Klassiker: The Velvet Underground & Nico

Gehitmusiken —  15 februari, 2012 — 2 kommentarer

 

Du har inget som helst indiecred om du inte vet vilka The Velvet Underground är. Noll hipsterpoäng om du aldrig hört ”Heroin”. Minuspoäng om du inte vet var Warhols banan först dök upp (du får bonuspoäng om du kan hitta bananen på vår sidbakgrund). Idag skriver jag om ett av rockhistoriens viktigaste album, läs och bli ackrediterad som sann musiknörd: jag skriver om hur det kom till, ger insikter i musikens komposition, beskriver de individuella låtarna och vad de betyder, för mig, för dig och för alla, och utöver detta får du en mängd roliga anektdoter ur en av vår moderna historias intressantaste tider, omkring 1960 – 1977,  den andra sidan av popkulturen, den med halva ryggen vänd ifrån flowerpowerrörelsen, den mörkare, skevare, New Yorks underjord helt enkelt, där överklass och underklass smälter samman under samma begrepp, och du får dessutom veta en hel del om VU, Lou Reed, Andy Warhol, Nico, och andra radikala figurer. Enjoy.

Velvet Underground & Nico

”Modern music begins with the Velvets, and the implications and influence of what they did seem to go on forever.” - Lester Bangs

The Velvet Undergrounds legendariska debutalbum, Velvet Underground & Nico (”det sålde inte mycket, men varje person som köpte det gick och bildade ett band”) är ett av rockhistoriens unikaste och mest inflytelserika bidrag. Det är populärt både på de sämsta och bästa best-of-rock listorna. Ofta vinner det förstapris. Varje sann rockmusiknörd har en kopia i samlingen (nånstans mellan soulklassikerna och Pixies Surfer Rosa). Det är en idag högt aktad kritikerälskling och har inspirerat oräkneligt många stora artister och band. Trådarna går ut till bl. a. Sonic Youth, Television, The Strokes, Joy Division, Iggy Pop, David Bowie, R.E.M, Yo La Tengo, Pavement, Belle & Sebastian, Spiritualized. Beck gjorde i februari 2010 en helt fantastisk nyinspelning, en musikalisk parafras, till sin Record Club.

Det försummades dock rejält när det först släpptes i maj 1967 av MGM/Verve Records. Albumet blev snäst av mainstream radio, musikpressen, skivaffärer och fick på sin tid ingen kommersiell framgång. Försäljningen främjades inte ens av att albumet producerades av en konstnär i kulturens spotlight, Andy Warhol. Han tog bandet under sitt paraply. Han upptäckte dem, anordnade ”artistiska” spelningar (bandet fick agera filmduk åt hans filmexperiment), finansierade albumet, målade bananen på fodralet, agerade musa åt Reed och gav ständig support. Han introducerade de fyra ursprungliga medlemmarna för den germanska skönheten Nico (Christa Päffgen). Warhols Factory blev Reeds favorithäng: genom att studera det depraverade konstfolket där, de amfetaminsilande homosexuella, dansande fotograferna, och Warhols egna, vackra, half-galna ”superstjärnor” (bl. a. Edie Sedgwick) fick han inspiration till flera av texterna på albumet.

Warhol var en ”transparent” producent (de i praktisk mening egentliga producenterna var Tom Wilson och Norman Dolph). Det påstås att han lyckades fånga bandet så som de lät när han såg dem på Café Bizarre. Med andra ord så satt han nog bara i studion, stirrade på de blinkande ljusen, och rökte. Det är i alla fall Cales åsikt. Men detta var perfekt. Bandmedlemmarna fick full frihet att experimentera och skapa musiken de hörde i sitt inre – den blandning av primitiv råhet och avante-garde konst, ruggigt improviserade solos och skira gitarrplock, som gjort dem kända idag.

