Archives For februari 2012


Idag har Regina Spektor, den ryska singer/songwritern som många hatar men fler älskar , släppt en ”moderniserad” variant av en gammal okänd pianolåt hon sällan spelar. Den ska vara med på det kommande albumet ”What We Saw From The Cheap Seats”. Låten inleds med en uppbyggnad som är typisk för housemusik (teknik: de låga frekventa ljuden övergår till ett multifrekvenserat sound). Det känns dock lite klumpigt och konstlat och ocoolt amatöraktigt ihopslängt. Man kan undra om hennes experiment med rapmusiken kommer att hamna på den nya skivan också? Men som tur är kommer Regina tillbaka med sin livfulla röst och det excentriska framförande. Texten och hennes galna personlighet är som vanligt i fokus, de klassisktklingande arrangemangen är där och allt känns… ja, som en gammal hederlig Spektorlåt. Tyvärr börjar hennes så kallade spontanitet kännas en aning ospontan. Lyssna på ”All The Rowboats”. /Sasa

Julia HolterEkstasis



Ekstatis
 (eller ecstasy, det betyder: ”att stå utanför sig själv”) finns nu att höra i sin helhet på NPR. De riktigt coola kidsen vet den uppenbara (haha) referensen: Nicos experiment The Frozen Borderline med John Cale. Ekstasis är som ett stycke högintellektuell och avancerad konstmusik som leker med pop- och rockidiom: alltifrån ambient electro, filmmusik, världsmusik, gothpunk till rymdrock. Bara titta på bilden ovan. Vafan är det hon spelar på? Experimentellt, avantgardistiskt, märkligt och svårtillgängligt, men ändå, på nått sätt, popmusik. Steve Reich är väl ändå pop typ? Och Mozart själv har skrivit mer lättillgänglig musik. Fullständigt utsvävande och personligt. Konstrock har gjorts i evigheter, men detta är ändå något nytt. Precis som Grimes senaste, Visions, märker jag att jag är förväntansfull inför varje ny låt på skivan som om vad som helst kan hända. Hon har hajpats av Gorilla Vs Bear nu ett bra tag. Tack och lov, för detta är ecstasy for the mind: ”I can see you drinking my thoughts”.

Nite Jewel – One Second Of Love

Spela Nite Jewels stilrena syntpop tillsammans med Holters album för att för att ha en rejält psykadelisk upplevelse. Det arrangemanget håller dock bara i en sekund av kärlek. Lägg undan några fler sekunder för en av årets bästa album. Och här svänger det verkligen, till skillnad från Holsters groovelösa slowjamz. Secretly Canadian har flyt asså. Först Damien Jurados fantastiska indiefolkalbum (läs Sasas recension av Maraqopa och lyssna gärna på hans egen syntpop) och nu One Second Of Love. Vi har några tusen sekunder av kärlek att ge tillbaka till er!

Just det, den knasiga folkexperimentalisten Andrew Birds senaste album Break It Yourself finns att streama på NPR också. /Bojan

Den 29 februari släpper Wilhed Music en radioversion av ”Hälsning från 737″, favoritlåten från Kristoffer Hedbergs tredje album Mina jag och du. Det drivande kompet flyger i tusen kilometer i timmen genom en 12.000-meter-ovan-jord-molnighet. Du märker inte av hastigheten. Allt är lungt i flygplanet. Allt förutom ett krossat hjärta. Förvänta dig ingen Baby, I’m gonna leave you-blues här: det är ett lugnt avsked efter sönderslagna väggkakel och förbrukade tårar. Låtens styrka ligger i hur den enkla texten och det behärskade framförandet bara antyder om mörkret bakom. Vanligtvis är Hedbergs texter mer komplicerade, med mycket intertextualitet och referenser (han namedroppar bl. a. Columbus, Dylan, Silvia Plath, Kurt Cobain) men här lägger han alla pretentioner åt sidan för att smärtan i all sin simpla komplikation ska få uppmärksamheten. Känslostormen har lagt sig och blivit en del av de vemodiga melodislingorna. En sorg man kommer bära på ett tag men som inte hunnit komma till medvetandet fullt ut: ”Jag har inte riktigt fattat det ännu/ hälsning från 737″. Skål!

