Arkiv för Intervjuer

Intervju: Magnus Ekelund

10 april, 2013 — Lämna en kommentar

DÖDSKULT_press03_Lisa Ekelund
Foto: Lisa Ekelund

Magnus Ekelund & Stålet släppte under 2012 en av årets bästa svenska skivor, Det definitiva drevet. Den kom med på vår årslista. Och ”Supernova” var en av årets mest beroendeframkallande indielåtar. Förra året kom också det första smakprovet på den kommande skivan, en brinnande skildring av passionerad ungdomskärlek, ”Svartöstaden”. Våra förhoppningar om Dödskult hade väckts. Och de visade sig stämma, skivan kom ut idag och är en av årets bästa, och kanske en av de bästa ifrån indiesverige i efterdyningarna från Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Läs Amar Bajrics recension av albumet. Klart vi gjorde en intervju med en av vårt lands grymmaste låtskrivare.

Att utanförskap skapar förutsättningar för bra musik är ett påstående som har visat sig stämma bra. Var kommer den utanförskap som skivan behandlar ifrån? Finns det några speciella händelser eller personer i ditt liv som skapat den? 

Magnus Ekelund: Föds man i Jokkmokk med ett helt oväntat brinnande intresse för musik och populärkultur så kommer utanförskapet väldigt mycket av sig självt. Men för mig handlar skivan huvudsakligen om att ungdomen är slut. Det är som en slags sammanfattning av den. En åtta spår lång sammanfattning av händelser som tagit mig hit. Och nu börjar resten av livet. Jag kommer inte att dö vid 27.

Blir man verkligen så upplyst vid 26 års ålder som DÖDSKULT vill förmedla?

Magnus Ekelund: Jag identifierar mig hellre som vuxen några år förtidigt, än ungdom några år försent. Men det handlar mer om att ta ansvar för sina handlingar. Jag skulle till exempel aldrig kompromissa med min musik. En sådan sak har givetvis ett pris. Det reflekterade jag aldrig över som nittonåring. Som 26-åring har man andra förväntningar på sig, som man måste förhålla sig till. Vare sig man vill eller inte.

Är skivans tema färdigbearbetat av dig nu och vad kommer härnäst? Blir det feelgoodmusik eller har du fler tröstande ångesturladdningar till det svenska folket?

Magnus Ekelund: Jag tror aldrig att man slutar förändras. Även om det i dagsläget känns som att jag inte kommer att göra någon mer skiva, vet jag att jag snart sitter där igen med skallen full av intryck och en penna i min hand. Musik är en så självklar del av min personlighet att jag knappt tänker på det. Det tränger igenom allt.

Vad tycker du om den svenska musikscenen idag? Den har ju ett otroligt spann från att ge en glorifierad bild av ångest till trallvänliga låtar om hur underbart allting är.

Magnus Ekelund: Tycker du? Ja, det finns väldigt många bra svenska band. Könsförrädare och Skriet lyssnar jag mycket på nu. The Glorias. Och Patrik Backlunds senaste skiva Wolfrunner. Den är stämningsfull och fin. Jag förstår inte varför inte fler har upptäckt hans musik. Han får lov att börja skylta större.

Finns det något musikaliskt samarbete med någon artist som du drömmer om och i så fall varför?

Magnus Ekelund: Får jag drömma helt fritt, bortom alla gränser? I så fall vill jag göra en duett med Lana Del Rey. Där har ni ett orealistiskt samarbete som aldrig kommer att bli av. Eller, när jag tänker efter: helst av allt skulle jag nog helt enkelt vilja vara Lana Del Rey. Det vore skönt.

Intervju: Amar Bajric

In Intervjuer ,
permalink

WTF är SKWEEE?! Intervju med Daniel Savio.

15 december, 2012 — 2 kommentarer

Daniel Savio

Den svenska skweeepionjären Daniel Savio är 34 år och har sysslat med musik i 20 år. Han började DJ:a väldigt tidigt och redan i åttan producerade musik med en kompis. Alla sommarjobbspengar gick åt på en sampler. Det var hiphop som gällde. Han startade ett band som hette Hundarna från södern. De släppte två fullängdare, några eps och några tolvor. De vann en grammis 2003. Det var först när bandet splittrades som han gick in för att göra egen musik. 2006 började Savio göra det som idag går under beteckningen skweee. Skeeegänget har varit med på svensk TV. Idag finns det många uttövare, alltifrån USA till Ryssland, och artister som Limonious, Mesak, Baba Stiltz, Randy Barracuda och Rigas Den Andre, skapar nyskapande musik inom genren. Det släpps på fina etiketter som Flogsta Danshall, Harmönia och Flora & Fauna. Det är en av nutidens musik som låter mest som framtiden, och hoppas jag, kommer ha en god framtid framför sig.

Som så många idag är Daniel Savio helt självlärd. Han kan ingen teori: ”jag har ju genom åren plinkat rätt mycket. [...] Jag fattade inte hur man tog ackord. Jag vet liksom vad C, G, D osv är för toner men jag vet inte vad ackorden heter. För mig blev det en jakt: att hitta tre eller fler toner som går att trycka ned samtidigt. Det är väl det som jag fortsätter med.” När han sitter i sin hemmastudio använder han analoga synthar och spelar in via datorn: ”För mig är det rätt trist att sitta enbart framför datorskärmen, jag vill gärna ta på grejerna och jag gillar det smutsiga ljudet som det kan bli från ett mixerbord och ett par syntar.”

Mesak

Namnet Skweee kommer från idén att man ska ”squeeza” så mycket som möjligt ur billiga analoga syntar: ”Jag älskar t.ex. portamenton som finns i gamla syntar”. I genren är likheten till 8-bitsmusik central. Savio spelade mycket tv-spel när han var ung. ”Commandore 64 är ju den mest magiska av alla. De försökte göra bättre grafik än det gick göra. Så på nått sätt är den najsare än Nintendo.” Sina första låtar i genren gjorde Savio med hjälp av en 80-talssynt som heter Juno 1. ”De bästa ljuden man kunde få på den var de rena och klara som lät väldigt mycket som 8-bitsljuden.” Men Savio har ingen SIDstation hemma. Inga av de vanliga redskapen vid emulation av 8-bitssoundet. Han säger att det enda han har hemma som ”man skulle kunna kalla en gamegrej är min lilla Little Sound DJ. De ljud som låter som datorspel är analoga syntar.” Det närmaste man kommit en anthem inom genren är ”Revolt” och finns på hans senaste skiva (Daniel Savio heter den och plats nummer 29 på vår årslista över 2012s bästa svenska album). Den låten gjorde han helt med en nyproducerad analogsynth som heter Leipzig.

House Of Usher

Daniel Savio strävar inte efter att göra ”game-musik”. Men han älskar den ljudvärlden, det är det han har växt upp med. När han och hans kollegor började göra Skweee visste de inte att det fanns andra som sysslade med liknande grejer. Nu har de hittat folk i England och resten av Europa som gör hiphop som är nära besläktad med genren. ”Min gissning är att de är lika gamla som vi. Det är samma referensramar, man har liksom växt upp med Commandore 64, Public Enemy och Bruce Lee och hela den grejen. Det är de grejerna man romantiserar när man bygger sin egen drömvärld.”

Men fastän det finns en aspekt av retro spelmusik i Skweee är det väldigt långt ifrån chiptune-musiken som produceras ymnigt världen över (det finns folk som har bibliotek på miljoner chiptunelåtar). ”Mycket om chiptune-grejen handlar om att göra spelmusik. Musiken i spelen tycker jag inte var så jävla bra.” Men vissa låtar ur spel älskar han. Han nämner ”Ocean Loader” av Martin Galway. En av tv-spelmusikens klassiker. Och spelmusiken är precis som Skweee ”oftast väldigt funky. Det är väldigt ompa, ompa, du vet Sonic The Hedgehog” [Daniel nynnar på någon låt (kanske "Mystic Cave Zone"?)].

Daniel Savio DJar tre gånger i veckan för att få ekonomin att gå ihop, men säger ”det överlever jag på knappt”. Han är dock nöjd. Han har nyligen blivit far. ”Jag är glad så länge jag får lite pengar och jag klarar mig på kaffe och cigg. Lite sådär sacrifice my lifestyle. Men jag blir ju inte av med pengar när jag sitter där och plinkar.

