Archives For

Intervju: Månen

Gehitmusiken —  3 september, 2015 — Lämna en kommentar

MÅNEN PHILIP GUSTAFSON ANNA HULTH NATHALIE BERGSANDER

Vi träffade Philip Gustafson för att tala om det nya projektet Månen, queer hiphop, alter egot Luna Eclipse, den bästa utekvällen, och hemliga singlar.

Lyssna samtidigt på senaste singeln ”Du Brinner Inuti”, ett samarbete med den fantastiska sångerskan Nathalie Bergsander som ni ser i bilden ovan.

 

Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss.


Hur länge har du sysslat med musik?

Till och från sedan jag var tolv i princip. Det är viktigt för mig, det är nästan det enda som får mig att helt och hållet stänga av allt annat, som meditation.

Vilka artister, eller rättare sagt frontfigurer, inspireras du av?

Min största inspirationskälla har varit David Bowie. Jag gillar hans filosofi, som han själv har uttryckt det så finns det ingen auktoritär röst som bestämmer vad konst ska innebära. Det handlar om individens egen tolkning, det är det som betyder mest.

Varifrån kommer namnet Månen?

En av mina bästa vänner kom på namnet. Jag älskar det, Månen är en plats utan fördomar och Månen är utanför jorden. Månen är även en annan plats en den där vi befinner oss. Jag har under hela mitt liv känt mig utanför och som att jag hör hemma någon annanstans. Det känns som att jag äntligen hittat hem. Fortfarande utanför, men med massvis av andra människor som känner likadant. Här vill jag vara. I mitt queera Göteborg, bland mina älskade vänner.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Vad är queer hiphop och hur skiljer den sig från den ”vanliga” hiphopen?

För mig är queera människor de som inte är som de vanliga. De som inte följer alla normer. De är också de som gör mig glad och ger mig inspiration.
De jag vill vara med. Därför vill jag kalla mig själv queer och vara en del av det. För mig är det så himla fint.

Min musik är queer eftersom jag ibland rappar och sjunger från en homosexuell mans perspektiv. Ibland från en drogbrukares perspektiv. Och ibland från ett perspektiv av en person som varken är kvinna eller man. Transpersoner, människor som inte är heterosexuella och människor som brukar droger är osynliga för många. Folk behöver öppna sina ögon. Vi behöver prata om mycket som vi inte pratar om. Det får mig att brinna av engagemang och entusiasm.

Se mig, hör mig, jag är inte osynlig. Jag är inte den dom sa till mig att bli. Och jag älskar det.

Berätta mer om Luna Eclipse, ditt alterego. När kom hen till?

Luna Eclipse är varken kvinna eller man, hen är Luna. Hen föddes tidigare i år och genom hen uttrycker jag kvinnokodade och manskodade uttryck och känslor i en blandning som för mig skapar något nytt. Något annat. Och samtidigt har det alltid funnits där. Sidan av mig som inte faller in under manligheten.

Jag föddes med kuk. Måste det betyda att jag är man? Nej.
Måste jag bete mig på ett visst på grund av mitt könsorgan? Nej.

Du har nyligen haft ett live framträdande på Jazzhuset. Kan du berätta lite hur det kändes att stå på scen?

Det kändes helt fantastiskt. Något av det roligaste jag har gjort. Jag kände mig självsäker, vacker och stolt. Det kändes som att jag fick väldigt bra respons och att folk gillade det och även om folk hade hatat det så hade det fortfarande varit fantastiskt roligt.

Om du fick vara förband till vilken artist som helst, vem skulle det vara i så fall?

Silvana Imam.

och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

 

Du är även DJ, kan du berätta lite hur djandet och musikskapandet hör ihop för dig? Finns det någon koppling?

En kompis frågade mig om jag ville spela skivor med hen en gång. Jag var skitnervös men jag sa självklart ja, och det visade sig vara helt underbart kul. Det var som att jag blev beroende av adrenalinet det medförde och den mäktiga känslan av att skapa en dansant atmosfär och fylla ett dansgolv med människor. Att framföra min egen musik, att sjunga och rappa live inför människor är lite likt. Adrenalinet och mäktigheten. Men det känns också som att öppna upp mig på ett helt annat sätt. Som att stå naken och verkligen visa folk vem jag är. Min musik är ytterst personlig och det är det mest ultimata sättet för mig att uttrycka mig på.

