Print

Artist: Azure Blue
Album: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris Recordings
Betyg: 9.4/10

”En frustande framåtrörelse för svensk indie som vägrar ge upp!
Tio år utan kompromiss!”

Favoritsysselsättning som barn: vem är jag (i framtiden)? Jag ska sitta i en lyxig soffa och ett gäng överentusiastiska journalister ska fråga ut mig, superstjärnan Bojan Buntic som skulle vara stor på något vis, men inte fan visste jag på vilket sätt. Ibland: författare. Aldrig kapitalist men ibland riktigt fattig, med ett bröd som smulas sönder i min hand, och så lite salt att doppa det i. Flytande på en halvkass flotte ute på havet. Ensam. Helst med en person som jag fantiserade ihop, någon som älskade mig trots att jag bara hade ett torftigt bröd att erbjuda.

Hur som helst, jag hade livlig fantasi. Jag skulle bli fett viktig, det visste jag. Ibland ville jag vara rockstjärna, jag plockade upp gitarren under högstadiet och alla, absolut alla skulle fatta att jag egentligen var cool. De hade bara inte sett mig med en gitarr än. Så jag låste in mig i några somrar och kom tillbaka med äckligt långt hår och ett par gitarrsolos direkt ur någon sliskig instruktionsvideo med Yngwie Malmsteen. Egentligen ville jag bara bli sedd, och jag trodde väl aldrig jag skulle bli älskad.

Jag är överambitiös, det är vad jag vill ha sagt. Och när jag började med detta korståg till recension tänkte jag att det skulle ta mig trettio minuter, men trettio minuter blev tre veckor och en och en halv vecka overdue. Men så tänkte Tobias Isaksson också, tre veckor i studion och så skulle trilogin äntligen få sig ett avslut. Sätta spiken i kistan, sätta ner kistan i graven. Ett litet ömkligt kors ovan, nedanför kullen, precis där man kan känna lukten av havet. Tre veckor blev sju månader under ytan.

Att göra allt själv, att vara överambitiös. Han skulle ta produktionsprocessen i egna händer helt och hållet för första gången – i sin alldeles egna, nyförvärvade studio. Det blev han tvungen till. Och för en sådan procedur behöver man två redskap: ett par rejält stora lungor med kapacitet att alstra sin egen luft, man måste kunna leva under vattnet, och en massa vänner, för annars blir det outhärdligt att vara eremit. Så, en introvert saga avslutas med en kommunal flerstämmig popkoral. På Beneath The Hill I Smell The Sea liknar feat.-listan ett samtida amerikansk hiphop-mixtape. Amanda Mair, César Vidal (är med på nära nog hälften av låtarna!!!), Charly A, The Land Below och Sportsman, är med och sätter stjärnstoft på den sista glittrande drömmen i Azure Blues transdimensionella, Nabokovskt galet intertextuella kärlekstrilogi.

Isaksson har korats till New Wave-prins av The Fader, han är den svenska Alan McGee enligt Sonic Magazine, och nyligen fick han epitetet Varbergs Johnny Jewel i TT. Västkustsonen har aldrig riktigt slipat bort sin Göteborgska, men bor numera i Stockholm, där han är den hårdast slitande arbetaren i musikbranschen. När han inte är i studion driver han skivbolag, dj:ar genreöverskridande på finklubbar, eller svävar omkring på turné någonstans mellan Moskva och New York. För många skulle detta innebära att leva i greppet av en kronisk panikattack, men min bild av Tobias är ett fullständigt lugn, i havsbrisen, i ett par Adidas-sneakers, shorts, och en anspråkslös tisha, precis där bredvid vattnet (med en lekande katt i bakgrunden): ”I Don’t Care”, hör man honom säga till vinden, men vinden vet hur mycket han bryr sig. Och det vet vi som lyssnat på hans musik.

Detta lugn, en slags varm humor reserverad åt de mest soniskt språkbegåvade författare, genomsyrar hela trilogin, glättig på Rule Of Thirds, tårdränkt och grubblande i Beyond Dreams There’s Infinite Doubt, resolut och reflekterande i Beneath The Hill.

”Jag har lyssnat på den här i lurar på väg hem från studion mitt i natten och tänkt att det här är soundtracket till jordens undergång. Det är något väldigt skevt i det enkla. Jag tycker om det. Som att wind chimesen och gitarrerna är rostiga. Som drömpopens sista dans.”

