Det var längesen jag skrev om metal, och nu blev jag riktigt glad: ett av mina favoritband har gjort ny musik. Det avantgardistiska black metalbandet Deathspell Omega, med medlemmar från både Finland och Frankrike, tillhör den metafysiska inriktningen inom genren och släppte 2010 den sista i en konceptuell trilogi av skivor: Paracletus. Det är ett av mina favoritalbum inom metalgenren. Namnet är ett grekiskt ord för ”den som ger tröst”, ”den som lyfter upp”, och är associerat till både den Heliga Anden och Jesus inom kristen mytologi. Så, vad har black metal att göra med kristendom? Projektet är rotat i gnostiska läror (kort: världen är skapad av en bristfällig Gud som fastnat i sin egen skapelse), och har framkommit genom en metod där meditation över religiösa begrepp blir till text blir till musik. Trilogin, i sin helhet, tog 6 år att bli till. Utöver detta allvarliga experiment, med dess högintellektuella ursprung, har man utvecklat de instrumenttekniska aspekterna inom genren, framförallt gitarrkonsten: aldrig förr har man hört gitarrtoner vränga sig i dessa infernala trakter. Och — jag undrar — har musik någonsin förut låtit såhär extremt? Nu är de igång med en ny EP Draught, och av vad vi fått höra än så länge, så låter det för jävla bra, som ett aggresivt, virvlande mörker helt enkelt.Trots flera års erfarenhet som recensent av extremmetal blir t.om. jag rädd. Fullständigt disorienterande och fruktansvärt värt riktig fruktan. Lyssna på egen risk, detta lär ge mardrömmar och konstiga figurer som står vid sängkanten. /Bojan Buntic
