Archives For

ge hit musiken 2015plattor_

I den här listan kommer du hitta det som vi lyssnat mest på i år, 60 plattor bestående av musik du redan hört och musik du inte hört. Vi tror inte på rangordning och skiter dessutom i den. Vi bryr oss snarare om att sålla bort det som inte var så bra och ha kvar det som är bra, inte om att betygsätta artister. Det är därför vi har valt att låta indie samsas med house, rock med techno, drömpop med hip-hop och att låta de icke-etablerade artisterna hamna jämte de etablerade. Trevlig läsning och vi syns nästa år! /Redaktionen 


Briana Marela – All Around Us

JAG268

Artist: Briana Marela
Album/EP: All Around Us 
Skivetikett:
Jagjaguwar

Washingtonbaserade Briana Marelas musik är lika hypnotisk som hennes stämmor. Med hjälp av en loopmaskin har hon lekt och klistrat sina stämmor och processat dem till sublima, korala ljudcollage och tack vare en tripp till Reykjavik där hon satte sig ner med Sigúr Rós-producenten Alex Somers och den isländska stråkkvartetten Amiina (som ganska ofta är krediterade på Sigúr-plattor) har Marela skulpterat ihop en av 2015:s mest kontemplerande och transcendentala plattor, med en oansträngd skörhet och en ljudbild som låter lika världsfrånvänd och drömsk som allt annat från det lilla landet i norr.


Jill Scott – Woman

81KxW-gp5GL._SL1394_

Artist: Jill Scott
Album/EP: Woman
Skivetikett: Blue Babe/Atlantic Records

Mest av allt är Woman ett bevis på Jill Scotts artistiska självklarhet. Det är inte lika kittlande som till exempel hennes debutalbum, inte lika intimt och spännande. Snarare är det stabilt och metodiskt. Men välgjort, välproducerat, väldigt bra. Som att hon landat i något där hon är bekväm och klar. Där hon använder sin fantastiska röst och kontroll mer än sin sökande spoken word. Det blir klassiskt och tidlöst och bra, helt enkelt.


Sur Une Plage – Legerdemain

sur une plage

Artist: Sur Une Plage
Album/EP: Legerdemain
Skivetikett: Party Product

Analog och stundtals retroinspirerad synthpop signerat Joshua Wells från det übergrymma kanadensiska psykedelia-rockbandet Black Mountain och Colin McKill från banden Hard Drugs och Lord Beginner. Legerdemain är deras debutplatta och det är en bra sådan, med 8 perfekta, melnakoliska låtar, uppbyggda av trummaskiner, Vangelis-synthar a la Bladerunner och vackra ljudmattor. Glöm inte Joshua Wells sånginsatser som stundtals för tankarna till IAMX/fd Sneaker Pimps-sångaren Chris Corner. Förmodligen årets mest förbisedda platta inom sin genre, och överlag.


Björk – Vulnicura

Björk-Vulnicura-Cover

Artist: Björk
Album/EP: Vulnicura
Skivetikett: One Little Indian

På senaste skivan Vulnicura har Björk lyckats med konststycket att göra ett breakup-album som inte är fullständigt förutsägbart. Albumet som har framställts i samarbete med producenter såsom Arca och The Haxan Cloak är en nästintill perfekt balansgång mellan dramatiska stråkarrangemang, futuristiska beats och texter som både är skrivna och framförda med otrolig ärlighet.


Viet Cong – Viet Cong

0004053794_10

Artist: Viet Cong
Album/EP: Viet Cong
Skivetikett: Jagjaguwar

Det är inte ofta det släpps bra mörka, skramliga plattor längre, men den här skivan i form av indierock med spår av post-punken och ibland repetativa industri-inslag är en av de bättre. De jämförs ibland med Echo and the bunnymen och är en platta med starka 80-talsinfluenser, men som ändå känns oerhört modern.


Fashawn – The Ecology

MALL4CD

Artist: Fashawn
Album/EP: The Ecology
Skivetikett: Mass Appeal Records

Det här är skivan där pojken Fashawn från Boy Meets World blivit vuxen. Hela Fashawns ekologi spinns ihop till ett intrikat nät. Han rappar både lekfullt och fokuserat. Om influenser, bakgrund, uppväxt och nutid. Flowet är rörligt och varierat och skivan präglas av en ständig framåtrörelse.


Tame Impala – Currents

tame-impala-currents

Artist: Tame Impala
Album/EP: Currents
Skivetikett: Modular Recordings

Tame Impala har bytt inriktning och det med ett såpass bra resultat att man inte saknar deras forna sound. På Currents har de lagt undan psykedelian för att omfamna, vad som kan men inte bör kallas, drömpop. Att kalla det för drömpop vore att förminska, låt oss istället säga att de lagt undan gitarrerna och lärt sig skruva synthar, hittat sjukt sublima ljudmattor och expanderat sitt användande av reverb. Det låter fortfarande skevt emellanåt, men det är nödvändigtvis inte psykedeliskt. Dessutom bidrar utsållandet av gitarrerna och de synthdominerande ljudlandskapen till en behaglig och mjuk ljudbild som bär med dig på en flotte från början till slut, på den röda trådens böljande hav.


Dr. Dre – Compton 

1035x1035-dre-compton-soundtrack

Artist: Dr. Dre
Album/EP: Compton
Skivetikett: Aftermath

Ännu en storslagen comeback vi välsignats av i år, och efter 16 år väntan är Dr. Dre tillbaka med sitt tredje och sista album. Av allting vi fått höra 2015 är Compton antagligen skivan med störst antal medverkande musiker och producenter vilket lämnar Dre i en roll bäst beskriven som dirigent till den hiphoporkester han sammansatt. Trots albumets geografiskt väldigt specifika titel hittar vi en variation med män och kvinnor från hela världen. Med starka gästframträdanden från bland annat Kendrick Lamar, Anderson .Paak och Xzibit är Dre’s förmåga att jobba med och pusha artister till sin bästa förmåga ett faktum. Compton är inte bara ett väldigt bra album, det är också det officiella soundtracket till filmen Straight Outta Compton, och det skulle inte vara helt förvånande om det blir nominerat till en Oscar. Vi väntar med spänning.


Car Seat Headrest – Teens Of Style

Car-Seat-Headrest

Artist: Car Seat Headrest
Album/EP: Teens Of Style
Skivetikett: Matador

Med över 10 album i sin bandcamp-katalog gjorde Car Seat Headrest i år skivbolagsdebut med Teens of Style. Albumet som består av nyinspelade versioner av låtar från tidigare album är inte bara en bra introduktion till Car Seat Headrests redan stora diskografi utan fungerar även som någon slags fanservice till den redan insatta. Med skarpsinniga, relaterbara texter och en indie-pastisch inspirerad av band såsom Beach Boys, Pavement och Guided By Voices är Will Toledo definitivt ett av de viktigaste namnen i amerikansk indie just nu.


Valet – Nature

krank195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album/EP: Nature
Skivetikett: Kranky

Transcendental drömpop från Portland med expanderande gitarrmattor och oupphörlig reverb som nästan fick Cocteau Twins att undra om någon snott deras sound. En stark comeback från Honey Owens (Valet) efter sju års tystnad och även en av årets bästa shoegazeplattor, om än något mer åt drömpop-hållet än My Bloody Valentine-hållet.


Adam Tensta – The Empty

1435143298620

Artist: Adam Tensta
Album/EP: The Empty
Skivetikett: RMH Sounds

En komprimerad skiva om ensamhet, uppbrott, intensitet och beslutsamhet. Om att gå in i saker med hela hjärtat och vad som händer när det tar slut. The Empty formas och utevcklas långsamt och metodiskt och spricker till slut guldstrimmig upp i en sordinerad SpottieOttieDopaliscious-tolkning. Det är en upplevelse mer än en skiva.


Carla Morrison – Amor Supremo

carlamorrison_amorsupremo_cover

Artist: Carla Morrison
Album/EP:
Amor Supremo
Skivetikett:
Cosmica

Texterna på den här plattan är sjungna på spanska, men det är underbart att lyssna på ändå. Den mexikanska indiepopsångerskan Carla Morrison släppte sin singer/songwriter-stöpta debut 2012 men verkar sen dess ha gjort en helomvändning då det här årets uppföljare Amor Supremo tar sitt avstamp i det vackraste av melankolisk drömpop. Man behöver inte förstå texterna för att det här ska kunna utses som en av årets bästa plattor.


Seinabo Sey – Pretend

seinabo-sey-pretend

Artist: Seinabo Sey
Album/EP: Pretend
Skivetikett: Universal Sweden

Pretend vinner på sin enkla struktur. Produktionerna är rättframma. Spårens titlar är enstaka ord. Seinabo Sey levererar med en mässande, orubblig stämma där strukturen varieras med små medel. Som i ”Words” där små justeringar och förskjutningar i betoning och accentuering för låten framåt.


Sudakistan – Caballo Negro

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album/EP: Caballo Negro
Skivetikett: PNKSLM

Sudakistans Caballo Negro kan ses som ett manifest, ett officiellt erkännande av att den tredje Summer of Love-vågen är här och nu. USA hade hippievågen  på 60-talet, Manchester dansade i fabrikslokaler under slutet av 80-talet och Stockholm spottar och fräser ur sig Sudakistan i mitten av det nya tiotalet. Caballo Negro är förfest utan efterfest, efterfest utan sömn, och morgon utan ånger. Den är en Best of Happy Mondays-reinkarnation, leka leva igen, och tequila med citron. Framförallt är den ögon som pratar, armar som viftar och höfter som längtar. Give me something that takes my troubles away and I promise you that I will stay.


