artworks-000083783872-dt8jwl-t500x500

Mannen bakom Night Envelopes heter Niclas Ericsson. Han huserar i Stockholm och har sedan två år tillbaka släppt musik på Soundcloud med låtar som influerats av minimalistisk elektronika och lite ambient. Nu är han tillbaka med singeln ”Nowhere”- en låt som låter minst lika illvarslande som sin titel. Det är en mörk och melankolisk plats han tar oss till här, och det låter precis som att det inte finns någonstans att ta vägen, som att protagonisten gett upp, som att hopplösheten har satt sina spår i hen.

Det är inte inte många artister som lyckas fånga känslor och matcha dessa med låttitlar, men jag tycker att Niclas har lyckats suveränt här. Att han råkar gilla artister som John Talabot, Purity Ring, Tycho, Washed Out och Tape gör inte det hela sämre direkt. Låt oss hoppas på att han återvänder med nytt material inom kort!

Mattias El Mansouri 

 

Processed with VSCOcam with m4 preset

Det finns festivaler som är skapade för att dra en viss målgrupp, det finns festivaler som vill attrahera alla. Jag vet inte hur arrangörerna tänkte när det var dags att boka band till årets Pitchfork Music Festival (PMF) i Chicago. Förutom den stora bredden i musikstilar och åldersgrupper de försöker att attrahera är området fullt med lokala matstånd och diverse konstnärer som ställer ut och säljer sin konst. Till och med en marknad under tak där det säljs vinylskivor och kassettband får plats.
Det är inget fel på bokningarna men det krävs en musiklysnare och musikälskare för att kunna uppskatta utbudet och får ut det mesta av det mesta. Banden verkar vara noga utvalda för att ge besökarna en värdig musikupplevelse, lördagens och söndagens biljetter var redan slutsålda när vi bestämde oss för att komma in och se varför PMF är så hajpat.
För det första: PMF är ingen musikfestival om din referens för en sådan är vad som händer i Sverige eller Europa när fulla och glada människor i yngre åldrar samlas på en plats för att lyssna på musik, träffa likasinnade, släppa loss och dricka ljummen öl. Här finns inga roligt utklädda typer som ber om kramar, här verkar ingen vilja lära känna någon intimt, förutom killen med hipstersandaler som stöter på en kompis kompis under Sun Kil Moons spelning.

Processed with VSCOcam with f2 preset

De flesta banden här är för mig kända, därmed inte sagt att jag lyssnar på dem eller skulle betala för att se dem spela. Headline på fredag är Beck, en artist som jag antagligen vill se mer gärna än de flesta andra här. De vill antagligen säga att de sett honom spela, att de suttit och ätit pulled pork på en picknickfilt medan Beck rev av några låtar. Vad ”Sea Change” eller hur de förhåller sig till hans nya skiva är en annan sak. När ”Loser” dånar ur högtalarna tror de att det här är ett av livets stora ögonblick. Och jag? Jag observerar, har svårt att interagera med publiken och artisten på scen och försöker bara finna mig själv i denna omöjliga publik av hipsters med höga shorts och låga musikaliska erfarenheter. Men den lokala ölen verkar sälja bra under helgen.

P1020399

PMF verkar vara älskad av pressen. Pressfotograferna ser det här som sin chans att håva hem bilder, att vara där det händer. Där ungdomar tydligen inte kan släppa loss innan de åker hem till sina duschar och sängar. Där par på väg mot medelåldern kämpar med att inte spilla öl på sina pommes frites när de bär matpaketen mot en öppen gräsplätt.  Under Factory Floors tidiga spelning står ett 15-tal pressfotografer framför oss pratar strunt. Nummer sexton närmar sig hjorden och av samtalet kan jag urskilja  ”Jag vet inte varför jag är här. Det känns som att jag kommer att missa något om jag inte är här”. Ungefär så verkar den allmänna bilden av PMF vara.
Under vår observation av fotograferna gömmer vi oss i skuggan. Inte så mycket för att solen steker utan för att den som planerade den här spelningen så tidigt på dagen (16.15) måste ha haft en sönderstekt hjärna. Det är på tok för tidigt för att alkoholen ens ska kunna börja verka, ungdomarna står och halvgungar till rytmen men ingen släpper loss till Factory Floors elektroniska musik.
På tal om sönderstekta hjärnor och att släppa loss: det luktar gräs här och var på området. Folk puffar marijuana som om det vore mentolcigg. Under början av Becks spelning sitter tre tjejer bredvid oss och delar en joint. Ingen bjuder längre än till vänskapscirkeln den här gången. Däremot verkar alla här veta vad folk lyssnar på, även utanför vänskapscirkeln. Plötsligt verkar alla band så slätstrukna, som att de strategiskt skeppades hit för att täcka hela musikspektrumet som är hipp storstadsbo.