Finns det någon av dina låtar som du älskar extra mycket?

Den låten jag gillar mest är en låt som inte har släppts ännu. Ett samarbete med den Stockholmsbaserade popdrottningen Jxnatan. Jag vill inte säga för mycket om detta projekt men det kommer vara en väldigt personlig historia som berör en typ av romans som sällan sjungs eller rappas om.

Berätta om den mest episka utekväll du haft! Var var du? Vad hände? Vem var där?!

Min födelsedag nu i maj. Gegen på kitkat i Berlin. Det var helt fantastiskt, det firades med några av mina bästa vänner och vi dansade nakna eller i underkläder tills natten blev dag. Vi badade i poolen på klubben medan solen gick upp. Vi tappade begreppen tid och rum helt och blev ett med varandra, staden, världen och universum.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.

Vad är din vision för framtiden med Månen? Vad hoppas du på? Vad kommer härnäst?

Jag hoppas att det fortsätter i samma riktning och att jag får lika bra respons och att människor fortsätter intressera sig för det jag gör som de gör nu. Det känns helt underbart.

Det hade varit kul med lite haters också, jag är säker på att de finns där men ingen har hittills visat sig.
Och framförallt att jag ska fortsätta ha kul på samma nivå, eller ännu högre. Jag vill fortsätta försvinna in i trans under skapandeprocessen och jag vill återskapa det live igen. På fler ställen. För fler människor.

Följ Månen på Facebook.
Följ Månen på Soundcloud.

den stora vilan

Den Stora Vilan är kvalitémusik. Från koncept till utförande, från grafik till musik, allt är genomfört med ett visionärt sinne, eller rättare sagt många. Lyckas ni hitta till medlemmarnas biografier så skall ni få uppleva ett experiment i personporträtt i miniatyr, trådar i den stora vackra väv som är deras musik. De har det där egensinne som sammanfaller artister så skilda som Neil Young, Mark Knopfler, Guided By Voices, Dinosaur Jr., Ariel Pink, och Prince. Dessa artister har många saker gemensamt, men en sak över allt annat: genuin kvalité, med lika mycket betoning på båda orden.

Vi är stolta över att vara de första att visa er deras första singel sedan 2012, som släpps via Gaphals. ”Disneyfilm”, säger Christian Dyreshö ”[…] ger en inblick i människans gemensamt ensamma tankar om livets ljusare och mörkare sidor. Den Stora Vilan har fortsatt att utvecklas och har nu tagit steget till helt nya dimensioner. Blytungt blandas med fjäderlätt, texterna vrider och vänder på hur vi som människor tacklar livet idag. Vår osäkra framtid och vår möjlighet att bygga upp saker pånytt.” Och det är sällan man kan tänkas citera en bandmedlem när man ska beskriva ett bands musik. Men här är det nära att det skulle räcka.

”Disneyfilm” är musik som man fantiserar måste komma från ett resande kollektiv musiker, som skulle resa runt hela livet bara för att kunna spela. Och så låter det, rotlöst, smått alienerat, dammigt om skorna, och fullt av vackra riff och en helt sensationell kontrapunkt mellan musikerna, där sången och texten flyger lika lätt förbi som allt annat, och ingenting kan riktigt hitta sig självt eller vet vart det ska ta vägen, men allt hamnar exakt perfekt ändå.

Bojan Buntic

 

onra fundamentals fo real

Artist: Onra
Album: Fundamentals
Skivetikett: All City

Lyssna:

Ni vet de där kunskapsluckorna, oftast i form av olästa böcker eller osedda filmer, folk skäms så mycket för, att till exempel inte ha läst Brott och straff eller inte sett en endaste Bergman; Onra är en av dem för mig. Det är ett namn som har varit med mig så länge att jag inte minns när jag hörde det först, men som jag aldrig kommit längre med än att lyssna på någon låt här och där.

När han släppte sin nya skiva Fundamentals, var det nära att jag igen bara struntade i det. Men något med titeln och omslaget fick mig att inte kunna det.