Men hur är det med Skweee som livemusik? I somras spelade hade de en hel del konserter, säger han, de var i Wien och Berlin. De spelade på Norbergfestivalen, som de gjort tre gånger förut. Men en av hans bästa upplevelser live var när han och Mezak, en Skweee:are och nära vän till Savio, spelade för två år sedan på en scen på Fusionfestivalen i Tyskland ”en av de mäktigaste spelningarna Skweeemässigt.” Och för tre år sedan anordnade de en Skweee-festival i Finland och samlade ihop uttövare från bland annat Spanien, Frankrike, Glasgow och så klart Finland och Sverige. Det höll på från ett på dagen till ett på natten. ”Och jag bara njöt som en dåre, allting var så jävla bra.”

Intervju: Aleksandar Buntic. Text: Bojan Buntic.

Visa support, följ oss på FACEBOOK för mer intervjuer, musiktips, recensioner, musiknyheter och annat kul.
Vi twittrar också!
Och hypem är så jävla hajp så klart.

In Artiklar, Intervjuer , , , , , , , ,
permalink

Intervju: Konstantin Timoshenko och den elektroniska musikscenen i Kazachstan

22 november, 2012 — Lämna en kommentar

Konstantin Timoshenko är en multi-instrumentalist (proffesionellt trummis), DJ, producent, radiohost, festivalarrangör och medverkande i en mängd musikprojekt, däribland Les Enfants De Paris, Pop’s Machine, Sample Brothers, Akkord I On and Help Me Jones; det vill säga, Tomoshenko är en grym snubbe, och en sann postmodern renässansman. Han är en säregen remixolog med en passion för svinsnygga re-edits. Han är ursprungligen från Kazachstan men bor sedan 2008 i Sofia i Bulgarien. Mitt i livets jäkt gjorde vi en liten mail-intervju i och med släppet av hans remix av Kristian Anttilas ”Vykort Från Ingenstans” (lyssna nedan).

Ge Hit Musiken: How did you get in contact with Kristian Anttila?

I met Kristian in Sofia just right on the street if I can say so. That was 3-4 years ago. Since then we always meet each other when he comes with visit to Sofia.

How does it feel to remix a swedish indie musician? Do you do alot of remixes?

It gives me a pleasure to make remixes and it doesn’t matter from which country that song is originated. In case with remix on Kristian’s song the most interesting thing was to work with vocal because Swedish language is very beautiful and unusual. I’m always interested in making remixes because it’s a very creative and involving work also it’s very interesting to get inside other musicians thoughts. Of course, the most important thing is that the original musical material should be interesting and talented.

What software/hardware do you use?

You know, each time I use different soft or hardware and I also use synthesizers plus live instruments.

What do you think of Swedish music? What bands/artists do you like?

With Swedish music for first time I came across and felt in love with it when I was a kid and of course it was Abba, Secret Service and Kiki Danielson. In the U.S.S.R. their records was available. I heard Swedish from Kiki for the first time. Of course, later my musical preferences have changed. In my opinion Swedish music always had distinctive melodism, some kind of North tenderness and sadness. From modern musicians I can admit The Embassy, Pacific!, Fontän.

How is the electronic music scene, or the state of music in general, in Kazakhstan?

It’s not that easy for me to answer to this question because for the last five years I live in a different country and I can’t follow what’s going on there. The real problem with any kind of music in KZ is the country location. To be honest KZ is quite far from any of the “centre” of civilization. Size wise KZ is a pretty big country (number 9 in the world) but at the same time it has very small number of population. Most of the cities are quite far from each other communication amongst them isn’t that good. That is why living in one country we are not always finding what is going on in each town. You can actually tell that in Alma-Ata (the biggest city also my home town) we have more or less developed cultural life. I try to follow it on the Internet. I can tell that this cultural scene in town has started slowly developing and rising up. And I do hope that it will bring all the young, creative and talented people out of living at “home” underground.

Any underrated talents? Could you recommend some artists / bands from your native country for
our Swedish readers?

Of course, with pleasure. One of the most up promising and young Kazakh electronic musician is Arys Arenov and his instrumental lo-fi project called Aren. One of my close friends is the band called Freecadellic (Eng. ‘Meatballs). They are one of the very first Kazakh indie-rock band from Semey city (now based in Alma-Ata). I also have to mention an electro-acoustic project called Accord I On in which I participate together with Roman Bliznetsov.

You hosted a radio show about electronic music and you are a dj, is there any mix you’d like to
recommend?

As a DJ I quiet frequently do mixes and sets that’s why I wouldn’t recommend any of them. I really hope that everybody will find something for themselves interesting to listen. (Lyssna här).

Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS på

FACEBOOK
TWITTER
HYPEM

In Intervjuer , , , , ,
permalink

Intervju: Ebbot Lundberg i Soundtrack Of Our Lives

22 oktober, 2012 — Lämna en kommentar

När Ebbot Lundberg — Torbjörnen som blev en svensk rockikon — inte hänger på Jazzhuset och snattar popflickor mitt framför ögonen på Svenska Indiekillar-redaktionen, eller diskuterar sitt sexliv på tv, kan det hända att han tar en fika nånstans, varför inte på Pustervik, och varför inte med vår nya redaktör Tobias Ekvall. Den antikt björnskäggige frontmannen i Soundtrack Of Our Lives – ett av våra mest inflytelserika och hållfasta rockband, som i år släppte sin sjätte skiva Throw It To The Universe – har en del att säga om livet och allt vad det är. Och musiken så klart. Han snackar David Bowie och andra mytologiska figurer. Han beskriver känslan inför de sex kommande spelningarna, en för varje album, som ska inleda en paus i karriären — eller ett avslut? Vi får se. Det är en fet intervju. Läs.

Är ditt arbete slutfört nu eller kommer du att fortsätta vara rockmusikens fanbärare?

Jag vet inte om jag ser det som rockmusik direkt, utan jag vill istället se det som att jag har en förpliktelse att föra vidare något intressant, att det finns en kreativ kvalité i det jag gör. Det spelar inte någon större roll vilken genre det är i. Nu har jag blivit någon sorts udda figur i rocksammanhang. Men det kanske är bra på sitt sätt för då vet inte åskådaren vad den ska förvänta sig härnäst. Framför allt så känner jag att det är viktigare om vi har lyckats inspirera andra än att vi ska fortsätta.

Du har varit med i gamet i över 30 år nu, vad är knepet för att ständigt lyckas förnya sig själv utan att gå utanför sig själv, eller påverkas för mycket av andra?

Man får inte låta det yttre påverka det inre. Det är fällan som de flesta band faller in i, det är då man förlorar sig själv. Jag kan också känna att det är någon slags dedikering och en beslutsamhet, en fokusering som man måste ha. Det går inte att göra någonting halvdant och tro att någon annan ska komma in och lösa det, att om man fixar en viss producent som varit verksam i ett känt band kommer att göra oss mycket hetare. Det kan mycket väl vara så att processen kan ta lite längre tid, men om kvalitén finns så får den mer än gärna göra det.

Vad är det du vill berätta, få oss att känna?

Drömmen är att skapa en fantasivärld som samtidigt går i paritet med något som du faktiskt upplever. Det är ett äventyr som man vill dela med sig av. Lite grann som att bygga en berg och dalbana, varpå man säger till besökaren, “Se vad jag har byggt, kolla vad häftig, åk den! Vill du åka den tio gånger, eller har du fått nog efter halva?”. Jag är mycket för LP-skivor och för att det ska påminna om att sätta igång en film. Musiken ska vara underhållande att lyssna på, men samtidigt ge inspiration.

Freddy Mercury sa “I’m not going to be a popstar, I’m going to be a legend!”. Har du haft den tanken?

Har man den tanken och den inställningen så blir man det till slut, det är jag helt övertygad om. För mig har det nog handlat mer om att jag vill förvandlas till en mytologisk figur i ett poprock-sammanhang. Det var nog lite det David Bowie gjorde! Klart att det i början är många som inte riktigt förstår vad som händer, men de som stannar kvar på vägen förstår vad man vill skapa. Det är svårbemästrat och det gäller att man håller koll på flera olika aspekter, att samla alla idéer och sammanfoga dom till ett koncept.

Kommer du att accelerera mot nya stordåd eller ta ett steg tillbaka mot någonting mindre?

Det kommer nog bli lite gott och blandat! En sida kommer bli ännu mer majestätisk, medan en annan kommer bli mer svårförståelig. Jag har svårt att se framför mig att jag skulle gå in i något långvarigt samarbete med en grupp, kanske något kortvarigt likt Neil Young som hela tiden skiftar band för att förändra sitt sound. Jag kommer med all säkerhet inte gå och bli skådis eller en tv-personlighet i något lekprogram i alla fall.