photo 3

Vid 17.40-tiden (en timme och fyrtio minuter efter att festivalen öppnat) verkar folk vara på bakismat/munchieshumör. Jag som precis trodde att de inte kunde släppa loss, att ölbiljettsystemet var för krångligt att ta sig igenom (kö för armband för 21+, kö för att köpa biljetter, kö för att köpa öl) men icke. Dessa människor verkar ha släppt loss i den lummiga parken, druckit, rökt gräs och haft kul i någon timme. Nu är det dags för mat och det äts som om det vore ransoneringstider.

P1020406

Efter att Giorgio Moroder spridit sina eurohits över den stora baseballplanen och folket kämpat med att hålla humöret uppe samtidigt som de skämt ut sig med sina dansmoves var det dags för oss att inta någon mer öl och sedan se Beck. Gammalt varvades med nytt på ett underhållande sätt men det går inte att förneka att en sådan här spelning påminner om en artists långsamma slockande låga. Även om Becks fortsättning på grejen han gjorde när under de tidiga åren av karriären är bra så andas stämningen desperation. Publiken verkar rastlös och går på riktigt igång när ”Loser” spelas. Då har till exempel ”Lost Cause” från albumet ”Sea Change” spelats utan att få de applåder den förtjänar. För mig var det ett ögonblick av extas och egentligen allt jag behövde från amerikanen. Publiken får en nytändning under ”Girl”, en utmärkt framförd poplåt där ingen skuld ska gå till Beck för brist på energi på scen!

P1020432

Dag två börjar klockan ett med mer buller och brak än hela gårdagen hade att bjuda på. De mysiga picknickföräldrarna är borta och framför gröna scenen står ungdomar och gungar med kroppen samtidigt som de vrålar och klappar händerna. På scen: Twin Peaks. Lägg det på minnet. Sångaren skuttar runt som en ung Mick Jagger. Trummisen vrålar ut medan han misshandlar sitt trumset. En gitarrist har brutit benet och sitter i rullstol medan han spelar. På scen är de som The Strokes under sina glansdagar. En gitarr slås sönder, halsen slängs ut till publiken. Entusiasmen att vara på en stor scen på PMF lyser igenom, Twin Peaks är ett av två lokala band, lokala kids som fått chansen och tydligen definitivt förtjänat den. Ungt blod pumpas ur högtalarna och kastas tillbaka av publiken med applåderna. Tempoväxlingar som överraskas av explosioner och vice versa. Chicagos finest från just nu och definitivt ett guldkorn på festivalen. Det gäller att komma tidigt.

P1020441

På blå scenen kämpade under eftermiddagen Empress Of med ljudet. Inte bara det: rösten vacklar, jag får en känsla av nervositet från scenen och trots att det dansas som på ett mellanstadiedisko så är musiken för energilös för att hålla oss uppe så vi avnjuter resten i gräset i väntan på Mas Ysas täta och täta syntbaserade ljudbild.

Och när vi pratar om ljudbilder, svenska Axel Willner, under namnet The Field, stod för festivalens höjdpunkt. En spelning där han och syntarna på scen får hjälp av endast en trummis. Det är mörkt och djupt men under förlösande ögonblick sprutas färgglad konfetti ur högtalarna och sätter ben, höfter och huvuden i gungning. Tänk er att ungdomar skulle dansa till techno i en park en sommarkväll, dra ner tempot en aning och dra fram det mörka. Några tusen åskådare, inklusive jag, blev förtrollade under lördagens tidiga kvällstimme.