Skivomslag är svårt. Och viktigt. Samma sak med titel. Jag tror att det jag tycker är mest synd med dagens snabba musiklandskap och streamingbaserat lyssnande är att lyssnare vänjs av vid albumet som koncept. Många, och allt fler, har ingen koll, och heller inget intresse av att ha koll, på vilka skivor låtarna i deras spellistor är på från början. Vad tjänster som Spotify låter dig göra är att se alla låtar du lyssnar på som singlar. Det är som att göra mixtapes, fast utan att behöva köpa skivorna först. Hur många har lyssnat på ett helt album av Rihanna till exempel? Den enda skivan jag kan av Rihanna är hennes debutskiva Music Of The Sun, för den köpte jag som CD när jag var liten. Jag menar inte att jag inte tycker om ”dagens musik”, det finns såklart lika mycket bra musik nu som vilket annat årtal som helst. Jag är bara tveksam till hur musiken konsumeras. Eller snarare, som jag sa i början, jag saknar helt enkelt konsumerandet av album.

Onra har gjort just ett album. Det var det jag tänkte när jag såg omslaget och läste titeln. Det var uppenbart redan då att det fanns en tanke med skivan, att det fanns någon sorts röd tråd.

Jag kommer alltid att hävda att med ett album är allting viktigt. Titeln är viktig. Omslaget är viktigt. Vilken låt som är först och vilken som är sist är viktigt. Längden är viktig. Balansen av musiken och hur det är mixat är viktigt. Det är för mig det som är hela poängen med ett album, att det är en enhet som hänger ihop. Annars kan man lika gärna bara släppa alla låtarna som singlar och EP’s och låta folk göra spellistor av dem. Som att jag tittar på Illmatic och ser barndomen och hemkvarteren i omslaget, och hungern och självförtroendet i titeln, och att det sedan är precis det skivan handlar om. Eller att läsa Midnight Marauders och sedan höra robotrösten säga ”the word maraud means to loot, in this case, we maraud, for ears”. Eller läsa Ready To Die och se bilden av en bebis-Biggie. Eller läsa Velvet Underground & Nico och se en banan. Nej, okej, jag vet faktiskt inte vad bananen betyder. Poängen är att det är viktigt, och att Onra också verkar tycka det.

Fundamentals kombinerat med ett klassiskt hip hop-porträtt av Onra i bucket hat, får mig att tänka att det kommer att vara en skiva som på något sätt utgår ifrån eller ser tillbaka på en tidigare period. Eller att Onra åtminstone kommer att gå tillbaka till sina egna grunder.

Det är ett briljant förstaspår. För på flera olika sätt ringar det in vad hela albumet handlar om. För det första är, i alla fall för mig, sättet att döpa första låten till ”Intro”, så 90-tal det går att komma i hip hop. Skiva efter skiva under det årtiondet gjorde klart på namnet att första låten var ett intro, och låten bestod sedan ofta av en blandning av beats, skits, samplingar och olika ljud, utan att egentligen ha någon riktig rap i sig. Som ”The Genesis”, första låten på Illmatic, som porträtterar Nas liv och barndom, med vännerna och spårvagnsljudet, i kombination med samplingen av den klassiska hip hop-filmen Wild Style över hans vers från Live At The Barbeque.

Riktigt lika bra som ”The Genesis” är inte Onras intro, men konceptet känns liknande. Det allra första vi hör är ett typiskt 2010-tals beat, i samma stil som nutida producenter som Ta-Ku eller Muramasa. Det glider snart, efter bara omkring 40 sekunder in i ett mer 90-tals amerikansk-västkust-beat, varvat med samplingar av Biggie. Det är det här jag tycker är så briljant. På samma sätt som ”The Genesis” blandar intryck för att berätta vad skivan kommer handla om, så blandar Onra dels två skilda sätt att göra beats, och dels samplingar av en gammal ikonisk rappare. 10-tal blandat med 90-tal. Alla som kan göra beats kan fånga intresse med korta snuttar, som de första fyrtio sekunderna, det svåra är att få det att betyda något, att få det att övergå i något med substans och vikt, och det är att han lyckas med det som gör det så bra.

