Arkiv för Bästa Nya Albumet

Bästa Nya Album: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

16 april, 2013 — 5 kommentarer

Håkan Hellström Det Kommer Aldrig Va Över För Mig

Artist: Håkan Hellström
Album: Det kommer aldrig va över för mig
Etikett: Universal Music Sweden
Betyg: 9.3 / 10

Gavin Watsons fotografier visar ofta en värld där ”den gråa vardagen” lyses upp som från ovan. Håkan Hellström har valt ut ett foto på två barn som kysser varandra, ur Watsons album Skins, som omslag till det nya albumet. Det passar perfekt. För Göteborgs popprins har genom hela sin katalog lyst upp vår vardag, våra förälskelser, krossade hjärtan, och våra stackars fyllehuven genom Göteborgsregnet, och gjort våra små liv till något gudomligt stort. Varifrån kommer detta ljus? Från en liten pojke med glasögon som vandrade bort i drömmar i rikemanskvarter och levde ut dem i alter egon och fantasier. Och fortfarande är gränsen mellan fiktion och verklighet dragen i konturerna av pophistorien. Vem som helst kan bli Sinatra, det bevisade den 39årige romantikern när han stod på en scen på Way Out West och fick igång ett hav av folk, och förbryllade Pitchfork.coms recensenter:

”The wave of rapture that comes over the crowd during Hellström’s set is sort of like the reception Jay-Z gets in New York, only somehow more so. In the crowd, one guy near me tells me that if Sweden had to pick a new national anthem, they’d pick one of Hellström’s songs. Another guy tries to convince me to hoist him up on my shoulders, then expresses total bewilderment when I tell him I’ve never heard of Hellström. ”This is like the Swedish Johnny Cash,” he tells me.”

De kunde inte begripa att Håkan är vår Sinatra, inte bara Göteborgs utan hela Sveriges. Och ännu en gång förtrollar han hela Göteborg, och den nya armén som träder ut från Schillerska gymnasiet. Han gör oss popnördar unga igen med nya texter att leva ut våra något äldre kroppar i.

Och alla popnördar har sitt eget universum. För vissa är det långt ifrån deras egen tid: 60-talet för människor uppväxta på 90-talet, eller 80-talet för den nya 00-generationen. Det handlar om att hitta sig själv (eller fly ifrån sig själv). När man inte vet vem man är får man, likt Dylan, uppfinna sig själv. Det finns ledtrådar till Håkan Hellströms tillflyktsorter i varje liten detalj av hans musik: och genom dessa leds man in i en magisk värld byggd på material ifrån pophistoriens mest romantiska låtar. Det ni kallar för stöldgods kallar jag för drömstoft, saker som våra vackraste visioner är byggda av, broar till våra himmelriken; det ni kallar plagiat kallar jag historiens massiva ekon emot era själar, de dödas tröst till de levande, en väv av röster ifrån Sapfos klippa till protesfabrikens stängsel, från antika Greklands auditorium till Jazzhusets rökrum. Det finns inget mäktigare än att höra musik genom musik, det nya genom det gamla: effekten blir kraftigare för varje generation. Och till slut kanske allt samlas, alla toner, harmonier och ord, i ett enda stort amen. I ljudet av en bilcrash.

Så stort äre. Och som vanligt försöker jag säga något alldeles för stort.

”Gammalt jävla skit”, säger en gammal man, troligtvis en snickare som är upprörd över kvaliten av sitt hantverk eller sina redskap, i början på skivans bästa spår ”Det tog så lång tid att bli ung” — och det är byggmaterialet till nya Det kommer aldrig va över för mig, och vad skivan handlar om. Livet i retrospekt. Gammalt jävla skit. Saker som är sönder. Och en äldre Håkan som försöker reperera det, utan någon som helst bitterhet. Och i Håkans snickarbod finns allt ifrån Elvis ”Suspicious Minds” till nytt skit, så att säga. Och till sin hjälp i produktionen har han tagit storheter som Johan Forsman Löwenström, Björn Olsson och Måns Lundberg. Och de visar ett riktigt mästerspel.

Albumet inleds med ett vackert folkmusiksintro, ”Peace N Luv”: stråkar från en svunnen tid som ler med Håkans kärlek för folkvisan, som det finns spår av genom resten av albumet. Titelspåret ”Det kommer aldrig va över för mig” dunkar sedan igång med full fart, som en orkan med 110% punkungdomsenergi, och sätter definitivt temat för det kommande. Det är dags att ta itu med det förflutna: sextonåriga Håkan, tjugofyraåringen som slog igenom — och så en äldre Håkan med en blick fylld med sex albums erfarenhet, som blickar tillbaka och visar nya sidor av sig själv: En pojke som kan sätta eld med ord, och som faktiskt krossar hjärtan.

Efter detta — som är någon av de få, få gånger vi närmar oss ett aggressionsutbrott i Hellströms musik — får lilla, lilla Håkan, som flickorna trampade över och såg igenom, stå i rampljuset, tillsammans med en kör av kvinnoröster. Om Roger Daltrey gjorde s-s-s-stammande coolt med The Whos ”My Generation” — och ett uttryck för just en g-g-ggeneration — har Hellström återfört det till sitt rätta element i ”Du kan gå din egen väg”, skakigheten framför branten som är ett j-a-a-ag-gg älskar dig. Fastän skådespelet misslyckas lyser den fina intentionen igenom och kärleksförklaringens ömsinthet bevaras och berör.

Resten av skivan tar oss igenom ljudvärlden vi blev inbjudna till med Två steg från Paradise, och genom de tre första singlarna: typ sedvanlig Håkan-rock’ n’ roll, fast nu med mer 80tals-stuk — ja, ni lär höra en hel del gated drums och till och med blinkningar till vuxenrockens vuxnaste Fleetwood Mac – vi får också plötslig oförklarlig syntpop med ”Pistol”, hjärtblottande besök i sextiotalet, en gigantisk popsymfoni om stunden då lyktorna tänds, eller om att bli fri till slut, med elgitarrsolos, saxofonsolos, och hela köret, och så klart, Björn Olssons tolkning av den svenska folkvisan.

Håkan har blivit en sån där, ni vet, medelålders man som sjunger om sina känslor. På den Lou Reed-alluderande ”Street Hustle” går både basen och Håkans röst djupt, djupare än någonsin förr, och vi är hemma i den bästa rockmusiken under 60-talet. Och låten är inte bara ett jävla mästerverk i sval luft, solsken, utan här når herr Hellström en ny nivå som textförfattare, och det märks att det inte längre är riktat till tonåringar med kärleksproblem, utan till oss som växt upp med hans musik. Bara läs de här versraderna, som ackompanjeras av en fjompig cello, för guds skull:

Gick in överallt på falsk-id.
På ditt stod Kerouc,
På mitt Morrissey.
Ta min oskuld,
Mellan gravstenar; (allusion till The Smiths ”Cemetary Gates”)
jag är inte längre ung
och duvorna på grenar,
skiter ner på oss båda
tycker så mycket om dig
tycker så mycket om dig

Jag är i en högstämd sinnesstämning när det finstämda slutspåret klingar ut genom fönstret, förbi ciggröken och ut i vårens första dagar, medan Tuss och hennes röda, vackra hår slumrar och drömmer om lektionssalar, popflickor, brutna ben och katter — och Håkan, som drömt om att han kan sjunga, som nu kan sjunga, vänder sig till Eva med en äldre mans replik till en ungdomskärlek, som aldrig kan brinna ut.

