Konsert: Koloni 8 år på Berg 211, årets musikupplevelse

Gehitmusiken —  11 mars, 2012 — 2 kommentarer

Jag stiger in genom de gråa dörrarna. Det är den 10 Mars och Koloni firar 8 år på Berg 211. Jag vandrar omkring på de röda mattorna inuti berget och har ingen aning om hur det kommer låta ikväll. Jag har inte hunnit förbereda mig. Arrington De Dionyso sitter i en fåtölj och ser lite tom ut. Eftersom jag är tidig, ja, jag är stolt nummer ett bland gästerna, och har enbart en red bull till sällskap blir det frekventa besök i rökrummet. Just ikväll är jag inte sugen på umgänge, märkligt nog, men likväl är jag pratglad femton minuter senare. Den första jag träffar är Pontus Tortensson, eller Tentakel som han heter på scenen. Det börjar sätta sig i mig: det kommer bli en mäktig kväll. Trots att jag glömt alkohol.

Dremka

Det finns tre scener och på den närmast entrén spelar det första bandet, Dremka, det betyder ett tillstånd mellan dröm och verklighet, och de är tre sångerskor och en slagverkare som skapar harmonier som efterliknar det nämnda sinnestillståndet. Det vill säga om man hänger med i de mystiska bulgariska sångerna — om man sätter själ eller kropp i rörelse, vilket de uppmanade publiken till att göra och jag gjorde ett försök med min kamera som danspartner.

Vampire Blues

Sedan är det en kort paus och jag röker igen. Rökrummet ser ut som underjordisk fängelsehåla av den gamla sorten, eller något sånt, och snabbt går tiden för nu befinner jag mig bredvid mina väninnor i en soffa precis framför den mysigaste scenen, en liten plats på golvet omringad av soffor och fåtöljer och hipsters snäppet vassare än mig, och inom kort undrar jag om The Velvet Undergrounds spöke besöker oss i berget för den brittiska duon Vampire Blues för ett j-a oväsen med bara ett harmonium och en elgitarr. Det bränner sig in i huvudet och känns som det flammar i hjärnan — så nära och kraftfullt är ljudet och som man säger: ”det är inte för alla”. Jag är i eufori dock. Men mina öron kan skicka en bön till himmelen. Och på tal om himmelen, när det är över så inser jag att vi inte har sprängt oss genom till Sankte Per och nu är vi tillbaka för en fortsatt kväll med ännu mer feströkande och underligheter.

Pets or Food

Rökpaus, och ännu ett ”men nu börjar det nog” och vi är vid den tredje scenen. Det är ett noiserockband som heter Pets or Food och det är så där punkigt så, ni vet, man inte hör vad sångerskan sjunger. Men vem bryr sig om texten när adrenalinet pumpar. Nu har jag officiellt börjat dansa och spänningen stegras. Det kommer nog bara bli vildare för varje band, tänker jag, och headbangar vidare i småländsk stil. Det är ett rejält uppsving och bandet regerar. Bassisten är en Kim-Deal-Släng-Dig-I-Väggen-Bassist. Alltså för j-a grym. En av de potentiella frontfigurerna för bandet, ja här vet man verkligen inte vem som är ”bandets ansikte”, spelar på bläckblås och diverse märkligheter vid golvhöjd (mitt minne är inte särskillt väl vid detta laget, då jag ligger bakis och skriver om mitt äventyr i en rasande fart). Rökpaus, rökpaus, rökpaus, i full hastighet. Nu har jag peppen som man säger i Norrköping och andra hippa ställen i Sverige (Det bästa återstår dock, det vet jag nu med eftertankens magi).