Disappears – Irreal

krank192_5x5_300dpi-web

Artist: Disappears
Album/EP: Irreal
Skivetikett: Kranky

Chicagobaserade Disappears fortsätter på Irreal att röra sig hänsynslöst och sömlöst mellan klaustrofobisk krautrock, experimentell shoegaze och mörk garagerock. Det är atmosfäriskt, dunkelt men framförallt väldigt bra och de får gärna fortsätta så.


Natalie Prass – Natalie Prass

natalie-prass-sb006-cover-art-lo-res-1

Artist: Natalie Prass
Album/EP:
Natalie Prass 
Skivetikett:
Spacebomb

Virginiabaserade Natalie Prass har på sin debut pressat in både själ, smärta, hopp och glädje över vackra stråkarrangemang, 70-talsinfluenser, mjukjazz och sydstadssoul och hon sjunger med en obehindrad skör stämma, som trots sin blygsamma frånvaro, lyckas nästla sig igenom instrumenten och kraschlanda rakt in i ens hjärta. Genuin stundtals sorglig och underbar singer/songwriterpop när den är som bäst.


Deportees – The Big Sleep

Cover_The Big Sleep

Artist: Deportees
Album/EP: The Big Sleep
Skivetikett: Universal

Med avstamp i den mänskliga förgängligheten, där både gråten och trösten alltid är nära till hands, har Deportees snickrat ihop en storslagen och vacker skiva. The Big Sleep berättar med sin tonsatta ordpoesi om den samtida skräckhistorien vi lever i, den skapar en blå himlen i våra drömmar när våra hjärtan fumlar i mörkret. Likt obesvarad kärlek öppnar skivan upp dörrar som inte har den enkla lösningen på problem. Där vägen är lång och rädslan en trogen följeslagare är The Big Sleep en hand att krama och en famn att vända sig till.


D’Angelo – Black Messiah 

Album cover "Black Messiah" by D'Angelo And The Vanguard. Credit: RCA

Artist: D’Angelo
Album/EP: Black Messiah
Skivetikett: RCA

Efter den succé D’angelo nådde år 2000 med albumet Voodoo blev det tyst, väldigt tyst. Efter att ha blivit medveten, och väldigt obekväm, med sin status som sexsymbol försvann D’Angelo i missbruk av alkohol och droger. Efter 14 långa år har vi äntligen fått ett nytt album, Black Messiah, och comebacken är ett faktum. Ursprungligen var plattan planerad att släppas i Januari 2015, men kom en månad tidigare som en respons till upploppen i Ferguson och det politiska läget i USA. Med tydliga influenser från artister som Prince och inte minst Sly Stone har D’Angelo skapat ett verk som blandar funk, soul och R&B. Black Messiah är ett välsvarvat musikaliskt hantverk som förgyllt vårt musikår 2015 mer än vi någonsin hade vågat hoppas på.


Kornél Kovács – Nincs EP

Skarmavbild-2015-03-13-kl.-15.54.36

Artist: Kornél Kovács
Album/EP: Nincs EP
Skivetikett: Studio Barnhus

En av de tre kolonnerna som fått stå till grund för det majestätiska tempel till skivbolag/kollektiv/producenter/bro’s som Studio Barnhus är, är Kornél Kovács. Han har hunnit ge ut hela två stycken EP:s det här året, varav Nincs tycker vi är hans starkaste och bästa . Utgjord av 4 låtar bjuds vi på drömsk, lekfull house . Två låtar som vi har dansat till i år är första ”Nordic Rave 4” som tar sig uttryck i tjocka kickdrums, 909-hattar, lekfull percussion och choppade, processade vocals som sedan blir ackompanjerade av en väldigt snygg acidbas samt den den fantastis ”Utopia, Ohio” som för tankarna till hur det hade kunnat låta om Balam Acab hade fått för sig att göra house. En av årets mest kulörta och suggestiva houseplattor.


Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly

3813bcd3d4accb7634eea23a2a7ab190.1000x1000x1

Artist: Kendrick Lamar
Album/EP: To Pimp A Butterfly
Skivetikett: Top Dawg Entertainment

Kendrick Lamar har redan vid debuten Studio 80 och senare med good kid, m.A.A.d city bevisat sig som en skicklig rappare, men det här är något annat. Något extra. Tillsammans med en stor skara producenter och instrumentalister, Top Dawgs egna in-house producent Soundwave och Terrace Martin för att nämna två nyckelpersoner, har Kendrick lyckats skapa ett konceptalbum som är högst personligt och fyllt av substans. 2015 är inte bara hiphopens år, utan även året då afroamerikansk politik hittat sin väg ut i mainstreampopen. Mycket utav det här är tack vare Kendrick Lamar, som med To Pimp A Butterfly cementerat sin plats i musikhistorien.


Dungen – Allas sak

a0920104948_10

Artist: Dungen
Album/EP: Allas sak
Skivetikett: Smalltown Supersound

När albumet kom i september ansågs det redan då att detta utan tvekan är årets bästa svenska platta och kanske den bästa plattan som skulle släppas i år; en åsikt som vi fortfarande håller med om. Dungens progressiva rock blir bara bättre med tiden och tål otaliga omlyssningar.


Amason – Sky City 

amason-sky-city

Artist: Amason
Album/EP: Sky City
Skivetikett: INGRID

Amason är en supergrupp utan dess like, och förmodligen de enda som kan leva upp till det gigantiska svampmoln till hype som blossat upp kring dem de senaste två åren. De gör förstklassig, vemodig pop, med subtila influenser i folkrock, jazz och proggpop  utan att ens för den delen begränsa sig själva till genrefack. De gör det så obehindrat att det nästan blir lite hånande på ett vis, och trots bandmedlemmarnas bakgrunder i andra projekt och konstellationer ( Dungen, Miike Snow, Idiot Wind etc) så blir snarare deras individuella referenspunkter varandras referenspunkter, utsuddade och rekonstruerade i en enda gigantisk symbios som tar sig uttryck i vad som förmodligen är Sveriges just nu mest tajta popband.


Erik Lundin – Suedi

1446818874263

Artist: Erik Lundin
Album/EP: Suedi
Skivetikett: RMH Sweden

Årets viktigaste hiphopEP får blattarna på främre raden av varje konsert att gråta av lycka, sorg, kärlek, och igenkänning. Erik spotta ut rader som slira som en röd tråd runt hela 2016. Direkt efter årsskiftet kommer första femtonåringen försöka rimma shawarma med sperma.


Slowgold – Glömska

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album/EP:
Glömska 
Skivetikett:
Gaphals

Göteborgska Amanda Wernes musik som Slowgold är tidlös. Den är gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt. Musiken på Glömska tar sig uttryck i visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats. De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt imponeras vi av Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Ett av årets starkaste album.


Född Död – Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse

a1332640843_10

Artist: Född Död
Album/EP: Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse
Skivetikett: Northern Electronics

Född Död består av Northern Electronics-residenterna SARS och Varg. Tidigare i år debuterade de med den 7-spåriga 12’an Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse som låter precis lika ödesdiger som sin titel. Det är mörk elektronisk musik i sitt esse, , karg och suggestiv, som om vore den komponerad ur en apokalyps efterdyning. Den låter så ödesdiger att man hade kunnat tro att en misantrop komponerat den. Årets bästa domedagselectro för den som är trött på mänskligheten.


Daniel Norgren – Alabursy 

1200

Artist: Daniel Norgren
Album/EP: Alabursy
Skivetikett: Superpuma Records

Det är först på senare år som vi tycker att Tvärreds Daniel Norgren fått den uppmärksamhet han förtjänar, med sin alldeles säregna meditativa take on på amerikansk blues, gospel, country och singer/songwriter-pop. Han väver in allting med suggestiva, förledande ljudlandskap och sitt vackra, originella gitarrspel som förflyttar oss från storstadens hektiska samspel till urskogar och forsande floder. Där artister kämpar för att göra sina referenspunkter höra, gör Norgren det obehindrat och opretentiöst, och utan att för den delen låta som någon annan. Man vill nästan hålla andan när man lyssnar på Alabursy, för att inte bryta förtrollningen som den ger upphov till. Definitivt en av årets mest stillsamma, vackraste och kontemplerande plattor.


William Basinski – Cascade

2062_cascade_sleeve3

Artist: William Basinski
Album/EP: Cascade
Skivetikett: Temporary Residence

Cascade är egentligen ingen platta i konventionell bemärkelse för den utgörs bara av en låt på 40 minuter men den förtjänar att vara med här ändå. William Basinski har sen 90-talet skapat sig ett namn som en av världens främsta ljudkonstnärer och ambient-kompositörer med sin långa, utdragna kasettbandsambient och syntetiska sorgekväden. Cascade är ännu en låt i genren ljudlandskap av sorg och är precis lika smärtsamt vacker som resten av Basinskis verk, och det med få medel utgjorda av pianoklinkningar, subtila ljudmattor, delay och mängder av reverb. Att lyssna på Cascade är som att kopplas bort från verkligheten och dess outgrundliga grymhet.


Courtney Barnett – Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit

courtney__12118_zoom

Artist: Courtney Barnett
Album/EP: Sometimes I Sit And think, And Sometimes I Just Sit
Skivetikett: Milk! Records

Debuten från australienskan Courtney Barnett är självdistanserad och humoristisk indierock när den är som bäst. Sätt på den när du vaknar, när du utför hushållssysslor, grillar med dina vänner, när du inser att du inte kommer att få tillbaka någon skatteåterbäring eller ja…närsom egentligen.