Resten av skivan är bara att följa med i. Jag blev förvånad när jag läste att Onra är uppvuxen i Frankrike, och bor i Paris, för det här låter som en reinkarnation av Dr. Dre’s västkustbibel The Chronic. Sådana saker kan lätt bli tråkiga. Jag tänker på Joey Badass och Statik Selektahs respektive senaste skivor. De tycks se sig själva som någon sorts fanbärare för ”det svunna 90-talets New York”, men allt det blir är på sin höjd nostalgiskt. Bara för att man har med saxofonsamplingar i beatsen blir det inte automatiskt bra, vill jag säga till Statik. Och bara för att man konstant refererar till Smif-N-Wessun och rappar om hur bra man är på att rappa blir det inte automatiskt bra, vill jag säga till Joey. På samma sätt hade inte långa synthiga G-Funkslingor automatiskt blivit bra i ”Fundamentals”. Onra bygger skivan mycket på Dr. Dre’s arv men utan att få det att låta nostalgiskt. Jag tänker att en stor anledning är de där första fyrtio sekunderna i introlåten. För de sekunderna, den stilen de står för, återfinns i precis varje låt på hela skivan. Intelligent och med oerhörd känsla invävt bland de bastunga spåren.

Ibland känns det som att den största skillnaden mellan västkustscenen och östkustscenen i USA är klimatet. Att det inte är en slump att västkusten har en betydligt öppnare, släpigare och mindre tät ljudbild än östkusten. Att det är mindre rått, utan att för den sakens skull vara mindre aggressivt eller mindre tung bas. Det är så det känns på ”Fundamentals” också. Det här är en skiva att åka nercabbat genom alléer av palmer till. Det finns inget politiskt, ingen karg socialrealism, bara låtar som ”We Ridin’”, ”Vibe With U”, ”Love Tip” och ”Over & Over”. Låtar om att glida runt, vara småhög, vara kär och ha sex.

Som sagt, skivan är bara att följa med i. På gott och ont. För samtidigt som det aldrig blir tråkigt, aldrig dåligt och aldrig platt, så sticker det faktiskt nästan aldrig ut heller. Det mesta jag tycker att det sticker ut och blir riktigt bra är i låtarna ”Intro” och ”Money”. Båda vilka, sammanträffande eller inte, är intstrumentella låtar. Jag vet inte hur länge jag kommer att ha kvar skivan i huvudet, hur länge jag kommer att referera till den och tänka på den, kanske inte alls länge. Det är garanterat ingen modern, kommande klassiker. Ingen Run The Jewels eller good kid m.A.A.d city. Men för mig som dessa dagar mest längtar efter hip hop-album som faktiskt är album, och som är hela och enhetliga. Där jag faktiskt får följa med hela tiden och känna att jag är på samma spår. För mig så var den här skivan helt perfekt. Jag tänker ofta att alla skivor har olika syften. Alla skivor kan inte vara nyskapande, kommande klassiker. En del behöver, och vill, bara vara välproducerade, lättsamma skivor att lyssnas på i bilen, utan att den som lyssnar behöver tänka alls för att följa med i. Om alla skivor behövde vara rakt igenom intelligenta och nyskapande och sticka ut och vara komplexa, då skulle alla skivor låta som Dr. Octagon eller Deltron 3030. Och vet ni vad, då skulle ingen lyssna på dem.

Det är inte riktigt sant. Inte alls egentligen (Illmatic, Aquemini, Low End Theory, good kid m.A.A.d city, The Score (okej jag ska sluta)). Men det blev ett bra avslut på texten.

Viktor Emanuelsson 

Print

Artist: Azure Blue
Album: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris Recordings
Betyg: 9.4/10

”En frustande framåtrörelse för svensk indie som vägrar ge upp!
Tio år utan kompromiss!”

Favoritsysselsättning som barn: vem är jag (i framtiden)? Jag ska sitta i en lyxig soffa och ett gäng överentusiastiska journalister ska fråga ut mig, superstjärnan Bojan Buntic som skulle vara stor på något vis, men inte fan visste jag på vilket sätt. Ibland: författare. Aldrig kapitalist men ibland riktigt fattig, med ett bröd som smulas sönder i min hand, och så lite salt att doppa det i. Flytande på en halvkass flotte ute på havet. Ensam. Helst med en person som jag fantiserade ihop, någon som älskade mig trots att jag bara hade ett torftigt bröd att erbjuda.

