Archives For MP3

artworks-000082715060-1hopyx-t500x500

För er som inte känner till Moodblanc, så är dem en göteborgsbaserad duo signerat Magnus Dahlöf och Kenneth Jovinder. Vi uppmärksammade dem i våras. Då hade de släppt låten ”Something”- Ett stycke balearisk discofunk som förde tankarna till sena sommarkvällar och intima strandsrave. Nu är de tillbaka igen med låten Funky Summer (Feat. Moona)” - en låt som är lika mycket högklassig discofunk som drömpop. Råder gör också en viss 80-tals-estetik (*Host* brasspads) som även det bidrar till låtens säregna sound, som domineras av drömska ljudlandskap och en viss skandinavisk kyla som bara nordiska artister verkar kunna åstadkomma. Det är just den varm & kall-kobinationen som gör den här låten så behaglig att lyssna på. Det är svalkande svensk pop när den är som bäst.

Mattias El Mansouri 

klardröm

Vi gillar Snöhamn, vi gillar ambient, noise och instrumentella experiment, och vi gillar Felix Sjöberg. Nu gör hen solomusik under artistnamnet forest//heart. Och musiken? ”Klardröm” är lite som just en klardröm jag haft: jag vandrade i slow motion genom min barndoms kvarter, medan löven föll. Det var natt, det var stilla, och det kändes som att det snöade utan snö. 7 minuter av svart och svår musik som knappast är svart eller svår, utan salig och himmelsblå.

Bojan Buntic

 

Du kan kalla mig - eken

Vanligtvis söker jag mig inte medvetet till sån här musik. Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Det kan kanske ha att göra med att jag försökt undvika ”mysmusik”. På både gott och ont, då den stereotypiska bilden av ”snygg kille med akustisk gitarr” alltid sökt sig till mig, något som gjort att jag varit sen med att upptäckta väldigt bra singer/songwriters och andra musiker inom genren. Men det har funkat ibland, när musiken sökt sig till mig och inte jag till den. Det hände här.

Det Stockholmsbaserade bandet Eken släppte för åtta månader sedan, singeln ”Du får komma närmre” som vi tyvärr inte hann uppmärksamma här på Ge Hit Musiken, men ännu en chans gavs åt oss när ett mail uppenbarade sig i inkorgen häromdagen, innehållande singel nummer två betitlad ”Du kan kalla mig”. Den ständigt närvarande värmen och den något påtagliga melankolin var det som fick mig att falla pladask för den här låten. ”Du kan kalla mig” är en väldigt avskalad låt. Den är knappt tre minuter lång, men rymmer trots det, en känslopalett som är jämn och välkomponerad till den grad att inga känslor gör för mycket väsen av sig. Det är polerat till perfektion och det är något som tyder på Ekens känsla för detaljer och att de är ett band värt att hålla ögonen på. I höst släpps deras ännu obetitlade fullängdare där  både ”Du får komma närmre” och ”Du kan kalla mig” kommer att återfinnas. Vi kan ju nästan ana att det kommer att låta underbart.

Mattias El Mansouri

stalon3

Sommrig och skön pop får vi från brödratrion Stalon. ”1992″ är deras debutsingel, tagen från den kommande fullängdaren Ingen Annanstans som ska släppas senare iår. Stalon  består av de tre skäggiga bröderna Viktor (sång), Philip (Gitarr och trummor) och Kristoffer Jonsson (bas)- alla sprungna ur de lappländska skogarna men numera bosatta i Stockholm. På ”1992” får vi höra de återkommande orden ”1992, allting var så mycket enklare då”- En sorts nostalgisk tillbakablick till ”barndomens somrar när livet var inrutat efter glassbilens körschema”, som Viktor säger när jag frågar honom om låten. Med det sagt; var livet enklare förr? Det är en fråga som Stalon har lyckats uppvigla på den här korta, relativt glada poplåten. Det är inte något jag har svar på, för jag var inte ens född eller ens påtänkt 1992,  men kanske får vi svar på deras kommande fullängdare. Lyssna på 1992 tills dess!

Mattias El Mansouri

dag rosenqvist the procession become the end
I år fick vi två starka sorgekväden utan ord, Dödens Dal med andra albumet i en trilogi om förlust och död, Korsa Jord, Luft, Is och Dag Rosenqvists första album under eget namn.

