Archives For MP3

we float

We Float är den malmöbaserade kvartetten med det där lilla (stora) extra. Ledda av basisten Anne Marte Eggen, skapar Linda Bergström (sång), Fanny Gunnarsson (piano/klaviatur) och Filip Bensefelt (trummor) oerhört suggestiv musik som mynnar ut där jazz och pop möts, i ljudlandskap som skiftar mellan att vara milda brisar till stormiga vindbyar. Mysticeti är den första singeln från debutplattan Silence som också råkar ha släppts idag på svenska etiketten Havtorn Records

Här har ni också en teaser på Silence:

Mattias El Mansouri

when you're around

2013 släppte YAST ett självbetitlat debutalbum som fick kritikerna att rocka av sig sockorna. Vår ärkeskribent Amar Bajric gick socklös i flera veckor och knarkade denna skönhet till indiepop. Idag släpper de första singeln från det kommande albumet, via Adrian Recordings”When You’re Around” fortsätter efter debutens framgångsrecept: drömsk, dimmig indie med satans snygga melodier och hooks.

Bojan Buntic

 

bones

Dagarna har fallit, skörden ger inget mer, medmänsklighet och kärlek har förgåtts och fågelkvittret upphört. Det är det TheHealingField för tankarna till. Det är solstrålen som gråter sig igenom det tjocka askmolnet i en grå och förstörd värld. Det är som att den är hitskickad till oss från en inte alltför avlägsen framtid, av någon som levt i efterdyningen av en samhällskollaps. Den personen är den Los Angeles-baserade rapparen Bones. Han har här tillsammans med producenten Greaf gett upphov till en (enligt mig) annorlunda hip-hop-kreation där brusig och ogenomtränglig ambient möter rap, med en låt som står på egna ben i en sorglig och tröstlös men även oerhört vacker ljudbild. Jag väntar med spänning på hans nya EP Powder som släpps snart.

Mattias El Mansouri 


Daniel Savio The Devil Don't Love You Like I Do

Skweee-pionjären Daniel Savio håller på slänga ihop sitt femte soloalbum av skeva, minimalistiska beats. ”The Devil Don’t Love You Like I Do” är första smakprovet från Against All Odds, en glimt av vad som ser ut att bli en rejält nerdrogad resa.

Bojan Buntic

 


Boeoes Kaelstigen Damm

Boeoes Kaelstigen släpper albumet Overcomes Love, Time & Space den 20:e maj, inte via Köln, utan via Malmös finest indieetikett Adrian Recordings. Första singeln ”Damm” är en minimalistisk dröm i fyrtakt placerad i mitten av den där musikaliska triangeln mellan ambient, techno och pop som Tysklands mest melodiska technoetikett Kompakt gjort till sin signatur.

Bojan Buntic

goes calpypso

Goes Calypso är en kollektion DJs och producenter med kapaciteten att förtrolla popmusik, konvertera ljudvågor till magiska strålar som shapeshiftar från en form till en annan, assimilera vitt skilda låtar med varandra, som bara soniska trollkarlar kan. Med andra ord är de riktigt bra på remixar, edits och mixar. Deras kontribution till Ge Hit Mixen är fortfarande min favorit.

Här hör ni dem trixa med Phosphorescents ”Song For Zula” och den Los Angeles-baserade noisehiphop-trion clipping. och deras låt ”Get It”, och resultatet är förhäxande vackert.

Bojan Buntic

afterparty south america syntherzisers night vol 1

För ett tag sedan frågade Ge Hit Musiken-redaktör Mattias El Mansouri via vår FB-sida om vi snälla kunde få lite mer svensk nyskapande, elektronisk musik i våra brevlådor och bad våra följare skicka tips. Både jag och Mattias har ett särskilt intresse för just den musiken. Han är producent och jag är DJ. Nu följer vi ju alla större namn inom branschen och alla etablerade etiketter, från Studio Barnhus till Aniara Recordings, men vi är mer fascinerade av undangömda och dolda talanger, än Baba Stiltzs senaste eskapader. Man vill ju vara den som upptäcker Baba Stiltz.

