my voice is my weapon

Den politiska elektropopduon Systraskap släpper sitt debutalbum i höst, men redan nu får vi ett smakprov i form av en skruvad egenproducerad video. Färgglatt och mysteriöst, med rök och själ — och uppenbarligen inspirerat av älskade The Knife – får vi en utomordentlig filmatisering av en låt som handlar om våra rösters styrka.

Bojan Buntic

SAIGON EXO EXO

Saigons nya singel ”Exo Exo” tar god tid på sig att komma till popen. I ungefär en minut skulle man kunna tro att det är en ovanligt melodisk kombination av shoegaze och lo-fi techno släppt via L.I.E.S. En söndersprängd ljudbild, en hårt dunkande bas, new wave-minimalism och till slut en vacker röst – hypnotiskt som nått av Stereolabs bästa alster – släppt via bästa Umeåetiketten Nomethod Records.

Snart kommer ett nytt album och Bob Hunds John Essing har hjälpt till med produktion.

Bojan Buntic 

JJ – ”V”

amarbajric —  17 augusti, 2014 — Lämna en kommentar

V

Artist: JJ
Album: V
Skivbolag: Secretly Canadian / Sincerely Yours
Betyg: 7.6

”Lost in kaleidoscope skies, I am hypnotized when you look in my eyes.”
Jag minns dessa ord från någon låt jag hörde som tioåring. Det var tysk samlingsskiva från 1997. En remix, upptempo, färgglatt. Vad det betydde förstod jag på ett ytligt sätt men det var inte förrän livets vägskäl började rada upp sig som jag på riktigt kunde applicera meningen på mitt liv. På kärlek och längtan.
När kärleken tar slut uppstår en längtan tillbaka eller en längtan efter att fly. Att vara uppe i dessa färgglada kalejdoskophimlar har alltid varit en solid bas i JJ:s musik. Efter fyra års relativ tystnad är himlarna bara lite mörkare ovanför duons huvuden.

”V” presenterar inte längre längtan som något lättsamt. I alla fall om du tar dig tid och förbiser de lätta popmelodierna som bär Elin Kastlanders röst genom skivans tunga moln. Det handlar fortfarande om drömmar och dekadens. Förenklat sagt finns här allt jag känner igen från JJ:s textmässiga och musikaliska ambitioner sedan tidigare men i ”V” har drömmarna gjort att längtan till slut blivit för stor och dekadensen för påtaglig. Inte ens Hen med stort H eller drogerna räcker till för att ta dig uppåt. Det är snarare problemet som måste lösas eftersom desperationen fått huvudrollen.

Det är frågetecknen som tar över skivan. Långsamma trippande steg i ljudlandskapet som JJ vid det här laget har tagit patent på. Produktionen är lika minimal som alltid, beatsen haltar halvvägs och får hjälp av Kastlanders röst men därmed inte sagt att det saknas något. Rösten har förmågan och tar sig friheten att vara ett instrument som flyter ihop och byter plats med syntslingan eller slagverket. Delarna dansar runt varandra och samspelar på lika villkor i väl ingångna skor.

Det bubblar inte över av regnbågar och förhoppningar längre. Det lockar inte längre att bara borsta av sig problemen på ett dansgolv, det är inte längre någon lösning att bli fucked up och glömma allt. Det är omöjligt när verkligheten är för påtaglig och desperationen större än någonsin. Nu finns längtan som ett töcken, som morgonen efter när minnesbilderna kommer. När kvällen innan har känts så ljus så kommer dagen efter med mörkret och insikten. Frågorna är alltid närvarande, liksom sökandet efter tröst. Osäkerheten kan inte längre motas med förhoppningar om kalejdoskop och snurrande på dansgolv.

