Arkiv för Album

Bästa Nya Album: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

16 april, 2013 — 5 kommentarer

Håkan Hellström Det Kommer Aldrig Va Över För Mig

Artist: Håkan Hellström
Album: Det kommer aldrig va över för mig
Etikett: Universal Music Sweden
Betyg: 9.3 / 10

Gavin Watsons fotografier visar ofta en värld där ”den gråa vardagen” lyses upp som från ovan. Håkan Hellström har valt ut ett foto på två barn som kysser varandra, ur Watsons album Skins, som omslag till det nya albumet. Det passar perfekt. För Göteborgs popprins har genom hela sin katalog lyst upp vår vardag, våra förälskelser, krossade hjärtan, och våra stackars fyllehuven genom Göteborgsregnet, och gjort våra små liv till något gudomligt stort. Varifrån kommer detta ljus? Från en liten pojke med glasögon som vandrade bort i drömmar i rikemanskvarter och levde ut dem i alter egon och fantasier. Och fortfarande är gränsen mellan fiktion och verklighet dragen i konturerna av pophistorien. Vem som helst kan bli Sinatra, det bevisade den 39årige romantikern när han stod på en scen på Way Out West och fick igång ett hav av folk, och förbryllade Pitchfork.coms recensenter:

”The wave of rapture that comes over the crowd during Hellström’s set is sort of like the reception Jay-Z gets in New York, only somehow more so. In the crowd, one guy near me tells me that if Sweden had to pick a new national anthem, they’d pick one of Hellström’s songs. Another guy tries to convince me to hoist him up on my shoulders, then expresses total bewilderment when I tell him I’ve never heard of Hellström. ”This is like the Swedish Johnny Cash,” he tells me.”

De kunde inte begripa att Håkan är vår Sinatra, inte bara Göteborgs utan hela Sveriges. Och ännu en gång förtrollar han hela Göteborg, och den nya armén som träder ut från Schillerska gymnasiet. Han gör oss popnördar unga igen med nya texter att leva ut våra något äldre kroppar i.

Och alla popnördar har sitt eget universum. För vissa är det långt ifrån deras egen tid: 60-talet för människor uppväxta på 90-talet, eller 80-talet för den nya 00-generationen. Det handlar om att hitta sig själv (eller fly ifrån sig själv). När man inte vet vem man är får man, likt Dylan, uppfinna sig själv. Det finns ledtrådar till Håkan Hellströms tillflyktsorter i varje liten detalj av hans musik: och genom dessa leds man in i en magisk värld byggd på material ifrån pophistoriens mest romantiska låtar. Det ni kallar för stöldgods kallar jag för drömstoft, saker som våra vackraste visioner är byggda av, broar till våra himmelriken; det ni kallar plagiat kallar jag historiens massiva ekon emot era själar, de dödas tröst till de levande, en väv av röster ifrån Sapfos klippa till protesfabrikens stängsel, från antika Greklands auditorium till Jazzhusets rökrum. Det finns inget mäktigare än att höra musik genom musik, det nya genom det gamla: effekten blir kraftigare för varje generation. Och till slut kanske allt samlas, alla toner, harmonier och ord, i ett enda stort amen. I ljudet av en bilcrash.

Så stort äre. Och som vanligt försöker jag säga något alldeles för stort.

”Gammalt jävla skit”, säger en gammal man, troligtvis en snickare som är upprörd över kvaliten av sitt hantverk eller sina redskap, i början på skivans bästa spår ”Det tog så lång tid att bli ung” — och det är byggmaterialet till nya Det kommer aldrig va över för mig, och vad skivan handlar om. Livet i retrospekt. Gammalt jävla skit. Saker som är sönder. Och en äldre Håkan som försöker reperera det, utan någon som helst bitterhet. Och i Håkans snickarbod finns allt ifrån Elvis ”Suspicious Minds” till nytt skit, så att säga. Och till sin hjälp i produktionen har han tagit storheter som Johan Forsman Löwenström, Björn Olsson och Måns Lundberg. Och de visar ett riktigt mästerspel.

Albumet inleds med ett vackert folkmusiksintro, ”Peace N Luv”: stråkar från en svunnen tid som ler med Håkans kärlek för folkvisan, som det finns spår av genom resten av albumet. Titelspåret ”Det kommer aldrig va över för mig” dunkar sedan igång med full fart, som en orkan med 110% punkungdomsenergi, och sätter definitivt temat för det kommande. Det är dags att ta itu med det förflutna: sextonåriga Håkan, tjugofyraåringen som slog igenom — och så en äldre Håkan med en blick fylld med sex albums erfarenhet, som blickar tillbaka och visar nya sidor av sig själv: En pojke som kan sätta eld med ord, och som faktiskt krossar hjärtan.

Efter detta — som är någon av de få, få gånger vi närmar oss ett aggressionsutbrott i Hellströms musik — får lilla, lilla Håkan, som flickorna trampade över och såg igenom, stå i rampljuset, tillsammans med en kör av kvinnoröster. Om Roger Daltrey gjorde s-s-s-stammande coolt med The Whos ”My Generation” — och ett uttryck för just en g-g-ggeneration — har Hellström återfört det till sitt rätta element i ”Du kan gå din egen väg”, skakigheten framför branten som är ett j-a-a-ag-gg älskar dig. Fastän skådespelet misslyckas lyser den fina intentionen igenom och kärleksförklaringens ömsinthet bevaras och berör.

Resten av skivan tar oss igenom ljudvärlden vi blev inbjudna till med Två steg från Paradise, och genom de tre första singlarna: typ sedvanlig Håkan-rock’ n’ roll, fast nu med mer 80tals-stuk — ja, ni lär höra en hel del gated drums och till och med blinkningar till vuxenrockens vuxnaste Fleetwood Mac – vi får också plötslig oförklarlig syntpop med ”Pistol”, hjärtblottande besök i sextiotalet, en gigantisk popsymfoni om stunden då lyktorna tänds, eller om att bli fri till slut, med elgitarrsolos, saxofonsolos, och hela köret, och så klart, Björn Olssons tolkning av den svenska folkvisan.

Håkan har blivit en sån där, ni vet, medelålders man som sjunger om sina känslor. På den Lou Reed-alluderande ”Street Hustle” går både basen och Håkans röst djupt, djupare än någonsin förr, och vi är hemma i den bästa rockmusiken under 60-talet. Och låten är inte bara ett jävla mästerverk i sval luft, solsken, utan här når herr Hellström en ny nivå som textförfattare, och det märks att det inte längre är riktat till tonåringar med kärleksproblem, utan till oss som växt upp med hans musik. Bara läs de här versraderna, som ackompanjeras av en fjompig cello, för guds skull:

Gick in överallt på falsk-id.
På ditt stod Kerouc,
På mitt Morrissey.
Ta min oskuld,
Mellan gravstenar; (allusion till The Smiths ”Cemetary Gates”)
jag är inte längre ung
och duvorna på grenar,
skiter ner på oss båda
tycker så mycket om dig
tycker så mycket om dig

Jag är i en högstämd sinnesstämning när det finstämda slutspåret klingar ut genom fönstret, förbi ciggröken och ut i vårens första dagar, medan Tuss och hennes röda, vackra hår slumrar och drömmer om lektionssalar, popflickor, brutna ben och katter — och Håkan, som drömt om att han kan sjunga, som nu kan sjunga, vänder sig till Eva med en äldre mans replik till en ungdomskärlek, som aldrig kan brinna ut.

