Archives For MP3

C'EST LA VIE SAIGON

Det första jag tänkte när den där basgången gunga igång ett av årets hittills grymmaste indielåtar var, yes, fan va kul att köra lite D.I.Y indierock på ett dansgolv. ”C’est La Vie” partyrockar från första takten till det spaceade avslutet, den är all out palmblad, fruktdrinkar, sand mellan tårna och solsken, det ljuva livet fångat mellan två sångröster med absint på tungspetsen.

Saigon — Umeåbaserade Nomethod Records senaste satsning — ett band som lutar mot en nu klassisk indietradition, men placerar in sig i mixen mellan Göteborgska havsbrisrejvare som The Tough Alliance och Embassy, och balearisk 90s ibiza house eller t.om. skum, smutsig techno (”exo exo”). Den 18:e mars släpps deras nya album New World Outro och jag tror vi kan förvänta oss en cocktail ifrån en annan dimension, med det märkligaste och vackraste från flera heta platser, generationer och förvrängda tidsplan i en lullig blandning av brus och välljud.

Bojan Buntic


ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album: Sallows
Skivetikett: Buzz Records
Betyg: 10/10

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Hon är mest känd från det kanadensiska bandet HSY, men har under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med  David Psutka a.k.a Egyptrixxs. Till skillnad från noiserocken som dominerat HSYs sound är musiken som ANAMAI betydligt subtilare och lugnare. Annas drömska och silkeslena stämmor gör inte så mycket väsen av sig, men lyckas ändå hemsöka låtarna på ett outsägligt sätt som placerar musiken i ett gränsland mellan det stämningsfulla och det kusliga. På något sätt vill jag säga att jag hört något liknande, men ändå kan jag inte komma på någon artist att likna hennes musik vid.  Den verkar stå på egna ben och bör göra så. Den är alldeles för vacker för att buntas i ett begränsande fack.

Att lyssna på första låten Lucia känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet. Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me som other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert, som om de orden var de sista man yttrade  till någon man älskar för att aldrig se den mer. Musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är det just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste artisterna just nu.

Mattias El Mansouri 

offworldcolonies 2

Artist: Offworldcolonies
Album: Tåkern
Skivetikett: Under Molnet
Betyg: 8/10

Tomas Andersson heter mannen bakom Offworldcolonies. Han är en Örebrobaserad technoproducent men hans musik hade likväl kunnat vara sprungen från en utomjordisk koloni eller ur avgrunden av en outforskad glaciär. Gemensamt för alla låtarna på EP:n Tåkern är just att de vältrar sig i en kall och ogästvänlig atmosfär, men det känns aldrig obehagligt att lyssna på, snarare tvärtom. Låtarna genomsyras av mörka och suggestiva dronelandskap och byggs snabbt upp av dova men slagkraftiga beats, men det mest anmärkningsvärda är längden på låtarna.

De tre första spänner mellan 8-10 minuter varav den tredje hamnar strax under 12 minuter, och det är det som gör det så bra, då längden på låtarna i kombination med den minimalistiska kompositionen ger tillräckligt med tid och utrymme åt att förlora sig själv i musiken i samma hypnotiska effekt som The Field (Axel Willner) ger upphov åt på sina låtar. Men nu är inte det här lika euforiskt och solblekt som The Fields musik, utan står helt på egna ben i ett betydligt mörkare universum som knyter mer an till det experimentella i t.ex Fjäders (Ida Matsdotter) musik än i konventionell, dansvänlig techno. Med det sagt, tycker jag att Offworldcolonies är en producent att hålla koll på, att hålla tummarna för och hoppas att någon bra (läs: stor) label plockar upp honom så att fler får ta del av hans avgrundstechno.

Mattias El Mansouri

fiiiiileeeed

Det är få människor som klarar av att göra repetiv musik så bra som Axel Willner utan att göra det långtråkigt. Han är en mästare på att fånga ögonblick, manipulera det och hypnotiskt loopa ut det i horisonten tills man förlorat sig själv i ren eufori. Man vill liksom aldrig att det ska ta slut. 2013 släppte han sin tredje fullängdare Cupid’s head, 2014 en grym remix på I Break Horses Faith samt EP:n The Soul Is Quick” som drone/noiseprojektet Hands, så ja, vi kan ju lätt konstatera att han förser oss med bra musik med jämna mellanrum. Nu har han tagit sig an Inventions, musikprojektet signerat Explosions In The Skys Mark T. Smith och Eluviums Matthew Cooper och deras låt Peregrine. Och ja, det låter ju lika vackert och sinnesutvidgande som vanligt.

Mattias El Mansouri

fraems

Fraems  är det nya musikprojektet signerat den italienske producenten och videokonstnären F. D’Abbraccio.  På hans debutsingel Drones har han låtit tonsätta natten och den sovande staden i ett melankoliskt ljudlandskap som för tankarna till storheter som Four Tet och Burial. Det är dock lite mindre brus, knaster och hjärtesorg som låter sig infinna sig på Drones, utan mer ett  strömlinjeformat dansstycke som trots sin minimalistiska ljudbild lyckas vara såpass suggestiv att den kan tonsätta ett nattligt bankrån eller en löprunda i en mörk stadspark. Ja, ni fattar hinten. Det är nattmusik och bra sådan.

