groteskt som coolt och är precis lika inbjudande som ogästvänligt att lyssna på, såväl som att titta på då videon till låten är minst lika kuslig. Hennes EP The Awakening släpps den 28:e April på hennes egna label Kiss Kiss Records.

Mattias El Mansouri 

we float

We Float är den malmöbaserade kvartetten med det där lilla (stora) extra. Ledda av basisten Anne Marte Eggen, skapar Linda Bergström (sång), Fanny Gunnarsson (piano/klaviatur) och Filip Bensefelt (trummor) oerhört suggestiv musik som mynnar ut där jazz och pop möts, i ljudlandskap som skiftar mellan att vara milda brisar till stormiga vindbyar. Mysticeti är den första singeln från debutplattan Silence som också råkar ha släppts idag på svenska etiketten Havtorn Records

Här har ni också en teaser på Silence:

Mattias El Mansouri

cc

Det damp ner som en bomb när Alice Glass på twitter skrev att hon skulle lämna Ethan Kath ensam i Crystal Castles. Cybervärlden krackelerade av våra brustna hjärtan och tumblr fylldes av ledsna gifs på vad som förmodligen är världens bästa duo som någonsin vidrört denna jord. Nu är de återförenade, säger ett pressmeddelande. Jag kunde inte vara mer glad!

Mattias El Mansouri