Lyssna gärna på  Kristoffer Hedberg – Hörngatan soul. Här kommer de förträngda känslorna till uttryck.

PS. På lördag 3 mars spelar Hedberg och Stormakten på Sticky Fingers i Göteborg: http://www.facebook.com/events/283306281739110/

Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter

Aleksandar Buntic, dvs min lillebror och skribent/designer här på gehitmusiken.com, arbetar på sitt debutalbum under artistnamnet My Sister Is Job. Den är en uppföljare till förra årets ep Job – ett ambient indiefolkexperiment med blandad kvalité. Sen dess har han köpt en midisynt och börjat lyssna på Prince. All produktion gör han i sin studentlya. Nu har den Bon Iver/Sigur Ros influerade drömfolkstilen han utvecklat under de senaste åren tagit form som något helt eget. Igårnatt sa han att han börjat göra lite på en ny låt. Idag är den färdig: den mest kristallklara solnedgångslåten ni lär höra nu i övergången mellan vinter och vår. Detta är inte den första syntpop han skapat under den senaste månaden, men först nu kan jag säkert säga att min lillebror börjar bli en av Sveriges bästa popkompositörer.

Robin Pecknold, singer/songwriter i det amerikanska indiefolkbandet Fleet Foxes, har lagt ut en demo på sin soundcloud inatt. Tack SoKo för tipset. En sån som träffar där det träffar som hårdast.

I approach music– and this sounds crazy– as though I’m Phil Spector, and I’m cranking out these pop stars and forcing them to do all this crazy stuff– except they’re all me. But I’m not, like, transgendered.- Claire Boucher, Pitchfork.com

Nej, din galning, du är inte den enda som är galen. Grimes — electropopfén Claire Boucher från Montreal vars ögonbryn och självklippta lugg alla tycks diskutera och ha en åsikt om — har gjort mig mottaglig för uppenbarelser. Jag åkte tåg hem mot Småland och lyssnade på hennes 2012 album, Visions (läs min kollega Jonatans recension av albumet på kulturbloggen.com). Lämpligt namn. Jag var tom och kände en enorm saknad. För en kort stund var det som att allt var ofantligt meningslöst, jag hade en nära-Tolstoy upplevelse.

Tack och lov hörde jag en låt  just då. Den är baserad på en rysk språkfilosofisk strömning vid namn Zaum: språket är falskt eftersom uttryck har inneboende emotionella kvalitéer. Låten heter Vowels = Space and Time. Hon skrev den som en käftsmäll till alla som klagar på att hennes texter är nonsens.

Idag har hon tagit över den amerikanska indiebloggen Gorilla Vs. Bear för att fira släppet av Visions. Hon delar med sig av videos och musik från vänner och är random i allmänhet. Jag har följt det hela dagen och jag anser mig själv vara hennes nummer ett fanboy i Sverige.

Det finaste dock, mina damer och herrar, är att den finaste har delat med sig en ny låt i sammarbete med Majical Cloudz (som också är med på den fantastiska Symphonia IX (My Wait Is You) från albumet) för att stödja Ric och Emilie (skribenterna  på den före detta pitchforkbloggen Altered Zones) bakom det nya bloggprojektet ADHOC (vi borde göra nått sånt i sverige). Här är den nya låten: ”Song For Ric”. Enjoy <3

PS. Claire, gift dig med mig. /Bojan Buntic

p

Artist: Damien Jurado
Titel: Maraqopa
Skivbolag: Secretly Canadian


Damien Jurado, en produktiv indiefolk singer/songwriter från Seattle, Washington, har idag släppt sin tionde platta Maraqopa. Den är producerad av The Shins Richard Swift. Hans solokarriär började som en självproducerande musiker under 90talets mitt, då han endast spelade in sin musik på kasettband – under hans egna skivbolag Cassette-only Label. Nu för tiden är han på skivbolagsjätten Secretly Canadian, som hjälpt artister som Animal Collective, Antony and the Johnsons, svenska Jens Lekman, Little Scream och The War on Drugs (som för övrigt ska spela på Way Out West 2012). Under Secretely Canadian har Jurado skapat fantastisk musik som  ”Sheets” och ”Cloudy Shoes”.

