Ge Hit Popaganda 2014

amarbajric —  1 september, 2014 — Lämna en kommentar

 

P1020831

För andra året i rad gick jag runt på Eriksdalsbadet i Stockholm bland skäggiga snubbar och långa kappor från Monki. Skillnaden mot förra året var att jag bjöds på ordentliga förseningar så efter den kissnödiga färden genom rusningstrafiken in i Stockholm och efter att ha fyllt på depåerna igen på vandrarhemmet började årets Popaganda först framåt kvällen på fredagen.

Kelis gjorde sin grej med mjölkskaket medan folk stod i klungor framför scenen och runt oljetunnorna och solstolarna som bredde ut sig framför barerna.

The Pains Of Being Pure At Heart fick min kväll att starta med poppig pop som var lika söt som churrosdoften som spred sig över området. Det skulle vara en lögn att säga att människor sprang mot scenerna under dessa två dagar. De utställda borden var oftast fulla av halvfulla ungdomar som doppade pommes frites i aioli och njöt av musiken på avstånd. Något jag också kan erkänna mig skyldig till. Det blev en helt annan stämning när regnet under dagen gjort gräsmattan blöt och regnkapporna fladdrade i kvällsvinden som en gardering mot framtida skurar som hotade att förstöra frisyren.

The Pains Of Being Pure At Heart lyckades i alla fall underhålla publiken när de från lilla scenen slängde ut sin väl sammansatta och inövade ljud- och ljusshow. Trots att gyttjan här och var höll på att ta sig hela vägen upp till ungdomarnas uppvikta byxor lyckades stämningen rakt framför scenen stundtals vara euforisk. Dansandet utbyttes mot applåder när sångaren öste komplimanger över publikhavet. ”You’re all a very sexy nation…” Jag tackade innan det hela avslutas med den vackra ”Belong”.

När det var dags att beställa ännu en liten plastflaska med öl för 60 kronor tog bartendern vänligt emot kortet i sin kortläsare från lilleputtlandet medan hon dansade till Kelis och Maggio som strömmade ur stereon i baren. Visserligen var det happy hour under eftermiddagarna men det var också då vi som inte fick glittertatueringar i Monkitältet befann oss vid hamnen bakom området. För att de bänkarna var mysigare att sitta på än det blöta gräset eller betongen mellan bassängerna.

Lily Allen insåg antagligen antagligen att det var för kallt och fuktigt för att publiken skulle njuta fullt ut och att det var perfekt perfekt förutsättningar för dans och fest om Popagandas besökare var svampar. Spelningen började med ”LDN” för att få igång publiken och från avstånd uppfattades läget som ganska festligt. Någon får gärna informera mig om hur bra det var, jag tröttnade på Lily Allen för några år sedan och var mitt uppe i någon mer relevant diskussion på en kall och blöt bänk medan en fotograf framför mig drack vin som om det vore blandsaft.

Medan Lily Allen höll på med sin stundtals barnsliga och stundtals arga pop begav vi oss hemåt förbi människorna som stod uppradade i väntan på att bruka bajamajorna.

Lördagen började bättre och varmare. I alla fall vädermässigt, på stan var det nazister som ville prata på torget och visa oss varför människor kan vara äckel. I stället för motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti tog vi t-banan vi till området vid den lilla hamnen bakom scenerna. Där hade vi en picknick bland alla de andra ungdomarna medan Little Jinders sinnesstämning och vassa ljud spred sig en bra bit utanför festivalstängslet. Där var det gemenskapen och kärleken som segrade, folk satt på bryggan i en cirkel och tog bilder på varandra medan kassarna från Systembolaget blev så tomma att de ville lätta från marken. Här hällde ett kompisgäng på bänken bredvid oss upp en flaska mousserande vin i plastglas och skålade till Little Jinders ord om att ”do whatever we want”.

Vi hann höra Vit Päls tidstypiska svenska popmusik med texter att dö för innan hotet om att happy hour snart är slut på området blev verkligt. Precis som deras låt kändes livet underbart men för att slippa betala 60 kronor för en Norrlands Guld i plastflaska vallfärdade vi till den heliga platsen med miniatyrkortläsarna för att hinna med det sista av glada timmen.

