Jag lämnar Viktor Rydberg-Mausoléet, där jag för en månad sedan blandade gin & tonic, och stirrar upp mellan kastanjerna. Månen är bländande gul vid klockan fem på natten, världen är klar likt en alltför intensiv luciddröm. Det är som om jag upptäckt att det finns en till färg i världen, i molnens mjuka konturer. För ett ögonblick tror jag att jag ska vakna, som man gör när allt är för vackert, men jag vaknar inte, inser istället att all ångest försvunnit med löven i vinden, med regnet i mitt ansikte. Det är som att världen har somnat, jag hör till och med hur vinden snarkar, och jag är ensam kvar.
Spådomen gick ej i uppfyllelse. Jag hamnade inte i säng med en kvinna från Majorna. Men vandrandes på den spårvagnslösa vägen hem, som jag så många nätter förr har vandrat, bygger jag upp stora korthus av ord, korthus som varken vind eller gbgregn eller kvinnor från Majorna kan blåsa ned.
Jag suger ut det sista av min Edith Södergran (Akvavit, Citron, Lychee; 56 kr dyrare än poetens samlade dikter) och lyssnar på Mirel Wagner. Hon sjunger sin gladaste låt, ”No Hands” och jag vill säga, titta mamma, titta pappa, (stackars mina kära föräldrar som läser allt jag skriver) jag cyklar utan händer. Självklart är det på tiden att jag, tjugofyra år gammal, tar tag i styret och cyklar vidare ordentligt.
Mirel fingerplockar durarpeggios på sin stålsträngade gitarr och sjunger om barndomens möjligen finaste ögonblick. Jag minns när jag lärde mig att cykla, första gången pappa släppte taget och lät mig glida fram själv över gatan, rädsla, övervinning, frihet, sol, sol, sol. Hon har lyckats fånga lyckan och vinden i det. Det tog lång tid för mig att lära mig cykla utan händer.
Det är inte märkligt att hon fått höra att det är en av hennes gladare låtar. Debutskivan är gothfolkmusik lika mörk som Billy Holidays blues – till exempel ”Strange Fruit” eller ”Gloomy Sunday” – fast utan allt orkestralt bravado. Vi får ett naket framträdande. Att lyssna på Mirel Wagner live är ungefär detsamma som man får på skiva, bara hon och sin gitarr, en ekoeffekt, och riktiga känslor. Hon kommer ändå fram och knackar blygsamt på hjärtat, fastän det skålas och skrålas ifrån bardisken. Det är inte en bra atmosfär för en intimspelning. Nästa gång vill jag ha det tyst, kanske i ett annat rum. Hon är ödmjuk och är försiktig med orden: det är inget långdraget mellansnack, bara en nervös låtordning (som är tillräckligt talande), och några kortfattade förklaringar (”This song is about drowning. It is called Joe”).
Tidigare under kvällen stod jag vid bardisken och övervägde mellan min Edith och en Ernst Josephson. Jag reciterade drinklistan för ett trevligt medelålderspar. Det är en blandad samling folk, de flesta är uppklädda, några bär hatt, och jag är en av de yngsta här vid öppningstid. Det är alldeles utmärkt. Någonstans inom mig börjar jag ana att jag också är vuxen. Så pass vuxen att min lägenhet är städad, min själ hyffsat välvårdad; så vuxen att en spåkvinna kallar mig för borgerlig. Jag borde släppa min själ fri, säger hon, och jag undrar hur. Det är dock inte halsduken som håller mig tillbaka. Jag tar min Edith, kvinnan i paret beställde också en Södergran, mannen en whisky, och utbringar en skål för Acéphale (det betyder huvudlös).
Det kommer bli en fantastisk kväll, tänker jag, lämnar kristallkronorna och beger mig på äventyr i den hundra år gamla byggnaden. Det första jag upptäcker är en vampyrblek man från 1800-talet, med hatt och svart kostym, som med all sannolikhet är Chopin upprest från de döda. Han spelar ”Nocturne No. 2 E flat Major” som om han inte rört ett piano på hundra år. Jag suger på min Edith och njuter av de spontana tonerna ifrån mörkret.
När jag var nitton spelade jag piano på nätterna och grävde ner mig i ockultism. Framför allt läste jag Strindberg, Swedenborg, William Blake, och Nietzsche. Det blev en passion, jag försummade pianospelet, och som med alla passioner leder det rätt ner i helvetet. Ett tag var jag nära på att tappa huvudet själv. Två år senare lärde jag mig att gå igen, att se igen, och idag är jag, om jag får säga det själv, fullt frisk. Därför känns det märkligt att uppleva en kväll i ockultismen och spiritismens ära, från distansen. Trodde aldrig jag skulle leva för att gå på fest för att hedra Hilma Af Klints minne. Jag som trodde jag kunde kommunicera med Zarathustra, jag som letade efter det verkliga Hyperborea, är skeptisk. Universums dolda ansikte: en familjekväll, ett besök på Spökhotellet Gasten i Liseberg. Eller?
