Skivrecension: Kristian Anttila – Djur & Människor

Gehitmusiken —  11 april, 2012 — 4 kommentarer

Artist: Kristian Anttila
Titel: Djur & Människor
Skivbolag: National/Border

Såhär känner vi oss efter att ha hört skivan:

Det skulle bli en arg punkplatta. Ilskan skulle ut, och den skulle ut fort. Det skulle vara skitigt och brutalt. Så punk att bara ett cykelrum skulle duga till studio. Men cykelrummet förvandlades till en kyrka i Dalsland. Allt spelades in på två och ett halvt dygn. Ni förstår nog att det istället resulterade i en nära nog religiös upplevelse, med orglar och änglakörer och trumpeter. Anttila säger i sin intervju på Being Blogged att ”det var som att ha något överjordiskt i sig som var på väg ut. Ett extremt flöde i text, musik och idéer. Det är nog det närmsta jag kommit till en religiös upplevelse.”

Och på tal om Sex Pistols och sånt så har Kristian Anttila alltid varit en jävel på punkpoesi. En av hans favoritpoeter är den svenska performancepoesins konung, Bruno K. Öijer. Anttilas frasering på Djur & Människor når den stilfulla dramatiken hos mästarens egna framföranden.Texterna och sången på albumet är i symbios med musiken. Själen ljuder i varenda assonans och svävande ton.

På singeln ”Hisingen – Manhattan” leker Kristian med om-ljudet i en impressionistisk anda. En drömsk, suggestiv lekfullhet som utmärker texterna på hela skivan. Vi drivs fram i en mäktig extas genom versen utan att förstå vad låten handlar om: ”som om det du kastar ner kommer göra dig till annat än stoft / som om kompasser i spinn och slumpen du tämjt till din”. Men detta ”som om…” inpräntas i en och förevigas. Utan att man riktigt begriper varför går man på gatan och sjunger det om och om och om igen. Så mycket att ens stackars bror blir irriterad och ber en att hålla käften nån gång. Och som om versen inte vore nog så kommer den där refrängen! ”Om du hör mig, om du minns, om du lever, om du finns, så säg mig, har allt verkligen sagts?” PRECIS EFTER EN AV DE MEST MINNESTVÄRDA STICKEN JAG HÖRT. Skivan kunde ha döpts till Du kommer inte glömma mig. Varenda rad är ett perfekt val för en pretentiös tatuering på fyllan när du tröttnat på idén om att skriva ”Love Will Tear Us Apart på” rumpan.

Jag hade inte ens behövt förstå vad han sjunger om för att veta att det här nåtts en slags fullbordan, ett nytt steg i Göteborgarens musikkarriär: Anttilas musik har, efter fyra skivor och mycket trauman och kämpande, växt upp och hittat sig själv. Kompositören, poeten och artisten i Anttila har synkat fullständigt. Vi kan placera in musiken i kategorin vuxenrock. Där hör favoriter som Roxy Music, Tindersticks, Swans, och The National hemma. De oförglömliga melodierna, popsensibiliteten, drivet och dansen, överaskningarna, melankolin och glädjen, elegansen och mystiken, det låga och det höga, allt har kommit till sin rätt och smetats samman till en helhet man nära nog vill kalla ett mästerverk. Glöm Lilla Napoleon, detta är Anttilas definitiva skiva.

Det svenska rockbandet Sillverbullits bassist visade vägen för Kristian om hur skivan kunde utvecklas: Jukka Rintamäki fick nämligen lov att experimentera med några låtar och han lade på syntar, sång och sampling. Det blev ett mäktigt resultat. Nu kände sig Kristian modig nog att, som han säger i Being Bloggedintervjun, ”paja ljudbilden och förstöra lite.” Att skapa skivan han alltid velat.