Minns ni ”Uppsnärjd i det blå”? — ”En dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu!”. Nu tretton år senare får vi höra hur historien har utvecklat sig: ”Vi kommer aldrig va nya igen / men aldrig bli gamla heller, Eva”. Och samtidigt som jag, forever young, vänder mig mot sängen och ler det lyckligaste leendet jag någonsin har presterat sjunger han något som gör mig tårögd: ”Evaaaa, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna”.

Och precis då bryter solen igenom över barnvagnarna och tanterna på parkbänkarna, och låten går mot ett klimax av pianon, fioler och ett gitarrsolo som är riktigt jävla gammalt blooz-skit. Jag tittar ut över världen och den dansar genom två tre tårar, vältrar sig i mänsklig värme. Det är ett sånt där ögonblick då gamla romanser lyser igenom ny kärlek, ett sånt där ögonblick då jag inte vet vad jag ens försöker säga — lyssna på stråkarna.

Och härmed ger jag ordet över till två andra skribenter på Ge Hit Musiken, för det krävs mer än en popnörd för att skriva något vettigt om Håkan Hellström.

Bojan Buntic

Håkan Hellström ger det svenska folket ännu en uppvisning på hur man kan utvecklas musikaliskt med stil. Hans känsla för texter och melodier, upptäcksresan i gammalt och nytt och hans kärlek för popusikens betydelse för ungdomen och ungdomens plats i popmusiken har skapat en skiva som är lika underbar som vårsolen som lyser upp vårt kalla land och tinar upp alla frusna hjärtan.

Det är exakt detta som låten ”Valborg” förmedlar. Med en melodi som påminner om filmmusik från någon svartvit film med en naiv kysscen känns den som en glorifiering av romantik. Jag tar till mig den, vi kan sitta på uteserveringar i vårsolen och diskutera texten. ”Har ingen plats att kalla hem / I detta pissiga vårregn.”

Jag började lyssna på Håkan Hellström på allvar när jag blev kär. Riktigt galet kär. När hösten kändes som vår och våren gav en försmak av den långa sommaren. När livet gick ut på att tänka på henne. Vara borta i tankarna, hälla kaffe i vattentanken på kaffebryggaren, slå på den och någon dag senare köpa en ny med ett fånigt leende på läpparna. Det var länge sedan, den nya kaffebryggaren har bytts ut mot en ännu nyare. Nu har hon sitt och jag har mitt.

När man har åldrats några år blir det svårare att hitta den där ungdomliga galenskapen igen, förväntningarna inför vårvärmen och allt den för med sig blir allt mindre. Men Hellström tappar aldrig den, han förmedlar den och ger mig det där fåniga leendet på läpparna. ”Ett förortsgäng kapar en spårvagn i vårkvällen / Provsmakar livets heroin”.

När jag hör ”Valborg” denna soliga vårdag sätter jag mig vid fönstret med ansiktet i solen, där vi brukade sitta och röka, och tänder en cigg. ”Du kanske aldrig får den du vill ha / Men du får mig.” Låten avslutas. Jag sätter på en kopp kaffe, sätter på låten igen och tänder en till cigg i fönstret.

Håkan Hellström visar oss än en gång vad ungdomen var, sätter ord på den utan att ta bort magin, ger oss ännu ett leende på läpparna. Man lär sig att leva med det förgångna och se ljust på framtiden. ”Och om du någonsin vill ha en idiot / Lägg din hand i min, lägg din hand i min.”

Amar Bajric

Håkan Hellström kommer aldrig riktigt vara över för Pop-Sverige, eller hur? Att skriva om Håkan är speciellt. Istället för att uttrycka mig som jag gör nu, skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara göra liknande referenser till nästan samtliga Hellström-texter, utan att känna att jag snor formuleringarna, och ordvalen. För när Håkan sjunger en rad så förvandlas den till något annat än Håkan Hellströms melodiska textrad. Oavsett hur begagnad den är så blir den, på magisk väg, alla vi popoffers egendom. För hur många har inte känt längtan efter armaggeddon, eller skrikit ”Ta mig till kärlek” på fyllan? Det är nog få som inte sjungit/tänkt/sagt dessa strofer som de vore ens egen.

Oavsett hur Håkan låter, oavsett om det står en orkan på scen eller ej, och oavsett om han är kär i en ängel eller i den fulaste flickan i världen så kommer den hyllade Göteborgssonen alltid lyckas beröra mig. Vasaparken blir för mig Pildammsparken, och Aprilhimlen kan lika gärna vara Marshimlen, eller Decemberhimlen och på ”Det kommer aldrig vara över för mig” så lyckas han ännu en gång med att ge oss nya formuleringar, och nya ord att tänka med. Det är precis som att han skriver texterna vi egentligen kanske skulle ha skrivit själva.

Jag har redan sett Valborg citeras flertalet gånger i facebook-statusar, på tumblr-inlägg eller gif:ar från samma sida och jag kan bara gissa hur många gånger ”Jag kommer älska dig tills jorden gått under” har sagts bland alla poppar-par. Kommer Pop-Sveriges alla medborgare börja stamma fram kärleksförklaringar i stil med ”Du Kan Gå Din Egen Väg”? Det återstå att se. Men en sak är säker: Håkan har lyckats beröra igen.

Men borde jag verkligen sluta en text om Håkan Hellström, på ett så trist och journalist-klyschigt sätt? Nä. För när Håkan sjunger för mig, så blir jag uppsnärjd i det blå, och jag tycker att någon, någonstans, borde ta mig till kärlek. Jag känner aprilhimlens nyfödda sol oavsett om det är vinter eller högsommar, och jag drömmer om att ha en vän med en bil så jag kanske till och med lämnar Sverige, så att jag med säkerhet kan säga ”Jag har varit i alla städer”. I någon stad, kanske det finns någon som till och med vill ha en idiot som jag, och lägger sin hand i min. Oavsett om det är tidigt för mig att drömma såhär, så kommer det alltid vara för sent för vin, och för sent för edelweiss. Det är väl ungefär så här jag säger det: Du är det finaste jag vet, Håkan Hellström.

Emil Moodysson

In 2013, Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , ,
permalink

Bästa Nya Album: Anton Kristiansson – Fred på jorden

15 april, 2013 — Lämna en kommentar

antonkristianssonfredpajordencover

Artist: Anton Kristiansson
Album: Fred på jorden
Etikett: Luxury
Betyg: 8.6 / 10

Anton Kristiansson började sin hiphopkarriär i Göteborgs The Ninjas. De hade en jävligt spretig musiksmak, och lyssnade på allt mellan The Smiths och Metro Arena. När bandet upplöstes fortsatte Anton att experimentera. 2008 publicerade han ett youtube-klipp där han rappade över Broder Daniels självmordsballad ”I’ll Be Gone” — och öste sin hatkärlek och ångest över Göteborg. Hans plats i popflickors hjärtan var säkrad, och 2011 kom ”Du Är Knark” och definierade årets soundtrack för tonårsromantiker. Debutalbumet Och jag gjorde ett försök att bjuda in indiefolket med hiphoparna: indierock, syntmelodier, hiphopbeats och rap direkt från hjärtat på Göteborgska. Nu var han officiellt känd Sverige runt som en genreöverträdare.