Vilka känslostormar tror du kommer dyka upp under era sista sex spelningar på södra teatern när ni gör sex konserter, ett för varje studioalbum ni skapat genom åren?

Det känns väldigt andaktigt att göra dessa sex spelningar för att bara kort efter lägga ner. Jag hoppas verkligen att allt klaffar och att det inte händer någonting tråkigt, att vi får ett riktigt fint avslut. Eller så slutar det helt enkelt med att vi alla ligger i en hög och slåss på scenen.

Kommer konsten finna andra uttryck än musiken när ni tar en paus?

Så här i efterhand har jag tänkt en del på att när vi skapar vår musik så påminner det mycket som att måla en tavla. För mig har det alltid varit en konstform, och jag har aldrig haft några ambitioner på att bli en popstjärna. Men uttrycksformen kan helt klart förändras, kanske blir det till och med en jävla Death Metal-platta? [Bojan: TSOOL låter faktiskt som ett jävla Death Metal-band]

Du har ju varit verksam som producent åt stora band som The Cardigans, Teddybears, och kanske det mest otippade, Onkel Kånkel. Är det någonting som du kommer att lägga mer kraft på under den kommande pausen?

Jag hade väl en idé om att det skulle bli så, men folks inställning om vad som är en producent är så förändrad nu. Nu har jag en ganska gammaldags inställning till producentrollen, där det inte är ett så stort fokus på detaljerade ljudinställningar, utan snarare att man förvaltar en idé. Därför fortsätter jag att i första hand fokusera på vad jag skapar, men självklart är det alltid intressant att träffa nya band. Det tar för mycket energi att vara producent, så jag skulle nog hellre vilja vara med och hjälpa, coacha och inspirera.

Du känns som en musikens profet och för vissa är ju musikkonsten likt en religion, något som man hämtar tro och kraft ur. Vad är din själsliga syn och hur mycket av din livskraft får du från musiken?

Musikens kraft i sig är ju enorm, det finns en urkraft i den som gör att man kan påverka både innerligt och ytligt. Det finns inte ett språk i världen som kan frambringa samma känslor och det är magi. Den finns där och har möjligheten att förändra en stämning.

Men hur gör man för att hantera och styra den kraften?

Det är ju lätt för mig att sitta och säga sånna här saker, som redan har någon slags energi. För mig känns det som att det var menat att jag skulle göra det här. Man måste nog också gå igenom en hel del för att kunna praktisera vissa krafter, det är inte något som kommer i en handvändning. För att svara ordentligt på frågan som du ställde i början så har musiken helt klart en helande och läkande effekt för mig.

Vad är det som har styrt era val av samarbeten?

Saken är den att vi aldrig har jobbat med någon producent och jag har alltid varit emot att involvera utomstående i vårt skapande. Jag bollar gärna idéer med någon som kanske har någon produktionskunskap, men man har redan en så stark vision själv. Under våra år som band har vi testat att ta in två olika producenter, men det gör jag aldrig om igen. Du kan inte klampa in och hålla i min pensel!

Men händer det inte att när man jobbat så pass länge och tight med varandra, utan en utstakad producentroll, att det uppstår komplikationer?

Självklart är det så. Vi gör helt enkelt så att vi testar varandras idéer, för att när slutresultatet står färdigt jämföra vad som blev bäst. Till slut så har helt enkelt en sida fått ge sig.

Lever du med ett mål i sinnet eller har dina samarbeten och musiken kommit till dig i precis rätt fas i livet?

Nej, jag tror snarare att det mesta har hänt i helt fel fas i livet. Det är på grund av det som man har hittat ett utlopp för att kanalisera all osynkkänsla, till någonting som man kanske tror kommer i synk senare. Jag finner mig gärna i den känslan, även om den kanske är självprojicerad. Av den anledningen kan jag tycka att det är tur att vi inte har blivit för uppmärksammade, vi har ändå kunnat jobba ganska ostört. Det har aldrig uppstått någon jätteexplosion eller superhype, vilket kanske har sina förklarliga skäl rent imagemässigt. Det viktigaste är ändå att man håller sig till idén. Sedan gäller det också att hålla ihop en konstellation och bara det tar ju halva tiden.

Är du en hopplös nostalgiker eller har du en tro på ny musik?

Jag tror på ny musik, ny energi och att ta saker och ting vidare. Vilken form det blir går på något sätt ihop med hur världen ser ut för tillfället. Alla människor blir på något sätt nostalgiska i samband med att man upplever något. En låt som kanske inte var så jävla bra kan ändå väcka känslor beroende på tillfället. I det avseendet gillar jag nostalgi, men det får inte ta överhand, så att allting plötsligt stannar upp.

Det många kanske gör fel är att de enbart förknippar nostalgi med ett specifikt årtionde?

Det är lätt att avfärda oss som ett nostalgiskt band. Vi må ha ett visst sound som kan förknippas med 70-talsrock, men själva kärnan har alltid handlat om att blicka framåt, att alltid försöka ligga i framkant. Det är väldigt enkelt att beskriva oss det göteborgska bandet som gillar Beatles. Men man vet ju själv var man är någonstans, och det kommer alltid att finnas en samtid som förstår sig på en.

Får du en känsla av frihet nu när ni tar en paus?

Det kan mycket väl bli så, men sen har det ju väldigt mycket att göra med vilka du väljer att jobba med och vilka samarbeten som inleds i början. Det kan bli en otrolig explosion, eller så händer ingenting. Självklart innebär det en enorm frihet, då det finns många idéer som man har varit tvungen att skjuta fram, eftersom tiden inte varit inne. Nu har jag ändå börjat tänka på hur jag ska fördela alla dessa idéer på bästa sätt.

Tobias Ekvall

In Intervjuer , , , , ,
permalink

Intervju: AWOLNATION

5 juni, 2012 — Lämna en kommentar



Om ni var uppmärksamma under Siestafestivalen kunde ni se en man med för mycket kläder för en festival kuta från campingen mot scenområdet. Det var kallt, folk med vin insytt i väskan lunkade mot Royal Republic, jag var på väg till en intervju med Aaron Bruno i AWOLNATION. Jag hade ingen aning om att jag skulle intervjua frontfiguren till ett band som just nu är väldigt stort på andra sidan atlanten, sådär en-miljon-sålda-skivor-stort. Det är visst många som äger Megalithic Symphony. Jag visste inte ens att jag hade hört ”Sail”. En låt med cirka två miljoner youtubeträffar. Flåsande, trött, och lite förvirrad mötte jag upp bandets promoansvarig i Sverige och gick backstage för att göra vad som trots allt blev en jävligt fin intervju. Bruno satt och käkade när jag träffade honom, och vi flyttade över till ett annat bord och så — voila! här är vårt samtal. Om ni inte kan engelska får ni kontakta mig på gehitmusiken@gmail.com för en svensk översättning.

Ge Hit Musiken: What kind of music do you make?

Aaron Bruno: There’s electronic elements, there’s organic elements, there’s really everything I’ve listened to as a kid, from Prince to Michael Jackson, to Nirvana, to Refused, Minor Threat, Radiohead, Neil Young, The Beatles of course, The Beach Boys; I’m a huge fan of electronic music aswell, Hot Chip, Justice. The record I made is very eclectic. The most commonly asked question is what style or genre the music is. I refuse to answer, because I don’t know how to.

GHM: That’s awesome, it’s really the best answer. You have a great taste. What’s your favorite Prince record?

AB: I don’t have a favorite record, I just listen to individual songs.

GHM: Oh, that’s cool, but what’s your favorite Prince song?

AB: I think ”When Doves Cry” is the best song he ever made. But I also love ”Kiss” (Not the band KISS, I hate the band KISS). The song taught me how to sing in my falsetto. I listened to it when I was a little kid and I thought he sounded like a girl, I thought it was a woman singing and I realized shortly after that that I could also sing like that and sing very high. Prince was such a gangster — and, you know, women liked him — so his high falsetto, in addition to Michael Jackssons’, made me feel like a man for singing what I was embarressed to sing before. It was the same way when I discovered Jeff Buckleys Grace record, I fell in love with it and stopped worrying whether people were judging me for the way I was singing.

It caused me to be very depressed. And very broke, financially. Destroyed, homeless, not knowing how to buy burritos.

GHM: How old were you when you discovered these artists?

AB: I didn’t discover Jeff Buckley until I was 21, but I was probably 5 or 6 when I discovered Prince.

GHM: Did you have a musical family/upbringing?

AB: Yeah, my mom and dad are huge fans of music. My dad taught me how to play guitar at a really young age and my mom could play guitar aswell, and piano. They taught me all the fundamental basics.