P1020456

Neutral Milk Hotel är i teorin en intressant spelning. Jag tror inte att någon har missat ”In The Aeroplane Over The Sea” från 1998. Det är en bra skiva men den har med åren blivit ännu mer upphajpad av personer i tajta byxor på singlespeeds som älskar öl från mikrobryggerier. Samtidigt som bandet upplösts och nu återförenas. För att spela på en festival med en massa människor i tajta byxor… Ni fattar. Hur som helst, det röks gräs överallt och stämningen påminner om en välkommen tillbaka-fest. Jag får höra att sångarens röst är fruktansvärd och att allt ligger i musiken. Jag vet att jag älskade den där satans skivan, fast jag upptäckte den långt efter att den kommit ut. Publiken som kom för att se sina indierockhjältar blev antagligen inte besviken. Det är ekon över över publiken, vänliga gitarrer och en skör men vass röst som grubblar över livet och allt som ryms mellan stjärnan och korset. Det lyfter ordentligt under titellåten ”In The Aeroplane Over The Sea”, publiken applåderar och resten av bussresan hem får vi höra om hur underbar spelningen var.

Söndagen hade två band jag ville se och efter att ha avnjutit lokal öl och en värmebölja under helgen skippades kvällens sista spelningar med Grimes och Kendrick LamarDum Dum Girls radade självsäkert upp sig på den mindre blå scenen innan de rev av en kombination av 60-tals lågmäld pop med gitarrambitioner lika stora som de gitarrer de använde. När instrumentens metalliska vinande fann sin plats och sångerskan Dee Dees lena röst svävade över våra huvuden blottade sig alla grundstenarna på en och samma gång. ”Bedroom Eyes” var aggresiv, i ”Coming Down” blev jag förälskad i Dee Dees röst igen, precis som när jag hörde den på skiva. När hon står med gitarren och sjunger ut ord om längtan uppstår några minuter där allt faller på plats. Musikaliskt och långt där inne i mig. Visst fungerar ”I Got Nothing” och liknande popdängor i rockkostym på en öppen scen på eftermiddagen men det här är musik som gör sig bäst på i en mörk liten lokal där den som är närmast scenen vinner. Personligen kunde jag varit utan ”Rimbaud Eyes” från nya skivan, min högst personliga åsikt är att den låten är för enkel och endimensionell för att få spelas högt.
Slowdive beskrivs som ett shoegazeband med distade gitarrer och känslomässiga texter. Fortfarande en för stor scen för att jag riktigt ska kunna få den där instängda känslan som skapar en atmosfär, för att rösterna och gitarrerana ska studsa från människa till människa och tillbaka upp på scen. Tänk er My Bloody Valentine på en för stor scen. Därmed inte sagt att bandet inte imponerar när de sätter igång en jamsession och på fullaste allvar ser ut att trivas framför publiken. Stundtals är det musik som hade överlevt när stjärnorna speglas i drömska ögon. Det enda hindret är ljusföroreningarna från scenen och rökmolnen från de hemmarullade cigaretterna. Picknickfiltarna är ersatta av ett hav med plastglas med det lokala bryggeriets logotyp.

_1020493

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner

artworks-000085821863-j9qa3k-t500x500

Cloak ger dig hellre en Spotify-lista eller en minimal edit av en favoritlåt (t.ex. Crystal Castles ”Child I Will Hurt You”), än att prata om sig själv. Mer än så är hen inte beredd att avslöja. Men en sak vet vi, bakom manteln döljer sig en person med en besatthet av samtida elektronisk dansmusik. Det talar musiken själv om. Vi är inne på tredje släppta låten, den första med ett namn och inte bara en siffra. ”III / You Say The Saddest Things” är en peaktime bomb i trancemusikens tecken, någonting som enkelt hade passat i någon av John Talabots mixar vid upptrappningen: emotionellt, slagkraftitgt, mäktigt, och, med tre storskaliga syntmelodier till hooks, fullständigt beroendeframkallande.

Bojan Buntic

 

katohjärta 100 år

Umeå gör det igen. Katohjärta visar åter igen att svensk pop flyttat från Göteborg, upp i norra Sverige. Bandet är en kvartett bestående av Erik från First Love, Last Rites, Tiger Forest Cat-Filip och två andra, Moa och Elina. På debutsingeln ”100 år” får vi shoegazande indiepop på svenska med en litterärt begåvad låttext som låter som ett utdrag ur en svensk ungdomsroman om obekväm, klumpig kärlek: ”du älskar mig i en sekund, och jag har hatat dig vartenda stund”.