I ”Dean & Me” förlorar sången sig själv i frågetecken och ett desperat rop innan låten drunknar i sina egna tårar.
”Something inside tells me we should be together / Something inside me tells me we could be forever / But something inside tells me we will never be together.”
Desperation är att förlita sig på hoppet. Tröst är att förlita sig på hoppet. Och där någonstans kommer en högre makt in i bilden. Det faller på plats efter ett tag: skivan startar från första spårets nostalgiska hyllning till ”Let Go”, via ”All White Everything” och dess start med en insikt om att en bön vore på plats. Efter insikten är det dags att slicka såren, läka sig själv för det som tidigare lockade har lockat ner för långt. Ditt eget helvete har öppnat sig. Drömmar och förhoppningar ställs nu till en högre makt.

Elin Kastlanders vackra röst skiljer sig från mycket jag hört och har alltid haft en förmåga att nå djupt in hos mig. När hon och Joakim Benon gör musik så omfamnas alltid det vackra, takten släpar ett halvt steg bakom hjärtat. I’m right behind you. I got your back covered. Fortfarande finns lekfullheten och uppkäftigheten med hiphopsamplingarna och de luftiga syntmattorna som här får oväntat sällskap av gitarrernas klös i ”All Ways, Always”. (Är det bara jag som hör ”Brimful of Asha” spelad av Springsteen här?)

I ”Fågelsången” framstår orden ”Maybe, my baby we’ll know” som de mest osäkra och desperata. De förstärker det hon försöker att greppa själv. Att inte längre veta vad älskare gör men att det ändå gjorts så länge utan kunskapen. Att erfarenheten är baserad på alla dåliga beslut. Att det har blivit fel och tiden är kommen att betala för misstagen.

”V” är fylld av hopplöshet och längtan efter något att finna mening i. Något som är ett plåster på såren. Det är inte bara tomma ord i stil med ”Cheer up, kiddo” eller shoegazeuttryck om ren och skär desperation utan någon som vill eller kan förstå. Skivan är förankrad i verkligheten och har alla dörrar och fönster öppna för att vädra ut. Den är något att läka till, från första till sista spåret en historia om hur allt går fel och försöker återfinnas, lagas och göras rätt eftersom det kan vara sista gången. Hur vi en gång trampat snett och nu försöker trampa ännu längre bort från stigen för att hitta vårt ögonblick som ska ge oss insikt för en hel livstid.

De tolv spåren kan hitta in och samspela med dina tankar. Om den ges tid och om din set and setting är rätt blir skivan som en bearbetningsprocess sedd ur ett högre perspektiv än att göra dig oberoende av någon du älskat. Steget längre är att acceptera att något alltid kommer att saknas efter att du har betalat det ultimata priset men att det finns ett ljus bortom allt. Livet och kärleken handlar om uppoffringar. 

För att vara uppfylld av djupa tankar och lätta melodier som samspelar och drömmer om de stora vidderna där uppe är ”V” otroligt jordnära och realistiskt insiktsfull. För de som förstått att det inte längre räcker med att sätta på en skiva, öka varvtalet och och bli hög för att lämna jorden och bli upplyft. För de som också inser att lösningen på problemet ibland kan vara att göra just detta. För de som utkämpar sin inre kamp och trillar tillbaka gång på gång. För de som har förhoppningar om regnbågar som leder upp till himlen men kommer på sig själva med att stirra in i ett kalejdoskop för ta den snabba vägen dit. För er kan ”V” vara en tröst, något att känna igen sig i. 

Stundtals fastnar duon musikaliskt i gamla fotspår, precis som vi ibland tar samma välbekanta stig. Skivan hade mått bra av att kokas ner till en EP med ett halvdussin spår. Det är lätt att tappa tråden under lyssningen om stämningen inte infinner sig.

Visst spretar det åt för många håll ibland men det gör å andra sidan våra vägskäl också. Just därför känns det befriande att spela ”V” när du känner dig omtöcknad av gårdagen men förhoppningsfull inför morgondagen. Om du sedan kallar det för igenkänningsfaktor eller bara väljer att stiga in i JJ:s värld beror på ditt eget förhållningssätt till musik.

”Lost in kaleidoscope eyes, I am hypnotized when you look in my eyes”.
Jag förstår i alla fall lite mer nu.