AlunaGeorge spelade på scenen vid strandbaren, vi höll krampaktigt i våra öl och log som idioter åt tanken på att vi hunnit beställa två för 60 kronor. Trots att det var upplagt för succé så infann sig aldrig stämningen. Inte för att Aluna eller George saknar så mycket på scen, som duo var de underhållande och gav allt från hjärtat. Ljudet hade dock problem att ta sig runt och förbi alla blöta kullar som angränsar till betongdjungeln. En sådan här spelning gör sig bäst inomhus, på ett varmt och intimt ställe där AlunaGeorge inte skulle behöva anstränga sig för att samla publiken runt sin varma lägereld. Precis som med vädret så infann sig inte mycket av värmen, till skillnad från vädret så ansträngde sig duon med bandet riktigt hårt och förtjänar pluspoäng för det. Det blir faktiskt bäst när publiken känner igen låtarna direkt och skriker till när ”Attracting Flies” eller ”Your Drums, Your Love” flyger fram mot dem. Det skulle bli så mycket bättre om förutsättningarna för dem att upptäcka resten också fanns.

Hurula verkar ha insett vikten av att slåss mot vädret och det fortfarande blöta gräset. Medan vi letade efter en tallrik med pommes frites så ekade den uppkäftigaste rösten jag hört på länge över området och för ett ögonblick eller två brann faktiskt Stockholm.

Icona Pop är för mig so last year, eller var det året innan det? Jag såg dem i Malmö för länge sedan, innan jag ens visste varför de älskade det eller körde sin bil in i en bro. Men sedan dess har jag tröttnat på att höra om det och allt det andra som som skapar tuggummit som förlorar smaken och förvandlas till ett smaklöst gummiband av upprepningar efter några minuter. Däremot var de perfekta för festivalstämningen för det finns fortfarande människor som inte blivit bittra av kylan, tuggandet och barpriserna. Människor som inte kräver mer av sin musik än det Icona Pop bjuder på. Dessa festivalbesökare verkade ha kul. Antagligen hade de sparat ihop pengar för att kunna få i sig tillräckligt många 60-kronorsöl.

Och nej, jag gillar inte First Aid Kit så mycket heller så jag antar att någon annan får åka till Popaganda nästa år och skriva om allt som inte föll mig i smaken. Det borde inte vara svårt att hitta folk till det, den stora massan av besökare framför scenen verkade nöjd. Innan First Aid Kit spelar får jag ett fyllecitat slängt mot mig: ”Ser man dubbelt på den här festivalen så ser man fyrdubbelt eftersom alla är likadana”.

Det bästa som hände på Popaganda 2014 var utan tvekan Kindness. Jag anser personligen att Adam Bainbridge har gjort den bästa covern på The Replacements ”Swingin’ Party”. Förutom att spelningen bjöd på en perfekt avslutning på mitt Popaganda så fanns här också ett band som utmanade med allt från funkiga soulvibes till Michael Jacksons skarpa beats, från Kristian Anttilas lekfullhet till The Nationals mogenhet, från en hård ravefest till vaggande mjuka toner. När Adam tar i blir det nästan övermänskligt, hans röst och synten leker och lever ett eget liv, när hela bandet lyser upp den dansande massan framför scenen blir det stundtals riktigt jävla vackert. Mellan applåderna och publiken som dansar långsamt mellan det blöta gräset och falafeldoften hörde jag flera personer skrika ut till sina vänner. ”Fan vad det svänger!”

När spelningen avslutats gav vi oss ut på stan med ett leende på läpparna. På vägen ut frågde två unga tjejer om de kunde få våra armband för att kunna se Veronica Maggio, planer som vi gav upp för något vi trodde skulle vara större större: John Talabot skulle nämligen dra igång ett DJ-set på Debaser Medis senare på natten.

Men någonstans mellan kylan och det vackra, mellan de små 60-kronorsölen och de första drinkarna på Medis faller det platt och sängen kallar. Jag hoppas att John Talabot förlåter oss. Jag kan aldrig förlåta mig själv för de små plastflaskorna som blev många och kortet som alltför ofta kastades in i gapet på de små kortläsarna.