Minns ni ”Uppsnärjd i det blå”? — ”En dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu!”. Nu tretton år senare får vi höra hur historien har utvecklat sig: ”Vi kommer aldrig va nya igen / men aldrig bli gamla heller, Eva”. Och samtidigt som jag, forever young, vänder mig mot sängen och ler det lyckligaste leendet jag någonsin har presterat sjunger han något som gör mig tårögd: ”Evaaaa, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna”.

Och precis då bryter solen igenom över barnvagnarna och tanterna på parkbänkarna, och låten går mot ett klimax av pianon, fioler och ett gitarrsolo som är riktigt jävla gammalt blooz-skit. Jag tittar ut över världen och den dansar genom två tre tårar, vältrar sig i mänsklig värme. Det är ett sånt där ögonblick då gamla romanser lyser igenom ny kärlek, ett sånt där ögonblick då jag inte vet vad jag ens försöker säga — lyssna på stråkarna.

Och härmed ger jag ordet över till två andra skribenter på Ge Hit Musiken, för det krävs mer än en popnörd för att skriva något vettigt om Håkan Hellström.

Bojan Buntic

Håkan Hellström ger det svenska folket ännu en uppvisning på hur man kan utvecklas musikaliskt med stil. Hans känsla för texter och melodier, upptäcksresan i gammalt och nytt och hans kärlek för popusikens betydelse för ungdomen och ungdomens plats i popmusiken har skapat en skiva som är lika underbar som vårsolen som lyser upp vårt kalla land och tinar upp alla frusna hjärtan.

Det är exakt detta som låten ”Valborg” förmedlar. Med en melodi som påminner om filmmusik från någon svartvit film med en naiv kysscen känns den som en glorifiering av romantik. Jag tar till mig den, vi kan sitta på uteserveringar i vårsolen och diskutera texten. ”Har ingen plats att kalla hem / I detta pissiga vårregn.”

Jag började lyssna på Håkan Hellström på allvar när jag blev kär. Riktigt galet kär. När hösten kändes som vår och våren gav en försmak av den långa sommaren. När livet gick ut på att tänka på henne. Vara borta i tankarna, hälla kaffe i vattentanken på kaffebryggaren, slå på den och någon dag senare köpa en ny med ett fånigt leende på läpparna. Det var länge sedan, den nya kaffebryggaren har bytts ut mot en ännu nyare. Nu har hon sitt och jag har mitt.

När man har åldrats några år blir det svårare att hitta den där ungdomliga galenskapen igen, förväntningarna inför vårvärmen och allt den för med sig blir allt mindre. Men Hellström tappar aldrig den, han förmedlar den och ger mig det där fåniga leendet på läpparna. ”Ett förortsgäng kapar en spårvagn i vårkvällen / Provsmakar livets heroin”.

När jag hör ”Valborg” denna soliga vårdag sätter jag mig vid fönstret med ansiktet i solen, där vi brukade sitta och röka, och tänder en cigg. ”Du kanske aldrig får den du vill ha / Men du får mig.” Låten avslutas. Jag sätter på en kopp kaffe, sätter på låten igen och tänder en till cigg i fönstret.

Håkan Hellström visar oss än en gång vad ungdomen var, sätter ord på den utan att ta bort magin, ger oss ännu ett leende på läpparna. Man lär sig att leva med det förgångna och se ljust på framtiden. ”Och om du någonsin vill ha en idiot / Lägg din hand i min, lägg din hand i min.”

Amar Bajric

Håkan Hellström kommer aldrig riktigt vara över för Pop-Sverige, eller hur? Att skriva om Håkan är speciellt. Istället för att uttrycka mig som jag gör nu, skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara göra liknande referenser till nästan samtliga Hellström-texter, utan att känna att jag snor formuleringarna, och ordvalen. För när Håkan sjunger en rad så förvandlas den till något annat än Håkan Hellströms melodiska textrad. Oavsett hur begagnad den är så blir den, på magisk väg, alla vi popoffers egendom. För hur många har inte känt längtan efter armaggeddon, eller skrikit ”Ta mig till kärlek” på fyllan? Det är nog få som inte sjungit/tänkt/sagt dessa strofer som de vore ens egen.

Oavsett hur Håkan låter, oavsett om det står en orkan på scen eller ej, och oavsett om han är kär i en ängel eller i den fulaste flickan i världen så kommer den hyllade Göteborgssonen alltid lyckas beröra mig. Vasaparken blir för mig Pildammsparken, och Aprilhimlen kan lika gärna vara Marshimlen, eller Decemberhimlen och på ”Det kommer aldrig vara över för mig” så lyckas han ännu en gång med att ge oss nya formuleringar, och nya ord att tänka med. Det är precis som att han skriver texterna vi egentligen kanske skulle ha skrivit själva.

Jag har redan sett Valborg citeras flertalet gånger i facebook-statusar, på tumblr-inlägg eller gif:ar från samma sida och jag kan bara gissa hur många gånger ”Jag kommer älska dig tills jorden gått under” har sagts bland alla poppar-par. Kommer Pop-Sveriges alla medborgare börja stamma fram kärleksförklaringar i stil med ”Du Kan Gå Din Egen Väg”? Det återstå att se. Men en sak är säker: Håkan har lyckats beröra igen.

Men borde jag verkligen sluta en text om Håkan Hellström, på ett så trist och journalist-klyschigt sätt? Nä. För när Håkan sjunger för mig, så blir jag uppsnärjd i det blå, och jag tycker att någon, någonstans, borde ta mig till kärlek. Jag känner aprilhimlens nyfödda sol oavsett om det är vinter eller högsommar, och jag drömmer om att ha en vän med en bil så jag kanske till och med lämnar Sverige, så att jag med säkerhet kan säga ”Jag har varit i alla städer”. I någon stad, kanske det finns någon som till och med vill ha en idiot som jag, och lägger sin hand i min. Oavsett om det är tidigt för mig att drömma såhär, så kommer det alltid vara för sent för vin, och för sent för edelweiss. Det är väl ungefär så här jag säger det: Du är det finaste jag vet, Håkan Hellström.

Emil Moodysson

In 2013, Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , ,
permalink

Bästa Nya Album: Anton Kristiansson – Fred på jorden

15 april, 2013 — Lämna en kommentar

antonkristianssonfredpajordencover

Artist: Anton Kristiansson
Album: Fred på jorden
Etikett: Luxury
Betyg: 8.6 / 10

Anton Kristiansson började sin hiphopkarriär i Göteborgs The Ninjas. De hade en jävligt spretig musiksmak, och lyssnade på allt mellan The Smiths och Metro Arena. När bandet upplöstes fortsatte Anton att experimentera. 2008 publicerade han ett youtube-klipp där han rappade över Broder Daniels självmordsballad ”I’ll Be Gone” — och öste sin hatkärlek och ångest över Göteborg. Hans plats i popflickors hjärtan var säkrad, och 2011 kom ”Du Är Knark” och definierade årets soundtrack för tonårsromantiker. Debutalbumet Och jag gjorde ett försök att bjuda in indiefolket med hiphoparna: indierock, syntmelodier, hiphopbeats och rap direkt från hjärtat på Göteborgska. Nu var han officiellt känd Sverige runt som en genreöverträdare.