Give me all your money, and I’ll make some origami, honey
I think you’re a joke, but I don’t find you very funny


Dorisburg – Splade 

a0460687972_10

Artist: Dorisburg
Album/EP: Splade
Skivetikett: Northern Electronics

Dorisburg är Alexander Berg, mest känd som ena halvan av Genius Of Time som han har tillsammans med en annan superb technokreatör och skivsnurrare, Nils Krogh (som även verkar under namnet Arkajo). Som Dorisburg har Berg släppt ifrån sig dansmusik av hög kvalité redan från första början, med ljudmattor inspirerade av allt mellan jordskorpor till yttre rymd. Splade hör till Bergs lite mer mörka och klaustrofobiska släpp, men även en av hans bästa. Lyssna bara på Business Propaganda, vars dronemattor låter som metallisk valsång.


Madi Banja – Det Var Inte Med Meningen

madibanjacover

Artist: Madi Banja
Album/EP: Det Var Inte Med Meningen
Skivetikett: Let’s Make That Happen

Med ”Gå på tå” skrev Madi Banja en av de vackraste låtarna vi hört om relationen mellan förälder och barn, om en oändlighet av kärlek mellan skiften, och mellan orden ett samhälle suger i sig mer och mer av vår tid tillsammans. Utöver detta får vi på skivan några utav årets bästa och mest vemodiga partylåtar, ”Hollywood” och ”Välkommen till Dalen” är glidflyg genom orten, propellerandes mot klubben.


Amason – Flygplatsen 

2000x2000sr

Artist: Amason
Album/EP: Flygplatsen EP
Skivetikett: INGRID

Under en finfin konsert på Musikens Makt i somras sa Amanda Bergman ”Nu ska vi spela en ny låt. Den heter Flygplatsen”. Jag konstaterade där och då att: vilken överjävligt bra låt det här är. Ett kvartal senare släpper Amason den här rasande starka fortsättningen av Sky City. /Björn


Godspeed You! Black Emperor – Asunder, Sweet and Other Distress

Godspeed_You!_Black_Emperor_-_Asunder,_Sweet_and_Other_Distress

Artist: Godspeed You! Black Emperor
Album: Asunder, Sweet and Other Distress
Etikett: Constellation

Det kanadensiska postrockbandet bryter tystnaden och ger oss det första materialet på fem år. Med lite mer distade gitarrer, en ljudbild full av noise och annat statiskt brus är de tillbaka och visar oss att de fortfarande är relevanta. En platta som till en början får fans lite nervösa utvecklas och mognar snabbt och lämnar lyssnaren med en total övertygelse om att Godspeeds personlighet och musikaliska vision fortfarande är intakt, det vill säga att kunna förmedla en känslomässig helhetsupplevelse som fortfarande står oöverträffad inom sin egen genre.


Dödens Dal – På Natten, Ovan Molnen

ff46

Artist: Dödens Dal
Album/EP: På Natten, Ovan Molnen
Skivetikett: Flora & Fauna

Dödens Dal består av Rickard Jäverling och Henrik Von Euler och tillsammans har de sedan 2013 kanaliserat sin sorg genom en trilogi som avslutades med På Natten, Ovan Molnen som släpptes i höstas. Musiken som Dödens Dal gör känns lite som ett musikaliskt förkroppsligande av sorgens alla skepnader, men den är likt bandnamnet, inte särskilt dramatisk, utan snarare vacker, kontemplerande och suggestiv och tar med dig på resor genom karga och mörka ljudlandskap, mellan gitarrplock, ambienta ljudmattor, trummaskiner och arpeggion.


A Place To Bury Strangers – Transfixiation

Transfixation

Artist: A Place To Bury Strangers
Album/EP: Transfixiation
Skivetikett: Dead Oceans

Det är kanske inte lika bra som debuten från 2007, men om du fortfarande älskar en kombination av Swans, JAMC, tunga montona basgångar och skrikande shoegaze:iga gitarrer är detta ett klockrent album och bland de bästa som givits ut 2015.


Kid Simpl – Response/Ascend EP

a4012108074_10

Artist: Kid Simpl
Album/EP: Response/Ascend
Skivetikett: SYMBOLS

I år är året då det mesta började låta ointressant för att Arca bröt igenom en trettio års mur emot framtiden. Och det som redan kommit i hans efterföljd låter snarare 2018 än 2016. Ett exempel är denna hjärtskärande ep.


Blur – The Magic Whip

1035x983-faec798e

Artist: Blur
Album/EP: The Magic Whip
Skivetikett: Parlophone

När Blur släppte Under The Westway för tre år sedan visade de hur relevanta de faktiskt är. De som muttrar över ännu en återförening har knappast lyssnat. Har man den minsta Blurfrekvens påslagen år 2015 innehåller The Magic Whip några av de finaste låtar bandet spelat in.


Sandra Mosh – Skogsrave

skogsrave
Artist: Sandra Mosh
Album/EP: Skogsrave
Skivetikett: MOSH Musik

Sandra Mosh återvände i somras med EP:n Skogsrave,  uppföljaren till förra årets fantastiska debut, Skallgång. Skogsrave är på sätt och vis en hyllningsep till alla dessa euforiska rejvfester ute i skogen som runtom i Sverige iår fick ställas in på grund av polis och dåligt väder. Det är en minimalistisk, men såpass drömsk och förledande EP att skogs-kontexten snarare bör bli utbytt mot rymdfärder och omloppsbanor. Lyssna  bara på titelspåret med sina hårda, ihåliga kickdrums luftiga hi-hats och hypnotiska, subtila ljudmattor så förstår du varför.


FKA Twigs – M3LL155X

FkaTw_EP3

Artist: FKA Twigs 
Album/EP:
M3LL155X 
Skivetikett:
Young Turks

Tahlia Barnett har ständigt omgett sig av duktiga producenter, men även hängivet tagit sig tiden till att själv lära sig producera och tweaka ljud. Men hon har mestadels varit väldigt självständig i sitt egna utforskande av ljud, vilket lett till att hon blivit en av de två senaste årens säregnaste artister med ett genuint hantverk till elektronsik musik som ständigt utmanar och alienerar lika mycket som den fascinerar och inbjuder.  M3LL155X är förmodligen hennes starkaste och bästa släpp hittills, men det tog henne, om än bara tre år, men två fantastiska EP:s och en LP för att komma fram till denna 5-spåriga benknäckande, industriellt r&b:iga EP.


Anna Von Hausswolff – The Miraculous 

anna_von_hausswolff_the_miraculous_art

Artist: Anna Von Hausswolff
Album: The Miraculous
Skivetikett: Pomperipossa Records

Att intressera sig för orglar kan ha varit det bästa Anna Von Hauswolff någonsin gjort. Från den pianobaserade singer/songwriter-debuten Singing from the grave 2010 till 2012:års grandiosa, drömska orgel-centrerade drone-rock på Ceremony hände det mycket. Förutom att ha släppt en av det årets bästa plattor hade hon, uppenbarligen, bytt still och intresserat sig/lyssnat mycket på dronerock. The Miracuolous är lite av en fortsättning på det som påbörjades på Ceremony, bara det att hon föst pop-influenserna åt sidan och bytt ut Annedalkyrkans orgel till Studio Acusticums orgel i Piteå, den största kyrkorgeln i skandinavien. Ljubilden följer därefter; den är mörkare, tyngre, och mer psykedelisk och här får alltifrån Swans, Godspeed You! Black Emperor, Sunn O))) och Black Sabbath plats på referenslistan. Men det låter fortfarande helt eget, på det viset som bara Anna kan frammana.


Grimes – Art Angels 

grimes-art-angels-album-stream-listen

Artist: Grimes
Album/EP: Art Angels
Skivetikett: 4AD

Grimes eller Claire Boucher som hon egentligen heter, har trots sin fot inom den elektroniska musiken, ständigt varit en musikalisk kameleont som förhäxat lyssnare lika mycket som hon utmanat dem, med allt från Geidi Primes/Halfaxa-eran 2010 med sin ambienta pop och darkwave till 2012:s genombrott med Visions och dess sublima, vackra och fullkomligt briljanta post-internet-electronica. På Art Angels förflyttar sig Grimes till det soniska gränslandet mellan det kommersiella och svårsmälta, mellan sockersöt hitlåts-pop och vrickad elektronisk nu-metal med lika delar rap som avgrundsvrål. Som alltid med Grimes får man lära sig gilla det. Vi har gjort det.


Lana Del Rey – Honeymoon

528666

Artist: Lana Del Rey
Album/EP: Honeymoon
Skivetikett: Interscope

Lana Del Rey blir odiskutabelt bättre och bättre. För varje skiva har melodiernas direkthet avtagit och istället får man vänta på att de kommer till en. Det går långsammare och produktionerna är pampigare. Honeymoon lämnar en med känslan av att det är exakt så här hon ska låta.


Erk – Spelbart

Erk_Random_Bastards_-_Spelbart_Header

Artist: Erk & Random Bastards
Album/EP: Spelbart
Skivetikett: Random Bastards

Spelbart är en skiva där många personligheter får smälta samman. Det är röster som bryter sig ur de traditionella ramarna för rap. Eller de traditionella ramarna för svenskan över huvud taget. Därför blir det även stundtals spretigt och eccentriskt, men Umeåcrewet, och speciellt Erk själv, bidrar på ett imponerande sätt till att utvidga hur svenska språket kan användas.


The Land Below – The Land Below 

TheLandBelow-cover_highres

Artist: The Land Below
Album/EP: The Land Below
Skivetikett: Hybris

Bakom The Land Below hittar vi malmöiten Erik Lindestad och för en gångs skull så räcker det med att se det fantastiska och fantasieggande omslaget till hans självbetitlade debutalbum, för att kunna få en tydlig bild över musiken han gör. Den genomsyras nämligen av elektronisk, suggestiv och förledande drömpop – fjäderlätt och böljande som moln, skimrande och svalkande som turkost havsvatten. Sen ska vi ju inte börja prata om Eriks obehindrade, lena och luftiga stämmor, Ett av årets bästa svenska popsläpp!