Ett barns extravaganta, oändligt ambitiösa och outtrötteliga fantasi — ni vet, den där fantasin som slänger upp diverse föremål i en förälders ansikte och ropar: TITTA! TITTA SÅ GRYM JAG ÄR! — har växt upp för att hantera vuxenlivets utmaningar. Istället för att skriva av sig i memoarer, essäer, dikter, noveller och romaner om det svåra det stött på i livet, har det lärt sig att sjunga. Vad, om inte ett barns vuxna fantasi hade kunnat komma på en så extraordinär grej som ”Every Ending Story” – en låttitel som assonansrimmar med den kusligt vuxna barnfilmen Neverending Story? Låten handlar om den intergalaktiska resan Azure Blue har tagit med sin skapare på, turnéerna, sidospåren, äventyren, och vägen från det instrumentella sidoprojektet Nite Flites till senaste skivan. Här sjunger Isaksson med ett elegant flow om berättelser och avslut och transcendens på skivans hittigaste spår, ett ovanligt djup för en ”radiolåt”: Livet är som ett Spike Jonze-mirakel till film och de enklaste av historier kan möta det gudomliga om man har ögon att se med.

”Jag skrev raderna på flyget till New York så språket är färgat av New York-hybrisen. Det var också lite sista utposten för mig. Jag hade alltid varit lite rädd för New York. Men när jag väl kom dit var det inte så speciellt. Jag trivs bäst på Manhattan. Där känns det mest exotiskt. Brooklyn är som Göteborg.”

Tobias är inte bara besatt av det textuella, han är fullständigt förhäxad av det soniska. Redan på öppningsspåret ”A Town Like Alice” möts vi av ett analogt, skimrande ljud som måste vara drömpopens variant av orgasmisk transcendental black metal. Jag vågar inte ge mig på försöket att koppla detta med The Jams ”A Town Called Malice”, men om man känner Azuren rätt så vet man att det är värt ett försök (man skulle behöva en appendix med förklaringar för att förstå alla referenser och allusioner i hans magnum opus.) Låten är en duett med popsångerskan Amanda Mair, om att växa upp i en småstad, om att berätta om en uppväxt, om att berätta för någon som inte bryr sig, kanske någon gång, men inte längre.

Man ryser till av det vackra ljudet, man måste hämta andan de fem första sekunderna av varje ballad på albumet. Ett annat exempel är ”Reflections of Light”. Också en sådan låt vars djup man inte riktigt kan ana förrän man har det där appendixet:

And the Willows will bend and the bridges will burn
And you’ll find yourself reaching for the lessons you’ve learned.
Those few moments of clarity.
The reflections of light.
All the faces you’ve loved illuminate in the night.
All the fights all the kisses. All the eyes that you miss.
All the shivers and fevers coming down like a dream.
Cause it’s something so sad and so true.
To be loved.

Dessa vackra rader, några av de vackraste jag hört på en popskiva, pekar tillbaka på Rule Of Thirds: ”‘The years pass. We get older. The seasons make us colder. And the world might change a bit. But we don’t forget those eyes. The eyes that shook our grounds.” Samma ord idag, fast filtrerade genom triologins mångfärgade mosaikfönster.

Nästa låt är också en ballad. Det där resoluta lugnet jag pratade om, det märks i valet av form: det finns inget som låter som den intellektuella smältningsprocessen av tunga erfarenheter så som en 80talsballad. Och valet av form passar även genren. Detta är ett breakupalbum skrivet av vinden i sanden, ett av de bästa vid sidan av Becks Sea Change, Björks Vulnicura, och Spiritualized Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space – och, som ni kanske vet, så är större delen av spåren på dessa enastående album också ballader. ”There Was A Time” är min favorit från skivan. Det är här jag blir tårögd för första gången, av den sublima kontrapunkten mellan Tobias röst och Charly A:s stämma. Den avslutas med ett citat från en kultfilm från slutet på 80-talet, Hal Hartleys Trust, en cynisk men fullständigt briljant film om kärlek och tillit. Detta sinne för detaljer utmärker sällan låtskrivare, men är ett grunddrag hos de bästa av författare. Beneath The Hill är romanen Isaksson aldrig har skrivit, det bästa underlaget för en Wes Andersson-regisserad film om antihjälten och hens krossade kärleksbrev.