Ordet ”genre” är ett trist begrepp. Även om jag skulle bli överlycklig över att t.ex. höra talas om ett ”samba-band” eller en ”hiphopklubb”, är det faktiskt väldigt trist att sätta saker i fack. Redan innan man ens hört musiken, sett filmen eller njutit av konsten, har man redan en föraning om vad som väntar, ribbor som sätts, förväntningar som skapas. Det finns en stor fördel med genrer – det gör det lätt för oss att veta ungefär vad vi får – men för den som söker konstnärligt överväldigande efter att ha tagit del av ett verk, är det nästan bäst att inte veta något alls om det man har framför sig.

Därför är det lite kul att jag faktiskt ska ta mig an att recensera Anton Kristianssons andra platta Fred på jorden. Är inte just recensionen kanske den mest vanligt förekommande typen av förväntningsskapande idag? Möjligt. Jag har under senaste tiden gjort mig ”känd” som hiphoprecensent här på Ge Hit Musiken (även om mitt musikaliska intresse sträcker sig långt längre), men vad jag har här vill jag inte kalla ett hiphopalbum. Visst, Anton Kristiansson rappar. Han rappar väldigt bra. Dock vill jag att den shoegaze-älskande hiphophataren fortsätter läsa, för detta är inte en vanlig bit svensk, nedpitchad hiphop om göttar och sprit.

Fred på jorden är ett riktigt fett album. Precis i början var jag dock inte helt förtjust i Kristianssons röst. Alltför många anknytningar gjordes till tonåriga Stockholmskids som nyss gjort en hiphoplåt om livet som fjortis och sedan slängt upp den på YouTube och Playahead. Som en Stockholmsgrabb född 1993 förstår man troligtvis den liknelsen. Sanningen är dock att Kristiansson är från Göteborg att hans röst växer på en rejält. Efter slutet av plattan vill jag bara höra han fortsätta rappa. Denna röst, ihop med vis lyrik och skönt flow, blir dock rent ljudmässigt guld tillsammans de melodier som ligger i bakgrunden. Anton Kristiansson har nämligen, tillsammans med Luxurys Rasmus Hansén, bjudit in ett riktigt indieband (troligtvis Skansros) att göra bakgrundsarrangemangen, och mötet mellan hiphop och indiepop blir fulländat. Med ekon från såväl Red House Painters, The Smiths, Dungen och New Radicals, blir det en platta som för mina tankar till såpass vitt spridda skurar som Håkan Hellström, Simon Emanuels Om vi överlever sommaren och Markus Krunegård, utan att kännas copycat-aktigt eller kasst i jämförelse. Fred på jorden klarar sig definitivt på sina egna ben.

Liksom Kristiansson skiftar mellan genrer, färdas vi genom både härlig melankolik (”Sen kväll, Kungsladugårdsgatan”) och upplyftande melodier (”Som blommor”, där Timbuktu och framför allt Xenia Kriisin gör ett fantastiskt jobb). Det blir därmed aldrig ett riktigt hardcore koncentrat av en och samma grej. Albumet skiftar sig väldigt mycket, fast utan att kännas ojämn. Det är minst sagt en bedrift som lätt kan hamna i obalans.

Fred på jorden är en platta som nu, i en tid av annalkande vår, kan vara något du både kan kura ihop till längst bak i nattbussen eller köra på högsta volym på stranden. Det är en varierande skiva för varierande dagar, varierande sinnesstämningar och varierande människor. Anton K har sagt att han ville göra en skiva som uttrycker vår generation, ja, ni vet, så som Håkan Hellström eller Broder Daniel eller Hästpojken har gjort för somliga som levt ut sina indietonår under 00-talet. Titta bara på albumomslaget: seapunk, rave, glam, indiepop på en och samma bild – Fred på jorden riktar sig till alla oss som är unga nog att vilja fly, och tillräckligt gamla för att vilja fly tillbaka. Om han har lyckats göra ett generationsdefinierande album beror på hur många som tar till sig musiken, som gör den till en del av sitt liv. Jag tror den har en god chans att göra det, även om den inte kommer att kunna ta död på alla BD-tygkassar i vasaparken.

Vito Gogola

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , , ,
permalink

Bästa Nya Album: Magnus Ekelund & Stålet – Dödskult

10 april, 2013 — 1 kommentar

Magnus Ekelund & Stålet Dödskult

Artist: Magnus Ekelund & Stålet
Album: Dödskult
Etikett: Teg Publishing
Betyg: 9.2

Den här skivans inverkan på mig kan förklaras med några textrader som Magnus Ekelund sjunger:

”Det var inte kärlek, det var en förhäxning och jag föll.”

Magnus Ekelund har varit popguden från norr ett tag nu. Detta är hans tredje album (Det Definitiva Drevet hamnade på plats nummer 3 på vår årslista över den bästa svenska musiken 2012) kompbandet Stålet, ett musikaliskt samarbete som låter så väl sammanhållet att de enskilda beståndsdelarna inte ens kan ses med mikroskop. Ekelunds personliga textstycken kompas av popmelodier och lägger ribban högt för övriga popsverige. Och min teori om att musik låter bäst när den föds ur isolation stöds av den här skivans åtta spår. Om någon har en vetenskaplig avhandling om det här så läser jag den gärna, tills dess lyssnar jag på Ekelunds röst och finner tröst i varenda ord.

Bara de tio första sekundernas melodiösa utspel av ”Svartöstaden” fick min hjärna att gå på högvarv och det går inte att värja sig mot det här. Förhäxning! Lyckan över att ha hittat något som behandlar olyckan.

Inget på skivan är överflödigt, det haltar aldrig och är jämnt hela vägen till slutet då Ekelund tar hjälp av Mattias Alkberg, som sjunger om att ge sig ut i solen. Slutet på knappt en halvtimmes speltidm där spåren avlöser varandra i ett tempo snabbare än en punkskiva på steroider, där den enda pausen sker i och med titelspåret. När det kommer så tar ni fram bookleten och läser med, det är poesi.

Magnus säger att det inte finns något vackert i destruktivitet, att drama i det vardagliga inte har något med passion att göra. Och nu vill han göra upp med den svunna ungdomen, med kylan. ”Ungdomen är vad ungdomen är / Och horisonten skär / I den som vågar längta bort.”

Dödskult ligger på min dator med sitt slukande mörker och gör att det drar in mörka moln bland vårkänslorna. Popmelodierna gör att jag lätt kan skaka av mig det mörka och samtidigt ta in det genom den där platsen i hjärnan som inte kan värja sig mot medryckande melodier. Profeter borde använda popmusik till att framföra sina budskap, de borde ha Magnus Ekelund & Stålet som lärare.

Ljudbilden är en mörk, dystopisk historia någonstans mellan Nina Rochelles ”Mörkertal” och The Raveonettes ”Observator”, om man ska försöka sig på en fingervisning. Som Gotham City utan gatlyktor och en sjukskriven superhjäte. Kompbandet levererar melodier som sätter sig på hjärnan och till detta Magnus röst som är sådär opolerad att varje ord han sjunger låter som att han kunde vara killen som precis gick förbi dig på gatan.