Första gången jag såg Dag Rosenqvist var på Kajskjulet i Göteborg, på ett evenemang ordnat av Koloni. Det var 2012, Göteborgs musikliv var fortfarande något nytt för mig. Rosenqvist gick under namnet Jasper TX, ett artistpersona. Han stod på scen och spelade ofantligt hög musik.
Jag var fortfarande en oerfaren skribent och drog till med ett extremt bildspråk, jag kunde inte förklara eller förstå vad det var jag upplevde. Det överväldigade mig. I det ofantliga oljudet trodde jag att hörde jag änglarnas musik.

Nu har det gått snart 3 år sedan den erfarenheten. Men alla intryck finns kvar. Skillnaden mellan den upplevelsen, och Rosenqvists nya musik under eget namn, är att den var inför en publik, en euforisk gemensam stund. Denna musik däremot är helt invärtes. Albumet Fall Into Fire handlar om att tillintetgöras: att gå från tystnad till sorg, vrede, självömkan, hat, självhat, och tillbaka till tystnaden. Rosenqvists fru lämnade honom – och musiken som redan var på väg tog en ny vändning. En redan personlig och emotionell ambientmusik gick in i sig själv ytterligare.

Instrumentell musik kan knappt bli mer blottande än ”The Procession – become the end”, det är naken känsla. Det är musik om att hålla sig vid liv under vatten, att simma mot ytan när man är disorienterad och inte vet vägen upp, när solen går i moln ovanför ytan och blixten slår i havet. Med andra ord känslan av total ensamhet, ångest och förtvivlan i ett helt vanligt vardagsrum med tv, en kopp kaffe, och hopplöshet på bordet. Musik om att förlora allt.

Bojan Buntic

as the river dries up from exhaus

Skellefteås From Exhaust ger oss en underbar poppärla i form av skweee/bit-musik. ”As The River Dries Up” låter som soundtracket till ett Nintendo 8-bitspel som utspelar sig i himmelriket. Man kan tro att det är änglarna själva som spelar synt.

Bojan Buntic

wrestling

Ni vet att jag är extra förtjust i just de där mejlen som inte innehåller något mer än en länk till soundcloud. I just dem brukar man hitta framtidens band. De är sällan tvärsäkra, men de har något djupt rörande och anonymt över sig.

Wrestling från Göteborg är ett sånt band. Ett mail, inte ens undertecknat: här är de första tre låtar vi spelade in. Av dem gillar jag indieballaden ”Morning Star” mest. Reverb, gitarrkontrapunkt och en fin popstruktur, behövs väl inte mer än så?

Jag har skickat iväg ett meddelande till dem, frågat vilka de är. Hoppas vi får svar!

Bojan Buntic

Hampus Nessvold Thinking Out Loud

Denna 18-årige Värnamobo har en del gemensamt med mig, vi är båda mångsysslare, älskar musik, och kommer ifrån Småland. Men till skillnad från mig har Hampus Nessvold en gudabenådad röst, och är en bra bit längre på vägen till att bli en producent av rang. ”Thinking Out Loud” är hans debutlåt, och det finns mer att vänta. Den innehåller ett postrock-klimax att dö för. Tillsammans med den där underbara androgyna rösten man enkelt kan förälska sig i lyckades han få mig att skriva några rader på bloggen igen.

Bojan Buntic

avavav

Här är ännu en dansk trio som skapar elektronisk musik som jag stötte på igår. AV AV AV heter dem. De gör solskensdränkt chillwave med en stor portion bas och atmosfär, något som märks på deras debutlåt ”All Good” som även lyckats med bedriften att få nästan 50 000 lyssningar på två veckor på allas vårt älskade Soundcloud. Det säger nog sig självt.  Lyssna och njut!

Mattias El Mansouri 

 

 

Gold Lips

Den danska trion Gold Lip signerat Soho Rezanejad, Jens Skovgaard och Esben Weile Kjær har släppt en ny låt. De har döpt den till ”Birthday Bash” och den råkar också vara utomordentligt bra. Med hintar till artister som IamamiwhoamiZola Jesus och The Golden Filter har de här lyckats skapa atmosfärisk och mörk synthpop med en palett bestående av tristessens och melankolins olika gråskalor. Det här är riktigt bra.

Mattias El Mansouri