GHM: How do you feel about playing in Sweden?

AB: I just found out that I’m related to Carl Michael Bellman, on my moms side. To come here and play music is really emotional for me, it’s like tracing your family tree roots. I relate to the people here, I’m half swedish even though I wasn’t born here. My moms never been here and she’s the one with the last name. So I take photos and e-mail her. She gets emotional and cries.

We played in Stockholm last night. It was such a beautiful show. It was on a rooftop overlooking the city. It was a wonderful experience. This is the first time I get to play in Sweden with this band. We played for 350 kids last night. I call them kids, but you know, in the hardcore scene we call them that. I’m 33 but I still feel like 9. Last time I was here — with my old band — we toured with The Sounds from Malmö. We bonded with them and became best friends instantly. Me and my guitarplayer Drew have the same birthday — which is weird — and Jesper the keyboardist of The Sounds has the same birthday as us. We felt like we were our own gang.

GHM: Are you a fan of any other swedish bands?

AB: I’m a huge Refused fan. I got to see them in 1996 before The Shape Of Punk To Come. It was an honor to share the same flyer with them, when we played Coachella — and also with Radiohead, the same flyer as two of my favorite bands. We’re playing with Refused tomorrow in Germany. I’m also a huge fan of The Hives, of course.

GHM: Are you a punker?

Yeah, I grew up in the punk and hardcore scene. Once I turned 15 or 16 I discovered the underground — first I found the punk scene, which was a little bit more mainstream, and then I discovered hardcore music, which, back then, was way more underground. The record I made is very much pop but it has the spirit of the underground, the spirit of indie, and, you know, fuck the man. The worlds pretty fucked up. Especially now, it’s so hard to make a name for yourself in the music industry. I never taught I would. I’ve been in two bands before this one that didn’t do as good as I wanted to. It caused me to be very depressed. And very broke, financially. Destroyed, homeless, not knowing how to buy burritos. But it was a huge inspiration and it fueled the fire to write alot of the songs on this record. Now we’re touring the world and we’ve sold alot of records. I never taught that this would happen, ever. I just wanted to make a record that I was proud of. That maybe a couple of my friends would support, get a couple of people to come to the show and maybe eventually we could do a west coast tour. It ended up blowing up beyond my wildest dreams.

GHM: It went pretty fast.

AB: Yeah, it was about 6 months to a year and we had sold a million copies. In Canada it went double platinum. The record is getting closer and closer to becoming gold. Hopefully we’ll get to two million aswell. And hopefully we’ll be able to spend the rest of the year playing awesome shows.

GHM: You are related to our most famous poet. Have you read any of Bellmans poems? 

AB: Yeah, I have. I’ve bought a CD that is translated to english, but I don’t think that it is the same. It doesn’t have the same effect. So what I was thinking is having maybe one of the members of The Sounds help me figure out a way to do a cover song, by translating something in a cool way to english. And another thing: I got to eat at the restaurant that was born in 1722 that he used to hang out at [Den Gyldene Freden]. It is really expensive but the label paid for it. I couldn’t afford it. I felt really weird walking in, I looked dirty and there were all these rich kids in there. I felt a little out of place.

GHM: Okey mate, the last question: how do you feel?

AB: I wake up every day and feel like it is all a dream, that God is gonna look at me and go ha ha ha I was just kidding. Every day I’m alive it all feels like a dream come true. I’m really, really grateful.

*

Aaron avslutar intervjun med att säga att det är en bra grej att jag inte har hört hans musik, för att jag kommer bli blown away när han senare spelar. För att veta hur det gick får ni läsa min krönika på Kulturbloggen.com. /Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.

In Intervjuer , , , ,
permalink

Intervju: Albin Gromer

4 juni, 2012 — Lämna en kommentar

Jag sprang från Awolnations spelning för att träffa Albin Gromer utanför scenen där Aleks snart skulle spela — så som jag kutade till min intervju med Aaron Bruno i Awolnation. Mycket spring och språng på Siesta! 2012. Av hans texter att döma vet den unge  (21 år, yngre än mig!) soulsångaren vad livet har att säga. Jag lyssnade på hans hjärtblottande electrosoul innan Ge Hit Musiken fanns, det är därför ni inte ser malmöitens strålande debutalbum från i år — som enkelt nog heter Album – på vår sida. Det blev ett mycket kort och rättframt samtal, och så gick vi skilda vägar, han mot en spelning han sett fram emot, och jag springandes tillbaka mot mina vänner i publikhavet där jag skulle bli bortblåst till ett annat ställe i världen av Awolnation.

Ge Hit Musiken: Hej Albin! Väldigt trevligt att träffas. Jag har läst att du gillar Prince. Stämmer det?

Albin Gromer: Jag har lyssnat en del på hans musik men jag har inte upptäckt det. Jag har snarare upptäckt dem som har upptäckt honom, D’Angelo, Bilal och ny amerikansk r’ n’ b/soul, alltså den andra generationen.

GHM: Då är du alltså en representant för en tredje generation, här i Sverige, hur känns det att föra fram den typen av musik här?

AG: Det känns som att publiken för det växer, att folk fattar det på ett annat sätt än när Kaah började göra sina grejer. Det känns positivt.

GHM: Det låter riktigt bra. Du skriver jävligt personliga texter på svenska. Är den här personen som kommer fram i texterna du själv?

AG: Det är det absolut. Det finns alltid sidor av en själv att utforska. Att skriva om saker blir svårare och svårare. Man börjar putta på gränserna: kan jag skriva om detta? känns det OK för nära och kära? Det är något som man brottas med. Men jag skulle säga: det är absolut jag som lyser igenom i mina texter, och jag försöker hålla det så. Sen är det ju klart att det blir en berättelse av det och att det är fiktion, men det är väldigt nära mig själv. Det är en känsla därinne nånstans som man vill ska överleva.

GHM: Hur har din festivalupplevelse på Siesta! 2012 varit än så länge?

AG: Den har varit väldigt lugn. Men nu börjar ju Aleks köra här i bakgrunden…

GHM: Men du, vi har en tillräckligt lång intervju här nu. Jag tycker du ska gå och lyssna på konserten och bara njuta av livet, ha de bra!

Och så säger jag och Albin tack och adjö till varandra och går för att leva våra liv och överleva Siesta! 2012 / Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.

In Intervjuer
permalink

Med humorn som vapen: Kristian Anttila om Svenska Tjejer

5 april, 2012 — 4 kommentarer

Vi tittar retrospektivt tillbaka på Kristian Anttilas musikkarriär tillsammans med fem andra indiebloggar. Det är en stafett anordnad av Birds Will Sing For You Enterprises med fem intervjuer, en för varje skiva, på fem sidor: Utöver mig och min bror här på Ge Hit Musiken skriver Joyzine, Queclub, 520 och Being Blogged.Historien börjar med skivdebuten Natta De Mina och slutar med den nya Djur & Människor (4 April via National).

Vi ansvarar för berättelsen om Svenska Tjejer (läs 18 dåliga recensioner av Antillas underskattade fjärde album). Det består av 10 låtar. 8 är döpta efter kvinnor. Har ni någonsin undrat varför Anttilas röst låter mjukare nu för tiden? Vem är egentligen Sandra? Josefine?

Vi träffade Anttila på kafét i Clarion Hotel Post, Göteborg. Han var sömnlös och entusiastisk över den nya skivan. Genom våra mer eller mindre kompetenta frågor, och Anttilas mer eller mindre briljanta svar får ni en inblick i hans liv omkring skivan, allt ifrån de mest traumatiska och komiska upplevelserna under hans livs längsta turné till de vackraste, roligaste och sorgligaste detaljerna i ett kärleksliv. Ni får höra den individuella historien bakom varje kvinnonamn. Alltifrån den första romansen till den stora kärleken.

Gehitmusiken: Albumet inleds ju med en slags lovsång till livet — ”minnena är ballonger på himlen, jag tar på mig lösnäsan och tar ton” — kan du förklara varför du valde att öppna skivan så?

Kristian Anttila: Det är helt avsiktligt faktiskt. Den här skivan präglades mycket av att jag ingick i mitt första enda och riktiga kärleksförhållande. Det var en skiva som jag ville göra och behövde göra. Jag ville markera ett avstamp mot omvärlden från ett gammalt liv och in till ett nytt. Jag driver med Casanovabilden som har skapats om mig, med ett stort mått av självironi. Under perioden läste jag två böcker som gjorde ett stora intryck på mig rent textmässigt: Kurt Vonneguts Slakthus Fem och Carl Johan De Geers [Jakten mot nollpunkten] En roman om mig själv. De har en sån varm och humoristisk klang i språket, men samtidigt så berättar de om extremt svarta saker. Skivan genomsyras av det tonfallet. Man kan vara självironisk och humoristisk och ändå lägga korten på bordet och visa upp mindre smickrande sidor av sig själv — och just den textraden ”minnena står som ballonger på himmelen” är en tillbakablick på ett kringflackande liv. ”Jag tar på mig lösnäsan och tar ton” är ju som här kommer jag med humorn som vapen.

