Archives For MP3


Boeoes Kaelstigen Damm

Boeoes Kaelstigen släpper albumet Overcomes Love, Time & Space den 20:e maj, inte via Köln, utan via Malmös finest indieetikett Adrian Recordings. Första singeln ”Damm” är en minimalistisk dröm i fyrtakt placerad i mitten av den där musikaliska triangeln mellan ambient, techno och pop som Tysklands mest melodiska technoetikett Kompakt gjort till sin signatur.

Bojan Buntic

goes calpypso

Goes Calypso är en kollektion DJs och producenter med kapaciteten att förtrolla popmusik, konvertera ljudvågor till magiska strålar som shapeshiftar från en form till en annan, assimilera vitt skilda låtar med varandra, som bara soniska trollkarlar kan. Med andra ord är de riktigt bra på remixar, edits och mixar. Deras kontribution till Ge Hit Mixen är fortfarande min favorit.

Här hör ni dem trixa med Phosphorescents ”Song For Zula” och den Los Angeles-baserade noisehiphop-trion clipping. och deras låt ”Get It”, och resultatet är förhäxande vackert.

Bojan Buntic

afterparty south america syntherzisers night vol 1

För ett tag sedan frågade Ge Hit Musiken-redaktör Mattias El Mansouri via vår FB-sida om vi snälla kunde få lite mer svensk nyskapande, elektronisk musik i våra brevlådor och bad våra följare skicka tips. Både jag och Mattias har ett särskilt intresse för just den musiken. Han är producent och jag är DJ. Nu följer vi ju alla större namn inom branschen och alla etablerade etiketter, från Studio Barnhus till Aniara Recordings, men vi är mer fascinerade av undangömda och dolda talanger, än Baba Stiltzs senaste eskapader. Man vill ju vara den som upptäcker Baba Stiltz.

Afterparty är lite av en sådan hemlig talang. En 35plussare med barn och familj, som frågar oss eller sig själv: ”Är det försent att bli elektroartist nu när man närmar sig 40 år eller skulle man varit 16 år när det hela började?” Jag är 27 år och inte direkt i närheten av att vara pappa men jag brukar fråga mig själv det när jag står framför mixerbordet. Mitt svar på den frågan är: den är inte relevant, tid är inte relevant, utan plats – att jag befinner mig bakom dj-båset och gör det som jag tycker är roligast i livet.

Det är mitt svar Andreas, och du gör fantastisk musik. Jag missade ”South America”, denna strålande, tropiska pärla i höstas när jag behövde ljus som mest. Elektronisk pop som en vacker soluppgång över ett drucket dansgolv, upplevd genom ett filter av grönska och palmer. Låten är ett plock ur den kommande E.Pn Sythesizer Night Hits Vol.1 och den verkar gästas av ingen annan än Karin Dreijer?

Jag har efter ett tiotal upprepningar lagt in den i min lista över potentiella mix-intron, och ser fram emot att höra mer av denna sovrumsproducent.

Bojan Buntic


Print

Tobias Isaksson, kungen av spa och badskum och drömsk romantisk pop, har byggt en akvatisk tron i sin studio, och gått under ytan i sex månader för att smida en krona, i guld och havets och solens alla färger och nyanser. På Azure Blues tredje album Beneath The Hill I Smell The Sea (11 maj via Hybris) tar han för första gången makten över hela skapelseprocessen (en kontroll han tidigare visat med sidoprojektet Nite Flites).

På den första singeln ”Tragedy And Changes” får vi ett första smakprov på ett soniskt landskap gjort för dykning ner i det ljuva, blå i solskenet, med vattentäta mp3spelare och ett hjärta som behöver svalkas. Det är en popperfektionist dröm om den perfekta ljudbilden. Och från första glittrande sekund känns det som att andas in frisk luft, en förberedelse för en resa in i djupet av minnen, förhoppningar och fantasier. På denna resa har han tagit med sig en del vänner med talang för musik. På ”Tragedy And Changes” glimmar César Vidal och Erik från The Land Below fram som ädelstenar vid solskenets beröring.

Låten är egentligen en typisk Azuren-låt: ett perfekt slipat, avskalat bildspråk gjort med en poets hantverksskicklighet, vacker poplyrik med djup och utan pretentioner; paradisiska synthmelodier och ljudmattor som det vilar en analog besvärjelse över. Två glädjande överraskningar dock.

Den första: Tobias Isakssons röst lämnar den suddiga periferin och sovrumsdimmorna, och entrar scenen med bravur. Den andra överraskningen: en virvel av acidbluespsykedelia, med en acid-bas filtrerad genom ett Moog Sub Phatty-filter och ett badass, ilsket bluesgitarrsolo. Vi är tveklöst på väg in i en märklig album-upplevelse, och om ”Tragedy And Changes” på något vis är en budbärare om vad som komma skall, kan vi förvänta oss en lika kommunal som introvert upplevelse.

Bojan Buntic

C'EST LA VIE SAIGON

Det första jag tänkte när den där basgången gunga igång ett av årets hittills grymmaste indielåtar var, yes, fan va kul att köra lite D.I.Y indierock på ett dansgolv. ”C’est La Vie” partyrockar från första takten till det spaceade avslutet, den är all out palmblad, fruktdrinkar, sand mellan tårna och solsken, det ljuva livet fångat mellan två sångröster med absint på tungspetsen.

