Artist: David Josephson
Album: Farväl Tristesse
Skivbolag: Viskningar och Vrål
Betyg: 7.1
David Josephson skriver visor med starka band till den klassiska traditionen. Hans ambitioner fanns redan hos den första kärlekskranka poeten i antika Grekland med en lyra och ett melankoliskt temperament, och det finns spår av hela den västerländska vistraditionens historia i musiklandskapet — när du lyssnar på ”Femte Akt” kan du drömma dig tillbaka till Bellmans tid. Ett drömspel med stråkar, stålsträngad gitarr och vackra stämmor — en atmosfär som när solen strilar igenom träden en sommarförmiddag i en dröm. Josephson skriver sånger ”för sorglighetens skull”. Man blickade ut ”över åren som flytt förbi som moln” under 1800talet på verandor i den amerikanska landsbygden och man gör det än idag, i Berlin, Stockholm, Tokyo, eller vart fan man än hamnat.
Andras ledsammaste upplevelser är en portal till våra egna, att höra om andras lidande är ett av våra största behov. För pespektiv och tröst och för det viktigaste av allt, förståelse. Ungefär som vi längtar till omfamningar behöver vi någon som säger att det är okej att vara krossad, för jag har också varit det. När Håkan fyllesjunger ”vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen!” kan man känna sig trygg. Har han överlevt så gör du det också, men just nu är det okej att skrika ut. Bob Marley har sagt att när man drar på en poplåt så försvinner all smärta. Riktigt så är det inte. Men det finns en läkande kraft i den välfunna raden. När Lars Winnerbäck och Miss Li sjunger tillsammans på ”Om Du Lämnade Mig Nu” lisar varenda rad i sin koncentrerade simpelhet — det är bara sakna, gråta och, som man säger, ”gå vidare”. De sjöng det du behövde säga. Men det är en sak att höra det, en annan sak att säga det. Därför finns musiken, den räddar oss i vår uttryckslösa isolation. Idag är popmusiken viktigare än religionen. Ni märker nog att jag ofta svamlar om den som en stammande predikant, men den är min bibel. Håkan Hellströms samlade verk är höga visan.
Men det är bara att höra på duetten med Miss Li för att veta att varken David Josephson eller till och med Lars Winnerbäck själv är där ännu. Man måste göra urval ur katalogen, men barden från Linköping har skrivit åtminståne en klassisk visa, en låt för oss att bära nära och tänka på när det går åt självaste helvete. Den påminner oss om hur lyckliga vi är. Ibland tar man varandra för givet. Då finns ”Om du lämnade mig nu”. Jag har blivit nykär bara av att höra den. Den får mig att vilja uppfinna ännu ett tack för att du finns.
Ingen låt på Farväl Tristesse har en så kraftfull verkan på mig. Albumtiteln, det franska coolet på omslaget, namnet på spåren (”balkongnatt”: det är ju poesi med ett ord): allt tyder på att jag kommer att älska skivan. Jag blir omedelbart entusiastisk. Jag faller dock aldrig riktigt för den, men jag tycker väldigt mycket om den. Den är som en vän med alla sina brister — något jag skrev om Soko’s lika ambitiösa debut I Thought I Was An Alien – och eftersom det är Davids första skiva så är det inte så längesen vi träffades.
Titeln är inspirerad av ett litterärt verk, Françoise Sagans Bonjour Tristesse och den välkomponerade musiken utgör bakgrunden till en del höglitterära anspelningar på ett sätt som påminner om Leonard Cohen, men det ambitiösa albumet låter aldrig pretentiöst. Tvärtom, det känns anspråkslöst, enkelt och livserfaret. Texterna är ofta omedelbart gripbara. Det är dock inte texterna som kommer locka mig tillbaka, märkligt nog på en textfokuserad skiva, utan de färggranna arrangemangen, stråkmelodierna, de fantasifulla harmoniföljderna, helt enkelt den storslagna musiken. Allt samspelar väl med innebörden i texterna. I slutet på ”Balkongnatt” hör man en klocka ticka samtidigt som han avslutar med ”du ser tiden som går”. Det kan tyckas klatschigt, men det är det inte. Jag märkte inte ens tickandet vid första lyssning. Det hördes först i tomrummet efter de sista orden. Mycket verkningsfullt, eftersom låttexten bygger på en inre tomhet — ett ticktack av flyende tid som vi kanske inte märker föränn de allra sista orden. Ett av skivans centrala teman är just tiden, hur man kan glömma den, hur den kan försvinna (”när jag går som en vålnad, dag efter dag, utan att känna hammarens slag”), hur vardagslivet kan bli ett tidslöst intet. Det är ett tillstånd som enligt en av mina bästa filosofilärare är grunddraget i melankolin. Man slutar att uppfatta tid, progression, förändring: allt är bara en utdragen exakt likadan sekund. Trots att albumet genomsyras av vemod finns det många ljusglimtar; men ljuset kommer oftast från själva musiken — den är alltid där och tröstar.
Farväl Tristesse är en stark debut. Vi får hoppas på mer från den 30årige David Josephson, för om han fortsätter såhär kommer han att komponera något vi kan bära med i livet, en egen ”Famous Blue Raincoat”. /Bojan Buntic
Ni kan höra albumet i dess helhet på spotify. Farväl Tristesse.
Visa support, GILLA OSS PÅ FACEBOOK.
