Arkiv för 2012

International Theme

The Embassy är Garanterad Lycka. Duon uppfann den nya Göteborgssommaren 2002 med Futile Crimes, ett av den svenska popmusikens bästa album. Solstrålarna som emanerade ur dess blandning av solnedgångsvarm sommarpop, new wave-electro och balearisk house har sedan dess — med ett 80-talssväng av tribalrytmer och en disco-aura från gulderan — trängt igenom den dystraste molnigheten och värmt i det kallaste av gbg-regn. Deras musik funkar lika bra i ett DJ-set som för hemmalyssning med doftljus och mysigheter. Den inspirerar till drömmar om den ändlösa sommaren i den mest stressfyllda ett-paket-lucky-strike-om-dagen-tiden.

Det är musik jag lyssnar på just nu medan jag själv tränger igenom den senaste stressens gråmulenhet, och längtar mig bort till

Ja, ni vet ”when the wind is blowing cold
you will need some(one) to hold” ni vet

Ändlös Sommar: Knarrholmen, hemmafester i de småländska skogarna, bad, rave, sex, kärlek, mys, ljus, ljus, ljus.
Och The Embassys nästa skiva Sweet Sensation som släpps via deras nystartade skivetikett International. 2013 kommer vara året då svensk pop lyfter över pitchfork-murarna och ser nya badstränder att erövra och gamla terratorium att återvinna. Think Globally.

Här kommer en ny låt. Det verkar som att Göteborgsduon har hängt med i den senaste utvecklingen inom house och techno. Under 2012 var huvudordet Lo-Fi och den amerikanska etiketten L.I.E.S har varit i spetsen. Det skulle inte förvåna mig om våra kära göteborgspopare har lyssnat på deras senaste kompilation. Detta är nämligen en kort lo-fi house-jam med hojtande samples, brända syntar, smattrande 80-talshouse snares och en spoken word recitation som hade platsat mycket väl där. Mycket fet och förhoppningsvis en förvisning på den kommande sensationen den 31 januari.

Utöver detta: Häng med så ska ni få höra en ny singel från bandet inom kort. Och kom till Jazzhuset den 18:e för att fira min födelsedag och se mig dja i 4 timmar med min älskade bror Aleksandar.

Leo Leoson

Jag klickar på PLAY. Leo Leoson var hittills ett okänt namn för mig. Hans låt ”The Contemporary Dancer” strömmar ur högtalarna. Inledande är det en ljus mansröst och en mixning i stereo som drar öronen åt sig. Innan jag har kommit halvvägs in i låten så är jag förtrollad.

”The Contemporary Dancer” är hans debutlåt. Skriven av Leo och producerad tillsammans med Andreas Söderlund (Niccokick) släpptes den digitalt för Spotify och iTunes genom 100 SONGS. En låt som är lika delar underhållande som engagerande. Och den tål att synas i sömmarna!

Det första som slår mig efter några sekunder är Billy Corgan-vibbarna i Leos röst, även om den är betydligt ljusare än Corgans. Det är något med uttalet och sättet som han drar ut på orden som stundvis påminner om The Smashing Pumpkins sångare.

Men där slutar likheten! Här är det en singer/songwriter som leker med klubbmusik. I ”The Contemporary Dancer” blandas ljudet av akustisk gitarr med plingplong och trummor, de två sistnämnda skriker en stunds sittande framför något musikproduktionsprogram. Det blir ibland nästan för perfekt och sterilt men så kommer räddningen varje gång Leos röst ger liv åt ännu en textrad. Den här förtrollningen är omöjlig att bryta, till och med när han i refrängen utmanar det vackra med orden ”Oh holy shit” så räddar hans röst och framförande allt.

Texten är en självsäker men framförallt underhållande uppvisning. Orden sparkar fram låten på ett lekfullt sätt, det är också dessa som vid en närmare titt och analys bygger upp djupet. ”My matter patters to your antimatter while you shatter / Our emotional fission became a physicians mission for omission of our fusion.”

Det är musik som man kan analysera in i minsta detalj, reflektera över och framförallt bli imponerad av. Konsten att skapa en intim känsla som inte lämnar lyssnaren oberörd. Så mycket i en så lätt förpackning. Leo Leoson släpper sin debut-EP senare i år. Den släpps på Company TEN där bl.a Icona Pop och Niki & The Dove är signade. Han sitter på någonting stort här, ett enkelt men samtidigt underbart recept och jag hoppas bara att han kokar ihop EP:n med samma ingredienser. Gör som jag, klicka på PLAY och njut!