Bojan Buntic

artworks-000082715060-1hopyx-t500x500

För er som inte känner till Moodblanc, så är dem en göteborgsbaserad duo signerat Magnus Dahlöf och Kenneth Jovinder. Vi uppmärksammade dem i våras. Då hade de släppt låten ”Something”- Ett stycke balearisk discofunk som förde tankarna till sena sommarkvällar och intima strandsrave. Nu är de tillbaka igen med låten Funky Summer (Feat. Moona)” - en låt som är lika mycket högklassig discofunk som drömpop. Råder gör också en viss 80-tals-estetik (*Host* brasspads) som även det bidrar till låtens säregna sound, som domineras av drömska ljudlandskap och en viss skandinavisk kyla som bara nordiska artister verkar kunna åstadkomma. Det är just den varm & kall-kobinationen som gör den här låten så behaglig att lyssna på. Det är svalkande svensk pop när den är som bäst.

Mattias El Mansouri 

klardröm

Vi gillar Snöhamn, vi gillar ambient, noise och instrumentella experiment, och vi gillar Felix Sjöberg. Nu gör hen solomusik under artistnamnet forest//heart. Och musiken? ”Klardröm” är lite som just en klardröm jag haft: jag vandrade i slow motion genom min barndoms kvarter, medan löven föll. Det var natt, det var stilla, och det kändes som att det snöade utan snö. 7 minuter av svart och svår musik som knappast är svart eller svår, utan salig och himmelsblå.

Bojan Buntic

 

Hej kära vänner!
Ni kanske redan vet om det, men… i år arrangerar jag min första festival. Detta är inget skryt eller så, eller jo det är det: den kommer att bli fantastiskt. Kom ut till Asperö med mig den 26:e, det skulle göra mig glad.

För er kan jag avslöja alla årets artister. Ni hörde det först på på Ge Hit Musiken!

The Waltz
The Naima Train
Futile Claps
Manganas Garden
Leche Burre
Bosnia Express
P5 Records
The Tape
MáC & KáCáO
Glenn Udéhn
Hanna & Hank
Natten
Quick Quick Obey (DK)
Art Tyrant
Movienite
Cavern People
Kaskelott
Per Renberg
Enheten
Elias Bolander
Huset
Black Box Red

poster

Festival Del Mar Asperö är en treårig gräsrotsfestival ute i Göteborgs skärgård, byggd från grunden med hjärta och miljötänk. Årets festival arrangeras av den gränsöverskridande kulturföreningen LA VACA LOCA.

Vi tror på:

Er.

Kärlek.

Fred.

Jämställdhet. Alla människor är lika mycket värda. Asperö är en mötesplats där våra olikheter konvergerar – här är ingen annorlunda. Du är välkommen hos oss oavsett ålder, socialt bagage, religiös åskådning, sexuell läggning, kön och könsidentitet. 

Tillgänglighet. Alla ska ha råd att gå på sommarfestival. Göteborgs skärgård, vår vackra arkipelag, är öppen för alla. 

Att värna om miljön – människan är bara en del av vårt ekosystem, jämlik med alla andra djur och växter på jorden. Krabban är lika viktig som dig.

Att värna om kulturen. Våra artister kämpar i dagens kalla kulturklimat, vi vill ge dem en scen att synas på. Vi hittar er i replokaler, på hemliga soundcloudkonton, i dina vänners mp3-spelare. 

Du går av vid Asperö. Aspærø, Assperöö, Asperö. Olika namn beroende på vilket århundrade du befinner dig i. Ön fick sitt namn redan på 1200-talet efter aspen, ett träd vars darrande löv blommade ymnigt. Idag är Asperö en by med cirka 500 invånare. De kallas för krabbor och lever i ett av Sveriges vackraste naturlandskap, stenkust med badbryggor, grönska, skogar, berg, och naturreliker.

Nu är det 2014. I denna maritima sagovärld, bara några hjärtslag från Saltholmen, kommer vi att mötas den 26:e juli. Musikälskare med olika bakgrunder, i alla åldrar. Vi tror att ungdom inte har med ålder att göra, och att musik saknar gränser.

Med vänliga hälsningar,
Bojan Buntic, Javier Umazabal, Franco Statuto

Följ oss på facebook.
Gå med i evenemanget:
Köp biljetter på ticnet.