Ordet ”genre” är ett trist begrepp. Även om jag skulle bli överlycklig över att t.ex. höra talas om ett ”samba-band” eller en ”hiphopklubb”, är det faktiskt väldigt trist att sätta saker i fack. Redan innan man ens hört musiken, sett filmen eller njutit av konsten, har man redan en föraning om vad som väntar, ribbor som sätts, förväntningar som skapas. Det finns en stor fördel med genrer – det gör det lätt för oss att veta ungefär vad vi får – men för den som söker konstnärligt överväldigande efter att ha tagit del av ett verk, är det nästan bäst att inte veta något alls om det man har framför sig.

Därför är det lite kul att jag faktiskt ska ta mig an att recensera Anton Kristianssons andra platta Fred på jorden. Är inte just recensionen kanske den mest vanligt förekommande typen av förväntningsskapande idag? Möjligt. Jag har under senaste tiden gjort mig ”känd” som hiphoprecensent här på Ge Hit Musiken (även om mitt musikaliska intresse sträcker sig långt längre), men vad jag har här vill jag inte kalla ett hiphopalbum. Visst, Anton Kristiansson rappar. Han rappar väldigt bra. Dock vill jag att den shoegaze-älskande hiphophataren fortsätter läsa, för detta är inte en vanlig bit svensk, nedpitchad hiphop om göttar och sprit.

Fred på jorden är ett riktigt fett album. Precis i början var jag dock inte helt förtjust i Kristianssons röst. Alltför många anknytningar gjordes till tonåriga Stockholmskids som nyss gjort en hiphoplåt om livet som fjortis och sedan slängt upp den på YouTube och Playahead. Som en Stockholmsgrabb född 1993 förstår man troligtvis den liknelsen. Sanningen är dock att Kristiansson är från Göteborg att hans röst växer på en rejält. Efter slutet av plattan vill jag bara höra han fortsätta rappa. Denna röst, ihop med vis lyrik och skönt flow, blir dock rent ljudmässigt guld tillsammans de melodier som ligger i bakgrunden. Anton Kristiansson har nämligen, tillsammans med Luxurys Rasmus Hansén, bjudit in ett riktigt indieband (troligtvis Skansros) att göra bakgrundsarrangemangen, och mötet mellan hiphop och indiepop blir fulländat. Med ekon från såväl Red House Painters, The Smiths, Dungen och New Radicals, blir det en platta som för mina tankar till såpass vitt spridda skurar som Håkan Hellström, Simon Emanuels Om vi överlever sommaren och Markus Krunegård, utan att kännas copycat-aktigt eller kasst i jämförelse. Fred på jorden klarar sig definitivt på sina egna ben.

Liksom Kristiansson skiftar mellan genrer, färdas vi genom både härlig melankolik (”Sen kväll, Kungsladugårdsgatan”) och upplyftande melodier (”Som blommor”, där Timbuktu och framför allt Xenia Kriisin gör ett fantastiskt jobb). Det blir därmed aldrig ett riktigt hardcore koncentrat av en och samma grej. Albumet skiftar sig väldigt mycket, fast utan att kännas ojämn. Det är minst sagt en bedrift som lätt kan hamna i obalans.

Fred på jorden är en platta som nu, i en tid av annalkande vår, kan vara något du både kan kura ihop till längst bak i nattbussen eller köra på högsta volym på stranden. Det är en varierande skiva för varierande dagar, varierande sinnesstämningar och varierande människor. Anton K har sagt att han ville göra en skiva som uttrycker vår generation, ja, ni vet, så som Håkan Hellström eller Broder Daniel eller Hästpojken har gjort för somliga som levt ut sina indietonår under 00-talet. Titta bara på albumomslaget: seapunk, rave, glam, indiepop på en och samma bild – Fred på jorden riktar sig till alla oss som är unga nog att vilja fly, och tillräckligt gamla för att vilja fly tillbaka. Om han har lyckats göra ett generationsdefinierande album beror på hur många som tar till sig musiken, som gör den till en del av sitt liv. Jag tror den har en god chans att göra det, även om den inte kommer att kunna ta död på alla BD-tygkassar i vasaparken.

Vito Gogola

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , , ,
permalink

Bästa Nya Album: Magnus Ekelund & Stålet – Dödskult

10 april, 2013 — 1 kommentar

Magnus Ekelund & Stålet Dödskult

Artist: Magnus Ekelund & Stålet
Album: Dödskult
Etikett: Teg Publishing
Betyg: 9.2

Den här skivans inverkan på mig kan förklaras med några textrader som Magnus Ekelund sjunger:

”Det var inte kärlek, det var en förhäxning och jag föll.”

Magnus Ekelund har varit popguden från norr ett tag nu. Detta är hans tredje album (Det Definitiva Drevet hamnade på plats nummer 3 på vår årslista över den bästa svenska musiken 2012) kompbandet Stålet, ett musikaliskt samarbete som låter så väl sammanhållet att de enskilda beståndsdelarna inte ens kan ses med mikroskop. Ekelunds personliga textstycken kompas av popmelodier och lägger ribban högt för övriga popsverige. Och min teori om att musik låter bäst när den föds ur isolation stöds av den här skivans åtta spår. Om någon har en vetenskaplig avhandling om det här så läser jag den gärna, tills dess lyssnar jag på Ekelunds röst och finner tröst i varenda ord.

Bara de tio första sekundernas melodiösa utspel av ”Svartöstaden” fick min hjärna att gå på högvarv och det går inte att värja sig mot det här. Förhäxning! Lyckan över att ha hittat något som behandlar olyckan.

Inget på skivan är överflödigt, det haltar aldrig och är jämnt hela vägen till slutet då Ekelund tar hjälp av Mattias Alkberg, som sjunger om att ge sig ut i solen. Slutet på knappt en halvtimmes speltidm där spåren avlöser varandra i ett tempo snabbare än en punkskiva på steroider, där den enda pausen sker i och med titelspåret. När det kommer så tar ni fram bookleten och läser med, det är poesi.

Magnus säger att det inte finns något vackert i destruktivitet, att drama i det vardagliga inte har något med passion att göra. Och nu vill han göra upp med den svunna ungdomen, med kylan. ”Ungdomen är vad ungdomen är / Och horisonten skär / I den som vågar längta bort.”

Dödskult ligger på min dator med sitt slukande mörker och gör att det drar in mörka moln bland vårkänslorna. Popmelodierna gör att jag lätt kan skaka av mig det mörka och samtidigt ta in det genom den där platsen i hjärnan som inte kan värja sig mot medryckande melodier. Profeter borde använda popmusik till att framföra sina budskap, de borde ha Magnus Ekelund & Stålet som lärare.

Ljudbilden är en mörk, dystopisk historia någonstans mellan Nina Rochelles ”Mörkertal” och The Raveonettes ”Observator”, om man ska försöka sig på en fingervisning. Som Gotham City utan gatlyktor och en sjukskriven superhjäte. Kompbandet levererar melodier som sätter sig på hjärnan och till detta Magnus röst som är sådär opolerad att varje ord han sjunger låter som att han kunde vara killen som precis gick förbi dig på gatan.

