Grådaskigt väder — perfekt! Vind, kyla: lämpligt! Jag åker mot Truckstop Alaska med en ironisk glimt i ögat. Regn är tårar. Jag känner en samhörighet med mulenheten. Himmelen är döv. Allt är alltså i sin romantiska ordning. Min bror tar nostalgiska bilder genom bussfönstret. Titta så fint det blir! Allt är vardagligt, ännu har jag inte gripits av den beryktade peppen. Det borde jag ha blivit.
Tjänstevapen, Härden.
För tre månader sen besökte jag Härden för att se en vän spela trummor med sitt svärtade crustpunkband, Tjänstevapen. Då träffade jag en kille jag framöver kommer kalla för H. Den första frågan han ställde efter att ha bett om en cigg var, gillar du Deafheaven? Märkligt sammanträffande! Samma kväll skrev jag på facebook att jag går till härden med ”post” black metalbandet Deafheaven i hjärtat (och, det var inte bara kärlek till bandets sörjande tremoloriff under luvtröjan, utan också en jävla massa ilska). Då fick jag veta att bandet ska spela här den 18 april. Man kan ju säga att det förgyllde min kväll. Förutom att leka vampyr med några tjejer jag träffade, diskutera olycklig kärlek, mosha, och bli taskigt nog bara halvfull tänkte jag alltså på det kommande datumet. Bandet som tröstat och lugnat mig otaliga gånger i min ibland svåra rastlöshet kommer till lilla london? Overkligt!
Och nu är det här! Och jag och min bror befinner oss längst fram vid scenen. Jag har inte velat titta på liveklippen som spridits omkring på youtube; jag har inte lyssnat på några mixtapes (det sägs att sångarens mixtape innehåller spår av Morrissey) eller gjort efterforskningar. Och ja: att nu äntligen få Deafheavens vägg av soniska tårar och ilska över mig är overkligt. ”Violet” gör att mitt ansikte ofrivilligt får en ledsen min, och jag försöker ruska av den genom att headbanga med alltför lite hår på huvet.
George Clarke, sångaren, har för övrigt inget i traditionell mening black metal över sig, det har ingen i bandet; det är ingen corpse paint i Georges ansikte, hans hår är kortklippt, scenärvaron är, trots ilskna ögon och arga rörelser, allt annat än traditionalisterna Watains. Men han är svartklädd och har en röst som går som en spik rakt genom verklighetens fabrikat. Äkthet inom genren handlar om livserfarenhet och inte om en bundenhet till klädkoder och konventioner. På detta sättet är ”hipster”-bandet sann black metal, en transformation av genrens väsentliga stildrag till ett helt nytt känslospektrum.
George Clarke, Deafheaven, Truckstop Alaska
Förra årets EP Roads To Judah spelas för oss ikväll. I Show No Mercy-intervjun med det halvt ironiska namnet Death To Black Metal med Brandon Stosuy berättar George att den handlar om besatthet. Han vill inte kommentera vilken slags besatthet. Det kan vara knark eller kärlek, kvittar lika, same shit different name. Och har man varit där så vet man efterverkningarna. Då är det lätt att beröras till tårar av ”Unrequited”. Jag gör dock inte det under konserten, istället känner jag bara ett inre lugn. Det är mitt sätt att visa tacksamhet.
Efteråt träffar jag bandmedlemmarna, vi ciggsnackar lite och tar en bild tillsammans. Härliga killar. Hoppas att de kommer tillbaka hit till Sverige när de släppt en fullängdare. Jag ska bli den första äga den i GBG i alla fall. Men det räckte med den korta spelningen för tömma ut mig. Vi drar hem innan det andra bandet har hunnit spela klart. Vinden viner; den ironiska glimten i ögat har försvunnit. Fotografiet över Göta älv i brorsans mobil har bleknat (retrofilter ftw). /Bojan Buntic
Visa support, GILLA VÅR FACEBOOKSIDA.