Det var en beige period av mitt liv. Skivan speglar det. Desto mer jag tänker på det, desto mer ser jag att det var en av de mest kaotiska tiderna i mitt liv. Dels uppbrottet med det gamla livet, och dels, till slut, uppbrottet med den här tjejen [Amanda] som föranledde skivan. Det tog slut mellan oss precis när den kom ut. Det var komiskt. Humorn går ett varv till.

Gehitmusiken: Har du några förebilder inom poesi och lyrik?

KA: Bruno K. Öijer är en gigant. Det är någon jag aldrig kan tröttna på. Han är som en granitstaty och blir bara bättre och bättre för varje diktsamling. Trots att han börjar närma sig 60-70 år.

Jag skrek och skrek så mycket att jag tog sönder min hals och chockade mina stämband.

Gehitmusiken: Vilken plats har Svenska Tjejer bland alla dina skivor?

KA: Jag lyssnade igenom den för första gången nu sen den släpptes. Eller rättare sagt, jag skummade igenom den när jag cyklade hit. Den är musikaliskt ganska splittrad. Jag arbetade på den oavbrutet under två och ett halvt år och gick inte in med någon idé om att den soundmässigt skulle dras åt ett specifikt håll. Jag gjorde såhär: jag skrev en låt och så jobbade jag klart den, sen så skrev jag en till och så jobbade jag klart den. Det skiljer sig från den nya skivan. Den arbetade jag med intensivt under en period på tre, fyra månader och sen i ytterligare några månader mixade jag den. Arbetar man så blir det mer sammanhållet.

Jag tänkte att själva titeln och berättelserna skulle vara ramverket för hela skivan, så att jag skulle få hur mycket utrymme jag ville rent genremässigt. Det spänner ju från smäktande ballader och plojlåtar som Lena, till krautrock i Josefin. Jag har inget samlat intryck av skivan rent musikaliskt. De andra kan jag se i färger och mönster (jag har börjat tänka på musik mer i abstrakta termer). Den här är mer låt för låt, varje låt är sitt eget lilla universum. Jag är inte på något sätt missnöjd med den. Tvärtom, den har väldigt välkomponerade, starka låtar med bärkraftiga melodier. Dock slogs jag av att den var lite mesig i produktionen. Svenska Tjejer har mer udd och spets i i själva texterna, medan min nya skiva [Djur & Människor] avsiktligt är mer taggig och trasig i produktionen. Men som med alla mina skivor — de är liksom inte tillgjorda, de är bara vykort över perioden de skrevs under och visar vart jag befann mig tankemässigt och musikaliskt just då.

Och det kan man inte ta ifrån dem. Flera gånger har det hänt att främlingar på krogen har kommit fram till mig för att diskutera den. De var lite besvikna. De höll nämligen Lille Napoleon väldigt kärt. Men när jag började på Svenska Tjejer ville jag inte göra någon repris. Jag kände att jag tagit den extremt driviga, catchy, afro-pop-disco-indien så långt det går. Jag ville utmana mig själv genom att testa mina gränser som kompositör, musiker och producent.

Gehitmusiken: Så du gör allting själv?

KA: Ja, jag skriver, producerar och spelar in all musik själv. Så jag sitter på en mängd stolar samtidigt. Jag vill göra det själv och har visat mig kunna bemästra det. Det är en gåva att kunna ha valmöjligheten att bestämma allt. Men samtidigt finns det stora fallgropar av enorm beslutsångest och total villrådighet. Jag måste hundraprocentigt stå för och ta allt skit själv. Jag har ju ingen bandkompis som jag kan säga till ”fan vad cp den där journalisten var” utan får sitta där ensam genom allt. Och att turnera i ens egna namn, allt som händer runt omkring hamnar på en själv.

Gehitmusiken: Du måste uppenbarligen se mer positivt i det hela eftersom du fortfarande fortsätter med det?

KA: Jag har haft många perioder av tvivel. Jag har ibland lagt av utan att berätta för omgivningen. Så allting rullar på, förutom att jag själv har lagt av. Sen har jag plockat upp det igen. 

Gehitmusiken: Hur mycket skiljer sig personen som du skildrar på skivan från dig själv?

KA: Det är en mängd olika män jag beskriver i texterna, och givetvis finns alla i mig, men jag spetsar onekligen till det och drar på mig den där lösnäsan och vrider det ett varv till. Men visst finns där romantikern i mig, hingsten, kannibalen, den olyckligt kära. Och den lyckligt kära också. 

Gehitmusiken: Kom det fram någonsin fram en tjej efter skivsläppet och undrade om någon av låtarna handlade om henne?

KA: De känsligaste historierna har jag ändrat namnen på. De hade ursprungsnamnen från början. Men jag maskerade lite grann. Jag har inte kontakt med någon av dem som historierna berör. Däremot får jag horder av förfrågningar från tjejer som vill ha en låt tillägnad till dem. De ser det som en chans att bli förevigade i musiken. Alla brukar avsluta sina mail med ”glöm inte skriva en låt till mig!”.

Gehitmusiken: I ”Världens Snuskigaste Man” säger du att Quasimodo, Rocky Dennis och Patrick Bateman har koll på hur man skaffar sig en tjej. Kan du kommentera det?

KA: Ja, för det första så är de ju inte hundraprocentigt träffsäkra. Quasimodo fick ju aldrig nån brud, tyvärr. Det är en lite halvplojig text, jag ville stapla upp monsterlika figurer. T.ex. Rocky Dennis, han är ju den fullkomligt vanskapta, ytterst ödmjuka figuren som blir ihop med en supervacker blind tjej i filmen Mask.

Gehitmusiken: Har du några stora minnen från turnén?

KA: Under just den här skivan hade vi vårt första riktiga turnéstopp och uppehåll. En natt skulle jag spela in pianoslingan till ”Magdalena (Livet Före Döden)” — den har en bärande pianomelodi, så det var viktigt — men det var en ton på pianot som inte stämde. Varje ton på pianot består av tre strängar. Så jag stämde en sträng, men då var det någon annan som blev fel. Så jag vred och vred och så höll på så i några timmar. Till slut fick jag mitt livs grövsta aggressionsutbrott. Det var ett riktigt primalvrål. Jag skrek och skrek så mycket att jag tog sönder min hals och chockade mina stämband. De låste sig totalt. Jag kunde inte prata längre. Så det blev tvärt slut.

Det var en riktig skräcknatt i mitt liv. Jag har fortfarande en klump i magen när jag tänker tillbaka på den. Den ångesten jag fick när jag märkte att något är pajj i min hals. Jag kan inte prata, jag kan inte sjunga — mitt liv är över. Jag har fortfarande inte bearbetat den natten. Det var en av de händelser jag syftade till när jag sa att det var en beige period i mitt liv — det var inte nämligen så att bara för att jag var i ett förhållande så satt jag och bakade kakor hela tiden. Och det är ett flertal sådana här incidenter under den här processen som är extremt dramatiska.

Vi fick ställa in turnén och skivinspelningen och jag fick regelbundet besöka Sahlgrenska logopedavdelning. Jag var i rehabitilering där i flera månader och fick göra idiotiska övningar [Anttila gör pruttande ljud med munnen] och det var som att börja lära sig gå igen. Min röst är fortfarande inte återställd. Det finns en tydlig gränslinje där jag fick börja sjunga annorlunda. Så den här skivan innehåller låtar som är gjorda dels före den här skadan och efteråt där jag sjunger på ett mycket mjukare sätt. Alla hör inte nyanserna, men jag kan tydligt urskilja vilka låtar som är inspelade innan och vilka låtar som är inspelade efteråt. 

Gehitmusiken: Har du några exempel på låtar som är inspelade före och efter, så att man kan få sig en bild av det?

KA: Ja. Den jag förut nämnde, ”Magdalena (Livet Före Döden)”, är inspelad efter. Jag sjunger väldigt luftigt och mjukt. På tidigare skivor har jag lite grann skrikit på ett sätt som jag inte kan längre. Det är något som är blockerat och låst i min hals. Jag blev ofrivilligt en smörsångare halvägs in i min karriär.