Text/foto: Amar Bajric

Intervju: Merely

Gehitmusiken —  30 augusti, 2014 — Lämna en kommentar

merely nirvana

Next out på Sincerely Yours är Team Rockits superstjärna Merely. Hon släpper sitt debutalbum Nirvana i September. Idag är hon i Göteborg och lirar skivor tillsammans med Ikaros på Jazzhusets c00laste klubb Indie Disco.

Du ska va skivryttare tillsammans med Ikaros på Jazzhuset den 30:e. Vad kommer du att spela för musik?

Vi kommer spela Kyary Pamyu Pamyu – Tokyo Highway på repeat

Sammanfatta ditt liv med ett motto eller ett citat.

“True” – Avicii (2013)

Om du fick samarbeta vilken artist som helst, vem skulle du välja då?

You’ll see

Vilka låtar har du lyssnat på mest på sistone?

Team Rockit – Spira 107, JJ – Hold me, Wonnafrissan – Wonnafrissan

Nämn tre artister som du tycker om ifrån den samtida svenska musikscenen.

Wasted Penguinz, Kendal Johansson, Bladee

Vad var den första skivan du köpte?

Aaron Carter – Aaron Carter

Vilket är världens snyggaste skivomslag?

Nicki Minaj – Anaconda

nicki-minaj-anaconda-song-leaks-lead

 

Hur skulle du sammanfatta vår tid?

We screwed up : /

Vilket är ditt favorit-tvspel?

Jag spelar typ inte tv-spel. Men Zelda är mysigt, Final Fantasy är snyggt och Super Smash Bros sjukt kul

Vad kan vi förvänta oss av ditt debutalbum?

Nirvana

Intervju & text: Bojan Buntic

eddie wheeler den mask du bär

Göteborgsikonen Eddie Wheelers senaste singel handlar om de masker vi samlar på och bär inför våra medmänniskor, om vad som händer när de krackelerar eller när vi eller någon annan vågar ta av den. Videon är inspirerad av Stanley Kubricks ”Eyes Wide Shut”, en skildring av maskerna vi bär inom ett förhållande och som vi har på oss för att gömma oss för oss själva.

my voice is my weapon

Den politiska elektropopduon Systraskap släpper sitt debutalbum i höst, men redan nu får vi ett smakprov i form av en skruvad egenproducerad video. Färgglatt och mysteriöst, med rök och själ — och uppenbarligen inspirerat av älskade The Knife – får vi en utomordentlig filmatisering av en låt som handlar om våra rösters styrka.

Bojan Buntic

SAIGON EXO EXO

Saigons nya singel ”Exo Exo” tar god tid på sig att komma till popen. I ungefär en minut skulle man kunna tro att det är en ovanligt melodisk kombination av shoegaze och lo-fi techno släppt via L.I.E.S. En söndersprängd ljudbild, en hårt dunkande bas, new wave-minimalism och till slut en vacker röst – hypnotiskt som nått av Stereolabs bästa alster – släppt via bästa Umeåetiketten Nomethod Records.

Snart kommer ett nytt album och Bob Hunds John Essing har hjälpt till med produktion.

Bojan Buntic 

JJ – ”V”

amarbajric —  17 augusti, 2014 — Lämna en kommentar

V

Artist: JJ
Album: V
Skivbolag: Secretly Canadian / Sincerely Yours
Betyg: 7.6

”Lost in kaleidoscope skies, I am hypnotized when you look in my eyes.”
Jag minns dessa ord från någon låt jag hörde som tioåring. Det var tysk samlingsskiva från 1997. En remix, upptempo, färgglatt. Vad det betydde förstod jag på ett ytligt sätt men det var inte förrän livets vägskäl började rada upp sig som jag på riktigt kunde applicera meningen på mitt liv. På kärlek och längtan.
När kärleken tar slut uppstår en längtan tillbaka eller en längtan efter att fly. Att vara uppe i dessa färgglada kalejdoskophimlar har alltid varit en solid bas i JJ:s musik. Efter fyra års relativ tystnad är himlarna bara lite mörkare ovanför duons huvuden.