Alla dessa element gör att det känns kvavt och mörkt, men inte helt hopplöst. Någonstans tittar solen: refrängerna, och skivans tema om en uppgörelse och ett avslut. Bland allt mörker så inser man att han går på stigen som leder hem och sprider hopp med sina insikter.

”Igår blev det utgång, rundgång, hemgång / Och i säng / Somnade och drömde en dröm / Ungdomen var över och i slutet av en äng / Var det sista gången kajorna sjöng”

Magnus Ekelund har skapat något upplysande och upplyftande. Ljus i mörkret och mörker i ljuset. Det här albumet betyder mycket för honom. Det betyder mycket för mig och kommer att göra det för många där ute. Till alla som är förlorade och alla som tror att de har flytt demonerna men egentligen aldrig vågat göra upp med dem.

I dessa åtta spår lämnar artisten och människan Magnus Ekelund ut sig till lyssnaren. Att ignorera den insikt som hans 26-åriga hjärta förmedlar i takt till Stålets skickliga komp är ett misstag du kommer att ångra djupt.

Dödskult räcker länge, trots sin korta speltid länge. Den kommer att ligga på min hårddisk och i iPoden, sprida sitt mörker och sina ljusstrimmor. Dess poesi och melodier ger så mycket men lämnar mig längtande efter ännu mer insikter och tröst.

Skivan är kort men stor. Mörkret den förmedlar är stort men livet den hyllar är kort.

Alla behöver vi bearbeta något med jämna mellanrum, alla behöver vi vägledning ibland.

Dödskult kommer att spelas i mina hörlurar tidigt på morgonen, när solen går upp och jag tar den långa vägen hem från efterfesten.

Amar Bajric

In 2013, Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner ,
permalink

Skivrecension: Tyler, The Creator – Wolf

3 april, 2013 — Lämna en kommentar

Tyler The Creator, Wolf

Artist: Tyler, The Creator
Album: Wolf
Betyg: 7.0

Wow. Okej, samla andan, Vito. Wow. Och nu läser ni och tänker, ”Shit, det här albumet måste vara riktigt bra.” Sansa er. Jag ska förklara allt för er, om vad jag känner för den här plattan. Lyckan jag uttrycker nu handlar inte om albumets kvalitet eller hur gåshuden går längs underarmarna så fort jag ser någon ny video av Tyler, The Creator, utan att Tylers album äntligen, äntligen är ute. Personligen är det här min Watch the Throne eller Good Kid, M.A.A.D City. Inte för att dessa album inte är bra, utan för att jag känt en alldeles särskild längtan till Wolf.

Varför? Ser jag inget dåligt i den här killen? Är jag helt förblindad? Borde jag inte märka att hans 15 minuter i rampljuset snart är över? Är inte de kvinnofientliga och homofobiska texterna helt åt skogen? Höjer du inte den här killen till skyarna lite för mycket? Börjar jag inte bli värre än alla hipsters på Pitchfork år 2011, som orgasmerade åt en svart tonåring från LA som slukade en kackerlacka och hängde sig själv i musikvideon till en låt kallad ”Yonkers”? Kanske, till alltihop.

Jag ska inte ljuga. Min fascination för Tyler startade också tack vare den där vidriga videon i svartvitt. Med risk att låta lite blödig, tror jag att en signifikant del utav mig förändrades när jag introducerades till Tyler, The Creator. Anledningen är ganska enkel. Tyler är, liksom mig, en ung kille som tycker om att uttrycka sig själv konstnärligt. Vare sig det är videos, melodier eller bilder, finns där alltid en vilja att skapa och vara kreativ. Med denna märkliga fascination som växer inom mig så fort jag hör Tyler rappa om kattungar och våldtäkt, har det varit en ren fröjd att följa framgångssagan Tyler, The Creator. Vad som började som ett gratis album kallat Bastard av den då 17-årige Tyler, ledde till den stora succén Goblin och nu – två år senare – står vi inför Wolf. Det är inte bara ett tredje album. Det är avslutningen på en trilogi. Givetvis är man intresserad, om man hängt med nästan konstant i två år.

Och då till albumet. Vad är detta för album? Vad är Wolf? Wolf är, i kontrast till sina företrädare, en mer produktionsbaserad och ”skönare” platta. Tyler har fokuserat betydligt mer på slingor, melodier och beats än tidigare. Även om Tylers fäbless för lite halv-B synthar knappast har sinat, råder ingen tvivel om att Tyler från 2008 är ett minne blott. Den allra grövsta, argaste och mest politiskt inkorrekta Tyler har också gått sin väg. Visst finner vi mycket ilska, ”fuck” och ”fag” även på denna platta – något annat hade inte varit Tyler, hur hemskt det än låter – men med det sagt, levererar Tyler faktiskt en ganska ömsint platta. Plötsligt börjar du, läsaren, lyssna på låten ”Thrashwang” och undrar vad sjutton jag pratar om. Förstå mig rätt. Med Tyler och Odd Future är ”lugnt och stillsamt” fortfarande ganska anstötande och hårt i den riktiga världen. Vad jag däremot menar är att vi i Wolf möter en betydligt mer personlig, mjuk och känslig Tyler. Jag kan nämna ett exempel. Den Tyler vi mötte i Bastard var en kille som sade att han skulle kunna skjuta sin frånvarande far, så mycket som han hatade honom. Låten ”Answer” i Wolf är också fullkomligt dränkt i glåpord mot Tylers far, men denna gång omsvept i en refräng som erkänner – för både sig själv, sin far och resten av omvärlden – att Tyler faktiskt allra mest bara vill få ett svar från den far som aldrig var där. Bastard, Goblin och Wolf blir därför tillsammans en intressant karaktärsstudie över karikatyren Tyler, The Creator. En tredelad, psykologisk granskning, såsom Tyler faktiskt utformat dessa album.

Så när nu den blödiga Freud-biten är klar, hur är då albumet rent konkret? Det är ojämnt. Jag skulle nog kunna säga att det är hans mest ojämna album hittills. Det är ett bra album, men eftersom den just har dessa ömsinta tendenserna, hade jag faktiskt önskat att Tyler framhävt dessa ännu mer. Eftersom de jazziga ackorden och melodierna sitter så fint, är det i mitt tycke faktiskt lite synd att låta tid gå på låtar som just ”Thrashwang”. Eftersom Tyler tidigare berättat att plattan skulle varit mer produktionsbaserad, hade jag hoppats på något ännu mer åt produktionshållet. Fortfarande består mycket av produktionen av synthar som stulna från FL Studio och styltiga beats. Dessa har absolut en charm, men jag hade velat se att Tyler tryckt på ännu mer med det där vackra han bringar fram i ”IFHY”, ”PartyIsntOver”, ”Bimmer”, ”Treehome95″ och favoriten och ovan nämnda ”Answer”. När mycket plats fortfarande ges åt hetsig rap, förlorar tyvärr albumet på det i sin helhet. Låtarna blir bra separat, men i sitt upplägg på Wolf blir det lite som en berg-och-dal-bana. Vilket har en poäng, konstigt nog, när vi snackar om Tyler, The Creator.