Amar Bajric

artworks-000087306913-2qlieb-t500x500

Jag vet ingenting om den här producenten. Hen verkar dock vara svensk att döma av titeln på sin låt. hmmdes är ännu en av ett par lovande, men skygga och anonyma producenter som jag snubblat över på Soundcloud. På ”har drunknat” hör vi mörk R&B, långsam sådan- ackomanjerat av hackade samples utgjorda av en nerpitchad röst vars meningar jag inte kan uttyda och ett avlägset plockande på någon klaviatur som sammansmälter med det vackra bruset. Något  som för tankarna till Burials gråa och storstadsmelankoliska ljudbilder och till isländska Samaris kalla och avgrundsdjupa glaciär-elektronika. Hen lyckas med bedriften att säga väldigt mycket med väldigt lite, något som får mig att tänka på den minimalistiska estetiken som Holy Other gjort sig känd över. Med det sagt är hen en producent värd att hålla ögonen på.

Mattias El Mansouri 

artworks-000087961157-lln771-t500x500

Göteborgsduon gör det igen och levererar ännu ett stycke drömsk discofunk. De har vid det här laget börjat bli så bra på att fånga den skandinaviska kylan i sina låtar att jag innerligt hoppas att Todd Terje seglar över hit och bönfaller dem om ett samarbete. Kan vi hoppas på lite fjorddisco i framtiden?

Mattias El Mansouri 

Annika Norlin Hello Saferide I Was Jesus Video

Annika Norlin är tillbaka under sitt Hello Saferide-alias med ”Hello Jesus”, en av årets bästa låtar och årets definitivt bästa musikvideo ifrån Sverige. Videon är regisserad av Mats Sudd och är så quirky att t.om. Zooey Deschanel känns som en grå matta i jämförelse.

Det nya albumet The Fox, The Hunter and Hello Saferide är producerat av Christian Gabel och kommer ut tredje september på Razzia Records.

 

IMAM COBAIN Silavana Imam

”At this point I have a request for our fans. If any of you in any way hate homosexuals, people of different color, or women, please do this one favor for us — leave us alone! Don’t come to our shows and don’t buy our records.” – Kurt Cobain

Silvana Imamnya singel ”IMAM COBAIN” är en hyllning till sig själv (med all rätt ty hon är grymmast) och Kurt Cobain. En släng natriumhydroxid mot haterz, hatare, nazister, sexister, homofober, slängd med en molotov coctail till beat som kraschar rakt mot deras fåniga leenden och faktafel. Det avantgarde hiphopspåret — en riktig classic — som saknades på In Utero.

Bojan Buntic

bam spacey

Malmöbon Magnus Johansson aka Bam Spacey släpper i Oktober debutalbumet 1998, via Luxury i Sverige och Ceremony i USA. Första provsmaket ”Upplyst” är en glimt av downtempo electronica av den emotionella sorten som djn och producenten gör bäst, med vacker lyrik om det man tappar bort på vägen in i vuxenlivets gråa dimmor. Musiken påminner om Skimret och andra producenter som gör vacker känslosam elektronisk musik med svensk text. Vi ser väldigt mycket fram emot albumet, och har ingen tvekan om att det kommer bli ett av årets bästa.

Bojan Buntic

20140808-Slowdive-olle_kirchmeier-lowres-10431
Foto: nyheter24.se

Plats: Linnéscenen
Betyg: 10/10

Vad har Rachel Goswell, Simon Scott, Neil Halstead, Christian Savill och Nick Chaplin gemensamt? Förutom att tillhöra samma band, så kommer de alla från en svunnen musikscen som dominerade ett tidigt och svårmodigt 90-tal: Shoegaze-eran.Det var ingen långlivad genre, men den lade grunden för många experimentella akter idag, och det går att spåra tillbaka shoegaze hos alla nutida indieband som rör sig bland suggestiva tongångar och effektdränkta gitarrlandskap. Den lever alltså vidare än idag.