Alla dessa element gör att det känns kvavt och mörkt, men inte helt hopplöst. Någonstans tittar solen: refrängerna, och skivans tema om en uppgörelse och ett avslut. Bland allt mörker så inser man att han går på stigen som leder hem och sprider hopp med sina insikter.

”Igår blev det utgång, rundgång, hemgång / Och i säng / Somnade och drömde en dröm / Ungdomen var över och i slutet av en äng / Var det sista gången kajorna sjöng”

Magnus Ekelund har skapat något upplysande och upplyftande. Ljus i mörkret och mörker i ljuset. Det här albumet betyder mycket för honom. Det betyder mycket för mig och kommer att göra det för många där ute. Till alla som är förlorade och alla som tror att de har flytt demonerna men egentligen aldrig vågat göra upp med dem.

I dessa åtta spår lämnar artisten och människan Magnus Ekelund ut sig till lyssnaren. Att ignorera den insikt som hans 26-åriga hjärta förmedlar i takt till Stålets skickliga komp är ett misstag du kommer att ångra djupt.

Dödskult räcker länge, trots sin korta speltid länge. Den kommer att ligga på min hårddisk och i iPoden, sprida sitt mörker och sina ljusstrimmor. Dess poesi och melodier ger så mycket men lämnar mig längtande efter ännu mer insikter och tröst.

Skivan är kort men stor. Mörkret den förmedlar är stort men livet den hyllar är kort.

Alla behöver vi bearbeta något med jämna mellanrum, alla behöver vi vägledning ibland.

Dödskult kommer att spelas i mina hörlurar tidigt på morgonen, när solen går upp och jag tar den långa vägen hem från efterfesten.

Amar Bajric

In 2013, Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner ,
permalink

Bästa Nya Album: The Knife – Shaking The Habitual

28 mars, 2013 — 3 kommentarer

Shaking The Habitual

Band: The Knife
Album: Shaking The Habitual
Etikett: Rabid Records
Release: 8:e april 2013
Betyg: 9.6 / 10

Varje gång jag hör The Knife öppnar sig en annan dimension, världen blir skruvad som i en skrattspegel, skum, förvrängd, främmande — men framförallt spännande igen, ny. Det är musik från en bortomvärld gjord på ingredienser från denna jordsliga existens. Skär med fickkniv i luften, någonting märkligt faller ur, som känslan av dejavu, som svindeln över att existera. Från ”N.Y Hotel” — en brusten pojke, ett brustet hjärta, adriatiska havsstränder, stormar, solnedgång, kärlekslängtan, till ”We Share Our Mothers Health”, hat, ilska, paranoia, rädsla och ganjapsykoser. I am Darth Vader.

På Shaking The Habitual tolkar The Knife det senaste, hetaste inom klubbvärlden, nybrutalistisk brittisk warehousetechno, basmusik, tribalrytmer, sönderfrätta och frätande beats: känslolöshet, illvillighet, terror. Afrobeatgalenskaperna på ”Without You My Life Would Be Boring”, dissonanta flöjter, Karins giftiga vokaler, och polyrytmer, och trolltechnon på ”Stay Out Here” hade lika gärna kunnat komma ifrån NonPlus records, Hessle Audio, Hemlock Recordings istället för duons egna skivetikett Rabid Records.

How at 5am that warehouse beat is coming up like sour steam.

Shaking The Habitual är en misshandlad DJ-platta: långa låtar (de flesta omkring 10 minuer) med breaks för mixövergångar. Skräckestetisk ambient musik utgör inderludier (Mark Pytlik kallar deras musik ”haunted house” i sin recension av Silent Shout, på pitchfork): ”A Cherry On Top” är en västerländsk raga som hade kunnat platsa på en annan oförväntad yttring i pophistorien, Nicos gotiska John Cale-producerade konstmusikalbum, The Frozen Borderline. Och på ”Other Dreams Waiting To Be Realized” får vi ett genuint soundtrack till en icke-existerande skräckfilm, 19 minuter av atmosfäriska oljud.

Ja, The Knife har under tretton år lyckats behålla sin mystik, och deras ”konstigheter” har aldrig, aldrig tett sig konstlade. Detta trots att de ständigt sökt nya vägar till självförverkligande. Shaking The Habitual är ett mästerverk till album inom 2012s största trend för rejvofiler: lo-fi. Den spontanitet (”jam techno”) som man kan spåra hos analogrunkare på den amerikanska etiketten L.I.E.S fullbordas i Olof Dreijers råvilda produktion, det är som att dessa garderobsexperiment i techno bara väntade på Karins röst: DIY, kassettbandsmystik, rostiga synthar, brustna trummaskiner. Helhetsverkan är ett överväldigande heligt skrän, och ett saligt skri, ur en virvel av helvetisk kontrapunkt. Åter igen tar duon fram det obskyra, underjordiska, i oss och i musikvärlden. Men nu råkar det vara något som är fullständigt naturligt för ett av våra käraste, och märkligaste popband — nämligen musik som spottar galla.

Det är en naturlig progression för ett band som inträdde poparenan med ett av de mörkaste, mest groteska album inom den elektroniska dansmusikens historia, det lasertajta Silent Shout. Men det rena mörker som filtrerats genom den skickliga, polerade produktionen har här blivit djungelbeats ur djupet av ditt primala maskindjurhjärta. De har också därmed lämnat det kommersiella poprampljuset (”Heartbeats”, ”One Hit”) för gott: man kan se Shaking The Habitual som ett nytt avantgardistiskt manifest, i musik. Och inte bara i musik. Såhär beskriver de albumet i sitt pressmeddelande, som en parodi på alla modernismens manifest:

At least there’s one thing we stand behind.
There’s still an ecosystem right? And here’s this sound system.
We dusted it off. Electronic is just one place in the body. We went temporarily acoustic.
We made our own instruments. We took an old bedspring, a microphone and:
“Stay out here…”
Now we’re bending our voices to sound like Emily R., who recorded the track on her cellphone speaker.

No habits!
There are other ways to do things.

På så vis placerar sig duon slutgiltigt bland andra världsfrånvända, kulturkritiska band ur rockhistorien: Warp-records abstrakta elektronica, Black Dog, Autechre möter industriell dadamusik, Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle. Det vill säga, musikhistoriskt är det inget nytt under solen, om man tittar på de individuella beståndsdelarna i ett helhetsperspektiv. Men för The Knife är det ett steg in i outforskade territorium. Och till skillnad från dessa surintellektuellt experimentella band sker denna upptäcksfärd ej i det medvetet dolda, som ett demonstrativt oväsen vid sidan av, utan som exempelvis aktuella Crystal Castles, direkt i rampljuset. Protesten mot vetenskap, kommersialism, orättvisor, maktstrukturer sker där alla kan höra det. De dekonstruerar inifrån. Fast är det här pop?

Singlarna som hittills släppts har mer eller mindre vänt ryggen till popsensibiliteten på de föregående tre plattorna: den könsrollsifrågasättande ”A tooth for an eye” är det närmaste vi kommer en renodlad poplåt på albumet, och ”Full Of Fire” är en fragdaspottande drake. Den kalla, dystopiska värld som återspeglas i Fever Rays debutalbum har börjat koka vansinnigt.