Amar Bajric

Titta på den fina videon också:

Itch Spooky Kids
Så sent som i förra veckan upplyste jag er trevliga läsare om Itch och hans fantastiska upplopps-anthem ”London is burning”. Låten har så att säga passerat mina öron mer än en gång sedan dess och redan nu i morse inledde Noisey (”livsstilsmagasinet” VICE:s video-offshot) årets tredje vecka med att premiärspela nästa hit, nämligen ”Spooky kids”. En hemsk historia som inleds när ett hemlöst gäng i yngre tonåren klättrar upp ur underjorden och rånar någons mormor (eller farmor) på matkassarna. Vidare dyker de modiga fyra friskt vågat ner i restaurangbakgatornas soptunnor på jakt efter mat för dagen – men får givetvis tag på för lite, slåss och sparkas om den sista halvfrallan och dundrar vidare rakt ut på snatteri- och inbrottsturné.

Och med hemsk menar jag inte att jag på något sätt tycker den här typen av gördetsjälv-fördelningspolitik är per definition förkastlig, utan snarare på att videon på allt för många sätt porträtterar en verklighet många lever i på riktigt. Dagligen. Med den obetydliga skillnaden att verklighetens ”spooky kids” inte gömmer sig bakom halvtaskigt plagierade Slipknotmasker. Och låten, med sin skevt påfrestande mix av dubstep, hiphop och hardcore är faktiskt inte särskilt mkt mindre skrämmande den.

Michael Porali

OSCAR ÄR NAKEN2000

Tiden är förbi då jag kallar Robert för lill-Håkan och Bobastian för den nya generationens Hellström. Men jag håller fast vid samma åsikt som från första gången jag hörde dem, detta fantastiska lokalband är Göteborgspopens Räddning. Att de till skillnad från Westkust sjunger på svenska gör dem till Göteborgs just nu bästa och mest intressanta band.

Jag flyttade till Göteborg på grund av den romantiserade bild av Livet och Kärleken som målades upp av Broder Daniel och Håkan. Nu känner jag att jag mer och mer få ta del i denna världen. Jag har under 2012 kommit att älska Göteborg och dess vackra människor. Och därför var det ett av mitt livs bästa år.

Förra året charmade Bobastian mitt hjärta igen med den hetlevrade singeln ”Oxford Street (Jag tror jag stannar här)”. Den var så bra att den fick hamna på vår lista över 2012 års bästa svenska låtar. Tolfte plats är en för jävla bra plats med tanke på att 2012 var året då svensk popmusik fick ett uppsving igen.

Sedan dess har jag hört mycket om den kommande EPn. Nu heter den Ny Demokrati och för Bobastian är betoningen verkligen på ny. Det är ett helt nytt sound för bandet, råare instrumentellt, mer postpunk melodiskt, mer vuxenångest textmässigt. Jag har hört Håkan vända in och ut på sina låtar, sprudlande hopplöshet i dur blir till det pessimistgråa förfallets sång. Någonting liknande märker jag på vad som händer med Bobastian.

(Tänk om Håkan hade lagt ner med att charma popflickor och börjat lyssna mer intensivt på Nick Cave. Hade det inte varit fantastiskt? Tänk er en skäggig Håkan med mörkret mer synligt i ögonen. Fast han är la lycklig?)

Det finns mer mörker att dölja nu för tiden. SD växer och folk blir bara allmänt mer dumma i huvet.
Det är väl på tiden att vi slutar låtsas.
Något sånt.
Herr Aspenskog väser och spottar ut giftiga ord; rösten är alltid på gränsen att brinna upp
och bli Jazzhusrök.

Lyssna på ”Samma som dom” och titta på paranoiavideon där Jazz-Oscar springer ifrån Slender Man-figurer / hallucinationer ur en FBI-thriller.
Det slutar mycket naket. Naket och nagellack på ena handen är det senaste, hetaste i Göteborg.

Avicii Forever

Amber Oak Ambivalence

Amber Oak, bestående av fyra killar från Skellefteå som redan har en fin fullängdare bakom sig, släpper den 15 januari nya EP:n ”Ambivalence” genom A West Side Fabrication.

Som EP är den spretig, lite som titeln antyder. Enligt bandet skildras både det vackert drömska och det smutsiga på dessa fem spår och det finns några guldkorn att upptäcka. Som ”Lust (Stuck Between Your Legs)” där till och med låttiteln antyder ambivalens, känslan av att vara kluven.