Bandet bestod under denna inkarnation av Lou Reed — dess elektrifierande, och sorgligt nog elektrifierade frontfigur (han fick som ung elektrochocksterapi för sin homosexualitet) — Maureen ‘Moe’ Tucker med sitt egenartade trumspel (hon slår på bastrumman med trumpinnar) John Cale (medeltidsfrilla, förstärkt gitarrsträngad viola, piano, bas) och rockaren Sterling Morrison (gitarr, bas).

Musiken får världen eller magen att snurra, man får antingen migrän eller blir hänryckt. Reaktionerna är allt emellan ”stäng av!”, ”meh” och ”fan va bra, HÖJ!”. Mästerverk får ofta radikalt blandad kritik. Om man aldrig förr har hört albumet är det bra att gå in med samma attityd som man skulle ha ifall man ville ge Schönberg en chans. Cales vision var: ett Wall of Sound experiment likt Phil Spectors, men begränsat till en klassisk rockensemble. Han skulle arrangera Reeds pop/rock låtar till dynamiska symfonier av ljud, med temposkiften och enorma klimax. Idéen var att utöka en simpel bordun (en harmonisk eller rytmisk enhet, eller en svärm av ljud, som går igenom hela låten) med mer och mer nyanser, detaljer, bredd och volym, tills det blir överväldigande kraftfullt – en kaotisk plats för Lou att inskjuta sina texter. För att kunna förverkliga detta var Cale t.om. tvungen att bygga om sin viola. Slutresultatet blev mäktigt. Lou — inspirerad av bl. a. Burroughs och Chandler — beskriver, med en realism aldrig förr skådad i rockmusik, New Yorks mörka undersida. Genom att begränsa bluesens inverkan, föredra simpla ackordföljder och repetition (Cale var med i La Monte Youngs experimentella grupp, där ett av koncepten var att spela samma ton i flera timmar i sträck), kraftulla uttryck, ohämmade ljudkaos i full färd, skapade the Velvets en skiss för punkens grundare att följa. Nu till låtarna.

Venus In Furs

När jag nu sätter igång låten som Warhol först hörde dem spela på Café Bizarre, och som Gerard Malanga dansade till med en piska, ”Venus in Furs”, känns det nästan som att Lou just nu står på en scen i mitt inre och sjunger ”kiss the boot of shiny shiny leather,” och jag får gåshud. Jag hörde den för första gången i min mp3 på en enslig vandring genom samhället en höstnatt, vägarna täckta med blöta, i månljuset glänsande löv. Natten fick en ny atmosfär, framträdde för mig i dess rätta skepnad. Texten är ett destillat av Leopold von Sacher-Masochs korta roman med samma namn, vilken beskriver Severin von Kusiemskis fall ner i sadomaschonismen och hans slutgiltiga frigörelse från sin dominatrix. Med Lous levnadströtta röst (‘I am tired, I am weary/ I could sleep for a thousand years’), skramlande gitarrspel i ostrich-stämning (alla toner stämda till samma ton) och Cales ständigt malande viola bordun (ett smärtsamt kipande efter andan, eller piskslag) och den ständigt återkommande disharmonin mellan dessa, lyckas låten att förmedla känslan av suprasensualitet, beskrivet i boken som ett tillstånd av sexuell tillfredställelse högre än det vanliga, där smärta, depression och njutning smetas in i varandra. Bandet hade hittat sin stil. Inget annat låter som detta. En musik lika förödande som den är uppfriskande; den återställer känslorna och livsglädjen på samma sätt som en antik grekisk tragedi, genom att urladda dem, så att vinet kan framkalla den glädje som återstår i djupet. Man andas ut allt hat, och andas in det kalla, friska mörkret.