Hur som helst, jag hade livlig fantasi. Jag skulle bli fett viktig, det visste jag. Ibland ville jag vara rockstjärna, jag plockade upp gitarren under högstadiet och alla, absolut alla skulle fatta att jag egentligen var cool. De hade bara inte sett mig med en gitarr än. Så jag låste in mig i några somrar och kom tillbaka med äckligt långt hår och ett par gitarrsolos direkt ur någon sliskig instruktionsvideo med Yngwie Malmsteen. Egentligen ville jag bara bli sedd, och jag trodde väl aldrig jag skulle bli älskad.

Jag är överambitiös, det är vad jag vill ha sagt. Och när jag började med detta korståg till recension tänkte jag att det skulle ta mig trettio minuter, men trettio minuter blev tre veckor och en och en halv vecka overdue. Men så tänkte Tobias Isaksson också, tre veckor i studion och så skulle trilogin äntligen få sig ett avslut. Sätta spiken i kistan, sätta ner kistan i graven. Ett litet ömkligt kors ovan, nedanför kullen, precis där man kan känna lukten av havet. Tre veckor blev sju månader under ytan.

Att göra allt själv, att vara överambitiös. Han skulle ta produktionsprocessen i egna händer helt och hållet för första gången – i sin alldeles egna, nyförvärvade studio. Det blev han tvungen till. Och för en sådan procedur behöver man två redskap: ett par rejält stora lungor med kapacitet att alstra sin egen luft, man måste kunna leva under vattnet, och en massa vänner, för annars blir det outhärdligt att vara eremit. Så, en introvert saga avslutas med en kommunal flerstämmig popkoral. På Beneath The Hill I Smell The Sea liknar feat.-listan ett samtida amerikansk hiphop-mixtape. Amanda Mair, César Vidal (är med på nära nog hälften av låtarna!!!), Charly A, The Land Below och Sportsman, är med och sätter stjärnstoft på den sista glittrande drömmen i Azure Blues transdimensionella, Nabokovskt galet intertextuella kärlekstrilogi.

Isaksson har korats till New Wave-prins av The Fader, han är den svenska Alan McGee enligt Sonic Magazine, och nyligen fick han epitetet Varbergs Johnny Jewel i TT. Västkustsonen har aldrig riktigt slipat bort sin Göteborgska, men bor numera i Stockholm, där han är den hårdast slitande arbetaren i musikbranschen. När han inte är i studion driver han skivbolag, dj:ar genreöverskridande på finklubbar, eller svävar omkring på turné någonstans mellan Moskva och New York. För många skulle detta innebära att leva i greppet av en kronisk panikattack, men min bild av Tobias är ett fullständigt lugn, i havsbrisen, i ett par Adidas-sneakers, shorts, och en anspråkslös tisha, precis där bredvid vattnet (med en lekande katt i bakgrunden): ”I Don’t Care”, hör man honom säga till vinden, men vinden vet hur mycket han bryr sig. Och det vet vi som lyssnat på hans musik.

Detta lugn, en slags varm humor reserverad åt de mest soniskt språkbegåvade författare, genomsyrar hela trilogin, glättig på Rule Of Thirds, tårdränkt och grubblande i Beyond Dreams There’s Infinite Doubt, resolut och reflekterande i Beneath The Hill.

”Jag har lyssnat på den här i lurar på väg hem från studion mitt i natten och tänkt att det här är soundtracket till jordens undergång. Det är något väldigt skevt i det enkla. Jag tycker om det. Som att wind chimesen och gitarrerna är rostiga. Som drömpopens sista dans.”