Men steel drum-kaskaderna, de tunga basgångarna och de skruvade wonktonk-melodierna är fortfarande kvar: hårdhänt, hypnotisk, förlösande musik för ett jordehuvud. Men på Shaking The Habitual får vi ett The Knife som experimenterar med sin egen självbild, och överträder alla gränser som utstakades på Silent Shout. Och regelbrotten mot den egna estetiken resulterar i ett stort konstverk. Shaking The Habitual är lika mycket konstmusik som Det Stora Frågetecknet från 2010: The Knife-OPERAN (???) Tommorow, In A Year.

Allt detta ger ett helhetsresultat med oändlig återspelbarhet, en evighet av upptäckter för den oändlgt nyfikne. Under 12 års tid har den maskbärande duon lyckats behålla sina masker. Shaking The Habitual är ett Stort Frågetecken som med all sannolikhet inte kommer kunna få ett svar: men man kommer aldrig att sluta fråga.

Bojan Buntic

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , , , ,
permalink

Bästa Nya Album: The Mary Onettes – Hit The Waves

20 mars, 2013 — Lämna en kommentar

Print

Band: The Mary Onettes
Album: Hit The Waves
Etikett: Labrador Records
Betyg: 9.0 / 10

Första gången jag lyssnar på The Mary Onettes nya skiva står jag på en busshållplats. Klockan är 14.40 och om 20 minuter så ska jag befinna mig på läkarbesök. Jag har bråttom till ett viktigt ärende, det är kallt utomhus, och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur tiden bara rinner iväg, i takt med att chansen för mig att komma i tid bara minskar, och minskar. Mina fingrar, som minst sagt är frusna och stela, fumlar runt i samtliga fickor på jakt efter min mobiltelefon. Jag lyckas efter en kort stund hitta mobilen, och plockar genast upp den. Sprickan i skärmen ler hånfullt mot mig, och det obehag jag tidigare bara varit medveten om, kryper nu under skinnet på mig. Jag kopplar in mina hörlurar. Klockan är nu 14.45. Jag startar spotify-applikationen och hamrar fingrarna mot skärmen för att bilda tre ord: ”Hit The Waves”.

”Intro” startar, och jag inser att det här nog var det sämsta möjliga tillfälle att skaffa sig ett första intryck av skivan. Men plötsligt så händer det något i omgivningen, och inuti mig. Det är precis som om jag hamnat på en frisörsalong och någon tvättar mitt hår, med precis lagom varmt vatten. Tiden rinner iväg men jag bryr mig inte lika mycket. Jag är omringad av viskande melodier, barnskratt, och silkeslena ljudväggar, uppbyggda av synthesizers.

Trots att busshållplatsen blir mildare, och kanske till och med någonting jag står ut med, trots den tidigare dominerande stressen, så befinner jag mig fortfarande utomhus. Ljudbilden på skivan överlag ger en stark känsla av att vara utomhus, men det är väldigt svårt att definiera var man befinner sig, eller vilken årstid det är. Intro flyter vidare in i ”Evil Coast”, och jag är mot alla möjliga odds fortfarande lugn. Gitarrslingorna i ”Evil Coast” är fantastiska, trots att sådana gitarrslingor är lite av The Cure, och Porl Thompsons trademark-sound.

Nästa låt är titelspåret. Det påminner mig med hjälp av sin semi-intensiva synth-melodi att klockan är 14.52 och min buss har fortfarande inte kommit. Men så fort Philip Ekströms viskande melodier återigen strömmar in i öronen på mig, och på sätt och vis hela kroppen, så lyckas jag plocka upp en bit av det där underbara lugnet igen. Men det varar inte länge.

”Hit The Waves” är, som sagt, fantastisk och är väldigt bekväm att lyssna på. Men när låt nummer fyra, ”Years”, kickar igång med sitt klinkiga piano-intro á la ”Six Different Ways” av The Cure så kollar jag klockan igen, och nu är klockan 14.57. Lyckligtvis kommer bussen precis då, och Years framstår istället som den dominanta poplåten den är. The Mary Onettes tar hand om lyssnaren, ljudbilden är som att bli behandlad av mjuka händer. ”Years” har till exempel ett dominant trumkomp, men med hjälp av gitarrslingor som svävar genom ljudbilden och de silkeslena ljudväggarna, så blir den dominanta biten aldrig för dominant eller för hård.

När jag äntligen, kommer fram till läkarbesöket i fråga måste jag självklart plocka av hörlurarna, pausa skivan och göra det jag ska göra. Det smärtar att pausa den här skivan. Omvärlden trillar in genom farstun och jag inser att jag fortfarande befinner mig i samma gamla Malmö, och under samma gamla tidspress. På grund av detta så gör jag mitt yttersta för att skynda på besöket, så att jag kan börja lyssna igen. Jag tror inte jag lyckades, men det kan mycket väl vara så att hur lång väntan på nästa låt än hade varit så hade det varit jobbigt.

Jag sätter på mig hörlurarna och låter det minst sagt svajiga öppningsackordet i ”Blues” säga adjö till läkaren, och sjukhuset. Passande nog så är Blues också en poplåt av det dominanta laget, och den passar perfekt att lyssna på när jag promenerar till bussen hem. I ”Blues” så kan jag däremot inte låta bli att störa mig på hur mycket Philip Ekström påminner mig om Robert Smith. Hit The Waves påminner mig i allmänhet om The Cure, men för det mesta så stör det mig inte. Kanske just för att allting är så väl utarbetat, och på många sätt unikt, för den tid vi befinner oss i. Den här skivan gör märkliga saker med en, och jag tror verkligen inte att någon annan kommer uppfatta den som jag gjort. The Mary Onettes har lyft upp mig flera hundra meter i luften, och låtit mig falla, men på något vis så landar jag alltid mjukt, utan skador.

Emil Moodysson

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken , ,
permalink

Bästa Nya Album: Dorena – Nuet

12 mars, 2013 — Lämna en kommentar

DORENA NUET

Band: Dorena
Album: Nuet
Etikett: Deep Elm Records
Betyg: 8.7 / 10

I tider när det organiska slåss mot det elektroniska, när syntarna står mot gitarrerna. När folkrockare delar headlineposition med housedj:s och vi som uppskattar båda klämts in i ett hörn, en omöjlig valposition. Det är då man behöver ett ljud som skär rakt igenom allt, något som vågar bryta med det förutbestämda. Något som inte slaviskt följer de konservativa gitarrhyllarna eller de inskränkta datorinstrumentalisterna.

Jag har alltid levt i uppfattningen att det finns en estetisk sanning. Det finns något som i sin natur är estetiskt bra. Det kan vara det jag närmar mig när jag får  OCh träda in i ett ljudlandskap, större och vackrare än det man under månader matats med. Det hände när jag hörde Sigur Rós fullständigt magiska alster ”Varúð”. Det hände när jag 2007 hörde The Nationals Boxer för första gången. Ögonblick som sker mycket sällan, men de lyckas slå ut allt annat. De tänder upp ljus man aldrig har sett, visar upp färger som man inte trodde fanns.