Summa summarum är Wolf ett mycket härligt album. Folk som inte förstår hans kändisskap får här bitvis en idé om hur talangfull han faktiskt är. Stora fans (d.v.s. utöver de s.k. ”Yonkers”-fansena) tycker oavsett att ett nytt album från Tyler är super. Personligen är Wolf ett typiskt Tyler, The Creator-album – bipolärt. Det är mycket glädje, mycket depression, mycket kärlek, mycket hat, mycket skrik, mycket lugn. Lite som Tyler faktiskt verkar vara som person. Oavsett hur min recension ser ut eller vad den nu får för ”betyg”, ser jag nu såhär i slutändan att jag kanske är som allra mest nöjd om Tyler avslutar sin albumtrilogi som han vill. Inte som jag, alla hans fans, hans mamma, hans försvunne pappa eller någon annan vill. Med nu officiellt tre album på nacken, är Tyler, The Creator fortfarande en kille som står på sina egna ben och följer sin egen lagbok. Många andra hade tappat bort sig själva långt innan. När jag lyssnar på Wolf, vet jag att jag lyssnar på Tyler. Inte på någon bossig producent, något skivbolag eller någon manager. Det är Tyler jag hör. Och det är egentligen allt jag behöver.

Vito Gogola

 

In Album, Recensioner , , ,
permalink

Bästa Nya Album: The Knife – Shaking The Habitual

28 mars, 2013 — 3 kommentarer

Shaking The Habitual

Band: The Knife
Album: Shaking The Habitual
Etikett: Rabid Records
Release: 8:e april 2013
Betyg: 9.6 / 10

Varje gång jag hör The Knife öppnar sig en annan dimension, världen blir skruvad som i en skrattspegel, skum, förvrängd, främmande — men framförallt spännande igen, ny. Det är musik från en bortomvärld gjord på ingredienser från denna jordsliga existens. Skär med fickkniv i luften, någonting märkligt faller ur, som känslan av dejavu, som svindeln över att existera. Från ”N.Y Hotel” — en brusten pojke, ett brustet hjärta, adriatiska havsstränder, stormar, solnedgång, kärlekslängtan, till ”We Share Our Mothers Health”, hat, ilska, paranoia, rädsla och ganjapsykoser. I am Darth Vader.

På Shaking The Habitual tolkar The Knife det senaste, hetaste inom klubbvärlden, nybrutalistisk brittisk warehousetechno, basmusik, tribalrytmer, sönderfrätta och frätande beats: känslolöshet, illvillighet, terror. Afrobeatgalenskaperna på ”Without You My Life Would Be Boring”, dissonanta flöjter, Karins giftiga vokaler, och polyrytmer, och trolltechnon på ”Stay Out Here” hade lika gärna kunnat komma ifrån NonPlus records, Hessle Audio, Hemlock Recordings istället för duons egna skivetikett Rabid Records.

How at 5am that warehouse beat is coming up like sour steam.

Shaking The Habitual är en misshandlad DJ-platta: långa låtar (de flesta omkring 10 minuer) med breaks för mixövergångar. Skräckestetisk ambient musik utgör inderludier (Mark Pytlik kallar deras musik ”haunted house” i sin recension av Silent Shout, på pitchfork): ”A Cherry On Top” är en västerländsk raga som hade kunnat platsa på en annan oförväntad yttring i pophistorien, Nicos gotiska John Cale-producerade konstmusikalbum, The Frozen Borderline. Och på ”Other Dreams Waiting To Be Realized” får vi ett genuint soundtrack till en icke-existerande skräckfilm, 19 minuter av atmosfäriska oljud.

Ja, The Knife har under tretton år lyckats behålla sin mystik, och deras ”konstigheter” har aldrig, aldrig tett sig konstlade. Detta trots att de ständigt sökt nya vägar till självförverkligande. Shaking The Habitual är ett mästerverk till album inom 2012s största trend för rejvofiler: lo-fi. Den spontanitet (”jam techno”) som man kan spåra hos analogrunkare på den amerikanska etiketten L.I.E.S fullbordas i Olof Dreijers råvilda produktion, det är som att dessa garderobsexperiment i techno bara väntade på Karins röst: DIY, kassettbandsmystik, rostiga synthar, brustna trummaskiner. Helhetsverkan är ett överväldigande heligt skrän, och ett saligt skri, ur en virvel av helvetisk kontrapunkt. Åter igen tar duon fram det obskyra, underjordiska, i oss och i musikvärlden. Men nu råkar det vara något som är fullständigt naturligt för ett av våra käraste, och märkligaste popband — nämligen musik som spottar galla.

Det är en naturlig progression för ett band som inträdde poparenan med ett av de mörkaste, mest groteska album inom den elektroniska dansmusikens historia, det lasertajta Silent Shout. Men det rena mörker som filtrerats genom den skickliga, polerade produktionen har här blivit djungelbeats ur djupet av ditt primala maskindjurhjärta. De har också därmed lämnat det kommersiella poprampljuset (”Heartbeats”, ”One Hit”) för gott: man kan se Shaking The Habitual som ett nytt avantgardistiskt manifest, i musik. Och inte bara i musik. Såhär beskriver de albumet i sitt pressmeddelande, som en parodi på alla modernismens manifest:

At least there’s one thing we stand behind.
There’s still an ecosystem right? And here’s this sound system.
We dusted it off. Electronic is just one place in the body. We went temporarily acoustic.
We made our own instruments. We took an old bedspring, a microphone and:
“Stay out here…”
Now we’re bending our voices to sound like Emily R., who recorded the track on her cellphone speaker.

No habits!
There are other ways to do things.

På så vis placerar sig duon slutgiltigt bland andra världsfrånvända, kulturkritiska band ur rockhistorien: Warp-records abstrakta elektronica, Black Dog, Autechre möter industriell dadamusik, Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle. Det vill säga, musikhistoriskt är det inget nytt under solen, om man tittar på de individuella beståndsdelarna i ett helhetsperspektiv. Men för The Knife är det ett steg in i outforskade territorium. Och till skillnad från dessa surintellektuellt experimentella band sker denna upptäcksfärd ej i det medvetet dolda, som ett demonstrativt oväsen vid sidan av, utan som exempelvis aktuella Crystal Castles, direkt i rampljuset. Protesten mot vetenskap, kommersialism, orättvisor, maktstrukturer sker där alla kan höra det. De dekonstruerar inifrån. Fast är det här pop?

Singlarna som hittills släppts har mer eller mindre vänt ryggen till popsensibiliteten på de föregående tre plattorna: den könsrollsifrågasättande ”A tooth for an eye” är det närmaste vi kommer en renodlad poplåt på albumet, och ”Full Of Fire” är en fragdaspottande drake. Den kalla, dystopiska värld som återspeglas i Fever Rays debutalbum har börjat koka vansinnigt.

Men steel drum-kaskaderna, de tunga basgångarna och de skruvade wonktonk-melodierna är fortfarande kvar: hårdhänt, hypnotisk, förlösande musik för ett jordehuvud. Men på Shaking The Habitual får vi ett The Knife som experimenterar med sin egen självbild, och överträder alla gränser som utstakades på Silent Shout. Och regelbrotten mot den egna estetiken resulterar i ett stort konstverk. Shaking The Habitual är lika mycket konstmusik som Det Stora Frågetecknet från 2010: The Knife-OPERAN (???) Tommorow, In A Year.