Ett barns extravaganta, oändligt ambitiösa och outtrötteliga fantasi — ni vet, den där fantasin som slänger upp diverse föremål i en förälders ansikte och ropar: TITTA! TITTA SÅ GRYM JAG ÄR! — har växt upp för att hantera vuxenlivets utmaningar. Istället för att skriva av sig i memoarer, essäer, dikter, noveller och romaner om det svåra det stött på i livet, har det lärt sig att sjunga. Vad, om inte ett barns vuxna fantasi hade kunnat komma på en så extraordinär grej som ”Every Ending Story” – en låttitel som assonansrimmar med den kusligt vuxna barnfilmen Neverending Story? Låten handlar om den intergalaktiska resan Azure Blue har tagit med sin skapare på, turnéerna, sidospåren, äventyren, och vägen från det instrumentella sidoprojektet Nite Flites till senaste skivan. Här sjunger Isaksson med ett elegant flow om berättelser och avslut och transcendens på skivans hittigaste spår, ett ovanligt djup för en ”radiolåt”: Livet är som ett Spike Jonze-mirakel till film och de enklaste av historier kan möta det gudomliga om man har ögon att se med.

”Jag skrev raderna på flyget till New York så språket är färgat av New York-hybrisen. Det var också lite sista utposten för mig. Jag hade alltid varit lite rädd för New York. Men när jag väl kom dit var det inte så speciellt. Jag trivs bäst på Manhattan. Där känns det mest exotiskt. Brooklyn är som Göteborg.”

Tobias är inte bara besatt av det textuella, han är fullständigt förhäxad av det soniska. Redan på öppningsspåret ”A Town Like Alice” möts vi av ett analogt, skimrande ljud som måste vara drömpopens variant av orgasmisk transcendental black metal. Jag vågar inte ge mig på försöket att koppla detta med The Jams ”A Town Called Malice”, men om man känner Azuren rätt så vet man att det är värt ett försök (man skulle behöva en appendix med förklaringar för att förstå alla referenser och allusioner i hans magnum opus.) Låten är en duett med popsångerskan Amanda Mair, om att växa upp i en småstad, om att berätta om en uppväxt, om att berätta för någon som inte bryr sig, kanske någon gång, men inte längre.

Man ryser till av det vackra ljudet, man måste hämta andan de fem första sekunderna av varje ballad på albumet. Ett annat exempel är ”Reflections of Light”. Också en sådan låt vars djup man inte riktigt kan ana förrän man har det där appendixet:

And the Willows will bend and the bridges will burn
And you’ll find yourself reaching for the lessons you’ve learned.
Those few moments of clarity.
The reflections of light.
All the faces you’ve loved illuminate in the night.
All the fights all the kisses. All the eyes that you miss.
All the shivers and fevers coming down like a dream.
Cause it’s something so sad and so true.
To be loved.

Dessa vackra rader, några av de vackraste jag hört på en popskiva, pekar tillbaka på Rule Of Thirds: ”‘The years pass. We get older. The seasons make us colder. And the world might change a bit. But we don’t forget those eyes. The eyes that shook our grounds.” Samma ord idag, fast filtrerade genom triologins mångfärgade mosaikfönster.

Nästa låt är också en ballad. Det där resoluta lugnet jag pratade om, det märks i valet av form: det finns inget som låter som den intellektuella smältningsprocessen av tunga erfarenheter så som en 80talsballad. Och valet av form passar även genren. Detta är ett breakupalbum skrivet av vinden i sanden, ett av de bästa vid sidan av Becks Sea Change, Björks Vulnicura, och Spiritualized Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space – och, som ni kanske vet, så är större delen av spåren på dessa enastående album också ballader. ”There Was A Time” är min favorit från skivan. Det är här jag blir tårögd för första gången, av den sublima kontrapunkten mellan Tobias röst och Charly A:s stämma. Den avslutas med ett citat från en kultfilm från slutet på 80-talet, Hal Hartleys Trust, en cynisk men fullständigt briljant film om kärlek och tillit. Detta sinne för detaljer utmärker sällan låtskrivare, men är ett grunddrag hos de bästa av författare. Beneath The Hill är romanen Isaksson aldrig har skrivit, det bästa underlaget för en Wes Andersson-regisserad film om antihjälten och hens krossade kärleksbrev.