Det var en perfekt stjärnklar natt, rutan var nere och vinden var i håret, och jag kände att härifrån kan det bara gå neråt.

Gehitmusiken: Hade du några fler traumatiska upplevelser under tiden?

KA: Jag återhämtade mig eftersom, men min röst är helt förändrad. Den har tappat i tonhöjd — så vi får stämma ner gitarrerna flera tonsteg för att jag ska klara av att sjunga låtarna. Jag började återhämta mig och göra färdigt musiken. Vi släpper ”Världens Snuskigaste Man” som singel och börjar boka på min karriärs längsta och mest sammanhängande turné. Men privat är det en av de tyngsta perioderna i mitt liv: mitt förhållande är obevekligen på väg mot sitt slut och min hyresvärd vill vräka mig från min bostad och studio. Och det är ju de två ben som mitt liv står på, Amanda och min musik. Och båda är på väg att slås undan. Samtidigt. Ovanpå det ska jag in på mitt livs största turné och håller på skriva ett kontrakt med ett av världens största skivbolag, Universal Music. Så det är en enorm press på mig samtidigt som jag känner mig extremt vek.

Vi drar igång turnén och spelar ibland till och med två städer om dagen. Jag kommer ihåg att vi spelade Jönköping och Linköping samma dag. Ett jävla åkande och stress. Och så under en vända tillbaka till Göteborg någon gång mitt i får jag ett riktigt psykbryt. Jag ligger på Backaplans parkeringsplats i en pöl av mitt egna snor och mina tårar och kan inte sluta lipa. Det är barnet i mig som inte klarar mer.

Jag blev för första gången tvångsintagen på psykakuten på Sahlgrenska. Mitt under den turnén. Men det var ganska fint där. Det var intressant och jag kände att det var en plats där jag kunde släppa allt och slappna av och få gehör. Det var som att vara i filmen Gökboet, jag kände att de här människorna, de övriga intagna, kommer aldrig att hitta sin plats i samhället. De kommer bo här hela sitt liv. Jag blev äcklad och mådde riktigt dåligt. Så jag såg till att komma ut så fort som möjligt.

En ganska humoristisk scen: jag kliver in i en taxi från psyket och åker direkt till turnébussen, sätter i en sekund ner en fot i det fria och sen nästa fot in i bussen — från ett slags fängelse till ett annat. Turnélivet är inte direkt den bästa platsen för rekreation. Men jag kan inte ställa in spelningar. Jag har en så fruktansvärd arbetsmoral och pliktrogenhet mot det jag har tagit på mig. Det blev en ganska bra spelning den kvällen faktiskt! [skratt] Och det blev en succéartad turné trots allt kaos inom mig.

Jag fick dock en del kritik för att jag framstod som respektlöst full på scen. Men i själva verket så hade jag så vansinniga baksmällor på sömnmedel och lugnande. Jag fick sluddra fram texterna och hade svårt med motoriken. Allt handlade om att jag ville ta mig igenom turnén för fansens skull. Men då var det ju inte läge för mig att lägga fram den här historien.

Gehitmusiken: Hur kändes det när turnén väl var över?

KA: Vissa artister säger att de gråter på sista turnédatumet, men jag är alltid gladast av alla: äntligen frihet, ledighet, nu är det klart! Men det är ju för att jag går in med en ängslig inställning från början. Jag har ju hållit i allt administrativt också. Det är en enorm press. Vissa behöver ju bara stå och lalla på scen så är allt fixat. 

Gehitmusiken: Nu har vi snackat trauma. Så nu undrar jag, har du några roliga minnen från turnétiden?

KA: Ja, det finns det. Många komiska scener. I Luleå eller Piteå träffade vi en superentusiastisk kille som ville ta med oss hem och visa upp oss för sin tjej. Så han ringer henne och så säger hon: du får välja mellan mig och Kristian – han kliver inte innanför tröskeln till vårt hem! Så vi fick stanna utomhus och sparka boll på nån gata.

För första gången började ryktesspridning och myten om mig bre ut sig i folklagren och slå tillbaka på oss. Vi blev portade på ställen. Och detta var ju under en tid då jag kände att nu har jag börjat ett annat liv. Och nu började det förflutna springa ikapp. Lite osynk.

I Uppsala hade en annan snubbe byggt ett altare till min ära. Det var en spiselkrans med massa urklipp och foton på mig och med ljus runtomkring. Det blir en så konstig balans i relationen till en sån människa. Nä, jag drar nog hem istället.

Det var skönt att bolaget [Universal Music] var så extremt uppstyrt. Jag kunda avsäga mig allting. Tidigare fick jag vara involverad i alla presstexter och utskick. Här var det liksom: okej Kristian, kom till Stockholm, du får åka tåg, du ska vara där och där vid den och den tiden. Det var skönt att kunna släppa den biten. Men i efterhand så känner jag att det var dumt att jag inte involverade mig mer. Framförallt i hur man presenterade skivan. Den missuppfattades av många. Folk frågade om det var på riktigt eller inte. De kunde inte se de humoristiska tonerna i albumet. Fortfarande idag vet jag inte hur skivbolaget valde att lägga fram skivan. Och i regel var det förnärmade kvinnor som valde att recensera den. Jag vet inte om några män vågade ta det riktigt.

Gehitmusiken: Kvinnor har varit väldigt viktiga för dig i ditt liv.

KA: Ja. Jag är uppväxt utan far. Ensam med min mor hela vägen. Det är nästan bara kvinnor jag kan ha en riktigt nära relation med och släppa in hela vägen.



Gehitmusiken: Låten Amanda som avslutat skivan är en av de vackraste kärleksförklaringarna jag hört i svensk musik. Kan du berätta om vad som inspirerade dig till att skriva den?

”Rymden fortsätter att växa /
men jag trivs bra här under täcket /
intill dig”

Kristian Anttila: Jag och Amanda hade bokat en egen tågkupé och skulle resa från Bulgarien till Wien. Det var en perfekt stjärnklar natt, rutan var nere och vinden var i håret, och jag kände att härifrån kan det bara gå neråt. Och därifrån kom grunden till texten.

Det finns en brytpunkt i låten någon gång 6-7 minuter in, och det är där man börjar flyta och vill inte att det ska sluta. Det krävs en viss längd för att man ens ska komma i den fasen. Jag märker att jag strukturerar upp mina plattor och går ut ganska hårt på medryckande låtar. Men jag avrundar alltid av med en riktig somna-in-låt. Jag tänker att det ska spegla en dag, eller en sexakt: att man liksom kliver upp ur sängen, nu kör jag, och så slutar det med sömnen på natten; eller upphetsningen kring en intim situation, och sedan utmattningen efteråt. Det finns en författare som heter Mary Lee som har pratat om den manliga sexaktens kronologi i Hollywood: alltså att alla filmer är strukturerade efter mannens upplevelse av en sexakt, med dess dalar och toppar. Och utlösningen är som det slutgiltiga klimaxet i en actionfilm. Och sen känslan efteråt.

Det har blivit ett signum att avsluta med en riktigt lång låt. Det är som ett hav av brus som man simmar runt i. På de låtarna har jag 100-150 kanaler ljud som bara jobbar. Jag kommer ihåg inspelningarna. Mina musiker står i inspelningsrummet och jag står i kontrollrummet och vevar med armarna, fortsätt, fortsätt, och till slut så efter tio till femton minuter lägger sig Petter Seander [bassist i bandet] på marken och spelar. Och jag bara fortsätter veva med armarna.

Gehitmusiken: Det verkar som du är influerad av ambient music, finns det några artister inom den genren som har påverkat dig?

KA: Jag är dåligt bevandrad i ambientmusiken, men det finns två-tre enstaka låtar som har satt sig i mig. Nu kan jag inte titlarna, men en av artisterna är Boards Of Canada. De gjorde en EP under tidigt 2000tal som jag blev jävligt drabbad av [jag skulle gissa på: In a Beautiful Place Out in the Country]. Sen har vi Aphex Twins låt ”Alberto Balsam”.

Gehitmusiken: Oj, jag har skrivit ner en fråga här om Aphex Twin.

Nej lägg av! Fan vad sjukt. Och sen sista är en svensk akt, jävligt underground, jag har inte ens låten på skiva, men de heter någonting Organic … Lifeforms.

Gehitmusiken: Kan du berätta lite om tiden med Amanda?

[Kristian blir tyst] Jag blev helt ställd nu. Jag har så svårt för att sammanfatta allt. Det går ju i så enorma vågor åt alla möjliga riktningar.