Allt detta ger ett helhetsresultat med oändlig återspelbarhet, en evighet av upptäckter för den oändlgt nyfikne. Under 12 års tid har den maskbärande duon lyckats behålla sina masker. Shaking The Habitual är ett Stort Frågetecken som med all sannolikhet inte kommer kunna få ett svar: men man kommer aldrig att sluta fråga.

Bojan Buntic

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , , , ,
permalink

Bästa Nya Album: The Mary Onettes – Hit The Waves

20 mars, 2013 — Lämna en kommentar

Print

Band: The Mary Onettes
Album: Hit The Waves
Etikett: Labrador Records
Betyg: 9.0 / 10

Första gången jag lyssnar på The Mary Onettes nya skiva står jag på en busshållplats. Klockan är 14.40 och om 20 minuter så ska jag befinna mig på läkarbesök. Jag har bråttom till ett viktigt ärende, det är kallt utomhus, och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur tiden bara rinner iväg, i takt med att chansen för mig att komma i tid bara minskar, och minskar. Mina fingrar, som minst sagt är frusna och stela, fumlar runt i samtliga fickor på jakt efter min mobiltelefon. Jag lyckas efter en kort stund hitta mobilen, och plockar genast upp den. Sprickan i skärmen ler hånfullt mot mig, och det obehag jag tidigare bara varit medveten om, kryper nu under skinnet på mig. Jag kopplar in mina hörlurar. Klockan är nu 14.45. Jag startar spotify-applikationen och hamrar fingrarna mot skärmen för att bilda tre ord: ”Hit The Waves”.

”Intro” startar, och jag inser att det här nog var det sämsta möjliga tillfälle att skaffa sig ett första intryck av skivan. Men plötsligt så händer det något i omgivningen, och inuti mig. Det är precis som om jag hamnat på en frisörsalong och någon tvättar mitt hår, med precis lagom varmt vatten. Tiden rinner iväg men jag bryr mig inte lika mycket. Jag är omringad av viskande melodier, barnskratt, och silkeslena ljudväggar, uppbyggda av synthesizers.

Trots att busshållplatsen blir mildare, och kanske till och med någonting jag står ut med, trots den tidigare dominerande stressen, så befinner jag mig fortfarande utomhus. Ljudbilden på skivan överlag ger en stark känsla av att vara utomhus, men det är väldigt svårt att definiera var man befinner sig, eller vilken årstid det är. Intro flyter vidare in i ”Evil Coast”, och jag är mot alla möjliga odds fortfarande lugn. Gitarrslingorna i ”Evil Coast” är fantastiska, trots att sådana gitarrslingor är lite av The Cure, och Porl Thompsons trademark-sound.

Nästa låt är titelspåret. Det påminner mig med hjälp av sin semi-intensiva synth-melodi att klockan är 14.52 och min buss har fortfarande inte kommit. Men så fort Philip Ekströms viskande melodier återigen strömmar in i öronen på mig, och på sätt och vis hela kroppen, så lyckas jag plocka upp en bit av det där underbara lugnet igen. Men det varar inte länge.

”Hit The Waves” är, som sagt, fantastisk och är väldigt bekväm att lyssna på. Men när låt nummer fyra, ”Years”, kickar igång med sitt klinkiga piano-intro á la ”Six Different Ways” av The Cure så kollar jag klockan igen, och nu är klockan 14.57. Lyckligtvis kommer bussen precis då, och Years framstår istället som den dominanta poplåten den är. The Mary Onettes tar hand om lyssnaren, ljudbilden är som att bli behandlad av mjuka händer. ”Years” har till exempel ett dominant trumkomp, men med hjälp av gitarrslingor som svävar genom ljudbilden och de silkeslena ljudväggarna, så blir den dominanta biten aldrig för dominant eller för hård.

När jag äntligen, kommer fram till läkarbesöket i fråga måste jag självklart plocka av hörlurarna, pausa skivan och göra det jag ska göra. Det smärtar att pausa den här skivan. Omvärlden trillar in genom farstun och jag inser att jag fortfarande befinner mig i samma gamla Malmö, och under samma gamla tidspress. På grund av detta så gör jag mitt yttersta för att skynda på besöket, så att jag kan börja lyssna igen. Jag tror inte jag lyckades, men det kan mycket väl vara så att hur lång väntan på nästa låt än hade varit så hade det varit jobbigt.

Jag sätter på mig hörlurarna och låter det minst sagt svajiga öppningsackordet i ”Blues” säga adjö till läkaren, och sjukhuset. Passande nog så är Blues också en poplåt av det dominanta laget, och den passar perfekt att lyssna på när jag promenerar till bussen hem. I ”Blues” så kan jag däremot inte låta bli att störa mig på hur mycket Philip Ekström påminner mig om Robert Smith. Hit The Waves påminner mig i allmänhet om The Cure, men för det mesta så stör det mig inte. Kanske just för att allting är så väl utarbetat, och på många sätt unikt, för den tid vi befinner oss i. Den här skivan gör märkliga saker med en, och jag tror verkligen inte att någon annan kommer uppfatta den som jag gjort. The Mary Onettes har lyft upp mig flera hundra meter i luften, och låtit mig falla, men på något vis så landar jag alltid mjukt, utan skador.

Emil Moodysson

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken , ,
permalink

Skivrecension: Tyred Eyes – Ghost EP

13 mars, 2013 — Lämna en kommentar

Tyred Eyes GHOST EP

Band: Tyred Eyes
Album: Ghost EP
Etikett: Gaphals
Betyg: 6.3 / 10

Okej, ursäkta, men jag får väl erkänna då- jag har inte hört Tyred Eyes tidigare. Så när jag först satte på Ghost EP så hade jag verkligen inga förväntningar alls. Det kan också förklara det faktum att när första låten startar likt ett pistolskott, möjligtvis som en referens (eller inte, men man får lov att drömma) till sin titel, får mig att uppfatta Tyred Eyes som något slags trallvänligt punkband. Men efter cirka 40 sekunder så introduceras en mjuk gitarrmelodi och jag inser att nej, det här är ”någon slags indie-rock”.

Det är faktiskt just så mina första intryck fria från punkmisstolkningar av Tyred Eyes EP lyder. Någon slags indie-rock. Inte mycket nytt, men inget som känns baksträvande och på tok för klyschigt heller. Bandet har visserligen två sångare (nästan, bara en är ackrediterad lead-sångare/sångerska) och skänker sig själva en drös med bonuspoäng med den kvalitén, men i det stora hela så känns Tyred Eyes släpp ganska tråkigt. Ingenting är tillräckligt stort, och dramatiskt: Ghost EP är en fruktansvärt neutral samling låtar. Texterna levereras inte speciellt bra och flyter för det mesta in i denna gråa indie-klump, oavsett hur raspig sångerskans röst än lyckas bli när hon sjunger dem.

Ghost EP kan liknas vid hur ens hår ser ut, när man precis klippt sig. Skivan låter bra och Tyred Eyes har lyckats med indierock-konceptet, men går man in i detalj så känns det kanske lite för lyckat. Lite opersonligt och uttjatat. Det framstår som tillgjort, precis som en nyklippt frisyr bara får personen som klippt sig att utstråla ”JAG HAR KLIPPT MIG NYLIGEN OCH VISADE EN BILD PÅ DENNA FRISYREN FÖR FRISÖREN TITTA PÅ MIG”.