ANAMAI – Sallows 

ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album/EP: Sallows
Skivetikett: Buzz Records

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Vid sidan av ANAMAI är Mayberry med i noiserockbandet HSY, men på Sallows finns det inte plats för något som kan liknas vid noise, eller oljud för den delen. Musiken på Sallows tar sig istället uttryck i form av suggestiv folkdrone, vacker stämsång, ljudmattor och gitarrplock. Den placerar sig också i det outsägliga gränslandet mellan det kusliga och stämningsfulla, vilket gör den till en av årest mest intressanta och vackra plattor.


Multiface – Morning War

multiface_cover_44_front_notitel_300-e1427282709542

Artist: Multiface
Album/EP: Morning War
Skivetikett: Naiv Recordings

Malmöbaserade Multiface debut har knappast fått det genomslag den förtjänar. Det är trasigt och dränkt i dist och shoegaze-influenserna vilar som en tung filt över beatsen. Melodierna måste nystas fram ur den stundom doomiga produktionen. Må 2016 års efterföljare till Morning War bli något lika vackert som Morning War.


Liam Hayes – Slurrup

slurrup

Artist: Liam Hayes
Album/EP: Slurrup
Skivetikett: Fat Possum Records

2015 är året då Spotify äntligen fick till sin ”Musik du skulle kunna gilla”-lista och det tackar vi för, för utan den hade vi förmodligen helt missat Liam Hayes som blev sommarens främsta och förmodligen mest förbisedda soundtrack. Garageinspirerad indierock med glammiga inslag som trots detta låter otroligt modernt.


D.Å.R.F.D.H.S. – Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten 

a2891100005_10

Artist: D.Å.R.F.D.H.S.
Album/EP: Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten
Skivetikett: Northern Electronics

Bakom D.Å.R.F.D.H.S hittar vi Northern Electronics-residenten Varg och Michel Isorinne från den post-avantagardistiska labeln Beläten . Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten är en vacker, melankolisk och meditativ uppföljare till 2014-års In The Wake Of The Dark Earth. Vintrig, karg och analog ambient när den är som bäst.


Holly Herndon – Platform 

platform

Artist: Holly Herndon
Album/EP: Platform
Skivetikett: 4AD/RVNG Intl.

Är det Techno? Pop? Tonsatt ASMR? Emoji-techno? Post-internet? Vad vi vet är att Holly Herndon inte kan buntas in i ett fack. Hon är en ljudkonstnär av skarpaste kaliber och dekonstruerar och rekonstruerar pop, techno och ljudkollage som om vore de legobitar. Faller du inte för hennes post-futuristiska och sylvassa elektronika så kommer du liksom oss förmodligen falla för henne böljande ljust kopparbruna hår och i sinom tid hennes musik.


Azure Blue – Beneath The Hill I Smell The Sea

Print

Artist: Azure Blue
Album/EP: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris

Drömpopens sista dans. Sveriges popkonung Tobias Isaksson har med Beneath The Hill I Smell The Sea avslutat sin episka trilogi med lika delar skimmer, svajande palmer och upphittade, tårstänkta polaroidbilder från en svunnen tvåsamhet. Han har hittat och lappat ihop sig själv, sitt brustna hjärta och kommit underfund med livets outsägliga bekymmer, med hjälp av sin karaktäristiska new-wave-stänkat drömpop och gedigna hantverk till lyrik. Det låter bättre än någonsin.


Westkust – Last forever

westkust

Artist: Westkust
Album/EP: Last forever
Skivetikett: Luxury

De har kallats för Göteborgs egna My Bloody Valentine men det döljer sig ändå något alldeles eget bakom Westkusts högljudda musik. Den är lika delar pop, punk och shoegaze och lika omfamnande som alienerande.  Ett vackert oljud som väntar på att få köra över dig likt en ångvält, för att sedan plocka upp dig och plåstra om dina sår. Vem som helst kan förlora sig i deras vardagsflyktiga ljudväggar eller få nostalgitrippar till ungdomens dagar från deras 90-talistiska gitarrskrammel. Lyssna bara på ”Jonna”, en av albumets vackraste spår som för tankarna till Alvvays och Asobi Seksu.


Helen – The Original Faces

krank196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album/EP: The Original Faces
Skivetikett: Kranky

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång) dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter. The Original Faces, deras debutplatta, är rent soniskt en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.


The Innocence Mission – Hello I Feel The Same

0005769483_10

Artist: The innocence mission
Album/EP: Hello I Feel The Same
Skivetikett: Korda Records

Don och Karen Peris nionde skiva är precis som föregångarna något att dyka ner i med huvudet före. Något att ständigt återkomma till. Något att ständigt hitta nya nyanser i. På Hello i feel the same är det längre mellan kickarna än på föregångarna. Den kräver sin tid. Ändå fortsätter makarna Peris, med sin försiktigt kristna framtoning, att skriva de vackraste melodierna i vår tid.


Bilal – In Another Life

BILAL_IAL_DIGITAL_COVER

Artist: Bilal
Album/EP: In another life
Skivetikett: eOne/Purpose Music Group

Adrian Younge kanaliserades genom DJ Premier i 2014s ”Phryme”. Nu producerar han Bilals ”In Another Life”. Det gör att skivan får ett väldigt tydligt Younge-sound, och därmed skiljer sig avsevärt från Bilals tidigare album. Det är ett spretigt, trevande och avskalat album som hålls samman av Bilals precisa sång som rör sig över stora ytor.


Kaitlyn Aurelia Smith – Elucid

wv130

Artist: Kailtyn Aurelia Smith
Album/EP: Elucid
Skivetikett: Western Vinyl

Monoton, lätt och drömsk är ett sätt att beskriva Kaitlyn Aurelia Smiths debutskiva.Det är elektronisk musik som låter som svartklubbarna man gick på förr.


Actress – DJ-Kicks

K7319

Artist: Actress
Album/EP: DJ-Kicks
Skivetikett: !K7 Records

Det var känslan av att trampa på guld som infann sig när jag (Björn) upptäckte Actress i somras. Darren Cunningham‘s bidrag till DJ-Kicks-serien öppnar dörrar och visar hur fantastisk skevt förpackad electronica kan låta. Den djupt obskyra låtlistan, tillsammans med egenkomponerade Bird Matrix, bjuder in till lika stor fascination som förälskelse.


Jonathan Johanson – Lebensraum!

583019813

Artist: Jonathan Johansson
Album/EP: Lebensraum!
Skivetikett: Sony

Lebensraum! är framförallt en väldigt melodisk skiva. Där de mörka basgångarna och syntarna bara får bli botten, men det som verkar sväva överst är melodierna. Den är intressant i sin komposition. Sången får på många sätt stå för det kontrollerade rytmiska, medan produktionen bakom får stå för det klangfulla. Och det är just det som ger skivan sin karaktär.


King Gizzard And The Lizard Wizard – Paper Maché Dream Balloon

a2280704800_10

Artist: King Gizzard And The Lizard Wizard
Album/EP: Paper Maché Dream Balloon
Skivetikett: ATO Records

Om man bortser från det lite fåniga namnet så får man en gullig, smått naiv och proggig  popplatta med känsla av en animerad 70-talsserie i stil med Kalles klätterträd.


Dam Funk – Invite The Light

STH2358

Artist: Dam Funk
Album/EP: Invite The Light
Skivetikett: Stones Throw Records

Funkambassadören Dam Funks musik har alltid varit kompakt. Invite The Light är dock välbalanserad. Det tunga, förvrängda funken samsas med den mer melodiösa jazzen. Det raka och hårda samsas med det svängiga och slicka. Det är en oerhört klarsynt skiva som rymmer både förflutet, framtid och samtid.


Dead Ghosts – Love and Death and All the Rest 

a1714139864_10

Artist: Dead Ghosts
Album/EP: Love and Death and All the Rest
Skivetikett: Burger Records

Vancouver har många fantastiska band som folk aldrig har hört talas om och Dead Ghosts är ett av dessa. Med en blandning av punk, sång i eko-effekter och countrygitarrer är Love and death and all the rest en av årets bästa rockplattor.


Quarterbacks – Quarterbacks 

QUARTERBACKS-lp-cover750

Artist: QUARTERBACKS
Album/EP: Quarterback
Skivetikett: Team Love Records

Ibland vill man bara bli lite nostalgisk med solskenspop i klassisk 90talsindie-stil, med sång som inte är överdrivet tajt och överproducerad, det får vara lite surt och ostämt. Då vill man ha en skiva som den här.


 

11112208_10153429126127224_6727561211482891154_n

Nu är jag i skiftet mot nya saker, det har varit ett både svårt och spännande år för mig. Jag har lyssnat på musik på ett annat sätt också. Aldrig har jag använt musik mindre än i år för att bearbeta känslor, utan snarare bara varit kär i musiken i egen rätt. Jag höll på greja med en lista över 100 bra låtar från i år, men ni får tacka krånglet med soundcloud för att det blev fler. Många av dem vet jag inte så mycket om, utan har mest bara lyssnat utan att blanda in kritikern så mycket. Nu i efterhand ser jag hur känslosam listan är och hur jag ändå på något sätt använt vissa låtar som katharsis.