Du kan kalla mig - eken

Vanligtvis söker jag mig inte medvetet till sån här musik. Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Det kan kanske ha att göra med att jag försökt undvika ”mysmusik”. På både gott och ont, då den stereotypiska bilden av ”snygg kille med akustisk gitarr” alltid sökt sig till mig, något som gjort att jag varit sen med att upptäckta väldigt bra singer/songwriters och andra musiker inom genren. Men det har funkat ibland, när musiken sökt sig till mig och inte jag till den. Det hände här.

Det Stockholmsbaserade bandet Eken släppte för åtta månader sedan, singeln ”Du får komma närmre” som vi tyvärr inte hann uppmärksamma här på Ge Hit Musiken, men ännu en chans gavs åt oss när ett mail uppenbarade sig i inkorgen häromdagen, innehållande singel nummer två betitlad ”Du kan kalla mig”. Den ständigt närvarande värmen och den något påtagliga melankolin var det som fick mig att falla pladask för den här låten. ”Du kan kalla mig” är en väldigt avskalad låt. Den är knappt tre minuter lång, men rymmer trots det, en känslopalett som är jämn och välkomponerad till den grad att inga känslor gör för mycket väsen av sig. Det är polerat till perfektion och det är något som tyder på Ekens känsla för detaljer och att de är ett band värt att hålla ögonen på. I höst släpps deras ännu obetitlade fullängdare där  både ”Du får komma närmre” och ”Du kan kalla mig” kommer att återfinnas. Vi kan ju nästan ana att det kommer att låta underbart.

Mattias El Mansouri

stalon3

Sommrig och skön pop får vi från brödratrion Stalon. ”1992″ är deras debutsingel, tagen från den kommande fullängdaren Ingen Annanstans som ska släppas senare iår. Stalon  består av de tre skäggiga bröderna Viktor (sång), Philip (Gitarr och trummor) och Kristoffer Jonsson (bas)- alla sprungna ur de lappländska skogarna men numera bosatta i Stockholm. På ”1992″ får vi höra de återkommande orden ”1992, allting var så mycket enklare då”- En sorts nostalgisk tillbakablick till ”barndomens somrar när livet var inrutat efter glassbilens körschema”, som Viktor säger när jag frågar honom om låten. Med det sagt; var livet enklare förr? Det är en fråga som Stalon har lyckats uppvigla på den här korta, relativt glada poplåten. Det är inte något jag har svar på, för jag var inte ens född eller ens påtänkt 1992,  men kanske får vi svar på deras kommande fullängdare. Lyssna på 1992 tills dess!

Mattias El Mansouri

dag rosenqvist the procession become the end
I år fick vi två starka sorgekväden utan ord, Dödens Dal med andra albumet i en trilogi om förlust och död, Korsa Jord, Luft, Is och Dag Rosenqvists första album under eget namn.

Första gången jag såg Dag Rosenqvist var på Kajskjulet i Göteborg, på ett evenemang ordnat av Koloni. Det var 2012, Göteborgs musikliv var fortfarande något nytt för mig. Rosenqvist gick under namnet Jasper TX, ett artistpersona. Han stod på scen och spelade ofantligt hög musik.
Jag var fortfarande en oerfaren skribent och drog till med ett extremt bildspråk, jag kunde inte förklara eller förstå vad det var jag upplevde. Det överväldigade mig. I det ofantliga oljudet trodde jag att hörde jag änglarnas musik.

Nu har det gått snart 3 år sedan den erfarenheten. Men alla intryck finns kvar. Skillnaden mellan den upplevelsen, och Rosenqvists nya musik under eget namn, är att den var inför en publik, en euforisk gemensam stund. Denna musik däremot är helt invärtes. Albumet Fall Into Fire handlar om att tillintetgöras: att gå från tystnad till sorg, vrede, självömkan, hat, självhat, och tillbaka till tystnaden. Rosenqvists fru lämnade honom – och musiken som redan var på väg tog en ny vändning. En redan personlig och emotionell ambientmusik gick in i sig själv ytterligare.

Instrumentell musik kan knappt bli mer blottande än ”The Procession – become the end”, det är naken känsla. Det är musik om att hålla sig vid liv under vatten, att simma mot ytan när man är disorienterad och inte vet vägen upp, när solen går i moln ovanför ytan och blixten slår i havet. Med andra ord känslan av total ensamhet, ångest och förtvivlan i ett helt vanligt vardagsrum med tv, en kopp kaffe, och hopplöshet på bordet. Musik om att förlora allt.

Bojan Buntic