Men hör och häpna! Det finns några BRA saker med EP:n också. Tonen på gitarrspåren är mångsidig (till skillnad från ep:n i sig..), och ligger i balans med övriga instrument. De har även ett bra samspel melodiskt, vilket jag ofta saknar i sådan här musik. Det är imponerande av dem att tillföra något udda inom genren på en annars så genretypisk skiva. Så Ghost EP blir trots allt godkänd. Men mer än så blir den absolut inte, tyvärr. På nästa släpp av Tyred Eyes hoppas jag på mer imperfektion, bättre leverans av textraderna och lite mer personlighet. Men om ni är passionerade fans av till exempel Kaiser Chiefs, eller The Hives så är Tyred Eyes nya EP faktiskt värd några lyssningar. Jag menar, den är ju trots allt under 10 minuter lång.

Emil Moodysson

In Album, Recensioner , ,
permalink

Bästa Nya Album: Dorena – Nuet

12 mars, 2013 — Lämna en kommentar

DORENA NUET

Band: Dorena
Album: Nuet
Etikett: Deep Elm Records
Betyg: 8.7 / 10

I tider när det organiska slåss mot det elektroniska, när syntarna står mot gitarrerna. När folkrockare delar headlineposition med housedj:s och vi som uppskattar båda klämts in i ett hörn, en omöjlig valposition. Det är då man behöver ett ljud som skär rakt igenom allt, något som vågar bryta med det förutbestämda. Något som inte slaviskt följer de konservativa gitarrhyllarna eller de inskränkta datorinstrumentalisterna.

Jag har alltid levt i uppfattningen att det finns en estetisk sanning. Det finns något som i sin natur är estetiskt bra. Det kan vara det jag närmar mig när jag får  OCh träda in i ett ljudlandskap, större och vackrare än det man under månader matats med. Det hände när jag hörde Sigur Rós fullständigt magiska alster ”Varúð”. Det hände när jag 2007 hörde The Nationals Boxer för första gången. Ögonblick som sker mycket sällan, men de lyckas slå ut allt annat. De tänder upp ljus man aldrig har sett, visar upp färger som man inte trodde fanns.

Jag själv är numera sparsam med mina ord på den här bloggen. Just för att jag inte upplever att det är mycket som faktiskt lyckas bryta de tjocka molnen som lagt sig över Göteborgs musikaliska himmel. Det finns få nya verk som är i närheten av den estetiska perfektion jag letar efter och då gör mina kära medarbetare till skribenter ett fantastiskt mycket bättre jobb än jag klarar av. De undersöker alla gråa moln med sina musikaliska radar.

För ett tag sedan så kom några okända låtar av Immanu El upp på Spotify. Det mesta var redan tidigare släppta låtar, men mellan låtarna så fanns riktigt gamla inspelningar insprängda. Jag frågade vad det var för något och fick reda på att det var deras absolut första demo. Men innan demon försvunnit (tydligen var det något fan som lagt upp den, utan någon som helst tillåtelse) så hade tangenterna börjat hamra, sida upp och sida ner. För det var exakt det där ljudlandskapet jag behövde. Det stora, mäktiga och kanske framförallt brutalt ärliga. Här fanns allting, som det fortfarande gör i Immanu Els musik.

Förra året kom det några album som lyckades måla lika vackra landskap. Några som var fullständigt geniala: Hammock – Depature Songs och Caspian – Waking Season. Men utöver det var det relativt dött. Nog för att The Antlers, Radical Face och Crystal Castles var oerhört nära att få fulla poäng så var det bara uppehåll på den annars så mörka himlen. 2013, jag välkomnar dig med öppna armar och är mycket nyfiken över vad du har att komma med. Du inleder dig själv bra med Ólafur Arnalds – For Now I Am Winter och nu Dorena – Nuet.

Dorena har länge varit bland göteborgs mest intressanta band. Det finns få akter i den här staden som gång på gång lyckas bevisa sin genialitet, sin mångsidighet och sitt imponerande musikaliska helhetstänk så som Dorena gör. Jag har varit på i stort sett varenda spelning de någonsin gjort i Göteborg, suttit och väntat framför datorn inför varje släpp, varje hint om en ny låt. Men inte för att de fortsätter med exakt det de alltid har gjort, utan för att de vågar pröva nya vägar. Trots att deras första album Holofon var bland de album som visade mig vägen in i postrockens värld, så tror jag sällan att det varit intressant på det sättet som Nuet är idag.

Här leker Dorena mer, blandar sina synthaktiga gitarrer med hårda distar. Ibland, som tex under ”Young Hearts Of Summer” är det riktigt dansant. Men samtidigt som det är lekfullt så lyckas Dorena komplettera det med en finkänslighet. Under låten ”Dandelion” får frontmannen Kims röst sitt utrymme, och likt Sigur Ros är det inte texten i sig som är viktig utan känslan som ligger bakom. Det är inte många ord innan den synthiga gitarren tar över, men de där få orden är stora. De tränger sig förbi de yttre lagren av personligheten, förbi mina känslomässiga väktare, in i hjärnbalken och föder ett hopp. Ett hopp om att det här kanske kan skingra de moln som lagts sig över Göteborgs förtillfället urtråkiga musikaliska himmel.

Nej, det är inte det bästa som har kommit i år, men det är unikt. Ge Hit Musiken tenderar enligt mig att ge väldigt höga betyg, till väldigt mycket. Men jag vill verkligen betona det faktumet att om du är trött på malande housedängor, nostalgiska 70-tals romantiker, tråkigt mättad ambient techno, unga folkrockare eller någon ”käftsmäll” av göteborgspop, så ta för dig. Dorena är här i nuet.

Zeth Isaksson

 

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken , , , ,
permalink

Bästa Nya Album: Hästpojken – En Magisk Tanke

12 mars, 2013 — 2 kommentarer

EN MAGISK TANKE HÄSTPOJKEN

Band: Hästpojken
Album: En magisk tanke
Etikett: EMI
Betyg: 9.0

Sedan debuten Caligula har Hästpojken gått från skräpkultur till finkultur. Från skrikiga, omogna män till livsgrubblande poeter. Från texter som lämnar lyssnaren med ett frågetecken till vackra, melankoliska meningar ackompanjerade av vackra popmelodier som man känner igen sig i. Missförstå mig inte, debuten och andragivet Från där jag ropar hade sin charm men med tredje fullängdaren sluter Hästpojken cirkeln och visar att allt, förutom livet, blir bättre med åren och att de definitivt inte förlitar sig på turen. Det här är en del av den nya popvågen, där Broder Daniel slutade och den nya depressionsvågen ifrån Göteborg utvecklades. Vuxna människor som med riktig livserfarenhet inte bara sjunger om förhoppningar och skolgårdshångel utan om livet från den mörka sidan, den man upptäcker när man levt ett tag.