Det är vissa låtar jag tycker är TOP 10. Resten kommer utan någon som helst ordning. Det är i det stora hela dansmusik. Jag tänker med min och andras dansande kroppar när jag lyssnar på musik. Inte så mycket pop och verkligen inte så mycket indie. Även om jag vill göra en shoutout till vissa grymma artister, som t.ex. Psykofant, så håller jag mig till det som jag spelat mest i mina lurar då de fungerat. Jag har haft problem med min mobil på sistone, min kärlek till denna musik sträcker sig till att frysa händerna av mig för att hålla hörlurssladdarna precis rätt.

Och svävandes över allt detta är Madi Banjas ”Gå på tå” och Drakes ”Hotline Bling”, som jag lyssnat på mest i år.

Bojan Buntic

Soundcloud playlist med alla 100 (112 lol) låtar:

 

TOP 10

Kid Simpl – Focus Ribbon

Detta är en känslosam sammanfattning av året för mig, ett hjärta som elchockas igång på ett dansgolv.

 

DJ Lycox – Underground

Jag har gjort många Selma Lagerlöfsponsrade klubbar i mitt liv men i våras på GBGAY fick jag också för första gången DJa till sena timmen på egen klubb. Jag spelade denna för ett megatrångt, svettigt dansgolv i extas. Det var en lycka jag tar med mig till varje gång jag spelar.

 

Zutzut + Lechuga Zafiro – La Beretta

Jag tycker detta är årets roligaste banger.

 

Kid Antoine – Airburst

När jag gick EL-IT på gymnasiet fick vi lära oss allt om pneumatik. Jag lärde mig inte så mycket och fuskade stenhårt ihop mitt VG, men jag minns hur de där luftpumparna lät och det låter också fantastiskt på ett dansgolv.

 

Nite Flights – Late In The Game

Min typ bästa vän Tobias går sent in i house-spelet och äger upp alla i svetska liga. Det skulle inte förvåna mig om nån tung L.I.E.S-dj plockar upp denna inom cirka 15 minuter.

 

Erik Lundin – Araba

Vad kan jag säga, jag kan rappa hela texten och jag rekommenderar den för mina vänner i arabas.

 

Niagara – Arruda

Jag spelade denna när Kumbia Queers lirade på Skjul Fyra Sex innan festen började och vilken fucking lycka när hela bandet tog kontroll över dansgolvet så fort de 4 första takterna spelat.

 

Myth – Evaporate

En spiral av känslor.

 

Aucan – Friends

En orkan av känslor.

 

Arca – En

En både lycklig låt och ett avgrundsvrål.

Och här har ni resten av listan (utan ordning):

Ghazal + Dinamarca – Summertime Jam
Mr One Hundred – Soca Workout
Toxe – Xic
Winhill/Loosehill – I’ll Be Gone (Nisj RemixF)
DJ Haydn – Goin’ Up
Zutzut – Jadea
Ishivu – Gryning (Matt Karmil Remix)
Aron McFaul – Taverna Times
Nire – Call Back
Bokbok – Howard
Hanna Diamond – Hi
Bok Bok + Tom Trago – Pussy Track
Nire – Hanging On / Ellie Goulding / Nire Feel This Remix
Hudson Mohawke – System
Pictureplane – Joyrider
Snu Music – Fricciones
Kid Ninti – Night Flights
Anywhere – 112 (DJ K-Deucez Remix)
Divoli Svere – Dance (Divoli’s Exclusive S’vere Remix)
Unamise – Jordamise (Jumpman)
Habitat – Jazz Hands
??? – Torai
Orange Milk Records – Everything Must Go
Drake – Hotline Bling
Eone – Ascending Spirals
Nite Flights – Tropical Stopover
Cecile – I Wanna Fuck (Ball Em’ Up Edit)
Born In Flamez – Dreams (CYPHR Remix)
Kamixlo – Ayo Edit
Danny L Harle – Always Remember
Tek.Lun – Shush
Mila – Hotline Bling
Benfika – Catharsis
Xanga – This Is The Way It Starts
Dj Dotorado ft. DJ Teklas – Drena
Mike Gao – Shifty
Years and Years – Shine (Danny L. Harle Remix)
DJ Haydn – Neo 08 (Marcus Price Remix)
Ruidoson – Calor
Wallwork – Final Fantasy
Lao – Poison Scope
Tame Impala – Let It Happen
DJ BBoy (Tia Maria) – Sozinho
Kid Simpl – Repeat Balance
DJ Deeon – Telefon Luv (Henry’s Svensk Bas Edit)
Nite Flights – Tropical Stopover
Celestial Trax – Piece By Piece
Tehbis – Jupiter
Erik Lundin – Suedi
Piezo – Antelope Swing
DJ Paypal – Awakening
Kamixlo – Paleta
DJ Lycox – Sky
Mr Carmack – Hit That
Mythologen – Praise
Katy B + Four Tet + Floating Points – Calm Down
Drae Da Skimask – CoogiSweater
Disco Halal – Hilbeh (Rabo And Snob Edit)
Mobilegirl – Play (Mobile Girl Bootleg)
Lexxi – 079
Rustie – First Mythz
Baba Stiltz – Cherry
Akira – Lazer Scot
Nire + Maluca + Nani Castle – Commie Mommie (Ynfynyt Scroll Remix)
Fraximus – All Ends / Off Ends
Dinamarca & L-Vis 1990 – Marios Interference
Drae Da Skimask – CoogiSweater
Oneohtrix Point Never – Mutant Standard
DJ Cable – Recon
Toxe – Let Me Thru
ANGEL-HO – Inside The Flux Of The Mind
Elebleu – Psylocke
MM – 9th Ritual
Orijanus – I Want You
DJ Nigga Fox – Lumi
DJ Bboy – Coupe Decale
Chief Kief – Poppin
Victoria Kim – Kiko Kicks (Air Max ’97 Remix)
Palmistry – Memory Taffeta
Drake – Back To Back Freestyle
Jailah – Real Born Killa
Madi Banja – Gå På Tå
Cam’Ron – Get ‘Em Girls (GENG-GRIZZLY Remix)
DJ Koze – XTC
Leslie Tay – Tänker på dig
Nebey Meles – DeChensla
Henry Wu – Sumner Road
Chief Keef – Poppin
DJ Lycox – Adele
Bluntman10 – Lemme Roll That Blunt, I’mma Roll That Fat (A-Bluntz prod)
Daniel Savio – Against All Odds
Spvce Problems – Born To Lose (Prod. Tek.lun)
Cakes Da Killa – Serve It Up
Ashrock – Miami
Nkisi – Stomp
DJ Delish – Back To The Bump
Bruce Smear – Rodeo
Bison & Squareffekt – Neon Lights
Lotic – Coco
Rizzla – Iron Cages (feat. Odile Myrtil)
Kid Antoine – Motion Sensor
Baba Stiltz – Ghoct
Janet Jackson – No Sleep
Kablam – Spirito Sarrando
Bjarki – I Wanna Go Bang
Swim – Next To Me (Boeoes Kaelstigen remix)
Edgar Ariza – Nebulous
Josefine Hellström Hansson – Water Cave
Alex Moda – A Place Called Myanmar
Robot Koch – Let Me (feat curtain blue and born in flamex) (Alex Banks remix)
Jook – Slow down
Shlohmo – Buried

tumblr_inline_nnm1u7Xxuz1t6yfjj_500

Jag har upptäckt att jag varken orkar skriva massa frågor till folk eller transkribera en massa inspelat snack, men jag tycker om att träffa människor jag tycker är inspirerande och tjöta.

För några dagar sedan släpptes Patrik Wennbergs soloalbum All My Friends Are Superheroes. Han är en inspirerande musiker ifrån Trollhättan, och vi träffades efter vad verkar ha varit en sömnlös natt för oss båda. Han hade klippt video och jag hade väl gjort något annat. Han har äran att vara vår första deltagare på vad som kan bli en rolig podcastserie. Vi låtsades ta en lunch på Kville Saluhall och snackade om debutskivan, barndomen, hur det var att växa upp i Trollhättan med en kreativ och känslig själ, vuxenlivet, och på något sätt om återfödelse och vänskap.

Lyssna på podcasten och välkommen på releasefest i Göteborg ikväll!
Länk till event: It’s my (second) Life.

Bojan Buntic

tumblr_inline_nnm1u7Xxuz1t6yfjj_500

För en vecka sedan träffade jag på trött kille från Trollhättan som varit uppe och klippt video hela natten. Patrik Wennberg, som jag känt i snart ett år nu men aldrig riktigt frågat några djupare frågor. Under vår intervju fick vi chans att samtala om saker nära hjärtat, uppväxten, kreativiteten, allvaret och barnasinnet, och hur allt det går ihop till att forma ett hjärtblottande debutalbum om vänskap, kärlek, sorg och trauma, All my friends are superheroes.

Detta är den underbara essensen av albumets tanke och tema, videon till titelspåret, en inblick i de vuxnas lalaland och barndomens sista fort, den stora festen där ALLA vänner är närvarande. I sann DIY-anda har Patrik och vänner filmat med mobil, och lyckats perfekt fånga den där suddiga melankoliska känslan av glädje som brinner i båda ändar.

Bojan Buntic

eeee

Jonas Lundqvist showstealar i princip vem som helst i indie-Sverige. En av de bästa spelningarna jag varit på, det var Joel Alme på Pusterfiket. För att Jonas smög upp, eller dansade på nått sätt, uppå scen och ägde scenen, det vill säga alla i Göteborg på den tiden, med ett sjukt dramatiskt fast på ett så underbart avslappnat sätt. Så som vissa kan föreställa sig den skånska rösten, fast på Göteborgska? Vilket kan bero på att jag satt och lyssnade på Emil Jensens mellansnack på vad jag förstod var en spelning, det lät givetvis underbart, rättframt, ärligt, genuint framkallad blixt på de tre minuter det tog innan jag klickade ner videon.