Azure Blues popmusik, som ni kan förstå, är motsatsen till slackerns limluktande gitarrriff från garaget och tonårsskrammel. Det är inget för Gaffa-skribenten som tror att äkthet handlar om att smutsa ner sina fula jävla second hand chic hipsterskjortor över en kopp kallnat, slaskbrunt kaffe, kritikern med ena örat i recensionsobjektet och det andra i nån mp3-fil fylld med bleeps och blops, från deep web med ett obskyrt franskt namn. Det är finpop a la Bryan Ferry, själen rakt framför en och inte dold bakom illa spelade trumkomp och artificiella Lou Reed-ismer. Nu har Azuren äntligen lämnat reverbdimmorna och trätt fram i solskenet. Hans röst har aldrig varit så central.

Och där den är som mest central är den också vackrast. En gammal demo inspelad med bl.a. Slowgolds Amanda Werne förvandlas på Beneath The Hill till en softrockballad för en underjordisk FM-radio i ett alternativt sjuttiotal. ”Baby You Are A Star” är den mest lyriskt avskalade låten på albumet, med versrader som ”Hope that you’re not alone / hope that you’re not as alone as I am / sinking just like a stone, wish I could make it on my own”, men därför också en av de mest hjärtskärande. Här finns det inget för intellektet att hämta, det är bara ett pumpande hjärtas blues. Jag ryser varje gång jag hör refrängen och dess aforistiska fraser: vad mer behöver egentligen sägas om kärleken?

Egentligen en massa, och Azuren har orden, hämtade från hans många resor över haven. Titelspåret öppnar med ett tropiskt beat från någon av de många stränder han besökt, och ett spoken word-parti han egentligen var för nojig att läsa upp själv (”Kanske borde jag ha kontaktat Lorentz?”). Detta är skivans, och trilogins, hela strålcentrum, men skatten är väl dold och glimmar till för Azurens ideallyssnare: den vuxna som aldrig tappat barnets sinne för upptäcktsfärder.

”Tragedy And Changes” är en av Azure Blues stora höjder som låtskrivare. Det är en molnslingrande farkost över ett drömlandskap, virvlande runt, och runt, i vackra melodier och ordspråk som faller av som fjädrar under färden. Och sen när man minst anar det börjar virveln snurra vildare. Händerna har lämnat gitarren och färdats till skruvarna på en acid synth, och vi slungas in i ett avslutande parti av badass technoblues, en nattlig flykt över ett kargt industrilandskap, en R’n’B-fantasts dröm om Detroits underjord.

De sista tre spåren på albumet är början på loopen som leder tillbaka till början, eller mitten, eller tillbaka till slutet. Albumet avslutas med gråtdansen i slutet på det där DJ-setet man lika gärna kan dö efter, en hybrid mellan samtida hiphop och en av våra vackraste psalmer. En instrumentell yttring av det där lugnet som jag pratade om, den där varma, gudomliga humorn som genomsyrar hela trilogin, och ett perfekt avslut, eller början på något nytt.

”Och grejen är att jag har tusen olika berättelser.”

Bojan Buntic

KRANK195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album: Nature
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8/10

Det tog sju år för Portlandbaserade  Valet (Honey Owens)  att komma tillbaka till musicerandet, år som långsamt fick henne att överge sitt forna sound, upptäcka ny musik, starta familj och låta det, sakta men säkert forma hennes tillvaro och estetiska riktning. Att få ett tillskott i familjen skulle så småningom komma att skaka tillvaron hemma hos Owens fast på ett bra sätt, och därigenom föddes Nature, hennes tredje platta sedan 2008-års Naked Acid. Inspelad hemma under ett års gång, utvecklades Valet från ett soloprojekt till ett samarbete mellan Owens, hennes partner Rafael Fauria och basisten, trummisen och synthrattaren Mark Burden, en trio som skräddarsydd för att ha komponerat Valets bästa album hittills.

Att lyssna igenom Nature är lite som att sätta sig på en gigantisk stock och färdas genom intets flod på skimrande och kristallklart vatten, genom vida landskap, skogsdungar och solblekta stränder som färgats i ett sepia-filter. Musiken har tydligt rört sig ifrån de smutsiga och klaustrofobiska ljudbilderna som dominerat hennes tidigare plattor Blood Is Clean (2007) och Naked Acid (2008) som båda ljudit av Owens säregna skeva singer/songwriter-psykedelia som badat i distortad, fragmenterad. hemsökt blues och brusig drone.

