Skivrecension: Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Gehitmusiken —  25 april, 2012 — 5 kommentarer

Band: Kent
Album: Jag är inte rädd för mörkret
Skivbolag: Universal music
Release: 25 april
Betyg: 7.8

Det började med folksånger, personlig poesi — ”nått unikt som också kan va ditt” — som alla kunde tillföra en stämma till: mitt krossade hjärta är ditt krossade hjärta, fast på ett annat sätt, och långt, långt före Kent sjöng om evigheten träffade man den på ett bomullsfält. Son House musik hade drivet av ett ånglok, men hjärtat av en pojke — när han sjöng ”there’s ten thousand people standing on the burial ground, I didn’t know I loved her, until I let her down” började den episka rocken ta form. The Beatles bjöd till allsång med ”Hey Jude”. Vem fan är Jude? Jag är Jude, du är Jude, hon, han och hen är Jude. Laaaa, la la, lalalala HEY JUDE, gå vinn hennes hjärta! Hur många misslyckande i kärlek har inte den låten orsakat! Tusen trasiga rosor från skyn. Den episka rocken var officiellt född, och den hade lyssnat till samma dunkande hjärta i musikens anatomi som Kent. Genom den rena glädjen, den-sönderfallande-världen-är-din-euforin på The Whos ”Baba O’Riley”, genom U2s filosofiskt-politiska Brian Eno-maximalism på The Joshua Tree, genom Radioheads dödsdom över det moderna livet/ gospel till den ödelagda framtiden — och nu till varenda band du hört talas om. Ja, den episka rocken är på uppsving. Och Kent har hajjat det.

”999″ är Kents egna ”Baba O’Riley”. Fast tonårshjärtats kampvisa är bytt mot mystisk poesi. I hela mitt liv har jag hört en sång, en vaggvisa du sjöng en gång. Under de senaste åren har Kent släppt två skivor, Röd och En plats i solen. Under den här perioden skrev de ungefär lika många bra låtar som antalet album. De somnade till vaggvisan av deras dekadenta syntslingor och drygelektro. Nu när de har slutat leka Radiohead och insett att de inte kommer närmare sina fans genom att låtsas vara 17 år — då väcker Jocke Berg sig själv till liv med det lilla som är kvar av hans livsgnista efter 7 års gnäll. Den nya skivan är motsatsen till en vaggvisa. Det var sista gången jag skulle ha förhoppningar inför en Kentskiva, och det visade sig vara rätt. De har mitt förtroende igen. Det är en skiva som stundvis får mig att känna att jag lyssnar på något lika vackert och odödligt som ”Socker” och vilken låt som helst från debutalbumet.

”Jag ser dig” är något av det vackraste jag hört. ”Ditt hjärta rusar, förbereder terrordåd. Du är snabb som ljus men kommer aldrig härifrån. Och jag följer dina gnistor under tunga moln, och jag vet exakt vart du ska gå. En lögn blir lätt en sanning när den kommer innifrån. Men det enda som är säkert är ATT JAG SER DIG!” Klassisk Jocke Bergpoesi. Vi har alla element: längtan bort, mysteriumet (som nu har fått en mytologisk dimension), evigheten, det mänskliga hjärtat, och det viktigaste av allt: att synas och att se. För honom handlar kärlek om att se. Och för första gången får vi en chans att sjunga med: jag ser dig. Är det inte lycka? Markus Krunegård har växt upp, släppt tonårsångesten bakom sig, och sjunger om kärlek som en guru; Jocke Berg visar att han alltid varit vuxen: och båda uttrycker sin livsinsikt med den episka rockens/popens stora penseldrag.

Jag har egentligen aldrig gillat Kents storslagna refränger. När jag lyssnar på ”Socker” så längtar jag, till skillnad från många andra, bort från refrängens mäktighet till versernas bräckliga detaljer. Det samma gäller varenda låt på Jag är inte rädd för mörkret. Det finns många medryckande refränger: ”In i ljuset, lämna lamporna på, släck inte ljusen, lämna lamporna på””Tänd På” och på resten av låtarna. Personligen gäspar jag ungefär lika många gånger som till Coldplays Mylo Xyloto. Men för de som diggar upprepsamma stadiumpoprefränger är det en guldgruva. De saknar hooklinjer som drar mig tillbaka för en upprepad lyssning.

”Ruta 1″ är ett bevis på att de senaste årens experiment har givit en del bra resultat, trots allt. Det är en vacker ballad med drag från den elektroniska dansmusik som Kent har vältrat sig i på siståne. Men det är så märkligt. Alla stildrag från nyare musik får Kent att te sig pastischeartad. Det är som när Regina Spektor leker med rapmusik. Hur mycket hon än försöker kommer det aldrig kännas naturligt. Om inte Kent totalt transcenderar sin idé av att blanda elektro med gammal hederlig rock och gör något nytt av det kommer alla drag från den elektroniska musiken att kännas som ovidkommande ornament. De kommer inte i vägen, men det känns inte symbiotiskt. På avslutningslåten ”Hänsyn” visar de en möjlig väg. Det vresiga triphopsvänget får mig att trycka på repeat och de där eleganta, liderliga syntsträngarna rycker fast i mig.

Detta är en skiva som bevisar att fans ibland når en ny nivå före det idoliserade bandet. Kristian Anttilas Djur & Människor är årets bästa Kentskiva. Och Markus Krunegårds Mänsklig Värme är årets hittills bästa svenska bidrag till den episka rocken som sveper över världen. Ja, Kent är tillbaka, men det är inte ett andra kommande. Det är två armar och ett Orfeushuvud utanför graven. /Bojan Buntic

Visa support, DIGGA OSS PÅ FACEBOOK.

Läs gärna Tom Jerry Bomans fina recension/berättelse.
Och också Fredrik Gertz recension på kulturbloggen.com, där får ni veta lite om albumets av Egyptisk mytologi inspirerade tema.

About these ads

5 responses to Skivrecension: Kent – Jag är inte rädd för mörkret

  1. 

    Bra recension även om du tycks gilla skivan mer än vad jag gör. Gillar dock Jag ser dig och Ruta 1

    • 

      Hej Oskar. Jag gillar den inte riktigt så mycket som det verkar i recensionen. Jag försöker att vara lite universell ibland, och ibland går det överstyr, vilket jag tycker det gjorde här. Jag hade egentligen gett den ett lägre betyg, i ett annat sinnestillstånd. 7.8 är för mycket. Btw, diggar din blogg, ska lätt följa. Ha det bra!

      • 

        Tack, vad roligt! Jag vill gärna gilla skivan själv, men det går inte riktigt. Färger På Natten är nog en av de sämre låtarna Kent gett ut på länge till exempel. Ha det fint själv! Oskar

  2. 

    Överpretentiöst språkbruk i kombination med felstavning på nåt är en väldigt besynnerlig historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s