Jag hade stora depressionsproblem. Sex blev ett medel för att lindra allt som var jobbigt i livet.

Gehitmusiken: Hur kommer det sig att du valde Sylvia Vrethhammar som duettpartner till Magdalena (livet före döden)?

Det finns flera lager i det där. Dels så blir jag fysiskt aggressiv av söta kvinnoröster, jag hatar det. Jag ville ha en sån där mustig, raspig röst. Jag fick rota i mitt innersta efter gamla sångerskor som jag har en relation till deras röst. Då kom jag att tänka på Sylvia. Hon är en inspirerande kvinna som har lyckats bibehålla sin karriär i fyrtio år och hon har behållit sin röst och glöd till musiken. Men så visade sig att hon bor i ett slott i Tyskland och vägrar att flytta på sig. Hon ville göra låten dock. Jag fick sätta mig på ett flyg och åka hem till henne och hennes tre Chevroletbilar och sjunga in låten i hennes källare. Det var nog ett av de få ögonblick av glamor under min artistkarriär.



Gehitmusiken: Du och Lena verkar ha haft en kul relation. Kan du berätta lite om den?

”Varför är du hemsk och samtidigt glad /
och hur kan jag va vän och samtidigt mat?”

KA: Lena består av tre element: Pugh Rogefeldts ”Dinga Linga Lena”, ABBAs ”Knowing Me Knowing You” och David Bowies ”China Girl”. Ett riktigt musikhistoriskt hopkok.

Jag minns inte riktigt var den tog sin början. I den så tillagar jag en kvinna och hon undrar vad som försigår där hon ligger i grytan. Den kan ha haft sitt urspring i Armin Meiwes, kannibalen som letade efter folk på nätet som ville bli mördade och uppätna. Jag tror de hade en ceremoni där Armin skar av pitten på sitt frivilliga offer och så åt de den tillsammans. Jag blev väl fascinerad av den historien.

Men för att lägga korten på borden, jag har aldrig ätit upp någon Lena. Och jag har aldrig ätit människokött. Så mina erfarenheter av kannibalism är ganska begränsade. Kan hända att jag gjorde det när vi var på turné i Kina då ingen visste vad vi fick på tallriken.

Gehitmusiken: Hur kom Irene till?

”för allt toalettklotter i världen /
viskningar bakom din rygg /
jordens alla pålar, käppar /
spikklubbor och lutherskt stål.”

KA: Jag hörde en låt där de sjöng ”Iran, Iran, Iran” i refrängen och det var en väldigt fin melodi. Så jag satte mig vid gitarren och sjöng och till slut omvandlades Iran till Irene. Här började det alltså med namnet. Jag byggde upp en historia om en libertinsk, självsäker kvinna som står emot all hormobbing och står för sin egen lust och rätten att nyttja den som hon vill.

Gehitmusiken: Varför räknar du upp alla tortyredskap?

KA: Det handlar om hur kvinnor genom historien har drabbats. Till exempel nämner jag jungfrufödslar, det handlar om idén att en kvinna ska vara ren. Nån gång hade jag med ett kyskhetsbälte också. Det här är min enda kvinnokampsång, kan man säga.

Gehitmusiken: Låten ”Valentina” går emot det vanliga mönstret, du har ett frågetecken efter namnet. Kan du berätta lite om den?

KA: Ett tråkigt faktum: låtarna som jag gillar mest ligger längst ner i popularitet på spotify. Det är lite tråkigt. När man gör en skiva vill man ju så klart att den ska få ett bra mottagande, att man ska få beröm och uppskattning för det stora arbetet man lagt ned. Det är dock jävligt trist att det som ligger en närmast, de låtar som verkligen blottar det sköra i en, är det som folk uppskattar minst.

Genom hela min historia som musiker har det melankoliska legat mig nära, men när jag blickar bakåt så ser jag att jag drogs mer mot det medryckande, catchy hållet. Och det är ju det som får mest gensvar från publik och lyssnare. Det var ju också det som var roligast att spela live. Det var inte kul att spela långsamma låtar: jag märkte att folk gick till baren. Min repertoar har alltid påverkats av publikens respons, men jag har alltid sprängt in de där känslosamma låtarna på alla plattor.

Valentina handlar om mig. Den handlar om tiden när jag på ett nästan tvångsmässigt sätt låg runt. Den speglar elementen av destruktivitet som präglade den delen av mitt liv. Det var lika mycket att man brände sig själv som man brände dem man svek. Jag använde sex som ångestlindrig. Jag hade stora depressionsproblem. Sex blev ett medel för att lindra allt som var jobbigt i livet. Jag lurade mig själv liksom, oavbrutet — ångesten skulle inte försvinna på det viset. Det har jag kommit ifrån idag. Det är en jävligt svart, men snygg låt. Så spökliknande och elegant.

Gehitmusiken: Vem är Celine?

KA: Här sitter jag i offerpositionen. Det är en glamorromans med en streberkvinna som använder karlar för att nå in i glammiga miljöer och rum. Krogsex och paparazzi. ”Du sticker in ditt finger i mitt huvud och rör om” — det är en romans man inte har någon kontroll över: man vet inte var man har den andra och man är ständigt lite i underläge, man åtror mer än vad man själv blir åtrodd, man utnyttjas mer än man själv utnyttjar. Det är häfitgt att vara involverad med en sån kvinna.

Gehitmusiken: Just det, du gjorde en låt med Olle Ljungström [Josefine]? Kan du berätta lite om den?

”Jag råkar spilla ur mitt vattenglas/
jag spiller ut lite till/ mossan växer/
ett moln tuffar förbi, förbi.”

Jag blir glad att du frågar, jag blir alltid så glad när jag tänker på Olle! Jag följde honom redan innan jag började göra skivor själv. Det var häftigt att spela in och sjunga med en artist som jag betraktar som en idol. Jag gillar honom som textförfattare, sångare, och artist. Olle har allt.

Det här är ännu en låt jag skrev med en duetparner i åtanke. Texten är lite sådär Olle Ljungströmsk, jag rabblar upp en massa meningslösa iaktagelser. Och på tal om det, mitt bästa rim någonsin finns i låten: ”Där är en sten / en fågel bryter gren”. [Skratt]

Låten visar sprängkraften i attraktion och förälskelse: Jag lever en apatisk tillvaro — plötsligt ser jag Josefine och så smäller kistlocket upp. Jag vaknar upp ur min döda zombietillvaro. Josefine var en tjej som fick mitt liv att blomma igen. I låten är Josefin faktiskt Josefin. Jag tyckte inte att jag skildrade henne alls, utan mer beskrev mig själv. Jag fick dock inget gensvar, noll utgivning. Men att hon fanns gav mig ändå mening i min meningslösa, apatiska tillvaro. Josefine var en uppenbarelse för mig. Hon gav mig en livslust och en form av bärkraft för att ta mig igenom tillvaron. Det är en låt jag är väldigt stolt över.

Gehitmusiken: Hur var det att arbeta med Ljungström?

Det var grymt. Han kom hem till mig och min studio och var jättehungrig. Han åt upp en hel plåt med kokosbollar. Sen så sjöng han. Han tröttnade efter kanske sju minuter. Han dissade nästan låten genom att spexa framför micken. Men det han gjorde de första minuterna räckte.

Trist nog att säga så har han gjort det bästa vokala inslaget någonsin på mina skivor, han har överträffat mig själv. Han sjunger så extremt eget och uttrycksfullt. Hans röst är en spik som kan tränga igenom vad som helst. Jag har drömt om att ha en cool, raspig röst. Men det finns inte i mina stämband. Olle har det naturligt.

Gehitmusiken: Kan du berätta lite om Sandra?

”Kanske är det någon annan du behöver /
kanske är det något annat du söker /
och kanske kan världen blunda för en stund.”

Det är en gullig ögonblicksbild. Jag var på en skolresa i malmö när jag gick i gymnasiet. Och eftersom jag aldrig kan umgås i klungor, så avvek jag från klassen och drog på stan. Jag blev upplockad av ett skönt gäng ungdomar som drog med mig på en av mina första fyllor. Jag vet inte ens om jag var 18. Och så träffade jag en härlig tjej. Det var en omöjlig relation, men fuck it. Jag kommer ihåg att jag blev sminkad av henne: vi båda älskade Marilyn Manson. Vi hånglade och vägg i vägg var hennes far. Han stod säkert med ett glas mot väggen och tjuvlyssnade.

Gehitmusiken: Var det en av dina första romanser?