Jag insåg att jag glidit djupare in i Adrian Recordings Youtube-sida, och att det kan ha påverkat mig. Kanske den underbara skånska rösten, nja? Jag tror det var snarare så att så enkelt tog del i malmöetikettens fina vision och utbud, som jag egentligen alltid har delat och älskat med svensk indiemusik, samma vision som drev igång den här bloggen och fick mig att skriva dag ut och dag in. Det är något som jag kanske hörde hos Hellström när jag var liten, och skämdes för. Men ingenstans hör jag det klarare än hos Jonas Lundqvist. Magnus Bjekert har drivit Adrian Recordings, tror jag, efter principen FÅNGA DEN DÄR KÄNSLAN, som en vacker, mångfärgad fjäril med en sprucken vinge. Med släpp från Björns Vänner, Emil Jensen och Alice Boman har han värnat om det, och Sverige har fått en mjukare, mer poetisk indiemusik som också lyckats komma nära hjärtan i en tid där det behövs som mest.

Jag har ännu inte riktigt satt ord på vad det är, och jag vill inte heller göra anspråk på det med nån kliché trollad ur röven, men Jonas Lundqvist har det och kan göra en video så enkelt som att bjuda över en vän och förvandla en fotografering till ett filmklipp och få mig mer exalterad än 100 BD-popare framför en gråtande Henrik Berggren. Outshowad av Jonas Game: ”Jag och Kristian [Bengtsson] ses, hänger en kvart för att ta en bild men hann med en video också”, säger Jonas.

Nu inom kort kommer hans andra album och den Jocke Åhlund-producerade ”Lyft och Försvinn” är första smakprovet.  Jag anar något storslaget, sorgligt, romantiskt, drömmande, depressivt, ångestigt, soligt, roligt, djupt och allt där emellan. Tills dess kan ni titta på videon, den innehåller allt det där jag snackar om och mer. Och den är i svartvitt.

ERIK LUNDIN SUEDI OMSLAG EP RMH SOUND RESPECT MY HUSTLE EBOY

Artist: Erik Lundin
EP: Suedi
Etikett: RMH Sound
Betyg: 9.5/10

För hela din stil är caputo finito
Borde byta namn till Dogge Ditonito
Eller kanske bara kort och gott MC Ove
Det skulle passa med din villa, Volvo och vovve
Förenat, du visar att du är suedi bananish
Ingen rappare, så du klättrar salta kranish.

Dogge/Latin Kings ”du e skit!”

Ey, Löfven. 

Jag är trött på att läsa alla dessa 90talsdoftande recensioner som låter som innehållsförteckningen på mina antidepressiva, med trötta gamla kritiker out of the game som bara radar upp massa fakta och symptom, och jag är framför allt trött på dessa idioter som bara snackar om sig själva blablabla ”jag” blablabla, och dessa helt sjukt långa inledningar som inte har nått med musiken att göra. Den här ”Ge Hit Musiken”-Bojan är värst! Sorry att jag flippa ur såhär egentligen ville jag fråga en grej. En viktig grej. Har du fått Erik Lundins nya? Satt och lyssna för en månad sen och tänkte, nu händer det för svensk hiphop. Men nu finns den på Spotify och efter hela där Gomorron Sverige grejen hajpen är stor. Svara när du hör meddelandet, vi måste snacka. Var inte rädd för den här musiken Löfven, eller jo, fan, va det. Men lyssna. 

EY Löfven, jag har försökt nå dig! Knarkar du? Hajde slušaj. Importanto. Čuješ li me? Neke hujanje. Ja ne mogu da čujete. Ah, ok, det blir bra, lyssna nu, du förstår visst bara svenska, vi har bott här sen 60talet o du kan inte än? Aa ok, oj förlåt, aja, det har tagit tid att förbereda allt det här och det är knas nu, från en suedi till en annan, aight? Lyssna nu, jag kan tala ditt språk, nema problema. Om du säger åt dem att va tyst lite där i konferensrummet. 

Para betyder = pengar
Shishko betyder majmun.

Om vi går loco och låter jantelagen sjunka ner i myren vill jag säga en sak till statsministern. Jag lyssnar på viktigt shit. Som t.ex. historien om ”en av dom som hängde på gården”, ”en sån som det gick snett för”. I spokenword-partiet ”Västerort” på Erik Lundins debutep Suedi får vi följa en kille som slinker igenom alla förtroendebyggande insatser med projektstöd på trettio minuter, myndigheternas rävfällor och svarta informationshål, som sparkar fotbollen i domarens huvud för att reglerna är bullshit, trött att bli sparkad på. Hallå, polizia, jebem ti mitt huvud är inte en fotboll, den innehåller: möjligheter, drömmar, längtan, kärlek, disciplin, styrka och Gudarnas tankestoff. På träningen, där vävs språken samman, chilenare, kurder, assyrier, somalier, iranier, krockar in i varandra, bang, i en explosiv virvel av berättelser och allt väcks till liv. Där har vi Erik Lundin, och våra liv är ett ritblock han fyller i.

Stefan, när du har svårt att lyssna på mammans berättelse om sonen som sköts ihjäl på restaurangen, värm upp med det här, sen kan du skicka vidare till Kuhnke, jag bryr mig nada. Jag kan säga en sak. Jag blev förändrad av det här. Musik. Som aldrig förut. När jag lyssnar på Respect My Hustle senaste släpp blir det obekvämt för mig. Hur många kommer nu försöka efter så storartad musik som ”Haffla”, som lämnar en skakig av rysningar, hur många kommer nu wiggla och efterapa och rimma sarma med shawarma över FL studio presets och sorgligt klippta Hans Zimmersamples? Kommer jag va en av dem? Okej Stefan Jag klickar nu. Jag ska ringa min bae. Tänk på det här, va?

Okej baby, är du där? Jag behöver prata om en grej jag lyssnat på. Jag känner mig inklämd mellan två jobbiga människor, den jag varit och den jag kanske kan eller borde vara, tiden snabbspolas ner som mynt i fickan efter svartfesten, ner i muggen på vännen min, och jag ser den jag borde varit nu 2015.

Playar tanken, stannar, spolar tillbaka, vänta vad var det han sa? Scratchar fram och tillbaka som om jag vore materialet till en skivrecension, eller ett liv ingraverat i LP-skivan. Jag hör inte mig själv men jag ser: Striden, prestationsångesten, dagarna ut och dagarna in av blodsvettiga tårar, alla förbipasserande på gårdarna, deras språk och drömmar snabbt nedtecknade, fyller på med Evernotes som blir forevernotes genom att blinka mot mobilen, miljoner ark med kladd, kludd och lyrics, fyller på soppåsarna med gyllene ord av rädslan att råka öppna mig för m1ycket, och allt det där rinner ut, kanske för mycket för någon som har ett jobb eller försöker leva  suedi ödmjukt. Höru mig bae? Jag ville bli författare men det jag helst av allt ville bli var rappare. Varför har det alltid låtit så dåligt att säga? Känna momentum, acca mot väst, acca mot öst, acca mot framtiden med ett mästerverk på tungspetsen. Och hade jag varit rappare skulle jag berätta samma historia om Sverige som Erik Lundin. Om oss. Oss mellan passet och migrationsverket, mellan snubben på arbetsförmedlingen och hon sura på socialkontoret, mellan svensk och ”svensk”, mellan suedi och blatte, mellan ”hemland” och stick tillbaka till hemland, mellan lokalvården och universitetet.

Vadå vad snackar du om bae? Hör du mig ens bae? Signalfel? Språkfel? Hallå är telefonen trasig? Är jag trasig? Okej ska förklara på skolspråk.

Mellanförskapet är EPns stora tema och gestaltas som en plötslig insikt, ”För kussens polare så blev jag presenterad som svensk/ Ja va Suedi”, en märklig erfarenhet som jag själv haft, och som ruckar på ens rötter, får en att känna sig formlös. Denna insikt, som utmynnar ut i ett absurt familjemöte, kommer som en konsekvens av ett helt liv i mellanförskap. Navid Modiri myntade begreppet i personliga inlägg på Facebook för några år sen, många relatera och flera av oss, inklusive mig själv, återberättade historien fast i huvudroll.

När jag var tonåring så blev det ofta så att jag bytte över från en roll till en annan mellan rasterna. Jag gick EL-IT på gymnasiet med en svenneklass och gick jag bara femton meter från klassrummet var jag en av blattarna, ”grammatiken den blev kassare, ärren vassare” och jag kände alltid större gemenskap där än bland datornördarna, även om jag var en outsider där också. Men tro mig rätt, jag kommer inte från förorten. Segregationen sträcker sig till Smålands skogar. Johannes Anyurus berättelser om Växjö och Mörners väg i Det är bara Gudarna som är nya blev ofta förväxlade med ”röster från förorten” fastän de bara handlar om segregerade bostadsområden i en liten ort. Det är lätt för svenska litteraturkritiker att förväxla orter och förorter, men vi däremot förväxlar aldrig rasismen, den är densamma. Min vän från Stockholm blev jagad av ainaziz och häktad för att han såg misstänkt ut, jag blev jagad av nynazistiska snorungar med kniv och fick gömma mig i en bäck.