Sunday Morning

Albumet öppnas med den strålande ”Sunday Morning”. Alla andra låtar var redan färdigproducerade när låten, som fick en egen studiosession, spelades in en tidig söndagmorgon. Tom Wilson ville nämligen ha en polerad hitsingel. Den börjar stillsamt som ljusknippen faller in genom fönstret efter en all-nighter: Cale klinkar igång amen-progressionen I-IV (det harmoniska understödet för hela skivan) på en celesta som han råkat hitta liggandes i studion, Sterling spelar ett litet anspråkslöst glidriff på basen, och så kommer hela bandet in med ett bakgrundskomp omtöcknat som en bakfylla. Reed sjunger — med en ljuvligt yrvaken, feminin stämma (Nico skulle egentligen vara huvudvokalist, men fick i sista stund nöja sig med att lala i bakgrunden) — ‘Sunday morning, brings the dawning/ It’s just a restless feeling by my side/ Early dawning, sunday morning/ It’s just the wasted years so close behind’ och man känner rastlösheten i att inte ha gjort något vettigt med sitt liv. Låten hör till en tradition av till ytan ömsinta men i djupet förvridna sånger. Ett bra exempel är The Police ”Every Breath You Take”: en förment kärleksballad som ger uttryck för en pervers svartsjuka. Det tog ett bra tag innan det gick upp för mig, med en kylig rysning, att ”Sunday Morning” handlar om dagenefter-paranoia, ett tema som Lou var välbekant med.

I’m Waiting For The Man

Först på den egentliga öppnaren, ”I’m Waiting For The Man,” hör man Reeds kännetecken: hans depraverade, pratsjungande framförande, skrattande vibrato, ironiska distans (hans ”objektivitet”) och Dylan-manér. Det är en trevlig låt om att spendera 26 dollar på heroin. Moes egenartat hållfasta takt pressar obärmhärtigt på; Cale går bestämt lös på pianot i barrelroll-stil, och bildar en dissonant klunga av toner framåt slutet; Sterling spelar något som är blues men verkligen inte blues (Lou gav böter om man spelade ett bluesriff): vi har att göra med en klassisk rock’ n’ roll dänga ala Chuck Berry, som svänger lika bra idag som under Dom spelningarna på 60talet. Bara ”Run Run Run,” rockar lika hårt. ”There she goes again” kommer på tredje plats.

Nicos bidrag

 

Bandets manager Paul Morrissey hade alltid tvekat på Reeds kapacitet som frontfigur, så när den tyska skönheten Nico gjorde entré startades en kampanj att försöka byta ut Reed mot Nico som huvudvokalist. Den misslyckades. Nico fick vara tillfredställd med 3 låtar. Hon var känd för att falla för rockmusikens dekadenta ”poeter” och ”missförstådda genier” (däribland de värsta, Iggy Pop och Jim Morrisson) och hennes kortvariga romans med Reed kan ha bidragit till att hon fick sjunga med alls. Det var jävligt tur. Hennes germanskt mörka och resoluta röst är i perfekt kontrast till Lou’s vårdslösa rockröst.

I’ll Be Your Mirror, Femme Fatale, All Tomorrow’s Parties

”I’ll be your mirror” är en gullig kärleksballad, skriven till och inspirerad av Nico under Lous kortvariga förälskelse. Hon kom fram till honom och sa: ”Lou, I’ll be your mirror”. Den är hans personliga favorit från albumet. ”Femme Fatale” är en drömsk, förförisk tribut till Edie Sedgwick (skriven på Warhols begäran). Dessa låtar visar Lous kärlek till 50-talets doo-wop pop. ”All Tomorow’s Parties” är ett resultat av Cales och Lous stigande spänning. Lou ville skriva fina sånger, Cale ville ha genljudande ståt. Låten står som en bro mellan dessa stridiga element: den låter som något mellan The Ronettes ”Be my baby” och en amerikaniserad raga.

The Black Angel’s Death Song

”The Black Angel’s Death Song” är ett experiment i spontant skriven text i stil med Jack Kerouc eller surrealisterna. The Black Angel är ett tåg. Lyssna så märker ni.