Albumets öppnare, ”Nothing is the News”, går tillbaka till den psykadeliska rocken och dess bluessolon – som läggs på som en kontrapunkt till Jurados stilegna folksång och form. Detta skapar en ovanlig folklåt, som kännetecknar en fritt experimenterande Jurado. I ”Life away from the Garden” öppnar allt upp sig och Damien sjunger desperat mot en kör i växelsång för att tillslut nå det storslagna ”All of us light/ All of us free”.

Hela albumet har en svävande känsla, mycket tack vare de elektroniska inslagen, som ibland påminner om Merriweather Post Pavilion, ett av Animal Collectives mästerverk från 2009: ett bra exempel är den ekande synthen i ”This Time Next Year”. Mot albumetets slut, ”Museum Of Flight”, växlar han röstläge till en högtflygande och skakig falsett – som om hans röst vore en gitarrsträng. Där blandar han sina folkidéer med superpop i den gamla skolan.

Streama hela albumet på http://www.avclub.com/articles/damien-jurado-maraqopa,69196/

Albumet finns även ute på spotify.

Här kan ni höra den andra singeln ”Museum of Flight”:

/Aleksandar Buntic

Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter


Diaprazam, i sammarbete med Petter Seanders Birds Will Sing For You Enterprises, släpper i vår Stormaktens debutskiva Skitliv. De är en synthkvartett från Stockholm. Som ni hör på namnet på fullängdaren är det inte direkt upplyftande musik. Min respons är blandad. Det låter som musik man lyssnade på med huvudet under kudden på 90talet. Fast då var det Kent och det gav mig också olustiga känslor. Här får ni höra singeln ”Jag hör bara ditt hjärta slå”. Le Muhrs sångerska mässar mekaniskt orden i refrängen och jag minns inte när jag sist hörde en kärlekslåt som låter som en bakfylla.

Är Ital den nya DIY housemusikens kung? Nej. Det är ny house, men det är dansmusik för intellektet. Däremot det här, detta är för kroppen: Way Out West-aktuella Iceages frontman Elias Bender Rønnenfelt har bildat ett band med Sexdromes Loke RahbekDe heter War och vi har fått ett smakprov på deras musik, en låt som anspelar på den bibliska historien om Kain och Abel. Danskejävlar. Kasettinspelningen är en smet av analoga syntar, pedaler, gitarrer och Elias ohörbara invokationer. Låter som en punkversion av något från Aphex Twins ambient verk. ”Tha” – om den vore en fysisk organism. En kulmination av all den noise, punk och dansmusik som växt fram i Danmark och Sverige under de senaste åren. Jag har aldrig hört något liknande. Känns som ett hål in i en annan dimension, musiken sipprar igenom klyftan mellan verkligheten och den andra världen, som färgat ljus man kan käka. Det låter som en ondsint karusell, med misstänksamma clowner som snurrar och snurrar med förvrängda leenden. Unhappy Carousel från Silent Hill 3. Fast jag vill dansa där, på andra sidan, i overkligheten. Förhoppningsvis spelar danskarna i nån mörk lokal på Distortion Festival 2012 i köpenhamn i år. Jag ska dit, ska ni? Här kan ni höra brodermordet:

PS. Jag lovar att skriva om Grimes snart.

Jag var tvungen att dela detta: R.Kelly sjunger på Whitney Houstons begravning. Tårögd. RIP Whitney. /Bojan