Azure Blues popmusik, som ni kan förstå, är motsatsen till slackerns limluktande gitarrriff från garaget och tonårsskrammel. Det är inget för Gaffa-skribenten som tror att äkthet handlar om att smutsa ner sina fula jävla second hand chic hipsterskjortor över en kopp kallnat, slaskbrunt kaffe, kritikern med ena örat i recensionsobjektet och det andra i nån mp3-fil fylld med bleeps och blops, från deep web med ett obskyrt franskt namn. Det är finpop a la Bryan Ferry, själen rakt framför en och inte dold bakom illa spelade trumkomp och artificiella Lou Reed-ismer. Nu har Azuren äntligen lämnat reverbdimmorna och trätt fram i solskenet. Hans röst har aldrig varit så central.

Och där den är som mest central är den också vackrast. En gammal demo inspelad med bl.a. Slowgolds Amanda Werne förvandlas på Beneath The Hill till en softrockballad för en underjordisk FM-radio i ett alternativt sjuttiotal. ”Baby You Are A Star” är den mest lyriskt avskalade låten på albumet, med versrader som ”Hope that you’re not alone / hope that you’re not as alone as I am / sinking just like a stone, wish I could make it on my own”, men därför också en av de mest hjärtskärande. Här finns det inget för intellektet att hämta, det är bara ett pumpande hjärtas blues. Jag ryser varje gång jag hör refrängen och dess aforistiska fraser: vad mer behöver egentligen sägas om kärleken?

Egentligen en massa, och Azuren har orden, hämtade från hans många resor över haven. Titelspåret öppnar med ett tropiskt beat från någon av de många stränder han besökt, och ett spoken word-parti han egentligen var för nojig att läsa upp själv (”Kanske borde jag ha kontaktat Lorentz?”). Detta är skivans, och trilogins, hela strålcentrum, men skatten är väl dold och glimmar till för Azurens ideallyssnare: den vuxna som aldrig tappat barnets sinne för upptäcktsfärder.

”Tragedy And Changes” är en av Azure Blues stora höjder som låtskrivare. Det är en molnslingrande farkost över ett drömlandskap, virvlande runt, och runt, i vackra melodier och ordspråk som faller av som fjädrar under färden. Och sen när man minst anar det börjar virveln snurra vildare. Händerna har lämnat gitarren och färdats till skruvarna på en acid synth, och vi slungas in i ett avslutande parti av badass technoblues, en nattlig flykt över ett kargt industrilandskap, en R’n’B-fantasts dröm om Detroits underjord.

De sista tre spåren på albumet är början på loopen som leder tillbaka till början, eller mitten, eller tillbaka till slutet. Albumet avslutas med gråtdansen i slutet på det där DJ-setet man lika gärna kan dö efter, en hybrid mellan samtida hiphop och en av våra vackraste psalmer. En instrumentell yttring av det där lugnet som jag pratade om, den där varma, gudomliga humorn som genomsyrar hela trilogin, och ett perfekt avslut, eller början på något nytt.

”Och grejen är att jag har tusen olika berättelser.”

Bojan Buntic

Eli Na by Annevi Petersson 4

Vi har fått äran att premiärspela singeln ”Jasmine” från den svenska låtskrivarskatten Eli Nas kommande ep Nature Is My Mother Now. Elina Johansson gick förut under artistnamnet Dear Euphoria. Musiken släppte hon via sin egen skivetikett, och fick nära nog kultstatus bland indieunderjorden, där vissa låtar nådde hundratusentals visningar på youtube. Nu har Johansson varit tyst i snart fem år, men nu känner hon sig redo att visa världen sina nya experiment.

”Jasmine” är en indieballad med en sån där underbar skörhet man hittar hos Perfume Genius, How To Dress Well och James Blakes mest känslosamma alster. Ett piano, en dekor av elektroniska ljud och synthar, och en vacker röst som ljuder poetisk poplyrik över ett melankoliskt ljudlandskap utgör materialet som bygger upp en av årets finaste låtar. BBC har kallat henne ”The Swedish Kate Bush” och vi förstår varför.