European Son

Avslutaren, ”European Son” — tillägnad Lous litterära mentor, poeten Delmore Schwartz (som för all del hatade rock) — slutar i total kakofoni, och om man för ett ögonblick glömmer bort sig i dissonansen kan man lätt få tinitusparanoia. En gång låter det som ett lejon blivit insläppt i studion. Ett glas eller nått går sönder. Den vilda kraften är i total kontrast till öppnarens klingklang, fjåmpiga basriff och fågelsång. Hela bandet släpper loss. De improviserar i nån slags påtänd trans. Man störs sig lite på Reeds och Sterlings vårdslösa en-tons-shreddande och rundgång, men berörs av dess spontanitet och energi: de överlämnar sig åt slumpen. Det låter som en tandstensborttagning som gått fruktansvärt fel. Cales basimprovisation är en häst som stampar omkring i delirium. Ett frukansvärt väsen att bli galen till.

Heroin

Det bästa till sist. I mitt gäng har vi en ut-på-stan ritual, och den avslutas alltid med att vi lyssnar på ”Heroin” i andakt. Sen skriker vi i glädje och drar ut. Den är rockhistoriens mäktigaste och mest transcendentala låt. Och den innehåller bara två ackord. Det är också en av de första låtar som på ett realistiskt sätt skildrar en heroinmissbrukares upplevelse. Det Burroughs krävde en hel roman för att beskriva återger Lou i ett par koncentrerade strofer, med enkla uttryck och kraftfulla bilder man omedelbart förstår. Det är också det mest lyckade exemplet av Cales vision. Den börjar fridfullt, två solomstrålade rytmgitarrer och Tuckers taktfasta slag på bastrumman. Men det man tror är frid är ett metodiskt bedrägeri: man luras obemärkt in i en oskydlig liten virvel som kulminerar i en oförsonlig orkan av oljud. Cales bordun på violan börjar så vekt med övertoner i det högsta registret, och urartar eventuellt i något som låter som en accelererande flygplansmotor. Om man hade hoppat omedelbart in i kaoset hade man varken uthärdat eller förstått det. Man hade nog blivit förskräckt eller avtänd. Det är genom att den börjar oskyldigt sakta, gång på gång rusar mot sitt mål, snuddar vid det, backar tillbaka och accelererar på nytt, varje gång kraftigare, som man förbereds på och leds in i den ultimata extasen. Man överger sig åt låten. Om ”Venus in Furs” handlar om pervers sexuell underkastelse, så är ”Heroin” helt enkelt jävligt bra sex.

‘”Heroin” is very close to the feeling you get from smack. It starts on a certain level, it’s deceptive. You think you’re enjoying it. But by the time it hits you, it’s too late. You don’t have any choice. It comes at you harder and faster and keeps on coming. The song is everything that the real thing does to you.”

Mot slutet sugs Reeds stämma in i orkanen. Han skrattar, han löses upp. Nu är det för sent: du är fast, du försvinner bort, men med ett leende på läpparna. Nästan. Det är trots allt en rejäl skillnad på att lyssna på ”Heroin” och att vara i greppet av ett heroinrus. Kierkegaard sa att bara musiken kan fånga känslorna, att man inte kan återge hur det känns i ord eller genom bilder. På en realistisk avbildning av en heroinmissbrukare ser man inte vad som sker i hans inre, hans ord ger oss inget inträde i upplevelsen själv. Därför sköljs orden gravdvis över av den extatiska musiken, tills den slukar allt och visar det som missbrukaren själv inte kan ge uttryck åt. I texten hör vi hur Lou gång på gång försöker säga något, men varje vers avslutas med: ”And I guess that I just don’t know.” Till slut avslutas allt med de orden.

/ Bojan

About these ads

Trackbacks and Pingbacks:

  1. Konsert: Koloni 8 år Berg 211, årets musikupplevelse | ge hit musiken - mars 11, 2012

    […] av soffor och fåtöljer och hipsters snäppet vassare än mig, och inom kort undrar jag om The Velvet Undergrounds spöke besöker oss i berget för den brittiska duon Vampire Blues för ett j-a oväsen med bara […]

  2. Grammofonarkivet: Grim – Parable & Coal « Ge Hit Musiken - april 26, 2012

    […] Vi letar också efter skatter i det förflutna. Har ni läst min artikel om det klassiska albumet Velvet Underground & Nico? Idag har jag beställt lite musik från Release The Bats shop. Bland annat ett kasettband (5eyes) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s