Zeth Isaksson dyker upp vid pianot. Nu sitter jag och spelar, jag får inte ordning på tonföljden. Chopin har inte spelat på hundra år. Vi bestämmer oss för att bli spådda: Hans framtid är ett överflöd av sorg, och en avslutad utbildning. Jag får rådet att sluta med musiken och ta upp målarkonsten igen. Ja, varför inte, jag spenderade halva min barndom med att kludda meningslösheter. Zeth går mot Aves spelning, med resten av vårt sällskap, och jag träder in i ett märkligt rum.
Jag är på seans och förstår ingenting. Jag sitter runt bordet med åtta förbryllade andra, däribland Koloni-Christian Pallin, och ett svartklätt medium. Bredvid mig sitter en av kvällens spöken (jag tycker mig återse henne mitt i natten, på vägen hem). Mediumet släcker och tänder de levande ljusen. Utanför pumpar Aves basgångar, dunk, dunk, dunk, och där sitter Zeth och tar in intryck för sin recension. ”Detta är en drink som ger er klärvoajans, ni kommer att kunna se in i det förflutna och framtiden; ta så mycket eller så lite ni vill.” Jag tar allt i ett svep. Snäckskal med fjädrar, glasburkar med plast eller fjärilsvingar, skickas runt bordet. Jag försöker reda ut allt. Kommer jag se någonting i flamman? Bordet är tillskrynklat och fullt av olika tingest. Mediumet drar vita handskar längst över bordet, och det bildas ljud, otydliga röster och brus. Till slut blir seansen en noisekonsert: oljudet överröstar till och med syntbandet i Kristallfoaljén. Mediumet börjar skrika i ton. Jag har ännu inte sett bakåt i tiden eller fram. Vad händer? Jag går ut och förstår ingenting. Är Acéphale ett besök på spökhotellet, är klubben bara en trevlig temakväll för vilsna konstnärssjälar?
Riktigt så är det inte. Om ni till exempel tittar på bilden ovan kan ni ju låtsas att det inte är en kameraman i den suddiga bakgrunden. Bara två spöken som dansar. Vi får inte glömma att vi brukade leka i garderober som små och låtsas att de var rymdskepp eller mörka grottor med monster i. Fastän livet fortgår som vanligt och varje liten banalitet, en buss som åker förbi i regnet, en mobiltelefon och instagram, en tidsbokning som går fel, fastän livets futtiga detaljer skär emot drömmen får vi inte glömma att vi som barn kunde se förbi allt detta. Acéphale ger mig chansen att låtsas igen. Och, om det finns magi i världen, varför skulle den vara så uppenbar som att vandra på vatten? Tror ni inte att det magiska finns ibland oss i vardagen, där vi minst anar det? Ni vet att man brukar hitta den borttappade nyckeln när man slutat leta. Men, jag tror, vi har glömt att vi slarvat bort nyckeln. Kanske kommer den där drycken jag tog verka senare, kanske är magin just den där bländande klara månen som får världen att te sig som något helt nytt?
Vid klockan halv två beger jag mig mot underjorden. När jag många timmar senare kommer hem, dyblöt, med skjortan borttappad, och fullt vaken, tar jag nyckelbrickan mot porten – den går sönder mellan fingrarna.
Bojan Buntic
Visa SUPPORT, följ oss på FACEBOOK.
* Och nu till Zeth Isakssons recension av Aves.
Allt ligger långt borta. Även om baskaggen maler vidare, framförallt mot slutet, så känns det som att melodin kommer flygande från flera mil. Den är blödande vacker. Den är uppriktig och ärlig. Den är bräcklig men stark. Flygande på synthmattor och basslingor växer melodier ihop med musiken och tillsammans skapar de ett fullständigt fantastiskt ljudlandskap. Jag finner det omöjligt att tappa fokus vid musiken. Även om mina tunga ögonlock trycker sig nedåt ju mer tiden går.
Deras trummis maler på och bygger upp musiken på ett väldigt imponerande sätt. Hans kantspel mot synthpaden och de väldigt tajta hihatspelet fungerar utmärkt. Det är väldigt kul att för ovanlighetens skull få se en trummis i ett modernt elektroniskt popband ta för sig. I trion så är det utan tvekan trummisen och sångaren som syns mest. Den dansande sångaren i stora tjocka bågar må vara duktig på att få känsla i sina melodier och sitt synthspel. Men det är något med hans scenspråk som retar mig. Det bryter mot den film som spelas i bakgrunden, som jag då hellre väljer att fokusera på.
Aves är ett väldigt bra band. Men det uppstår en ganska stor kontrast mellan den väldigt intima scenen, som egentligen inte ens är en scen, och den stora musiken. En kontrast som faktiskt inte fungerar så bra som jag hoppats på. För ja, musiken är fantastisk och Aves framför den på ett helt utomordentligt sätt, men det stimmas i publiken, som i många fall ointresserat står 15 meter från bandet. Det känns som någon står i ett kök och framför något enormt för hungriga middagsgäster med större intresse för sin mat. Jag är helt övertygad om att Aves hade passat väldigt mycket bättre inne på stora teaterns stora teaterscen där deras musik sluppit trängas, utan istället fått sprida sig utmed väggarna och fylla varenda person.
Jag gillar Aves, och deras inspelningar är otroligt bra. Men nästa gång jag ser de spela vill jag stå i en lika frälst publik som jag själv mot all förmodan faktiskt blev. För Aves har potential att i rätt forum verkligen skapa något otroligt vackert.
Zeth Isaksson