Jag själv är numera sparsam med mina ord på den här bloggen. Just för att jag inte upplever att det är mycket som faktiskt lyckas bryta de tjocka molnen som lagt sig över Göteborgs musikaliska himmel. Det finns få nya verk som är i närheten av den estetiska perfektion jag letar efter och då gör mina kära medarbetare till skribenter ett fantastiskt mycket bättre jobb än jag klarar av. De undersöker alla gråa moln med sina musikaliska radar.

För ett tag sedan så kom några okända låtar av Immanu El upp på Spotify. Det mesta var redan tidigare släppta låtar, men mellan låtarna så fanns riktigt gamla inspelningar insprängda. Jag frågade vad det var för något och fick reda på att det var deras absolut första demo. Men innan demon försvunnit (tydligen var det något fan som lagt upp den, utan någon som helst tillåtelse) så hade tangenterna börjat hamra, sida upp och sida ner. För det var exakt det där ljudlandskapet jag behövde. Det stora, mäktiga och kanske framförallt brutalt ärliga. Här fanns allting, som det fortfarande gör i Immanu Els musik.

Förra året kom det några album som lyckades måla lika vackra landskap. Några som var fullständigt geniala: Hammock – Depature Songs och Caspian – Waking Season. Men utöver det var det relativt dött. Nog för att The Antlers, Radical Face och Crystal Castles var oerhört nära att få fulla poäng så var det bara uppehåll på den annars så mörka himlen. 2013, jag välkomnar dig med öppna armar och är mycket nyfiken över vad du har att komma med. Du inleder dig själv bra med Ólafur Arnalds – For Now I Am Winter och nu Dorena – Nuet.

Dorena har länge varit bland göteborgs mest intressanta band. Det finns få akter i den här staden som gång på gång lyckas bevisa sin genialitet, sin mångsidighet och sitt imponerande musikaliska helhetstänk så som Dorena gör. Jag har varit på i stort sett varenda spelning de någonsin gjort i Göteborg, suttit och väntat framför datorn inför varje släpp, varje hint om en ny låt. Men inte för att de fortsätter med exakt det de alltid har gjort, utan för att de vågar pröva nya vägar. Trots att deras första album Holofon var bland de album som visade mig vägen in i postrockens värld, så tror jag sällan att det varit intressant på det sättet som Nuet är idag.

Här leker Dorena mer, blandar sina synthaktiga gitarrer med hårda distar. Ibland, som tex under ”Young Hearts Of Summer” är det riktigt dansant. Men samtidigt som det är lekfullt så lyckas Dorena komplettera det med en finkänslighet. Under låten ”Dandelion” får frontmannen Kims röst sitt utrymme, och likt Sigur Ros är det inte texten i sig som är viktig utan känslan som ligger bakom. Det är inte många ord innan den synthiga gitarren tar över, men de där få orden är stora. De tränger sig förbi de yttre lagren av personligheten, förbi mina känslomässiga väktare, in i hjärnbalken och föder ett hopp. Ett hopp om att det här kanske kan skingra de moln som lagts sig över Göteborgs förtillfället urtråkiga musikaliska himmel.

Nej, det är inte det bästa som har kommit i år, men det är unikt. Ge Hit Musiken tenderar enligt mig att ge väldigt höga betyg, till väldigt mycket. Men jag vill verkligen betona det faktumet att om du är trött på malande housedängor, nostalgiska 70-tals romantiker, tråkigt mättad ambient techno, unga folkrockare eller någon ”käftsmäll” av göteborgspop, så ta för dig. Dorena är här i nuet.

Zeth Isaksson

 

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken , , , ,
permalink

Bästa Nya Album: Hästpojken – En Magisk Tanke

12 mars, 2013 — 2 kommentarer

EN MAGISK TANKE HÄSTPOJKEN

Band: Hästpojken
Album: En magisk tanke
Etikett: EMI
Betyg: 9.0

Sedan debuten Caligula har Hästpojken gått från skräpkultur till finkultur. Från skrikiga, omogna män till livsgrubblande poeter. Från texter som lämnar lyssnaren med ett frågetecken till vackra, melankoliska meningar ackompanjerade av vackra popmelodier som man känner igen sig i. Missförstå mig inte, debuten och andragivet Från där jag ropar hade sin charm men med tredje fullängdaren sluter Hästpojken cirkeln och visar att allt, förutom livet, blir bättre med åren och att de definitivt inte förlitar sig på turen. Det här är en del av den nya popvågen, där Broder Daniel slutade och den nya depressionsvågen ifrån Göteborg utvecklades. Vuxna människor som med riktig livserfarenhet inte bara sjunger om förhoppningar och skolgårdshångel utan om livet från den mörka sidan, den man upptäcker när man levt ett tag.

Hästpojkens personliga uttryckssätt, låttexterna och de trallvänliga melodierna, gör En magisk tanke en skiva till en storartad skiva. Första singeln ”Samma himlar” visade hur mycket känsla för melodi och text bandet besitter: en sån där melodi som sätter sig direkt och en ärlig text som penetrerar in i hjärtats djup, och bosätter sig där. Men sprider både glädje och obehag. Martins Elissons röst, som verkar vara dömd till att låta pubertal livet igenom, och hans sätt att uttala ”purgatory” på råsvengelska charmar sig in i mina öron, och slutligen in till den där platsen i hjärtat. ”Och fanns det pengar fanns det en fylla / Och vi satt på ditt rum / Sjöng I got nothing for you / Och inga ord och tankar om krav och så / Nej, ingenting kom in i våran drog” När han trycker ur sig ”Jag hoppas att du aldrig glömmer” så spelas min min tid som ung vuxen upp framför mig med alla glädjestunder, tårar, fyllor, förhoppningar och besvikelser. Det gör ont och det vackra med att känna igen sig i musiken gör sig påmint på det finaste sättet.

”Sommarvin” är soundtracket till sommarens kvällar på balkongen, när nostalgin och alkoholen flödar och knarket intas. En enkel popmelodi med budskap, om att söka tröst i de små stunderna av lycka. ”Hur många kvällar har vi inte suttit här / Och tyckt att ingenting slår att få känna så där / Som just ikväll / En helt vanlig sommarkväll.”

Magin sitter i att musiken på ett brutalt ärligt sätt berättar om det hopplöst svarta inom oss alla, men ändå tröstar. Det är ungdomlig längtan som blivit nedsvärtad av vuxenlivets besvikelser. Det trycker hårt mot bröstet och när hopplösheten känns som ett hål man försvinner ner i så infinner sig en tröstande känsla i sångerna. Alla söker vi efter lyckan och kärleken, alla har vi drömmar som aldrig gick i uppfyllelse.

En magisk tanke är skivan för oss som rivit ner planscherna i det hormonunkna pubertetsrummet, gett oss ut i livet och insett att det aldrig kommer att bli allt man drömt om. När man kastas ut i den dystra verkligheten och inte har något eller någon att klamra sig fast vid, när ingenting varar för evigt och vi inser att vi inte kan lura oss själva längre. Den är min generations röst och tröst. Vi som aldrig riktigt lyfte från marken.

”Cruisers” smutsiga rock ‘n’ roll och Broder Daniel-cynism är ett bevis på att Göteborgspopen fortfarande är som bäst när den är mörk: ”Och kärleken dör, som allt annat i vår värld.”