Bojan Buntic

 

Lone Soda - Pineapple Squirt Discotheque Cover

Lone Soda — före detta andra hälft av duon About Girls — gör debut med en mångfacetterad EP full av excentrisk och udda elektronisk musik. Pinapple Squirt Disco har många höjdpunkter och märkliga sidospår, men den som glänser mest är det solomstrålade housespåret ”Awful”. Gladlynt, melodisk, och med en popsensibilitet som konkurrerar med HNNY, Cyril Hahn, och Deadboy.

Vi gjorde en snabb intervju med honom inför släppet.

Vad / vem är Lone Soda?

Lone Soda är ett experiment för mig. Jag vill testa mig fram genom olika musikaliska teman och mönster för att hitta mitt egna sound. Det är ett sätt att inte sätta krav på själva musiken utan på musikexperimenterandet. Ibland låter det förjävligt och på något sätt är det viktigt då man lär sig vad man själv tycker funkar och inte funkar.

Vilka artister och producenter har du influerats av i ditt musikskapande?

Jag gillar Tim Hecker, för att han vågar experimentera med ljud. Det mesta som kommer på PC Music. Todd Terje, Duke Dumount, Baba Stiltz, HNNY, Cyril Hahn, Deadboy, Eckborn och många många fler.

Vilka tidigare musikprojekt har du varit inblandad i?

Skimret, About Girls, My Sister Is Job, och ett post-rock/folk band som aldrig kom vidare ur verkstaden.

Har du något på gång utöver detta epsläpp?

Ja, jag har en singel som kommer snart med Skimret. Ser grymt mycket fram emot att få släppa den snart! Jobbar även på att göra beats åt andra artister. Får se om det blir något släpp med en kollaboration.

Du sa att du håller på göra musik till en kortfilm. Berätta mer om det!

Juste! En producent till en kortfilm kontaktade mig för ungefär två veckor sen. Det visar sig att de verkligen vill ha med Skimret – Längtan i en scen där. Vet ej om jag får nämna mer angående filmen, tyvärr.

Om du skulle sammanfatta dig själv med en karaktär ur tvspelshistorien, vem skulle det vara då och varför?

Jag skulle säga Kazooie i Banjo och Kazooie. Lite tillbakadragen (gömmer sig i Banjos väska), pratglad när jag väl kommer fram och ibland så sjunger jag medvetet fullt, lite som Kazooie pratar.

 Sen är Kazooie söt!

when you're around

2013 släppte YAST ett självbetitlat debutalbum som fick kritikerna att rocka av sig sockorna. Vår ärkeskribent Amar Bajric gick socklös i flera veckor och knarkade denna skönhet till indiepop. Idag släpper de första singeln från det kommande albumet, via Adrian Recordings”When You’re Around” fortsätter efter debutens framgångsrecept: drömsk, dimmig indie med satans snygga melodier och hooks.

Bojan Buntic

 


Daniel Savio The Devil Don't Love You Like I Do

Skweee-pionjären Daniel Savio håller på slänga ihop sitt femte soloalbum av skeva, minimalistiska beats. ”The Devil Don’t Love You Like I Do” är första smakprovet från Against All Odds, en glimt av vad som ser ut att bli en rejält nerdrogad resa.

Bojan Buntic

 


Boeoes Kaelstigen Damm

Boeoes Kaelstigen släpper albumet Overcomes Love, Time & Space den 20:e maj, inte via Köln, utan via Malmös finest indieetikett Adrian Recordings. Första singeln ”Damm” är en minimalistisk dröm i fyrtakt placerad i mitten av den där musikaliska triangeln mellan ambient, techno och pop som Tysklands mest melodiska technoetikett Kompakt gjort till sin signatur.

Bojan Buntic

goes calpypso

Goes Calypso är en kollektion DJs och producenter med kapaciteten att förtrolla popmusik, konvertera ljudvågor till magiska strålar som shapeshiftar från en form till en annan, assimilera vitt skilda låtar med varandra, som bara soniska trollkarlar kan. Med andra ord är de riktigt bra på remixar, edits och mixar. Deras kontribution till Ge Hit Mixen är fortfarande min favorit.

Här hör ni dem trixa med Phosphorescents ”Song For Zula” och den Los Angeles-baserade noisehiphop-trion clipping. och deras låt ”Get It”, och resultatet är förhäxande vackert.

Bojan Buntic