Valet-2015-B&W

På Nature har allt det där försvunnit och ersatts av ett drömskt skimmer som låter lika lättfattligt som transcedentalt. Det är nästan lite som om Nature varit en protagonist som gjort sig av med sina inre demoner som i detta fallet får stå för Valets tidigare plattor, något som visar sig i de himlavalvsliknande ljudlandskapen som obehindrat låter sig fyllas av oändliga reverbmoln och plockade gitarrackord som resonerat ut i horisonten. Låtarna på Nature pendlar ständigt mellan att låta som drömsk singer/songwriter-musik som försöker bryta sig ur sitt genrefack eller som minimalistisk, expanderande shoegaze som rymt från 90-talet och anpassat sig till vad vi nu kallar nu-gaze. Det märks bland annat på öppningslåten Sunday som börjar med ett extremt reverbat draget 7-ackord som för tankarna till hur Slowdives Rutti hade kunnat låta om den gått i dur och inte moll.

Resten av plattan är lite som en subtil fortsättning på det soundet: det som Neil Halstead från Slowdive smått hann påbörja på Pygmalion innan de upplöstes, det märks till exempel på spåret Transformation som figurerar lite som en betydligt mer euforisk och solskensdränkt Blue Skied An’ Clear.  Däremot vill jag inte reducera Nature till att enbart vara en parallell fortsättning på Pygmalion, för den är mer än så och klarar av att stå på egna ben. Man bruka säga att ”less is more” i minimalistkretsar (det vill jag åtminstone tro för internet sade det) och låtarna på Nature är just det. De frångår allt det bröliga i konventionell 90-tals-shoeaze och kompenserar det istället med polerade svajande ljudbilder förpackade i en pop-flaska, som trots överfylld av reverb inte tycks läcka. Det är lite där som öronproppsmärket killnoise”kill the noise, not the sound”-slogan kan göra sig bäst vid liknelse (även om jag personligen kan tycka att shoegaze skall vara högljudd och trumhinnespräckande).

Men mest av allt tycker jag att Nature visar på Valets oerhörda mångsidighet. Från att tidigare ha gjort psykedelisk, semi-elektronisk folk-blues till att ta sig an expanderad shoegaze och göra det med sådan skicklighet som påvisad på Nature tycker jag placerar Valet som en av världens mest intressanta och underskattade artister. En värdig comeback, tycker jag, och en av årets bästa plattor indeed.

Nature släpps imorn (25:e Maj) på Kranky Records (Grouper, Loscil, Belong, Tim Hecker etc).

Mattias El Mansouri 

Eli Na by Annevi Petersson 4

Vi har fått äran att premiärspela singeln ”Jasmine” från den svenska låtskrivarskatten Eli Nas kommande ep Nature Is My Mother Now. Elina Johansson gick förut under artistnamnet Dear Euphoria. Musiken släppte hon via sin egen skivetikett, och fick nära nog kultstatus bland indieunderjorden, där vissa låtar nådde hundratusentals visningar på youtube. Nu har Johansson varit tyst i snart fem år, men nu känner hon sig redo att visa världen sina nya experiment.

”Jasmine” är en indieballad med en sån där underbar skörhet man hittar hos Perfume Genius, How To Dress Well och James Blakes mest känslosamma alster. Ett piano, en dekor av elektroniska ljud och synthar, och en vacker röst som ljuder poetisk poplyrik över ett melankoliskt ljudlandskap utgör materialet som bygger upp en av årets finaste låtar. BBC har kallat henne ”The Swedish Kate Bush” och vi förstår varför.

Bojan Buntic

claudio Senast jag skrev om den stockholmsbaserade producenten Hwulu  (Claudio Solorzano) hade han släppt låten Hanuman, ett stycke akvatisk downtempo som lät som en tropisk men lite kargare och mörkare tagning på något som likväl hade kunnat vara en Balam Acab-låt som aldrig riktigt fick plats på nån platta. Nu 7 månader senare är han tillbaka med en remix på inte mindre än Studio Barnhus-undret Kornél Kovács och hans låt So So Solid tagen från hans nyligen släppta Nincs EP. Den här gången är det aningen mer dansant, mindre akvatiskt men fortfarande lika suggestivt med  samplade och manipulerade vocal samples som för tankarna till Tri Angles huseringar (Balam Acab, Holy Other, Evian Christ etc). Lägg till lite bra percussion också och det här är en tropisk dröm i fyrtakt.