Nio ångesturladdningar och nio lisande melodier senare avslutas skivan med ”Noll igen”. Nio små under, nio bevis på att Hästpojken mognat som ett fint vin och släppt sin bästa skiva hittills: ”Dagar blir till år / Men läker inga sår ändå / Håll dig till dig själv / I denna kalla värld.”

Det är en konstform att få mörkret att vara höftsvängande vackert och lätt att ta in. En magisk tanke slukar in dig i det svarta innan du ens fattat det. Den är fylld av tårar och samtidigt en tröstande kram. För alla oss som trodde att vägen in i vuxenlivet skulle vara rak, för oss drömmare som livet format till bittra skuggor av oss själva. För oss som gråter när vi tänker tillbaka och dricker tills vi känner oss unga igen, vi som faktiskt trodde på lögnen om att vara evigt unga. Tack, Hästpojken. Tack för alla inblickar, tillbakablickar och tröstande ord. Ni anar inte hur mycket värme ni sprider.

”Jag letar igenom de saker som jag aldrig förstår / Och där står en liten man och säger världen blir min om bara sångerna slår / Sen ridå.”

Och tårögda applåder från mig!

Amar Bajric

In Album, Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , , , ,
permalink

Bästa Nya Album: Nordpolen – Vi är många som är vakna inatt

6 mars, 2013 — 2 kommentarer

Nordpolen Vi är många som är vakna inatt

Artist: Nordpolen
Album: Vi är många som är vakna inatt
Etikett: Sincerely Yours
Betyg: 8.7 / 10

Nordpolens EREKTA PENIS till hit ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” var 2012s viktigaste svenska låt. Den toppade så klart vår årslista. Och, som ni säkert vet, är den också anledningen till varför jag blev utslängd och till slut till och med bannlyst ifrån Jazzhuset i Göteborg. Trettio minuter innan Pelle Hellströms dj-gig på den stora rökiga scenen. Vad gör man inte för konsten? För er som inte vet vad det handlar om har det med Jim Rikard Knutsons dj-set att göra: ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” till ”Levels” till ”Gangnam Style”. Och det sägs att en boa var inblandad. Vad gör man inte för konsten? Hej vakt, ursäkta, låt-mig-bara-ta-på-mig-skjortan-blicken, hejdå bror, hejdå brors flickvän, hejdå Jazzen, hej GBG-regn! Men ja, långt innan slutet på denna historia så dansade jag, i publiken, och Joakim Benon från JJ på scenen, till en playback av låten under Knarrholmens sista spelning. Till femtjugo.ses förbyllning.

INDIE DISCO

Och sedan dess har jag rippat den från P3s premiärspelning, publicerat på bloggen och varit på alla dansgolv där den spelats, från festival till festival, klubb till klubb. Haft den i hörlurarna genom ett slags breakup och mot en ny horisont, ”i morse var jag kall och tom, kall och tom som en grav / sprider elden inom mig, som en varm ström i ett hav”. Finns ingen bättre tröst genom sådant trassel. Lite styrka, sådär, lite rå sexuell energi i blodomloppet, när man är som trasigast. Det där mörka dragspelet till synth, den där zigenarmelodin, den där illvilliga basgången – man föds, sekund för sekund, till den man var och är. Genom djungeln med machete, genom småstaden med amfetamin. Att fokusera ögonen, iskalla, rakt fram, låta musiken pumpa i en, värma kroppen, kicka igång adrenalinet, dansa fram på gatan, fast inte som nån jävla Håkan Hellström, slå några slag i luften, se molnen skingras, i skymningen, herrejävlar vad allt är fint egentligen, åh eviga vin & whiskey-tid, sparka sten, brevlåda, sten; pulsen dunkar hårt, hårt, hårt, på väg mot något, någon — vi är många som är vakna inatt, i fas med fucking universum. När en jävla skitlåt blir det viktigaste i ditt jävla skitliv.

Men – Spela först lite piano för mig, innan baskaggen börjar stampa.
Lite dunk, dunk, dunk, lite smärta. 

Japp. Hajpen var stor. Och vi (särskilt jag) var en av de bidragande orsakerna till dess proportioner. Och nu är Vi är många som är vakna inatt ute. Så, vad, är albumet större än ”Harlem Shake”? Är den mer än bara ”När Mitt Blod Pumpar I Dej”? Hur ska jag beskriva Pelle Hellströms andragiv?

Mina förväntningar var: Den billigaste, mest anonyma electropop man kan hitta på 10kr-per-LP-lådor utanför skivaffärer som närmar sig konkurs — det vill säga, sånt som hör hemma just där, bland färgtrasslet, dammet och de rödaste av röda prislappar, i glömskan; kommersiella pophits, som man behöver gå i terapi för att glömma boom boom boom i want you in my room sommartider hej hej; känslosamma pianoballader som svävar ut i så storslagna arrangemang att till och med Elton John hade rodnat. Och en sångare som gör något som man som bäst kan beskriva som ett gränsfall till sång. Något från Sincerely Yours.

Och ja, och det var ungefär det vi fick. ”Dom mörka molnen” är den mest grandiösa inledning på en svensk indieplatta sen Ted Gärdestads tid. Fast med billiga, syntetiska electrosyntar, och ett utsvävande pianospel — som från den största av största schlager-hits från tiden då Melodifestivalen betydde något. Men den storslagna musik är — täckt av mörka moln.

Och gryningen kommer med ett dån. Man skulle kunna kalla Vi är många som är vakna inatt för en hyllning till skitmusiken. På ”Gryningen kom med ett dån” hör vi en svensk röst som sjunger genom dimmorna på den smutsigaste svartklubben i storbrittanien under nittiotalet. Det är dunkelt, ångestladdad, skruvat, och tungt, tungt, tungt. Känns som att låten ramlat i slask.

Men så tar det en vändning mot det melodramatiska igen, med en smörig fuck-my-life/jävla-kärlek-ballad, så smörig att fingrarna halkar över pianotangenterna. Pelle Hellström är inte en fjortonårig grabb. Han är en ung man i gråzonen mellan ungdom och vuxenliv — men ändå är texterna naiva som om de kommer från pojkrummet på en Lukas Moodysson-film. Pelle Hellströms harmonier är lika mycket åt den klassiska musiken som exempelvis breakbeat-geniet The Prodigy, eller ja, varför inte ABBA. Bara lyssna på det barocka kontrapunktsticket på ”15 Saknader”.

Det finns en hel del dur-stämningar på albumet, fast det är aldrig något direkt solsken. I så fall solskenet från en kludd av solen man målat i marginalen på en instruktionsbok på kontoret, klockan 14:45, när det är två timmar kvar till kylan och spårvagnen hem. Den andra singeln från skivan ”Oh oh” är en riktig glädjekick trots att Happy Hardcore-pillret är spetsat med en del dyster livserfarenhet. Eller lyssna på inledningen till ”Mmm”, de där klingklangande melodierna, det låter som känslan när man ligger där i sängen och har sovit för länge, och man ser dammet sväva i strålarna från morgonsolen. Fan då. Nu måste jag börja om. Ingenting låter så uppgivet som ett mmm för mycket. 