Tredje spåret ”Lust” börjar med ett trum- och gitarrspel som påminner om The Strokes äldre material. Texten är enkel på ett typiskt poppigt sätt och med en tydlig brittisk indiepopkänsla i framförandet. En bit in i låten bryts det av med några mörkare framförda rader, jag får lite kyrkokörskänsla när jag hör det. Textraderna berättar på ett avskalat sätt en liten historia och ”Lust” blir en kärleksförklaring för, och samtidigt ett manifest mot köttets lustar. Ambivalent. Kluvet. Som kärleken kan vara. Kärleken, som popmusik så ofta behandlar och som Amber Oak satt sin egen twist på. ”Stuck between your legs, the most awful place”.

Det är inget storslaget framförande, charmen ligger i attityden och enkelheten som budskapet bärs fram med.

Svensk indiepop lever, den mår faktiskt riktigt bra. Amber Oak är ett bevis på det!

Amar Bajric


Immanu El

Idag remixar Gud världens dystra anlete, öppnar den variationslösa gråheten mot nya nyanser av vitt, slätar ut rynkorna och blinkar fram solsken; med snö på nästippen rusar jag efter bussen, på väg hem med två flaskor vin, på väg mot Fan Va Bra Livet Är Trots Allt. När snön väl börjar virvla omkring i högsta hastighet står jag och stirrar ut på en beklaglig vy, släpper en systemetpåsens lila i vinden, låter universum pussa och leka med den som jag ska pussa och leka med universum.

Visst är jag glad.

Soundtrack till Den Plötsliga Snöstormen: (Före Detta Göteborgaren) Frida Sundemo + (Göteborgs postrockstolthet) Immanu El. Bandet har gjort en total omarbetning av låten. Det är, skulle man kunna säga, som att omarbeta en hel dag från grunden. Istället för att vakna med ångest, vaknar du med hopp. Istället för att ramla i slasken snurrar du med snöflingorna. Istället för synthpresets och pop, postrockgitarrer som svävar ner stillsamt och grandiositet.

Hur som helst har någon omarbetat min dag i grunden.

Och ja. Originalet var också riktigt bra så det är väl som att byta ut en vacker neontavla på ett urbant snölandskap mot en stillsam, kontemplativ vandring genom Din Favoritskog eller, ännu bättre, en skog du aldrig besökt. Jag är i en skog jag aldrig besökt och det är skönt att man har gott sällskap: en vacker röst, en dov puls, genljudande gitarrslingor som ekar ut i aftonmörkret och allt man kan finna i ensamheten. I väntan. Omringad av snön!

(lyssna även på Sameblods remix av ”Snow” – en helt annan sorts grej)

Bojan Buntic

itch london is burning

Den 19 januari gör fantastiskt galna AWOLNATION ett besök i Göteborg, och imponerad som jag fortfarande såhär ett halvår senare är av deras urladdning på Siestafestivalen i somras är jag redan given som besökare på den aktuella tillställningen. Med sig som förband har de den för mig helt okända Itch, känd (nåja) från en akustisk reggaepunktrio vid namn The King Blues. Dessa känner jag dock till av den enkla anledningen att jag en gång för väldigt länge sedan faktiskt snattade deras skiva i någon här icke nämnd skivbutik endast på grund av det fina omslaget. Nu vet ni det. Det om detta. Så det så. Osv.

Med sitt hysteriskt synthiga intro markerar ”London is burning” redan på ett par sekunder en skarp kontrast till det skönt lunkande, om än superpolitiska, sound The King Blues en gång hade. Snarare rör sig Itch någonstans i ett gränsland mellan Asian Dub Foundation och ett snällare Atari Teenage Riot, givetvis toppat av en spottande elak brittisk uppviglaraccent, och de bilder som kommer till mig under dessa dryga tre minuters riotdisco är inte på något sätt ett electropunkigt dansparty, även om det kanske är vad man skulle vilja ha till musik av den här kvaliteten. Nej, snarare ser jag gatstenar regna över uniformerade män och kvinnor i samhällets tjänst, chanslösa trots allt tjack de i förberedande syfte dragit i sig bakom piketens insynsskyddade pansarglas. Och jag älskar det! Dansmusik för din kravall, så att säga.