Den distade och samtidigt släta ljudbilden blev en dekadent, glittrig, storartad och mystisk scen för Kristian att fullt ut ta fram den där Bryan Ferry han har inom sig. Det är svårt att verkligen höra t.ex. ”Moln För Moln” på rätt sätt om man inte vet hur Roxy Musics paradoxalt eleganta sångare rör sig på scen. Helst ska man själv följa med i rörelserna, i den pampiga, sexiga dansen. Sjung gärna med i sången, varje slutrim är som ett piskrapp eller en blinkning. En obeveklig självsäkerhet från djupet av ditt inre.

”Igelkottsklubben” — med dess ståtliga blod pulserande av bitterljuv glädje, med dess karibiska steeldrummelodier, ljudet av att acceptera sig själv och var man är — överaskas jag av världens bästa refräng, skivans mest djupsinniga ögonblick, både som musik och poesi. Här spränger Kristian sönder väggen och alla förväntningar med sitt ”NÅNSTANS…” från ingenstans, och så studsar resten av orden som mynt några gånger för att falla ner i en lyckobrunn av ljud och drunka: ”under allt brus hör jag ett hjärta”. Phil ***** Spector önskar att han skrev den, det lovar jag, men ”River Deep, Mountain High” fick duga.

Ja, Djur & Människor påminner mig om en av mina favoritskivor, en paradoxal skiva producerad av just Phil Spector, som låter både ungdomlig och erfaren, naiv och eftertänksam, ren och fläckad samtidigt. Jag talar om Death Of A Ladies Man. Leonard Cohens bästa, pampigaste och, i djupet, argaste skiva. Det var Cohens dödsdom över sitt liv som Casanova. Och det var ju erfarenheterna kring Kristians egna runsten över sitt omkringflackande liv som en ladies man, Svenska Tjejer (läs vår intervju med Anttila om albumet), som kom att ladda honom med tillräcklig ilska för att få till den nya.

Märkligt sammanträffande. Gud eller Djävulen är alltid inblandad när det gäller stor musik. Och nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna igenom skivan en gång till, och somna till ett klassiskt Anttila-avslut. Den där lilla evighet han lyckas fånga i slutet på varje skiva. Total tillfredställelse efter en hård dags slit. Denna gången kommer slutet lämpligt nog efter en av Sveriges vackraste nyskrivna psalmer, ”Djur & Människor”. Amen. /Bojan Buntic

PS. Skit i Nöjesguidens recension, den är ren skit.
Strunta i GPs recension också, den är drygt strunt.

Visa support, DIGGA OSS PÅ FACEBOOK.
Ja, här twittras det!

About these ads

Trackbacks and Pingbacks:

  1. KRISTIAN ANTTILA | Live på Twitter! « Birds Will Sing For You Enterprises - april 12, 2012

    […] på Kristians Twitter här. Dessutom: Läs en fin recension av ”Djur & Människor” här. Share this: Taggad Ge Hit Musiken, Kristian Anttila, […]

  2. Skivrecension: Kent – Jag är inte rädd för mörkret « Ge Hit Musiken - april 25, 2012

    […] skiva som bevisar att fans ibland når en ny nivå före det idoliserade bandet. Kristian Anttilas Djur & Människor är årets bästa Kentskiva. Och Markus Krunegårds Mänsklig Värme är årets hittills bästa […]

  3. Bästa Nya Låt: Kristian Antilla – ”Rock N Roll Babbe” « Ge Hit Musiken - april 9, 2013

    […] som han uppfann med den brutalt råa, ljudsligt söndersprängda ”cykelrumspunken” på Djur & Människor: Ljud brända i kanterna, lager på lager, dist på dist, melodi över melodi, tryck och atmosfär […]

  4. Bästa Nya Låt: Kristian Anttila – ”Säg Nej Till Mig (Feat. El Perro Del Mar)” « GE HIT MUSIKEN - september 23, 2013

    […] Ännu ett popmästerverk till låt i efterdyningarna av ljudbildsexperimenten på 2012s superalbum Djur & Människor.  Denna duett är så oerhört vacker att man ryser flera gånger — och berörs av två […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s