Mattias El Mansouri 

Vilka är vi som skriver på Ge Hit Musiken? Hur ser vi ut? Vad gillar vi för musik? Vad äter vi helst och vad gör vi på fritiden? Vi tyckte att det var dags att informera er om filurerna som ordbajsar så obehindrat om musik.

Bojan Buntic

bojan 2

Bojan är chefredaktör på Ge Hit Musiken. Utöver det är han en mångsysslare inom musik och kultur och syns lite överallt i Göteborg. Han drunknar oftast i massa klubb, konsert och fest-arrangemang, där han antingen DJ:ar technojuveler och schyssta popdängor eller har varit med och arrangerat eller marknadsfört eventet tillsammans med sin kulturförening La Vaca Loca.  Utöver det är han också Creative/Art Director och fixar snygga affischer till alla arrangemang som La Vaca Loca anordnar och samt bokar artister till Festival Del Mar som gått av stapeln sen 2013 (Iår äger den rum 24-26 Juli).

Bojan är jugge och älskar såklart att käka cevape, men han äter gärna annan assimilerad mat såsom pizza eller sushi.  Han är lite nedstämd ibland (som vi alla är) vilket är varför benämningen ”emojugge” är honom givet. En av hans många bedrifter i livet är att han är bäst i Sverige på att spela Bloodborne  och att han en gång vann dansgolvet från självaste Andreas Tilliander. Han spenderar helst sin sommar i Sarajevo där han skulle hänga med Dj Krmak, men för tillfället bor han på Hisingen med sin flickvän Tuss, hon med den charmiga skånska stämman som alla i Göteborg tycks prata om, och deras katt Levels som är döpt efter Aviciis plågsamma studentflaksdänga.

Mattias El Mansouri

IMG_1457

Mattias är redaktör på Ge Hit Musiken. Utöver att skriva om musik så producerar han även sådan under namnet Nostromo där han släpper melankolisk techno som den himla emo-romantiserande latte han är. Utöver det är han bara 18 år gammal, en pojkspoling som inte riktigt vet var han har sig själv, men han har ju också två utländska föräldrar och fick därmed såklart en tidigarelagd ungdomsblomstring och skäggväxt och fick därefter försöka matcha sitt intellekt efter omgivningens åldersförväntningar. Han skryter gärna om att han kommit in på Pustervik sedan han var 16, men han vågar inte erkänna att hans samvete inte tillät honom att köpa alkoholhaltiga drycker där förrän han fyllde 18. På vardagarna sitter han outhärdligt bakom skolbänken på Bäckängsgymnasiet i Borås där han nu läser andra året på deras humanistiska program med inriktning journalistik och författarskap.

Förutom allt det där oerhört pretentiösa med att gilla svår musik och att dissa hälften av all musik han får skickat till sig gillar han även att hålla på med cykling, löpning och simning och att äta kolossala mängder glass, nutella, avokado och det nu hans restaurangbranchsgenererade plånbok tillåter. I framtiden vill han gärna inte vara stressad, ha ett bra jobb (vad det nu kan vara) som inte tar för mycket tid från viktigare ting i livet och kanske starta ett shoegazeband med sina bästa vänner. Han vill absolut inte skaffa barn och hans mops ska komma att heta Avokado, för att den är den goda sortens fet. Han älskar även Grouper, så att få träffa Liz Harris nån gång är väldigt viktigt för honom.

Emil Moodysson 

emil

Emil är skribent här på Ge Hit Musiken och har nyligen kommit tillbaka efter en tids frånvaro på bloggen. Det gillar vi jättemycket. Han är innerst inne poppare, men har på senare tid varit otrogen mot genren genom att gå och se ”obskyra band” som Swans, A Place To Bury Strangers och han har även bokat en biljett för att gå och se dronerockarna i Sunn O))). Om han skriver om musik är han ju såklart intresserad av det  också och det är ju därför han läser tredje året på det musik-estetiska programmet på Spyken-gymnasiet i Lund OCH spelar i två band, det ena ett shoegaze-band och det andra är tydligen för bra (eller för dåligt) för att vi ska få reda på vad dem heter.