Nu var jag inte ens född på den tiden. Jag kan inte relatera till shoegaze på samma sätt som musikintresserade 30+:are kan, men det är ändå en sorts annorlunda stämning som lägger sig över linnétältet innan Slowdive intar scenen. Jag var bestämd med att få en bra plats långt fram, så jag började köa ganska tidigt. En timme innan för att vara exakt. Redan då hade det redan strömmat in många som hade ställt sig längst fram. De flesta är vuxna, men det återfinns även en hel del nyfrälsta tonåringar som, liksom jag, verkar ha upptäckt bandet ganska nyligen. Många av de äldre gråter. Tårar strömmar ner för deras kinder. De ska om några minuter få se sitt återförenade favoritband. Bandet som tonsatte deras period som tonåringar, bandet som räddade dem. En som står jämte mig står och pratar med sin vän om hur han många gånger när han var ung hade återkommande självmordstankar och hur Slowdive blev räddningen. Fick honom att härda ut. Att överleva.

Slowdive går in på scen och jubel och skrik uppstår. Redan från första låten är vi alla fast. Musik från en svunnen tid breder ut sig i det kolsvarta tältet, allt bröl från meningslösa artister som spelar på andra scener hörs inte. Det har upphört att existera. Vi är alla en enhet. Vår blick är fixerad på scenen, på fem siluetter bakom en tjock rökdimma som står och dränker oss i det vackraste av oljud, men vi kämpar inte emot. Vi står där och tar emot, tills vi inte klarar av längre. Det är då tårarna kommer. Mina tårar. Jag hade aldrig gråtit på en spelning förut. Inte ens en tår har jag låtit falla ner. Men det här var annorlunda. Det var en oförklarlig känsla. Rachels vackra tröstande stämmor lägger sig som en sval bris över våra öron samtidigt som Neil står och brölar ut drömska ljudmattor och massiva ljudväggar från sin gitarr. De har åldrats men det känns som att tiden har stått still 20 år. Det låter exakt som på skiva. Det är lika perfekt, polerat, kaotiskt och vackert och det låter inte som något annat jag hört.

Mattias El Mansouri 

Pional
Plats: Dungen
Betyg: 6/10

Det var med trötta steg jag stressade mig fram till Way Out Wests nya musikscen Dungen. Till min stora förvåning möttes jag av en gles och tråkig publik. Några få hade ställt sig längst fram, ett par i mitten och resten hade ställt sig längre bak uppför krönet, samtalandes med sina vänner. En sådan duktig producent som Pional trodde jag skulle fylla området, men jag hade fel. Han kör igång och genast märker jag att volymen är aningen för låg och basen alldeles för svag. Han spelar i en timme, sjunger ovanligt bra på ett par låtar och har en felfri mixing och låtval i sitt set, men det hela faller när publiken inte gensvarar på musiken och när ljudet inte gör den rättvisa. Elektronisk dansmusik ska kännas i bröstkorgen, få byxorna att fladdra och lämna ett avtryck hos en. Det gör den tyvärr inte här.

Jamie XX
Plats: Dungen
Betyg: 8/10

Att Jamie xx skulle dra en stor publik var det ingen frågan om. Han är en betydligt mer etablerad dj och producent än vad Pional är. Mestadels på grund av att han råkar vara medlem i trion The xx. När klockan börjar närma sig 15 och Pional kör sin senaste låt har det strömmat till mer folk och när Jamie går upp på scen drar sig folkmassorna mot scenen, liksom flugor till bajs. Av någon anledning var ljudet felfritt. Allt var perfekt. Jag börjar nästan ifrågasätta om Pional hade haft otur och fått en dålig ljudtekniker, för både volymen och basen är snäppet högre och vassare vilket påverkar responsen hos alla på området som står och ser honom. Han kör ett grymt set som är varvat med gamla discoklassiker, tung tech-house, ett par the xx-låtar och de egna låtarna Sleep Sound och Girl varav de sistnämnda dränker oss i vackra ljudlandskap och tunga beats. Vädret är vackert, solen skiner, alla dansar. Även jag. Det är ren eufori.

Mattias El Mansouri