Tentakel

Nästa person på scen — och tyvärr är det inte ett fjärde scenbyte, vi hade nog fått flytta vidare konserten till toaletten eller rökrummet i så fall — är en trummis som jag fort inser är nått slags kreativt geni. Det är förut nämnda Tentakel och han spelar trummor kopplade till en vocoder och pillar på en sampler samtidigt. Hela kvällen har utmärkts av artisteri och virtuositet men detta är något i sin egen klass. Ett verkligt enmannaband som lyckas höja mitt adrenalin ännu mer än föregående noiserockband med deras basslingor, skrän och motorik – jag börjar dansa som om det blott är jag + dj på Röda Sten. Mot slutet av framförandet skapar han faktiskt någon slags trumbaserad techno och jag önskar mina applåder kunde vara stora som titanhänder. Det är två band kvar och jag undrar hur f-n min kropp ska hålla ut med tanke på alla mina partycigg.

Trapped in a loop

Och så genom röken och sen genom folkmassan är jag precis längst fram vid den första scenen och sätter mig ner — ja, jag sätter mig ner — i en meditativ position och tänker bara njuta igen. Det är Göteborgsduon Trapped in a loop som håller igång resterande publik medan jag tar mig en paus och tänker efter. Det har varit en fantastisk kväll, jag blundar en stund och blir själv fast i en loop tills loopen tar slut. Det är svårt för sångerskan har en fantastisk röst som dånar gentom distortionen. Någonstans under min meditation hade jag lyckats ta ett par fotografier och uppmärksammat att publiken fått utdelat ölburkar omvandlade till marackas — ja det är ju en födelsedag. När allt är över visslar och vrålar alla av — vänta, det är inte över. Som sagt, det bästa till sist.

Arrington De Dyonoso’s  Malaikat Dan Singa

Arrington De Dionyso + Malaikat Dan Singa är en sån där upplevelse du drömmer om ifall du är lika nostalgisk tillbaka mot tider du aldrig själv genomlevt som jag är, som t.ex. CBGB på 70talet eller Woodstock eller vilket som nu råkar vara ditt personliga fetischobjekt i musikhistorien — så länge det inte är nån svunnen idyllisk tid med flöjter och herdinnor du längtar till. Jag är en CBGB- eller amerikansk hardcorenostalgiker och Arrington tryckte tillbaka åtminståne mig till den smutsiga punkeran — ja, eller så drömde jag och försvann bort i mina vilda kroppsrörelser. Men vad gäller vildhet så är det nog inte många förutom självaste guden Dionysos som kan slå de absurda dansmoves Arrington gör och intensiteten i hans ögon och framträdande. Han rör sig socklös på ett nästan ondsint sätt i sina pyjamasbyxor och basketlinne. För att använda en utnött rockkliché: han ger sin själ däruppe. Han är snabbt dränkt i svett. Jag och några till i publiken visar att det är värt det. Vi släpper loss som om en gnista från den grekiska guden tänt eld på vårt inre. Jag gör en klassisk knäpphet och knäpper upp min skjorta.

Denna gången, till skillnad från när jag såg honom på sjömanskyrkan spela solo, lirar han på elgitarr också och hans riff är lika absurda som hans rörelser — jag tänker på Kurt Cobains bisarra gitarrsolos. Han säger att de är det enda bandet i världen som har bandmedlemmar från både Amerika och Göteborg och samtidigt sjunger på indonesiska. Mina väninnor skojade tidigare och sa att det enda som fattas ikväll är strupsång och jag sa: men Arrington är en strupsångare ju! Och vilken j-a strupsångare. Ja, vi får saxofon, galen gitarr, strupsång och till slut samma specielnummer som när jag såg honom i kyrkan, infernalisk mungipa.

I berättelsen är vi där jag går ut och tar min sista cigg och blir förkyld och tar spårvagnen hem för att smälta upplevelsen. I verkligheten ligger jag i sängen och skriver den här recensionen: Jag vill tacka Koloni och Christian Pallin för årets konsertupplevelse. Jag gratulerar till 8 fantastiska år. Jag kommer förhoppningsvis kunna delta i 9års- och 10årskalaset också för det här är något man vill återuppleva så fort det går.

/ Bojan Buntic

Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter

About these ads

2 responses to Konsert: Koloni 8 år på Berg 211, årets musikupplevelse

  1. 

    Satan att man missade detta…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s