Mattias El Mansouri

about girls heart dancer remix

Det Göteborska remix-undret About Girls är känd för sin förmåga att klä av popmusik inpå huden, och göra om vilken låt som helst (ja t.om. Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”) till en post-dubstepballad för sängkammaren. Han är inspirerad av samtida r’n’b och eteriska producenter som HOLY OTHER och det märks. Han ger sig på sitt material som en förförelse, med tålmodiga, sensuella rörelser, en hand som rör sig över ljudfilerna som en smekning genom ett täcke.

Den senaste erövringen är den svenska popduon Heart/Dancers ”Hallucination”. I sin tolkning ger han musiken tid att andas och röra sig fritt. Vi hör hans trademarks: dova pianonharmonier, kristalklara hi-hats i en virvel av mjuk perkussion, glitchar och vokalsamples som studsar emot varandra i atmosfären. Det är en ljuv, sömnig remix, som ett samlag när man är precis på gränsen att falla in i drömmen, bara moln, ljusreflexer och slöa omfamningar.

Bojan Buntic

pia picknickNej, den här mixen är inte gjord för oss, men jag ville dela den ändå. Med motiveringen ”Gbgs bästa dj” skickade Bojan den här till mig för några dagar sedan och jag föll pladask. Här har Pia Picknick mixat in sjukligt bra och beroende klubbmusik som fick mig att löpa amok i mitt vardagsrum. Håll koll på den här dj:n!

Mattias El Mansouri

Grouper - Alien Observer cover

Det finns få genrer som jag brukar återkomma till så mycket som Ambient och Drone. Och jag har inte ens lyssnat på det särskilt länge till att börja med, kanske två, tre år som max, men det har det senaste året legat mig varmt om hjärtat, mer än någon annan genre. Varför vet jag inte, men jag tror nog att det handlar om hur harmonisk och omfamnande ambient kan vara. Den har ingen klar struktur som all annan musik, ingen fyrtakt som ligger och maler på eller ett förutsägbart klimax. Den bara existerar där, som ett vackert oljud som bara väntar på att få föra dig till den plats du målar upp i ditt inre.

Den har funkat lite som en livräddare för mig, varit livbojen som hållit uppe en från att sugas ner i ett bottenlöst svart hav av tankar och tonsatt välbehövda pauser i en alltför stressad tillvaro. Må det handla om Tim Heckers melankoliska ljudcollage, Thomas Köners arktiska isbrytar-drone, Groupers varma och omfamnande hav av reverb eller William Basinskis ljudlandskap av sorg, ja, det finns något för alla. Den ter sig olika, vackert, suggestivt, men även klaustrofobiskt, becksvart och obekvämt, och nånstans där hittar man sin plats. Det gjorde i alla fall jag.

Här nedan har jag valt ut lite låtar som hjälpt mig att klara av vardagen, några som fått hänga med ut på löprundor ute i skogen under stjärnklara himlar, men även några låtar som helt enkelt är för bra för att jag ska låta dem gå förlorade i en spellista som ingen någonsin kommer att få höra.

Trevlig lyssning!

/Mattias El Mansouri
_________________________________________________________________________________________

Nils Frahm – Says

 

Grouper – Hold

 

Tim Hecker – Song Of The Highwire Shrimper

 

Loscil – Sturgeon Bank

 

Slowdive – To Watch

 

Thomas Köner – Novaya Zemlya 1

 

RAUM – In Stellar Orbit

 

How To Dress Well – Escape Before The Rain

 

William Basinski – 04 92982. 3

 

Belong – Beeside

 

Crystal Castles – Child I Will Hurt You

 

CRIM3S – Drawn

 

Hands – Beelitz Heilstatten Pt.6

 

Grouper – Moon is sharp / Alien Observer 

 

Fennesz & Ryuchi Sakamoto – Haru

 

Thomas Köner – Serac

 

Model 500 – Neptune

 

Loscil – Khanamoot

 

William Basinski – The Disintegration Loop 

 

Clara Moto – Goodnight Twilight

 

Slowdive – Watch Me

 

ISAN – Betty’s Lament

 

White Rainbow – Warm Clicked Fruit

 

Tim Hecker – Studio Suicide 

 

Brian Eno – Drift

 

Grouper – Being Her Shadow 

 

How To Dress Well – Ready For The World

 

Simon Scott – Springstars

 

Dag Rosenqvist – The procession: Become the end

 

 

Elias

Tänk dig FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas och så får du Elias. Han är 19-år gammal, bor i Stockholm och har en bakgrund i Tensta gospelkör som han började sjunga i som 13-åring. Nu är han aktuell med sin debutsingel Revolution, som släpptes häromdagen – ett stycke sublim protestmusik som handlar om att bryta upp med det man inte längre tror på och om tillfredsställelsen som kommer från att bryta normen.

Men jag vill helst prata om hans röst: den kommer slå ner dig, lyfta upp dig, för att bara slå ner dig igen och igen och igen för att du ska fatta att det här, det här  är Sveriges mest vackraste och intressantaste sångröst som svensk pop kommer att få höra det närmsta. Och han är bara 19 år gammal liksom, bara ett år äldre än mig. Kanske har vi Sveriges nya stjärnskott här?

Mattias El Mansouri 

thud

Det Hong-Kong-baserade drömpop-bandet Thud bildades 2012, men jag fick först inte reda på deras existens förrän jag började följa Kimberly (i mitten på bilden) på Instagram förra året.  Efter deras första singel, Lime, var jag helt såld på deras sound. Nu har de släppt singel nummer 2. Den heter Venture och lånar friskt från samtidens elektroniska drömpop samtidigt som den hintar till Thuds förkärlek till det vackraste av oljud: Shoegaze. Det är sjukt bra helt enkelt.

Mattias El Mansouri