”V” presenterar inte längre längtan som något lättsamt. I alla fall om du tar dig tid och förbiser de lätta popmelodierna som bär Elin Kastlanders röst genom skivans tunga moln. Det handlar fortfarande om drömmar och dekadens. Förenklat sagt finns här allt jag känner igen från JJ:s textmässiga och musikaliska ambitioner sedan tidigare men i ”V” har drömmarna gjort att längtan till slut blivit för stor och dekadensen för påtaglig. Inte ens Hen med stort H eller drogerna räcker till för att ta dig uppåt. Det är snarare problemet som måste lösas eftersom desperationen fått huvudrollen.

Det är frågetecknen som tar över skivan. Långsamma trippande steg i ljudlandskapet som JJ vid det här laget har tagit patent på. Produktionen är lika minimal som alltid, beatsen haltar halvvägs och får hjälp av Kastlanders röst men därmed inte sagt att det saknas något. Rösten har förmågan och tar sig friheten att vara ett instrument som flyter ihop och byter plats med syntslingan eller slagverket. Delarna dansar runt varandra och samspelar på lika villkor i väl ingångna skor.

Det bubblar inte över av regnbågar och förhoppningar längre. Det lockar inte längre att bara borsta av sig problemen på ett dansgolv, det är inte längre någon lösning att bli fucked up och glömma allt. Det är omöjligt när verkligheten är för påtaglig och desperationen större än någonsin. Nu finns längtan som ett töcken, som morgonen efter när minnesbilderna kommer. När kvällen innan har känts så ljus så kommer dagen efter med mörkret och insikten. Frågorna är alltid närvarande, liksom sökandet efter tröst. Osäkerheten kan inte längre motas med förhoppningar om kalejdoskop och snurrande på dansgolv.

I ”Dean & Me” förlorar sången sig själv i frågetecken och ett desperat rop innan låten drunknar i sina egna tårar.
”Something inside tells me we should be together / Something inside me tells me we could be forever / But something inside tells me we will never be together.”
Desperation är att förlita sig på hoppet. Tröst är att förlita sig på hoppet. Och där någonstans kommer en högre makt in i bilden. Det faller på plats efter ett tag: skivan startar från första spårets nostalgiska hyllning till ”Let Go”, via ”All White Everything” och dess start med en insikt om att en bön vore på plats. Efter insikten är det dags att slicka såren, läka sig själv för det som tidigare lockade har lockat ner för långt. Ditt eget helvete har öppnat sig. Drömmar och förhoppningar ställs nu till en högre makt.

Elin Kastlanders vackra röst skiljer sig från mycket jag hört och har alltid haft en förmåga att nå djupt in hos mig. När hon och Joakim Benon gör musik så omfamnas alltid det vackra, takten släpar ett halvt steg bakom hjärtat. I’m right behind you. I got your back covered. Fortfarande finns lekfullheten och uppkäftigheten med hiphopsamplingarna och de luftiga syntmattorna som här får oväntat sällskap av gitarrernas klös i ”All Ways, Always”. (Är det bara jag som hör ”Brimful of Asha” spelad av Springsteen här?)

I ”Fågelsången” framstår orden ”Maybe, my baby we’ll know” som de mest osäkra och desperata. De förstärker det hon försöker att greppa själv. Att inte längre veta vad älskare gör men att det ändå gjorts så länge utan kunskapen. Att erfarenheten är baserad på alla dåliga beslut. Att det har blivit fel och tiden är kommen att betala för misstagen.

”V” är fylld av hopplöshet och längtan efter något att finna mening i. Något som är ett plåster på såren. Det är inte bara tomma ord i stil med ”Cheer up, kiddo” eller shoegazeuttryck om ren och skär desperation utan någon som vill eller kan förstå. Skivan är förankrad i verkligheten och har alla dörrar och fönster öppna för att vädra ut. Den är något att läka till, från första till sista spåret en historia om hur allt går fel och försöker återfinnas, lagas och göras rätt eftersom det kan vara sista gången. Hur vi en gång trampat snett och nu försöker trampa ännu längre bort från stigen för att hitta vårt ögonblick som ska ge oss insikt för en hel livstid.

De tolv spåren kan hitta in och samspela med dina tankar. Om den ges tid och om din set and setting är rätt blir skivan som en bearbetningsprocess sedd ur ett högre perspektiv än att göra dig oberoende av någon du älskat. Steget längre är att acceptera att något alltid kommer att saknas efter att du har betalat det ultimata priset men att det finns ett ljus bortom allt. Livet och kärleken handlar om uppoffringar. 