Vi vet inte hur mycket av Suedi som speglas i Erik Lundin, men passfotot som omslag, att han rappar i eget namn för första gång, och öppenhjärtiga intervjuer lutar åt det biografiska, i alla fall på titelspåret. Där berättar Erik Lundin om en splittrad karaktär, med lite till goda kunskaper i alla världens språk i meritlistan på cv:t. En helt vanlig svensk uppväxt, aa ni vet en sån där med med munnen mellan mellanmjölken och kanelbullarna, sätts i bild i några underbara, tekniskt imponerande rader, och Khemiri får på ett fåtal rim en konkurrent i språkkonst i svetska liga:

Hade ketchup på det mesta
I O’boyen fick en droppe mjölk gästa
Estrella var fiesta
Minns det än idag, svennebarn
Björnes Magasin och Pippi Långstrump innan John Blund

Idylliska rader vilket svennebarn som helst känner igen sig i. Denna bild av svenskhet kommer EPn att göra motstånd till, och det går snabbt. Lyriken skiftar mot tongångar som passar beatet. Ett sånt där riktigt tungt parfymerat, signerat Mats Norman som pumpas ut genom rutor på blixtsnabba Ferraris och BMWs glidandes förbi stadens snabbaste filer.

Flyttade från Rinkeby fem år gammal
Det bäst ni åker hem fick mamma höra utav grannar
Västerort, första luften som jag inandats
ändå sas det att jag invandrat
När vuxna kolla snett, kände bara skam
Och fick höra ordet neger som det var mitt förnamn
Jag var andra generationen
Kände tonen på lektionen
I bussen, på vägen till stationen
Trivdes bäst i orten, kanske bråkigt
Men aldrig tråkigt, mångfald, flerspråkigt

Identifikationen med svenskheten rubbas fort, problematiseras av blickar, ifrågasättanden och rasism, och knuffas undan för en större identitet som ryms in i det mäktiga samplet från Mellanöstern, en världsmedborgare med många talanger och språk som bryter igenom gränser och andas mellan dem, en kameleont som å ena sidan kan vara med på möten i ledningsgrupper på stora företag, å andra sidan ha personalansvar över langare.

Omkring mig fanns det folk i klister, folk i kistor
Jihadister och dom som krigade mot nynazister
Undre världsprofiler, knark-kurirer
Hängde mer med bankrånare än bankirer

Jag sitter och lyssnar på det jag kunde varit. Något av det största jag sett. När jag läste 3000 svenska diktverk lärde jag mig ingenting. 3000 guider i versform om hur man lutar sig tillbaka och skriver massa skit när man har cash. Men jag lyssnar på Suedi och all visdom kommer på en gång, som end credits när man varvat spelet. På epns klubblåt ”Haram” går mätarn över tvåhundra kilometer i timmen förbipasserandes stora gröna fält, mot Istanbul där varenda gatuentreprenör kan 8 olika språk, med mobilen varm i handen, mot natten, dunket, drinken, kokset. Någonstans på Suedi finns en hemlig kod som leder till next level, där RMH-gänget återuppfinner kontrollen, går Matrix på hiphopen, och accelererar upp i ljuset. 

Hallå, vänta lite benim. Lyssna nu. Ska du skriva kritik är det bäst att hålla distansen, inte stå och gosa med omslaget, berätta livshistorien och dra Beethoven-liknelsen. Men det går inte, för passet har mig i greppet och jag glider in i dess tusenåriga berättelse. Erik Lundins varma humor älskar alla, sveper över betongen, rimmen prasslar genom lövverken, följer Park- och Naturaren i morgonmörkret, budbilens tidigaste leveranser, sveper efter skuggan in i tunneln, accelererar i araban och passerar förbi Svensson på Kymlingelänken med ett skratt och en blinkning, en humor som jagar skratten som para i timmen på sms. Jag medger att jag inte brukade sitta och skratta till Latin Kings när jag var en snorunge med baggybyxor att skämmas för, jag kände mig mest tuff där jag hoppa i sängen och vifta på armarna. Men när Erik Lundin rappar om shiskos och Stureplans-shunos och kontorstider i araban, då snear bussfolket av mitt störda skratt. Och när vi kommer till epns radiolåt ”Annie Lööf” (som för övrigt retweetats av ministern) så brister det i nästan varje rad av det fantastiska språkflippandet.

Det är en realism som är magisk, inte så att spöken och andar träder fram och berättar om tragiska förfäder som i Latinamerika, Bosnien och andra softa ställen men nästan så. Det är verser med historia, inga drömska scenarios men hallucinatorisk verklighet, som i en bazaar, och drömska människor, och allting fint sammanvävt som en underbar postmodern persisk matta fylld med maskhål till olika eror.

Suedi är det mest inspirerande som hänt mig i musikväg på tio år, en sån som gör akupunktur på alla viktiga platser i själen och enegizerar en och återflowar en, förändrar min DJ-repertoar för evigt och ger mig målmedvetenhet och motivation för tio år fram och jag kan tänka mig att flera av er har haft den här erfarenheten med Silvana Imam och alla andra fantastiska artister på RMH, men det var Lundin som gjorde det för mig. Det var nog mer av en buildup och nu har det blow up i mitt hjärta. Det jag älskar mest av allt är hur musiken synkar med min kärlek till Biskopsgården där jag bor och ger mig mer referenspunkter att förstå mig själv och mina vänners liv i det stora spelet. Det är här, känner jag, jag kan kapa av mycket av det slagg i musikväg som är kvar från idiotiska tonårstider, och jag blickar framåt och längtar, helt ärligt, för första gången efter ett nytt album ifrån Sverige sen Azure Blues avslut på kärlekstrilogin. Jag kan varenda rad på Suedi och de kommer  dyka upp i mitt huvud när jag behöver dem som mest, eller när jag ser en shishko på gatan plocka shipak vid vägkanten med dramaten full av ayran under bajram.

Benim Silvano Svensson  

toxe muscle memory ep omslag cover

Tove Agelii, eller Toxe som hon går under nu, raketade från Göteborg till en av Stockholms mest nytänkande etiketter, nyligen uppstartade Staycore, Sveriges officiella producent av all den där fantastiska nya musik som befinner sig någinstans i gränslandet mellan en Throbbing Gristle-vinyl och en Calypsobar. Toxe står bredvid skivbolagets drivkrafter Ghazal och Dinamarca, några av Sveriges grymmaste producenter / DJs med flera års erfarenhet av tunga släpp, utan att falla i skuggan.

Första gången jag träffade på Toxes musik var på den fantastiska GBGWAXTRAX-sessionen och därefter var jag golvad, följde med i alla släpp och lyssnade på alla mixar. Sedan dess har hon varit med på superframtida mixserien The Astral Plane och gjort en revolutionär mixserie för att uppmärksamma kvinnliga producenter och DJs SISTER. Tove gör mycket. Och hon är bra på det.

Om ni befunnit er på min hemvist Soundcloud det senaste året så har ni också förhoppningsvis hamnat i mina kvarter, en märklig plats där alla omslag ser ut att vara ifrån ett Sega Saturn-spel eller en Ninja- vs- Samurajrulle. Ett fett häng där kuduro, disco halal, soca, cumbia, kwaito, digital reggeaton, och andra internationella genres med kopplingar i ”folkmusiken” frodas, där man tänjer gränser, krockar mellan stilar, deformerar rytmer, men framför allt: TRUMMAR PÅ SOM SATAN. Musiken som ofta förgyllde sommarsäsongens bästa Stockholmsklubb Celezte, i alla fall bland de som hänger med.

Mycket av det vi hör på Toxes debut-EP MUSCLE MEMORY (Staycores tredje släpp) skulle man kunna placera in i den något ospecifika genren ”drum onslaught”, där queera artister som Lotic regerar i ett mörkt, sorgligt rave sprinklat med demoniska ballroomskratt. Ljusa, vackra melodier glimmar till ibland, små tårar av RNB-inslag, mellan en staccatokavalkad av hihats och kicks och en skramlig bas.

Toxe däremot kör bara på. Det är rätt igenom bang bang med hårda rytmer och ljud. Det melodiska inslaget är enkelt och minimalt och ger den brutala perkussionen en viss mänsklighet, även om det aldrig riktigt släpps igenom några ”normala” känslor. EPn har en enhet, ett flow, som både gynnar och sänker den. Flowet gör att man kan lyssna igenom hela och uppfatta det som ett genomtänkt, utarbetat koncept. Men det ger också en viss kontrastlöshet, en kvalité som EPn delar med det mesta som släpps inom genren.

Favoriten är ”Let Me Thru”, en spektakulärt disorienterande fight mellan ett superskevt vocal sample. Det påminner mig om min kärlek för en annan ung talang, Happa. Han producerade också märklig, hyperenergisk musik i en post dubstep stil liknande en pingpongmaskin i läder. Detta att studsa maniskt mellan olika ljud, oljud och melodier är en av mina favoritupplevelser i livet. ”Let Me Thru” gör det gött att känna sig som en pingpongboll i ett maskineri man saknar kontroll över.

Bojan Buntic

 

 

psykofant

Om man tittar på Psykofants snabba historia — från diktafonaktigt men underbart slaskigt punkljud på en provuppladdning på soundcloud till att dela scen med Hanna Hirsch, Diskoteket och nu släppa sin första kritikerrosade EP — så kan man lätt tro att popterrorn från Stockholm är något alldeles särskilt.

Och det är de, tro mig. Något alldeles särskilt. Jag tänker framför allt på när jag stod i entrén till festivalområdet på Festival Del Mar Asperö 2015, folk passerar förbi och mot den gamla dansbanan, nya besökare och gamla med stora öppna ögon, förbryllade över vad som händer där — jag rycker loss mig från entrén, och följer med uppåt, en av de fåtal gånger jag lämnar entrén och ser: — ett stort glädjande frågetecken i form av en punkkvintett, virvlande omkring sig geniala versrader från ett surrealistiskt hyperfärglatt universum av popsatir och rödsprängda vardagsbetraktelser, dududududududu plötslig massiv körad refräng om Jocke Bergs borgerlighet! Det var ett sjuhelvetes glädjande och intensivt ögonblick, och runt om scenen stod vi med vetskapen att nog ingen annan haft så kul på scen som de här galningarna! De HÄR vet hur man fångar en publik! Vi befann oss i ett varaktigt tillstånd mellan ett skratt och ett wow och det var så underbart.