Ja, det finns mycket ömsint musik på Vi är många som är vakna inatt — bortom hitsen och den där på gränsen till panikatttack ångestladdade electropopen. Epilogen ”Stup” är det vackraste spåret på skivan, ännu en pianoballad, som en slags inverterad version av Håkan Hellströms ”Vid protesfabrikens stängsel”: vackra melodier som från en folkvisa, och en stackare som sjunger om förlorad kärlek. Men i Nordpolens fall tycks det inta ha varit ett lyckligt slut. Och där slutar en av 2013 års bästa skivor, avrundad som en berättelse, ett liv placerat in i den svenska indiehistorien.

Spela lite piano för mig, när baskaggen slutat stampa. 

Bojan Buntic

 

 

 

In Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, Recensioner , , , ,
permalink

Bästa Nya Album: Makthaverskan – II

5 mars, 2013 — 1 kommentar

MAKTHAVERSKAN II

Band: Makthaverskan
Album: II
Etikett: Luxury
Release: 6:e mars
Betyg: 9.1 / 10

För ganska exakt fyra år sedan recenserade jag Makthaverskans första (enda?) demo i Slavestate Magazine, där jag bland annat beskrev göteborgsbandets opolerade dödspop som ”ett självförgörande rakbladssnitt mot din blåbleka handled”. Med tydliga referenser till tidigt åttiotal skar och skavde de sju låtarna i min kropp under ganska lång tid. Sedan dess har mycket hänt. Makthaverskan har släppt fullängdsalbum, haft uppehåll, kommit tillbaka, skaffat en femte medlem, släppt fullängdsalbum nummer två (eller II då), och jag har… ja, jag står väl mest och stampar på samma punkt.

Det gör inte Makthaverskan. I och med den kronologiskt betitlade uppföljaren har orkestern lämnat det nattsvart anorektiska åttiotalet i startgroparna och placerar sig snarare tio år längre fram i tiden och ekar atmosfäriskt av en tid då indie var indie och det var mer lättillgängligt att vara bredbent och gapig än lågmäld och försynt. I en väl avvägd balans mellan det sena åttiotalets Sarah Records-pop och det tidiga nittiotalets shoegazebrus profilerar sig Makthaverskan anno 2013 på rakt motsatt sida av skalan än tidigare och i brist på något vettigare att säga skulle jag nästan vilja vända på deras egen genrebeskrivning och kalla det livspop.

Att få njuta av singeln ”Asleep” i hörlurar medan vårsolen bryter sig igenom både träden och den massivt grå klumpen i bröstet gör nästan lika mycket för verklighetsuppfattningen som Instagramfiltret ”Rise” gör åt era glåmiga försök till ”konstnärliga” frukostbilder, och när Hugo och Gustav allt som oftast brötar på med omåttliga mängder reverb rakt i ansiktet medan Irmas bas mest låter som att springa barfota i morgonvått gräs är det ingen osanning att den totala popeuforin formligen sprutar ur öronen. Lyssnar jag tillräckligt många gånger kanske till och med resten av kroppen lyckas bli smittad. Jag låser in mig med ”II” ett par månader så ses vi förhoppningsvis pigga och glada i sommar! Okej? Bra! Hej så länge!

Michael Porali

In Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken , ,
permalink

Bästa Nya Album: Sibille Attar – Sleepyhead

26 februari, 2013 — 1 kommentar

Sibille Attar Sleepyhead

Artist: Sibille Attar 
Album: Sleepyhead
Etikett: Universal / Stranded Rekords
Betyg: 8.5

Sibille Attar har varit namnet vi popnördar lagt på minnet den senaste tiden. Förväntningarna har varit stora sedan förra årets EP The Flowers Bed, som gjorde henne Grammisnominerad för Årets nykomling.

Singeln ”Come Night” från albumdebuten fick mig att bli lyrisk och se livet från en lite nyare sida, samtidigt som jag ville dansa mig både in i och ut ur dekadensen. Vilken försmak!

På kort tid har hon blivit ett med hela popsverige, kombinationen av popmusik som är ärlig och träffar rätt går inte att ta miste på. Det är dekadens på en mognare nivå, inte lika mycket tragiska efterfester utan snarare livsgrubblande. Det handlar om flykten från allt och samtidigt att acceptera livet med all smuts som hör till.

I ”Alcoholics” börjar hon med raderna ”All my friends are alcoholics / I´m probably the same” för att längre fram komma fram till den dystra sanningen ”All my friends are alcoholics / I´m definitley the same”. Brutalt ärligt med lite rim och vackra melodier. Mer än så kan man inte försköna det och hon vet exakt hur man ska få ut det på ett ärligt sätt som varken känns glorifierande eller uppläxande.

Inget om att stjäla från föräldrarnas spritskåp, snarare är spritskåpet öppet och flaskan står på bordet. Tömd. Man flyr för stunden men Attar försäkrar oss att vi inte kommer långt, vi är fast i smutsen. Även om vi är modiga nog att pröva lyckan och sätta oss på ett nattåg mot någon okänd destination.

Sibille Attar har hunnit med mycket, hon har varit medlem i Speedmarket Avenue, The Tourettes och [ingenting] samt medverkat som sångröst på ytterligare några skivor. Hon har hunnit mogna och hitta sitt uttrycksätt och det är just det som lyser igenom och lyfter skivan. Varje rad om smutsen har också en gnista hoppfullhet i sig, en tröst som väger upp det fula och försäkrar oss om att vi är lika. För livet är exakt så som hon uttrycker sig om det och det blir så mycket lättare att ta in det när det framförs uppriktigt, in your face.

”The Day” ger mig, med pianot och den magiska rösten, tillräckligt med tro, hopp och kärlek för att klara både dagen och den mörka natten.

Att det sedan spretar lite och den sista finslipningen inte är satt kan ses som lite charmigt. Sibille Attar lyckas inte helt med konsten att få in mig i sin värld riktigt hela tiden. Vilket är synd för det är en underbar plats att befinna sig på, att vara självmedveten och acceptera allt nederlag. Antagligen vet hon mer än jag om det hon sjunger om, kanske är jag där en dag också, lite modigare och gräver några lager djupare.

Det är svart som tjära. Svårt att bara skaka av sig det och avfärda det som ett försök till en mörk skiva. Kontrasten gör sig påmind med popmelodierna, hennes ljuva röst och smutsen. Olika världar: som att se the girl next door spy ner sig och springa hem med en ny kille varje helg. ”I don´t think, daddy I just drink”.

I ”Come Night” varvas melankolin med popmusik på ett sådant sätt att jag blir helt kluven. Att kombinera det vackra med det svarta, flykten som ett försök att bryta sig loss och samtidigt det tragiska med att inse att vi troligtvis aldrig kommer att lyfta högre än så här.

Det sista glaset innan hemgång, poppa piller för att bedöva sig själv, skitiga hotellrum, askfat fulla med cigaretter och ett framförande som gör henne… folklig?

Hon sticker ut och förför med sina historier men framförallt så betyder de något, både för Sibille och för mig. Och tydligen för det svenska folket också. Det här har vi väntat länge på, det här känner vi syndare igen oss i!

Amar Bajric

In Bästa Nya Albumet, Bästa Nya Musiken, MP3, Recensioner , , , , ,
permalink