För att vara uppfylld av djupa tankar och lätta melodier som samspelar och drömmer om de stora vidderna där uppe är ”V” otroligt jordnära och realistiskt insiktsfull. För de som förstått att det inte längre räcker med att sätta på en skiva, öka varvtalet och och bli hög för att lämna jorden och bli upplyft. För de som också inser att lösningen på problemet ibland kan vara att göra just detta. För de som utkämpar sin inre kamp och trillar tillbaka gång på gång. För de som har förhoppningar om regnbågar som leder upp till himlen men kommer på sig själva med att stirra in i ett kalejdoskop för ta den snabba vägen dit. För er kan ”V” vara en tröst, något att känna igen sig i. 

Stundtals fastnar duon musikaliskt i gamla fotspår, precis som vi ibland tar samma välbekanta stig. Skivan hade mått bra av att kokas ner till en EP med ett halvdussin spår. Det är lätt att tappa tråden under lyssningen om stämningen inte infinner sig.

Visst spretar det åt för många håll ibland men det gör å andra sidan våra vägskäl också. Just därför känns det befriande att spela ”V” när du känner dig omtöcknad av gårdagen men förhoppningsfull inför morgondagen. Om du sedan kallar det för igenkänningsfaktor eller bara väljer att stiga in i JJ:s värld beror på ditt eget förhållningssätt till musik.

”Lost in kaleidoscope eyes, I am hypnotized when you look in my eyes”.
Jag förstår i alla fall lite mer nu.

Amar Bajric

artworks-000087306913-2qlieb-t500x500

Jag vet ingenting om den här producenten. Hen verkar dock vara svensk att döma av titeln på sin låt. hmmdes är ännu en av ett par lovande, men skygga och anonyma producenter som jag snubblat över på Soundcloud. På ”har drunknat” hör vi mörk R&B, långsam sådan- ackomanjerat av hackade samples utgjorda av en nerpitchad röst vars meningar jag inte kan uttyda och ett avlägset plockande på någon klaviatur som sammansmälter med det vackra bruset. Något  som för tankarna till Burials gråa och storstadsmelankoliska ljudbilder och till isländska Samaris kalla och avgrundsdjupa glaciär-elektronika. Hen lyckas med bedriften att säga väldigt mycket med väldigt lite, något som får mig att tänka på den minimalistiska estetiken som Holy Other gjort sig känd över. Med det sagt är hen en producent värd att hålla ögonen på.

Mattias El Mansouri 

artworks-000087961157-lln771-t500x500

Göteborgsduon gör det igen och levererar ännu ett stycke drömsk discofunk. De har vid det här laget börjat bli så bra på att fånga den skandinaviska kylan i sina låtar att jag innerligt hoppas att Todd Terje seglar över hit och bönfaller dem om ett samarbete. Kan vi hoppas på lite fjorddisco i framtiden?

Mattias El Mansouri 

Annika Norlin Hello Saferide I Was Jesus Video

Annika Norlin är tillbaka under sitt Hello Saferide-alias med ”Hello Jesus”, en av årets bästa låtar och årets definitivt bästa musikvideo ifrån Sverige. Videon är regisserad av Mats Sudd och är så quirky att t.om. Zooey Deschanel känns som en grå matta i jämförelse.

Det nya albumet The Fox, The Hunter and Hello Saferide är producerat av Christian Gabel och kommer ut tredje september på Razzia Records.

 

IMAM COBAIN Silavana Imam

”At this point I have a request for our fans. If any of you in any way hate homosexuals, people of different color, or women, please do this one favor for us — leave us alone! Don’t come to our shows and don’t buy our records.” – Kurt Cobain

Silvana Imamnya singel ”IMAM COBAIN” är en hyllning till sig själv (med all rätt ty hon är grymmast) och Kurt Cobain. En släng natriumhydroxid mot haterz, hatare, nazister, sexister, homofober, slängd med en molotov coctail till beat som kraschar rakt mot deras fåniga leenden och faktafel. Det avantgarde hiphopspåret — en riktig classic — som saknades på In Utero.

Bojan Buntic