Live: Loney Dear på Pustervik

Gehitmusiken —  29 april, 2012 — 5 kommentarer

Det här skulle bli mitt första besök på det nybyggda Pustervik och redan från början kändes det rätt. Den gamla bottenvåningen var ombyggd till en stor och luftig foajé. Jag fick känslan av att det här var förkammaren till den musikaliska kyrka jag snart skulle äntra, och jag fick rätt. När jag gick in till självaste scenlokalen möttes jag av en enorm ljudbild. Ljudet som målades upp var stort, brett, detaljerat och Pustervik har lyckats övervinna de mindre ställenas största fiende, den grumliga ljudbilden. Här får varenda del av eq-skalan plats. Inte nog med att ljudet i sig var bra, det var dessutom märkt av förbandet Sea Lions finstämda indiepop.


Foto: Beatrice Törnros 

Sea Lion, eller Linn Österberg som hon egentligen heter, spelar minimalistisk, känslosam resemusik. Jag kommer på mig själv med att dra paralleller till den framväxande indiecountryscenen. Med små medel, gitarr, stämsång och ett ägg, målar hon upp ett kärleksdrama på scen.  Även om musiken inte är speciellt varierande så finns varenda aspekt av den känslosfär Sea Lion verkar vilja beröra representerad. Något jag ofta saknar hos singer/songwriters. Publiken är stimmig. Vilket gör det tydligt att det är ett förband vi bevittnar, inte ur hennes perspektiv, men ibland tar nästan publiksurret över. Trots detta står en trogen skara fans längst fram och matas med låt efter låt. Ibland uppstår faktiskt sann magi mellan Sea Lion och den här lilla skaran. Sea Lion levererar sin musik med en imponerande självsäkerhet.

I tanke på vilken framgångssaga ”indiecountryn” haft den senaste tiden, First Aid Kit och Mumford and Sons är bara några exempel, så är jag helt övertygad om att det finns plats för Sea Lion och det ska bli spännande att följa hennes karriär. Men först måste konceptet utvecklas än mer och kanske framförallt måste den lilla skaran fans växa. Skulle därför rekommendera er alla att ni hör hennes cover på Gorillaz ”On Melancholy Hill”:


Foto: Sara Arnald

Nu var förbönen över, ridån gick ner och en förväntansfull längtan spred sig i lokalen. Utan ett ord började en tolvsträngad gitarr ljuda. Ridån går upp och bara efter någon minut så har Emil Svanängens Loney Dear bekräftat sin genialitet. Med sin melankoliska musik, enorma röstresurser och hans down-to-earth attityd trollbinder han oss. Den lilla skaran från Sea Lions konsert har blivit större. Det är knäpptyst i lokalen, alla blickar, alla öron har total fokus när Emil Svanängen mässar sitt budskap.

Enligt wikipedia spelar Loney Dear ”Hall/Indie” och det är precis så det känns. Det här är en mässa i indiepopens tecken. Förbönen stod Sea Lion för och nu var vi i en katedral av toner. Låtarna är ofta uppbyggda efter en mall av stillsamma intron, som växer och slutar i total eufori. Det är som om varenda låt visar oss ett nytt landskap. En resa, en musikalisk färd. Mellan låtarna skämtar Loney Dear men liksom Sea Lion så är det sparsamt med mellansnack och tur är väl det. För om man har de enorma röstresurserna som Emil besitter vore det skandal att inte ta för sig och det gör han, med råge.

Under ”Everythings Turns To You” växer vi, publiken, och Loney Dear ihop till en enhet. Nu når konserten sin absoluta höjdpunkt. Folk skriker, vrålar, vill ha mer och Emil svarar med att säga ”Vi har samma smak. Jag tyckte också om den mest”.  Det är precis den attityden jag talar om. Konserten är ett samtal mellan två gamla vänner men när man tror att man är hans näste så bekräftar han åter igen sin totala överlägsenhet och det tillsammans med sitt alldeles nya tajta kompband. Loney Dear är inte ett band, Loney Dear är en person men ändå ger han sina medmusiker så stort utrymme att en av dessa till och med får sjunga en hel låt solo. Varierande och nytänkande samtidigt som det absolut inviger den mänsklighet som Loney Dears musik kräver, för känsloladdad musik som denna kräver människor och vi är Loney Dears människor.

Loney Dear blir märkbart rörd av publikens entusiasm. ”Vi struntar i speltider och spelar så länge vi får”, förklarar han. Det här resulterar i hela två extraset som förändrar musiken. Från att ha en ganska tydlig mall under inledningen börjar Emil nu leka. Han improviserar, undervisar publiken i hur de bör sjunga med och tar själv allt mer fokus på scenen. Bandet kommer i bakgrunden och plötsligt är det bara han och jag, jag som i publiken och han som i Emil, kvar. Under flera låtar spelar knappt bandet alls utan hans tolvsträngade gitarr och röst tar över. Personligen uppskattade jag hans kompbands driv. Men det är något lekfullt med hans improvisationer, som lyckas uppvisa både en musikaliska perfektionism och ett enormt kreativt sinne.

Jag fick den här kvällen inviga Pusterviks nya lokaler på det kanske bästa sättet möjligt i Sverige. Loney Dear är en av Sveriges absolut bästa artister. Han har sedan första albumet 2003 gett oss 5 plattor till. Den senaste Hall Music kom 2011. Den innehåller bland annat en tolkning av nobelpristagaren Tomas Tranströmers dikt ”C-Dur”, fast låten heter D major. Det albumet jag själv håller närmast om hjärtat är Dear John från 2009. Självklart finns det på spotify men konstigt nog under två namn Loney Dear och ”Loney, Dear”. Tror ingen tvivlar på att jag rekommenderar hans musik. Så in och lyssna på Dear John. /Zeth Isaksson

Visa support, GILLA OSS PÅ FACEBOOK.

About these ads

5 responses to Live: Loney Dear på Pustervik

  1. 

    om någon ”skribent” en gång till beskriver en konsertupplevelse eller dylikt som ”musikalisk perfektion” skjuter jag mig. helvete vilket smalt ordförråd 10-talets musiktyckare verkar ha. i övrigt lite mer ok.

    • 

      Kul, vårt första troll. Välkommen!

    • 

      Uppenbart att herr bajs aldrig var närvarande på konserten. Intressant kopplingen mellan en konstupplevelse och musikalisk perfektion. Tror inte det finns något värde i att beskriva en bildkonstupplevelse som musikalisk. Men om du nu vill skjuta dig själv så är det helt upp till dig, det rör mig inte i ryggen.

  2. 

    Colour is the keyboard, the eyes are the harmonies, the soul is the piano with many strings. The artist is the hand that plays, touching one key or another, to cause vibrations in the soul.

Trackbacks and Pingbacks:

  1. Live: Joel Alme på Pustervik « Ge Hit Musiken - maj 9, 2012

    […] en trubadur älsklingen i publiken. Och nu har vi även nya Pustervik. Zeth Isaksson skrev om Loney Dears spelning här, han berättade om hur bra det var, och jag är glad att det har träffat rätt på mina […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s