Emil dricker gärna folköl till sin pasta med tomatsås. Något annat han gärna gör är att dissa Thomas Stenström när han har workshops på Emils skola, för ingen kan ju ersätta allas älskade Håkan Hellström, så varför lyssna på den ”nya” Håkan Hellström? Han kallar sig också Transcendental BM (Black Metal) på Facebook (ännu en såndär ”obskyr” sak, om du nu råkar känna dig väldigt bestört när du läser om hans missnöje kring Thomas Stenström och skulle vilja konvertera honom eller kanske gå och se Sunn O))) med honom!

Och han är mycket snällare än han ser ut att vara på bilden..

Andra skribenter

För tillfället inga, men vi är ständigt på jakt efter nya passionerade skribenter oavsett om de är insnöade på göteborgspop, techno, ambient, pitchforkhypad indie eller hip-hop. Skulle du vilja skriva för oss så skicka ett mail till antingen Bojan på @gehitmusiken.gmail.com eller Mattias på mattiaselmansouri@gmail.com.

jaaaape

Indie-elektroniska gothpop-trion Jape har vi skrivit om innan. De är ledda av den irländske och numera Malmöbosatte Richie Egan. På fredag spelar de på Fredag på HAK på Scandic Europa i Göteborg tillsammans med Franska Trion. Med det internationellt hyllade albumet This Chemical Sea i bagaget kan vi nog se fram emot något lika galet som det här när de fick en publik på runt 12 000 (källa: Djungeltrumman) att gå helt loco på den irländska musikfestivalen Electric Picnic.

Inför deras spelning på Fredag har Richie gjort en alldeles underbar och enhetlig mix av den bästa elektroniska musiken för oss. I den hör vi bland annat atmosfärisk och melankolisk synthpop innan den går över till medryckande loungehouse och blippig techno. Den råkar också vara såpass bra mixad att jag nästan tycker att Richie borde ha en karriär som DJ vid sidan av. Fast det kanske han redan har?

Mattias El Mansouri 

LÅTLISTA:

Chromatics – White Light
Fleetwood Mac – Dreams ( Psychemagik edit )
Rocha – Feel The Love ( Joakim It’s So Real Remix )
Genius of Time – Juno Jam
Lindstrom – Faar I Kaal ( Todd Terje extended edit )
Chasing Kurt – From the Inside ( Henrik Schwarz Remix )
Mark Jenkyns feat MC Chickaboo – On Me

patrick siech

Artist: Patrick Siech
Album: Viadukt EP
Skivetikett: Parabel
Betyg: 7/10

Det är svårt att inte falla pladask för Patrick Siechs monotona techno. Den är som sprungen ur avgrunden och maler på i en evighet tills du har fått skallfrakturer. För er som är obekanta med denne oerhört grymma Malmöbaserade producent, så viskade en fågel för mig att han är Sandra Moshs pojkvän. (Om någon frågar, så hörde du det inte från mig)

På EP:n Viadukt tas vi med på tre låtar som utforskar djupet i en sorts post-minimalistisk techno där ljudlandskapen är konstruerade av mörker och svart skimmer. Syntmattorna kan verka frånvarande till en början men kommer in lite då och då, eller snarare där det behövs, något som förmedlar känslor av förvridna avgrundsvrål. Det är oerhört suggestivt och för ibland tankarna till hur det hade kunnat låta om The Haxan Cloak gjorde techno, men det mest intressanta dock, är hur han låter skulptera stora ljudlandskap med så få medel. Allt bygger på en grund av monotona men ack så hypnotiska beats. Det låter nästan lite som om musiken vart komponerad i ett stort övergivet lastfartyg då all reverbad percussion tycks resonera ut i oändligheten och komma tillbaka som knastriga och mörka ljudmattor som om vore de en förvrängd bumerang.