Ja, jag var väldigt blyg och höll mig inne under hela min uppväxt. Jag skämdes för att känna begär och åtrå. Det är något jag har kommit förbi, men så var det då. Alla erfarenheter jag hade var på initiativ av kvinnorna själva: det var jag som var villebrådet.

Gehitmusiken: Det är många tjejer som har undrat vad din idealkvinna är?

Jag försöker hitta någon röd tråd. Jag har alltid svårt för det. Det finns så många lager av det där: det finns fysisk attraktion, det finns det intellektuella utbytet och även så är det viktigt hur väl ens liv matchar tillsammans. Äh, vafan. Jag tänker inte gå ut med nån guide för hur man charmar mig [skrattar].

*

Kristian Anttila släppte sitt femte album Djur & Människor den 4 April. Än så länge är det mitt favoritalbum för i år. Turnén börjar den 19 April i Stockholm på Kafé 44 och avslutas i hemstaden i slutet på Maj. Vi tackar Anttila för ett fint samtal och önskar honom all lycka i framtiden. Hoppas skivan blir en succé. Nu skickar vi över stafettpinnen till Being Blogged för den återstående intervjun i den definitiva Anttila historien.

/Bojan och Aleksandar Buntic

DIGGA OSS PÅ FACEBOOK
Och vi twittrar ju så klart

In Intervjuer , ,
permalink

Intervju: Hagaliden, åttamansorkester från Göteborg gör ambitiös pop

8 mars, 2012 — 1 kommentar




” För vår del pratar vi mer om de stora dragen som att om trummorna låter 70-tal, sången 60-tal och känslan 1600-tal så hamnar man på en ganska spännande plats.” – Hagaliden.

Redan 2010 utnämnde Tom Jerry Boman Göteborgsbandet Hagaliden som det största som hänt sedan Kavalleriet. Han var, som ofta händer, alldeles lyrisk. Det var jag också när jag hörde ”Följ din sista önskan” från Dansa Blodet EPn som släpps på Göteborgsbolaget Luxury (Skanros, Makthaverskan, Palpitation) den 16 Mars. Vi frågade Tobias Müller och Karl Brandin om bandets bakgrund och namnvalet, diskuterade textens roll i popmusik, influenser, Håkan Hellström, Den Svenska Björnstammen, var man ska ta sig en kaffe i GBG och hur framtiden ser ut.

Gehitmusiken: Vilka är era huvudsakliga influenser?

Det finns nog inga enskilda aktörer att tala om som influenser. Det rör sig kanske snarare om estetiska och musikaliska epoker i stort som inspirerar. Vi är produkter av en viss generation liksom. All musik som görs är ju på många sätt en inkarnation av all musik som gjorts tidigare. Historien har fött fram Hagaliden. För vår del pratar vi mer om de stora dragen som att om trummorna låter 70-tal, sången 60-tal och känslan 1600-tal så hamnar man på en ganska spännande plats.

Gehitmusiken: Finns det någon bakgrund till valet av bandnamn?

Hagaliden: Från början var Hagaliden tänkt att bli en film. Vi gav oss ut till ett övergivet hus i de västgötska utmarkerna där vi skulle göra några scener, väl inne i huset hittade vi en packe bortglömda kuvert i en träkista. En 60 år gammal kärlekshistoria uppdagades i breven, som var adresserade till ”Hagaliden”. Det var en drabbande upptäckt. Filmen blev inte riktigt som vi tänkt oss, men ur filmmusiken vi komponerat föddes ett band vars namn var givet. För oss bär därför vårt bandnamn på en svunnen öm längtan som säkerligen förts över på musiken.

Gehitmusiken: Jag tänkte på Håkan Hellström direkt när jag hörde er musik. Textfokuserad pop med ambitiösa arrangemang, fulla av liv, ungdomlig glöd och musikalitet, de exotiska afro-beatsen. Och så är ni ju från Göteborg. Finns det något samband mellan ”Flyrakan” och ”Jag var bara inte gjord för dessa dar”? Är Håkan viktig för er?

Hagaliden: Håkan är Håkan, vi uppskattar det han gjort och det är naturligtvis en smickrande jämförelse du gör. Han har hunnit med enormt mycket på kort tid och antagligen underlättat mycket för en generation av svenskspråkig popmusik. Men kanske har han också blivit ett hinder för en del då hans skugga lätt skymmer både svensk pop innan och efter hans tid. Vi har aldrig medvetet sökt hans sound. Flyrakan är påhittad och nedskriven i ett vakuum, den har inget med någon Håkan-låt att göra. Vad gäller afro-beats och textfokus så är dessa två uråldriga traditioner. En takt säger lika mycket som tusen ord, eller nåt.

Gehitmusiken: Vilket är ert favorithäng i gbg?

Hagaliden: Soffor, bord och sällskap är allt som behövs. Var spelar nästan ingen roll. Men om man är kaffesugen och befinner sig kring Stigbergstorget borde man gå till Sjömanskyrkans kafé och se båtarna komma in ifrån havet. Det är fint.

Gehitmusiken: Vi fick med en ‘baksida med texter’ i presskitet. Hur viktigt är textförfattandet för er?

Texter är viktiga så länge de bidrar med något. Men det är musiken som ska bära orden, inte tvärt om. Man kan inte ordbajsa sig ur en kass låt, det är ett väldigt vanligt problem hos många vissångare till exempel. På samma sätt blir en bra låt sämre av en dålig text. Men orden är absolut viktiga för oss och det är en konst i sin egen rätt att skriva bra poptexter.

Gehitmusiken: Vilken är förresten er personliga favorit från EPn?

Pass! Nej, men vi är sjukt stolta över hur bra Dansa blodet låter som helhet och att det jobb vi lagt ned verkligen hörs. Varenda låt har varit favorit någon gång under olika faser i inspelningen. Det roliga med att spela in musik är ju att känna euforin över hur bra låtarna blir, och alla låtar på skivan är våra skötebarn. Det går helt enkelt inte att ha ett favoritbarn.

Gehitmusiken: Har bandet någon gemensam fest/röjlåt?

Vi har nog inte hört ”vår låt” ännu. Vi får skriva en, helt enkelt. Men vi kan avslöja att vi har repat in en cover till release-festen, vilken får den som kommer höra! Texten är skriven av Dan Andersson som inte direkt var någon muntergök så det är ingen partylåt utan en låt som har andra kvalitéer man får rysningar av. Oj, nu kanske alla nördar där ute kan gissa sig till vilken låt vi pratar om…

Gehitmusiken: Hur kommer framtiden se ut efter släppet av EPn?

Det är så klart upp till lyssnarna. Vi kan bara hoppas att vi får komma ut och spela massvis och fortsätta skriva bra låtar. Vi är extremt sugna på att spela mycket! Eftersom vi är övertända tänkte vi ockupera studion och fortsätta spela in så snart vi kan.

Gehitmusiken: Folk som hört er musik har nämnt Den Svenska Björnstammen. Vad tycker ni om den jämförelsen?

Vi kände bara till dem vid namn innan nån liknade oss vid dem. Men efter att ha lyssnat på dem måste vi säga att jämförelsen är något märklig. Vi gör inte alls samma grej som dem. Vi gör båda pop på svenska med en förkärlek för körarrangemang, men annars är det svårt att se likheter. Jag tror det där kommer av att det inte finns så mycket, eller kanske för mycket, att jämföra oss med. Sådana liknelser kommer att revideras bara folk tar till sig vår musik för vad den är och det ser vi fram emot!

Gehitmusiken: Jag gillade verkligen Majnabbeinterlud. Kommer det förekomma mer atmosfäriskt instrumentella låtar i er musik?

Ja, troligtvis. Eftersom våra låtar tycks bli allt längre är det fint att bryta av med små vackra bitar emellanåt. De får en genomlyssning av skivan att kännas mer som en historia och en resa.

Gehitmusiken: Hur ser ni på popmusikens nuvarande tillstånd i Sverige, finns det något särskillt aktivt band ni gillar? Eller möjligtvis något totalt okänt? (Vi gillar garderobsmusiker)

Skitsvår fråga. Det finns tusen grejer att nämna och att utelämna. Likriktningen är väl ett problem. Allt ska låta som Robyn nu, eller så var det för ett halvår sedan det var så. Jag vet faktiskt inte. Vår vän Mattias Malm har ett band som heter Everyday Mistakes, vi ser med spänning fram emot hans debutalbum, det kommer med största sannolikhet att bli fantastiskt. Håll utkik!

Gå på releasefest på Röda Sten den 16 Mars. Jag ska vara där och dansa. /Bojan Buntic


Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter

In Intervjuer , ,
permalink