Itch framträder som sagt på Brew House i Göteborg den 19 januari, och ”London is burning” finns, om än utan officiell video, att avnjuta på:

Michael Porali

Alexander Juneblad Parken

Alexander Juneblad är en tredjedel av den svenska indiepoptrion Caotico. Han har nu släppt sin debut-EP Parken som soloartist, via Random Bastards! Det är bekännelsepop inom genren jag kallar Den Nya Svenska Soulen (Oskar Linnros, Albin Gromer, Daniel Adams-Ray och Veronica Maggio). Arrangemangen är färgfulla, vänliga, unika och ger intrycket av den tecknade bilden på omslaget. Ja, man kan tro att denna personliga berättelse i musik är tagen direkt från en disneyfilm i den gladaste av Dur-glädje: vi har en mellotron skapad via trixande med 80-talsynten Yamaha DX7 (”Jag har valt att ladda över en massa plastiga flöjtkombineratmedrhodesljud till den, som jag sedan skickar ut via en Fender De Ville-stärkare och sedan in via en Sm-57 mick in i datorn”), vi har en Rhythm Ace trummaskin som ”man blir förvånad av hur detroit [den] kan låta” — men det låter framför allt som en saga.

Men Disney hade aldrig gjort en film om en snubbe som pumpar the The Shape Of Punk To Come och tar droger. Texterna är, precis som musiken, skrivna med hjärta och själ, med ett ömsint sinne för detaljer. Det är sällan jag använder ord som magisk, underbar och fin, för att beskriva musik, men ”Storfot, Nyårsafton 2012″ är allt detta i en feelgood-movie atmosfär. ”Jag vet vad ensamhet är / jag har mött så mycket av den på min väg / Redwood-skogen gömmer mig väl / du kanske också gömmer dig här”. Det handlar om att veta att man är ensam, att veta att man söker någon, att ropa efter honom eller henne genom skogarna — klättrandes över berg, vadandes genom vatten, så långt fötterna bär… med en vilja lika stark som solnedgångens färg… så långt, långt, långt. Och så öppnar man upp sitt hjärta med en rapp direkt ur blodet. Och vandrar vidare. Men…

Till slut hittar man.
Och då var ensamheten värt sitt pris. Skogens hand leder väl.

Parken finns att ladda ned gratis här.

Bojan Buntic

The Reef Ignant Ep

The Reef är en tjugotreårig producent från Norrköping. Tre sekunder in i ”Ignant” så förstår man att denna relativt okända supertalang skulle bli upplockad av Diplos nätetikett Jeffrees. Hans Ignant EP fínns för gratis nedladdning på Mad Decents soundcloud. Den befinner sig i den skumma twilight zone där seapunkarna röker på med brillförsedda sköldpaddor och hysteriska delfiner, där framtidskidzen lyssnar på trap och gamla UK hardcore-singlar och undrar om det är For Real. Tung jukestep-bas, maxade electrosyntar, slamrande snares och vocal samples från helvetet. Allt i en rörelse mot en dansbombsexplosion av svett och gungande rumpor.

Bojan Buntic

Burial Truant Rough Sleeper

Burials Truant / Rough Sleeper EP fick dela förstaplatsen med hans Kindred EP på Ge Hit Musikens lista över 2012s bästa album. ”Truant” är Classic Burial, i sig ett Untrue i miniatyr. Den knastrar igång som en typisk Burial-låt, melankoliska syntstråkar, en dunkel basgång, dova snares, skramlande kedjor, och pitchförvrängda längtansfyllda röster omlindade av ett djupt, rökigt mörker, som försvinner in och ut ur ljudlandskapet som kärleksandar: ”I fell in love with you / cause you are *suddigt* the one”. Mitt i vad som skulle kunna bli en ny ”Fostercare” faller allt bort i tystnad.

Och Burial ändrar spår.

6 minuter in är vi inne i hans mest upplyftande verk någonsin. Det är himmelskt och det är som att sväva upp i ljuset. Detta är Burials mest storslagna ögonblick. All sorg försvinner en kort stund och kvar står bara en säker lycka. Men den är inte säker; vi svävar uppåt men slukas plötsligt in i ett svart hål av tystnad. Burial är inte känd för att ge oss förlösning. Men detta är det närmaste hittills, precis som Schuberts sista ofärdiga symfoni kommer vi väldigt nära Nirvana men förlorar det i en andlös suck.

Men jag skulle kunna gå on and on liksom. Så titta på Hyperdubs egen tolkning av låten i form av en HQ-video. Det är en sann resa genom den urbana skönheten.

Bojan Buntic