Saigon — Umeåbaserade Nomethod Records senaste satsning — ett band som lutar mot en nu klassisk indietradition, men placerar in sig i mixen mellan Göteborgska havsbrisrejvare som The Tough Alliance och Embassy, och balearisk 90s ibiza house eller t.om. skum, smutsig techno (”exo exo”). Den 18:e mars släpps deras nya album New World Outro och jag tror vi kan förvänta oss en cocktail ifrån en annan dimension, med det märkligaste och vackraste från flera heta platser, generationer och förvrängda tidsplan i en lullig blandning av brus och välljud.

Bojan Buntic


ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album: Sallows
Skivetikett: Buzz Records
Betyg: 10/10

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Hon är mest känd från det kanadensiska bandet HSY, men har under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med  David Psutka a.k.a Egyptrixxs. Till skillnad från noiserocken som dominerat HSYs sound är musiken som ANAMAI betydligt subtilare och lugnare. Annas drömska och silkeslena stämmor gör inte så mycket väsen av sig, men lyckas ändå hemsöka låtarna på ett outsägligt sätt som placerar musiken i ett gränsland mellan det stämningsfulla och det kusliga. På något sätt vill jag säga att jag hört något liknande, men ändå kan jag inte komma på någon artist att likna hennes musik vid.  Den verkar stå på egna ben och bör göra så. Den är alldeles för vacker för att buntas i ett begränsande fack.

Att lyssna på första låten Lucia känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet. Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me som other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert, som om de orden var de sista man yttrade  till någon man älskar för att aldrig se den mer. Musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är det just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste artisterna just nu.

Mattias El Mansouri 

offworldcolonies 2

Artist: Offworldcolonies
Album: Tåkern
Skivetikett: Under Molnet
Betyg: 8/10

Offworldcolonies är en Örebrobaserad technoproducent men hans musik hade likväl kunnat vara sprungen från en utomjordisk koloni eller ur avgrunden av en outforskad glaciär. Gemensamt för alla låtarna på EP:n Tåkern är just att de vältrar sig i en kall och ogästvänlig atmosfär, men det känns aldrig obehagligt att lyssna på, snarare tvärtom. Låtarna genomsyras av mörka och suggestiva dronelandskap och byggs snabbt upp av dova men slagkraftiga beats, men det mest anmärkningsvärda är längden på låtarna.

De tre första spänner mellan 8-10 minuter varav den tredje hamnar strax under 12 minuter, och det är det som gör det så bra, då längden på låtarna i kombination med den minimalistiska kompositionen ger tillräckligt med tid och utrymme åt att förlora sig själv i musiken i samma hypnotiska effekt som The Field (Axel Willner) ger upphov åt på sina låtar. Men nu är inte det här lika euforiskt och solblekt som The Fields musik, utan står helt på egna ben i ett betydligt mörkare universum som knyter mer an till det experimentella i t.ex Fjäders (Ida Matsdotter) musik än i konventionell, dansvänlig techno. Med det sagt, tycker jag att Offworldcolonies är en producent att hålla koll på, att hålla tummarna för och hoppas att någon bra (läs: stor) label plockar upp honom så att fler får ta del av hans avgrundstechno.

Mattias El Mansouri

fiiiiileeeed

Det är få människor som klarar av att göra repetiv musik så bra som Axel Willner utan att göra det långtråkigt. Han är en mästare på att fånga ögonblick, manipulera det och hypnotiskt loopa ut det i horisonten tills man förlorat sig själv i ren eufori. Man vill liksom aldrig att det ska ta slut. 2013 släppte han sin tredje fullängdare Cupid’s head, 2014 en grym remix på I Break Horses Faith samt EP:n The Soul Is Quick” som drone/noiseprojektet Hands, så ja, vi kan ju lätt konstatera att han förser oss med bra musik med jämna mellanrum. Nu har han tagit sig an Inventions, musikprojektet signerat Explosions In The Skys Mark T. Smith och Eluviums Matthew Cooper och deras låt Peregrine. Och ja, det låter ju lika vackert och sinnesutvidgande som vanligt.

Mattias El Mansouri

fraems

Fraems  är det nya musikprojektet signerat den italienske producenten och videokonstnären F. D’Abbraccio.  På hans debutsingel Drones har han låtit tonsätta natten och den sovande staden i ett melankoliskt ljudlandskap som för tankarna till storheter som Four Tet och Burial. Det är dock lite mindre brus, knaster och hjärtesorg som låter sig infinna sig på Drones, utan mer ett  strömlinjeformat dansstycke som trots sin minimalistiska ljudbild lyckas vara såpass suggestiv att den kan tonsätta ett nattligt bankrån eller en löprunda i en mörk stadspark. Ja, ni fattar hinten. Det är nattmusik och bra sådan.

Mattias El Mansouri

about girls heart dancer remix

Det Göteborska remix-undret About Girls är känd för sin förmåga att klä av popmusik inpå huden, och göra om vilken låt som helst (ja t.om. Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”) till en post-dubstepballad för sängkammaren. Han är inspirerad av samtida r’n’b och eteriska producenter som HOLY OTHER och det märks. Han ger sig på sitt material som en förförelse, med tålmodiga, sensuella rörelser, en hand som rör sig över ljudfilerna som en smekning genom ett täcke.

Den senaste erövringen är den svenska popduon Heart/Dancers ”Hallucination”. I sin tolkning ger han musiken tid att andas och röra sig fritt. Vi hör hans trademarks: dova pianonharmonier, kristalklara hi-hats i en virvel av mjuk perkussion, glitchar och vokalsamples som studsar emot varandra i atmosfären. Det är en ljuv, sömnig remix, som ett samlag när man är precis på gränsen att falla in i drömmen, bara moln, ljusreflexer och slöa omfamningar.

Bojan Buntic