Simon Hjort — en av de tecknade figurerna på scen den dagen, som själv gör tecknade serier — berättade för mig att han drömt att någon seriös kritiker gjort en bedömning: Bättre än Masshysteri! Ja, den drömmen kan ha besannats, typ. Där stod de och jag tänkte väl något i den stilen, om man nu kan bedöma mig som en seriös kritiker! Jag tänkte fram. Ta ett år, kapa det på två, kapa ena hälften igen och igen, och igen, så fort kommer de få genomslag om jag får bestämma och om jag får bestämma så kommer de att splittras och återförenas på Bokmässan 2016 — Psykofant återförenas, det bästa som hänt efter Masshysteri!

Men grejen är att Masshysteri inte är det minsta roliga. Eller? Shiva, Simon, Matilda, John och Tora är det. Fruktansvärt roliga och den kärleksfullhet med vilket de levererar en av Sveriges absolut roligaste punkplattor – och det är just denna humor, satir med ett mänskligt hjärta, som gör dem helt unika. Hur länge sen tyckte jag att ROLIGT var ett bra adjektiv att använda om musik? Väldigt! Psykofant har återupplivat en för mig död genre.

Låtar om Tinder, idiotiska talmän, knark och skitliv och skitmycket tonårsproblem som växt till sig och fått nån slags tumör av vuxenhet får mig att tro att det snarare är ett konstprojekt signerat Galago. Har nån hört av sig till Johannes Klenell? Har inte han nån fest på g?! När den fysiska utgåvan av debutepn Hinsides kommer ut vill jag se bandmedlemmarna som de fantastiska sagofigurer de är, i ett illustrerat lyrikhäfte medföljande skivan!

Fem svinkorta låtar och ett hashigt mellansnack formeras av producent Simon Ljungberg som skött allt ljud — från väpnat demo till slutmaster med ett helt artilleri av livsfarliga ljud. Och vilket ljud! Ett mysigt och knasigt spelat-in-hemma-i-källarn-när-päronen-ej-är-hemma-sound, levererat från bandet på det tajtaste vis möjligt med ibland fullständigt tokiga riff, stöps om till stora refränger närmandes de största från min senaste svenska punkkärlek Vånna Inget.

Kort och gott: Psykofant är tvärcoola, asroliga och hur mysiga som helst och exakt så låter deras hitkavalkad till EP. Ursäkta den skamlösa lovebomben men jag älskar det här bandet.

Bojan Buntic

Intervju: Månen

Gehitmusiken —  3 september, 2015 — Lämna en kommentar

MÅNEN PHILIP GUSTAFSON ANNA HULTH NATHALIE BERGSANDER

Vi träffade Philip Gustafson för att tala om det nya projektet Månen, queer hiphop, alter egot Luna Eclipse, den bästa utekvällen, och hemliga singlar.

Lyssna samtidigt på senaste singeln ”Du Brinner Inuti”, ett samarbete med den fantastiska sångerskan Nathalie Bergsander som ni ser i bilden ovan.

 

Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss.


Hur länge har du sysslat med musik?

Till och från sedan jag var tolv i princip. Det är viktigt för mig, det är nästan det enda som får mig att helt och hållet stänga av allt annat, som meditation.

Vilka artister, eller rättare sagt frontfigurer, inspireras du av?

Min största inspirationskälla har varit David Bowie. Jag gillar hans filosofi, som han själv har uttryckt det så finns det ingen auktoritär röst som bestämmer vad konst ska innebära. Det handlar om individens egen tolkning, det är det som betyder mest.

Varifrån kommer namnet Månen?

En av mina bästa vänner kom på namnet. Jag älskar det, Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss. Jag har under hela mitt liv känt mig utanför och som att jag hör hemma någon annanstans. Det känns som att jag äntligen hittat hem. Fortfarande utanför, men med massvis av andra människor som känner likadant. Här vill jag vara. I mitt queera Göteborg, bland mina älskade vänner.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Vad är queer hiphop och hur skiljer den sig från den ”vanliga” hiphopen?

För mig är queera människor de som inte är som de vanliga. De som inte följer alla normer. De är också de som gör mig glad och ger mig inspiration.
De jag vill vara med. Därför vill jag kalla mig själv queer och vara en del av det. För mig är det så himla fint.

Min musik är queer eftersom jag ibland rappar och sjunger från en homosexuell mans perspektiv. Ibland från en drogbrukares perspektiv. Och ibland från ett perspektiv av en person som varken är kvinna eller man. Transpersoner, människor som inte är heterosexuella och människor som brukar droger är osynliga för många. Folk behöver öppna sina ögon. Vi behöver prata om mycket som vi inte pratar om. Det får mig att brinna av engagemang och entusiasm.

Se mig, hör mig, jag är inte osynlig. Jag är inte den dom sa till mig att bli. Och jag älskar det.

Berätta mer om Luna Eclipse, ditt alterego. När kom hen till?

Luna Eclipse är varken kvinna eller man, hen är Luna. Hen föddes tidigare i år och genom hen uttrycker jag kvinnokodade och manskodade uttryck och känslor i en blandning som för mig skapar något nytt. Något annat. Och samtidigt har det alltid funnits där. Sidan av mig som inte faller in under manligheten.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Du har nyligen haft ett live framträdande på Jazzhuset. Kan du berätta lite hur det kändes att stå på scen?

Det kändes helt fantastiskt. Något av det roligaste jag har gjort. Jag kände mig självsäker, vacker och stolt. Det kändes som att jag fick väldigt bra respons och att folk gillade det och även om folk hade hatat det så hade det fortfarande varit fantastiskt roligt.

Om du fick vara förband till vilken artist som helst, vem skulle det vara i så fall?

Silvana Imam.

och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

 

Du är även DJ, kan du berätta lite hur djandet och musikskapandet hör ihop för dig? Finns det någon koppling?

En kompis frågade mig om jag ville spela skivor med hen en gång. Jag var skitnervös men jag sa självklart ja, och det visade sig vara helt underbart kul. Det var som att jag blev beroende av adrenalinet det medförde och den mäktiga känslan av att skapa en dansant atmosfär och fylla ett dansgolv med människor. Att framföra min egen musik, att sjunga och rappa live inför människor är lite likt. Adrenalinet och mäktigheten. Men det känns också som att öppna upp mig på ett helt annat sätt. Som att stå naken och verkligen visa folk vem jag är. Min musik är ytterst personlig och det är det mest ultimata sättet för mig att uttrycka mig på.

Finns det någon av dina låtar som du älskar extra mycket?

Den låten jag gillar mest är en låt som inte har släppts ännu. Ett samarbete med den Stockholmsbaserade popdrottningen Jxnatan. Jag vill inte säga för mycket om detta projekt men det kommer vara en väldigt personlig historia som berör en typ av romans som sällan sjungs eller rappas om.

Berätta om den mest episka utekväll du haft! Var var du? Vad hände? Vem var där?!

Min födelsedag nu i maj. Gegen på kitkat i Berlin. Det var helt fantastiskt, det firades med några av mina bästa vänner och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.

Vad är din vision för framtiden med Månen? Vad hoppas du på? Vad kommer härnäst?

Jag hoppas att det fortsätter i samma riktning och att jag får lika bra respons och att människor fortsätter intressera sig för det jag gör som de gör nu. Det känns helt underbart.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.
Och framförallt att jag ska fortsätta ha kul på samma nivå, eller ännu högre. Jag vill fortsätta försvinna in i trans under skapandeprocessen och jag vill återskapa det live igen. På fler ställen. För fler människor.

Följ Månen på Facebook.
Följ Månen på Soundcloud.

den stora vilan

Den Stora Vilan är kvalitémusik. Från koncept till utförande, från grafik till musik, allt är genomfört med ett visionärt sinne, eller rättare sagt många. Lyckas ni hitta till medlemmarnas biografier så skall ni få uppleva ett experiment i personporträtt i miniatyr, trådar i den stora vackra väv som är deras musik. De har det där egensinne som sammanfaller artister så skilda som Neil Young, Mark Knopfler, Guided By Voices, Dinosaur Jr., Ariel Pink, och Prince. Dessa artister har många saker gemensamt, men en sak över allt annat: genuin kvalité, med lika mycket betoning på båda orden.

Vi är stolta över att vara de första att visa er deras första singel sedan 2012, som släpps via Gaphals. ”Disneyfilm”, säger Christian Dyreshö ”[…] ger en inblick i människans gemensamt ensamma tankar om livets ljusare och mörkare sidor. Den Stora Vilan har fortsatt att utvecklas och har nu tagit steget till helt nya dimensioner. Blytungt blandas med fjäderlätt, texterna vrider och vänder på hur vi som människor tacklar livet idag. Vår osäkra framtid och vår möjlighet att bygga upp saker pånytt.” Och det är sällan man kan tänkas citera en bandmedlem när man ska beskriva ett bands musik. Men här är det nära att det skulle räcka.

”Disneyfilm” är musik som man fantiserar måste komma från ett resande kollektiv musiker, som skulle resa runt hela livet bara för att kunna spela. Och så låter det, rotlöst, smått alienerat, dammigt om skorna, och fullt av vackra riff och en helt sensationell kontrapunkt mellan musikerna, där sången och texten flyger lika lätt förbi som allt annat, och ingenting kan riktigt hitta sig självt eller vet vart det ska ta vägen, men allt hamnar exakt perfekt ändå.

Bojan Buntic