Hästpojkens personliga uttryckssätt, låttexterna och de trallvänliga melodierna, gör En magisk tanke en skiva till en storartad skiva. Första singeln ”Samma himlar” visade hur mycket känsla för melodi och text bandet besitter: en sån där melodi som sätter sig direkt och en ärlig text som penetrerar in i hjärtats djup, och bosätter sig där. Men sprider både glädje och obehag. Martins Elissons röst, som verkar vara dömd till att låta pubertal livet igenom, och hans sätt att uttala ”purgatory” på råsvengelska charmar sig in i mina öron, och slutligen in till den där platsen i hjärtat. ”Och fanns det pengar fanns det en fylla / Och vi satt på ditt rum / Sjöng I got nothing for you / Och inga ord och tankar om krav och så / Nej, ingenting kom in i våran drog” När han trycker ur sig ”Jag hoppas att du aldrig glömmer” så spelas min min tid som ung vuxen upp framför mig med alla glädjestunder, tårar, fyllor, förhoppningar och besvikelser. Det gör ont och det vackra med att känna igen sig i musiken gör sig påmint på det finaste sättet.

”Sommarvin” är soundtracket till sommarens kvällar på balkongen, när nostalgin och alkoholen flödar och knarket intas. En enkel popmelodi med budskap, om att söka tröst i de små stunderna av lycka. ”Hur många kvällar har vi inte suttit här / Och tyckt att ingenting slår att få känna så där / Som just ikväll / En helt vanlig sommarkväll.”

Magin sitter i att musiken på ett brutalt ärligt sätt berättar om det hopplöst svarta inom oss alla, men ändå tröstar. Det är ungdomlig längtan som blivit nedsvärtad av vuxenlivets besvikelser. Det trycker hårt mot bröstet och när hopplösheten känns som ett hål man försvinner ner i så infinner sig en tröstande känsla i sångerna. Alla söker vi efter lyckan och kärleken, alla har vi drömmar som aldrig gick i uppfyllelse.

En magisk tanke är skivan för oss som rivit ner planscherna i det hormonunkna pubertetsrummet, gett oss ut i livet och insett att det aldrig kommer att bli allt man drömt om. När man kastas ut i den dystra verkligheten och inte har något eller någon att klamra sig fast vid, när ingenting varar för evigt och vi inser att vi inte kan lura oss själva längre. Den är min generations röst och tröst. Vi som aldrig riktigt lyfte från marken.

”Cruisers” smutsiga rock ‘n’ roll och Broder Daniel-cynism är ett bevis på att Göteborgspopen fortfarande är som bäst när den är mörk: ”Och kärleken dör, som allt annat i vår värld.”

Nio ångesturladdningar och nio lisande melodier senare avslutas skivan med ”Noll igen”. Nio små under, nio bevis på att Hästpojken mognat som ett fint vin och släppt sin bästa skiva hittills: ”Dagar blir till år / Men läker inga sår ändå / Håll dig till dig själv / I denna kalla värld.”

Det är en konstform att få mörkret att vara höftsvängande vackert och lätt att ta in. En magisk tanke slukar in dig i det svarta innan du ens fattat det. Den är fylld av tårar och samtidigt en tröstande kram. För alla oss som trodde att vägen in i vuxenlivet skulle vara rak, för oss drömmare som livet format till bittra skuggor av oss själva. För oss som gråter när vi tänker tillbaka och dricker tills vi känner oss unga igen, vi som faktiskt trodde på lögnen om att vara evigt unga. Tack, Hästpojken. Tack för alla inblickar, tillbakablickar och tröstande ord. Ni anar inte hur mycket värme ni sprider.

”Jag letar igenom de saker som jag aldrig förstår / Och där står en liten man och säger världen blir min om bara sångerna slår / Sen ridå.”

Och tårögda applåder från mig!

Amar Bajric

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , , , ,
permalink

Skivrecension: MF/MB/ – Colossus

7 mars, 2013 — 2 kommentarer

COLOSSUS MFMB

Band: MF/MB/
Album: Colossus
Etikett: Adrian Recordings
Betyg: 8.4 / 10

Pojkar och flickor, julen kom tidigt i år och till allas vår glädje kan jag meddela att klapparna är hårda. Vi fick en försmak förra året med Colossus Premixed och nu kommer plattan som får mig att längta till festivalsommaren och en livespelning med MF/MB/.

Bandet har turnerat med The Sounds och spelat på Roskilde innan de ens hade ett skivsläpp. Sedan kom debutalbumet Folded och de sex bandmedlemmarna blev Malmöscenens starkast lysande stjärnor. Deras andra fullängdare Colossus är producerad av Mathias Oldén som bl.a. jobbat med The Hives och Radio Dept. och mixad av Magnus Lindberg som jobbat med Refused och Deportees. Bara med denna information väcks nyfikenheten till liv och man undrar hur detta album låter?

”Unto Death” sparkar in mig i skivans lilla värld med stora ljud. Stora, bombastiska spår uppbyggda av instrumental perfektionism och texter som framförs med både huvudet och hjärtat. Och så sångerskan Christines röst som dyker upp ibland, som en kontrast till allt det hårda. Välkommen till den nya världen, här finns det gott om välljudande uppkäftighet som kryper in genom huden!

Jag inser med ett leende på läpparna att det här kommer att räcka ett långt tag, det blir inte bara en snabb flört med något nytt och upphetsande. Jag kan prata mig varm om bandets musik, om kombinationen av hårda gitarrer och mjuka syntar och om trummisen som låter som en trummaskin. Men hursomhelst så låter inget av detta särskilt upphetsande, ”Colossus” är en skiva som ska lyssnas på. Ofta och på repeat. Höj volymen och ta in allt det hårda, mjuka och hela skalan mittemellan.

Det här är inget typiskt 2013-släpp: inga hipsters med androgyna röster, ingen lättsam pop med skånska röster, inga gitarrsolon som håller på i en evighet och inget från hemmaknåparens Garageband. Det här är skrivet, producerat och framfört med stor skicklighet. Och det låter som att ingen av de nämnda stegen var särskilt svåra, som att bandet bara drack några öl och gjorde en grym skiva.

”Cocktail Kid” skulle kunna vara något livespår från Nirvana och ”You Were The Last One To Do Such A Thing” skulle kunna vara ett bonusspår på en skiva med The Killers.

Det här är alltså en variationsrik skiva som ändå aldrig känns ojämn, snarare tidlös. Det är en resa genom texter och lockande musik. Ibland går det snabbt och ibland så kryper man försiktigt fram men man färdas alltid genom ett spännande musiklandskap.

”Casualties” dryper av lena syntar och hårda gitarrer. Mjukglass med hårt strössel, så hårt att du förstör tänderna. Men också så beroendeframkallande att du struntar i mammas varningar. Lyssna på duetten med mansrösten och den sexiga kvinnorösten i ”Casualties”. Skitiga undergroundklubbar, billig öl och musik i världsklass. När avdankade så kallade rockstjärnor dricker för att lugna skakningarna som orsakas av rädslan för den nya vågen och samtidigt påstår att rocken är död har de fel. När de snackar om evighetslånga gitarrsolon och inte längre har orken att trasha ett hotellrum så trashar MF/MB/ det enbart med sin uppkäftiga attityd. ”Colossus” är ett långfinger åt det gamla, en frisk fläkt i en värld där allt börjar smälta ihop, ett tecken på att rockmusiken ständigt utvecklas!

Amar Bajric

In Album, Recensioner , , ,
permalink