Vad som hindrar den här EP:n från att få 10/10 i betyg är avsaknaden av en eller två extra låtar (för jag vill ju höra mer, hallå!) och att det gärna hade kunnat få plats med någon mer subtil melodi utan att göra musiken för förutsägbar. Men nu har jag också suttit och lyssnat på musiken i klassrummet, på tåget och hemma där jag blastat musiken så högt att jag inte märkte att en ny granne hade flyttat in i lägenheten bredvid. Med andra ord har jag lyssnat på musiken på ofördelaktiga platser där musiken inte hör hemma. Den hör bäst till en kontext av grottor, övergivna lagerhus och underjordiska svartfester där man dansar sig svettig till pulserande oljud tills morgonen gryr. Men trots att jag säger det, så är Viadukt fortfarande en oerhört bra EP. Den är hypnotisk och mörk som få, och det med få medel. Det är inte många som klarar av att göra sådan suggestiv och hypnotisk dansmusik med såpass stor avsaknad av greppbara melodier.

Viadukt går att beställa på Decks Records.

Mattias El Mansouri 

Valet

Valet är ett musikprojekt signerat den Portlandbaserade musikern Honey Owens. Hon har i flera år varit aktiv i Portlands alternativa och experimentella musikscen, något som till slut förde henne raka vägen in till fantastiska Kranky Records, en skivetikett som sätter nyskapande och experimentlusta som krav för att få släppas där. Det är därför inte konstigt att de råkar husera mina absoluta favoritartister: Grouper, Tim Hecker, Godspeed You! Black Emperor och Loscil för att nämna några. Väl där fick Honey en plattform för att kunna debutera med plattan Blood Is Clean 2007 och uppföljaren Naked Acid 2008, två plattor fyllda med lika delar himlavalvsplacerade dagbäddar som outgrundliga, psykedeliska reverbdränkta gitarrplock, som hämtade från en singer/songwriter som gör allt för att inte få vara en singer/songwriter. Själv tror jag att hon lyckades projicera sitt medvetande till en Salvador Dali-tavla, därav hennes surrealistiska musik, men jag har inte frågat henne än.

Nu är hon aktuell med albumet Nature som släpps den 25:e Maj på Kranky och har låtit dela med sig av singeln Transformation, en låt som för tankarna till Kanadensiska Black Mountains Night Walks (Honeys röst är nääästan lite lik Amber Webbers)  och Slowdives sista platta Pygmalion, där Neil Halstead började experimentera med loopbaserad ambient och ändlösa gitarrplock reverbade ut i oändligheten. Transformation är en sjukligt transcendental låt, dess skimrande ljudlandskap är som att vakna upp ur en vacker klardröm och upptäcka att solen fortfarande kastar sina dansande skuggor på dina väggar och känna vinden susa in genom ditt fönster och smeka ditt nyvakna anlete. Det är oerhört fint.

Mattias El Mansouri 

Hon släppte även låten Nature förra månaden:

angelic milk

Den bästa musiken jag får skickad till mig kommer ofta från Johan Alm borta på PNKSLM (Punk-Slime) Recordings och jag är alltid lika sent ute med att skriva om det. I detta nu har Angelic Milk, den senaste signingen till PNKSLM, förmodligen redan hunnit ta över världen med sin lättfattliga grungepop. Sprungen från St.Petersburgs ödsliga gator har Sarah Persephona, den 17 åriga tjejen som ligger bakom allting, redan vunnit internationella redaktioners hjärtan  (Stereogum, Consequence Of Sound, The Line Of Best Fit) med sina skramlande gitarrer och oskyldiga röst och hon håller på att vinna mitt också.

IDK How släpps digitalt och som ultralimiterad handpressad 12″vinyl på PNKSLM den 22:a Maj.

Mattias El Mansouri 

hanz

New York-baserade Tri Angle Records är en av mina favoritlabels. Ända sedan de startade upp för snart fem år sedan har deras  stall fyllts till bredden av intressanta och genreöverskridande artister och producenter av världsklass. Det verkar nästa som att det enda kravet de verkar ha haft för att signa artister är att artisterna kan matcha sin obskyra estetik med lika delar skruvad och originell musik (Ping Holy Other (#whereisholyother), Balam Acab, oOoOO, Evian Christ, The Haxan Cloak etc).

Den senaste som fått skriva på triangelns kontrakt heter Hanz. Egentligen heter han Brandon Juhans, är 25 år gammal och baserad i Durmont, North Carolina. På senaste låten Capsule tagen från hans kommande album Reducer introduceras vi för klaustrofobisk och experimentell hip-hop, med lika mycket knaster och mörker som perfekt snittade och skruvade vocalsamples. Jag ser fram emot att få höra mer från honom.

Mattias El Mansouri