Afterparty är lite av en sådan hemlig talang. En 35plussare med barn och familj, som frågar oss eller sig själv: ”Är det försent att bli elektroartist nu när man närmar sig 40 år eller skulle man varit 16 år när det hela började?” Jag är 27 år och inte direkt i närheten av att vara pappa men jag brukar fråga mig själv det när jag står framför mixerbordet. Mitt svar på den frågan är: den är inte relevant, tid är inte relevant, utan plats – att jag befinner mig bakom dj-båset och gör det som jag tycker är roligast i livet.

Det är mitt svar Andreas, och du gör fantastisk musik. Jag missade ”South America”, denna strålande, tropiska pärla i höstas när jag behövde ljus som mest. Elektronisk pop som en vacker soluppgång över ett drucket dansgolv, upplevd genom ett filter av grönska och palmer. Låten är ett plock ur den kommande E.Pn Sythesizer Night Hits Vol.1 och den verkar gästas av ingen annan än Karin Dreijer?

Jag har efter ett tiotal upprepningar lagt in den i min lista över potentiella mix-intron, och ser fram emot att höra mer av denna sovrumsproducent.

Bojan Buntic


Print

Tobias Isaksson, kungen av spa och badskum och drömsk romantisk pop, har byggt en akvatisk tron i sin studio, och gått under ytan i sex månader för att smida en krona, i guld och havets och solens alla färger och nyanser. På Azure Blues tredje album Beneath The Hill I Smell The Sea (11 maj via Hybris) tar han för första gången makten över hela skapelseprocessen (en kontroll han tidigare visat med sidoprojektet Nite Flites).

På den första singeln ”Tragedy And Changes” får vi ett första smakprov på ett soniskt landskap gjort för dykning ner i det ljuva, blå i solskenet, med vattentäta mp3spelare och ett hjärta som behöver svalkas. Det är en popperfektionist dröm om den perfekta ljudbilden. Och från första glittrande sekund känns det som att andas in frisk luft, en förberedelse för en resa in i djupet av minnen, förhoppningar och fantasier. På denna resa har han tagit med sig en del vänner med talang för musik. På ”Tragedy And Changes” glimmar César Vidal och Erik från The Land Below fram som ädelstenar vid solskenets beröring.

Låten är egentligen en typisk Azuren-låt: ett perfekt slipat, avskalat bildspråk gjort med en poets hantverksskicklighet, vacker poplyrik med djup och utan pretentioner; paradisiska synthmelodier och ljudmattor som det vilar en analog besvärjelse över. Två glädjande överraskningar dock.

Den första: Tobias Isakssons röst lämnar den suddiga periferin och sovrumsdimmorna, och entrar scenen med bravur. Den andra överraskningen: en virvel av acidbluespsykedelia, med en acid-bas filtrerad genom ett Moog Sub Phatty-filter och ett badass, ilsket bluesgitarrsolo. Vi är tveklöst på väg in i en märklig album-upplevelse, och om ”Tragedy And Changes” på något vis är en budbärare om vad som komma skall, kan vi förvänta oss en lika kommunal som introvert upplevelse.

Bojan Buntic

C'EST LA VIE SAIGON

Det första jag tänkte när den där basgången gunga igång ett av årets hittills grymmaste indielåtar var, yes, fan va kul att köra lite D.I.Y indierock på ett dansgolv. ”C’est La Vie” partyrockar från första takten till det spaceade avslutet, den är all out palmblad, fruktdrinkar, sand mellan tårna och solsken, det ljuva livet fångat mellan två sångröster med absint på tungspetsen.

Saigon — Umeåbaserade Nomethod Records senaste satsning — ett band som lutar mot en nu klassisk indietradition, men placerar in sig i mixen mellan Göteborgska havsbrisrejvare som The Tough Alliance och Embassy, och balearisk 90s ibiza house eller t.om. skum, smutsig techno (”exo exo”). Den 18:e mars släpps deras nya album New World Outro och jag tror vi kan förvänta oss en cocktail ifrån en annan dimension, med det märkligaste och vackraste från flera heta platser, generationer och förvrängda tidsplan i en lullig blandning av brus och välljud.

Bojan Buntic


ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album: Sallows
Skivetikett: Buzz Records
Betyg: 10/10

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Hon är mest känd från det kanadensiska bandet HSY, men har under några års tid vid sidan av spelat in sin solodebut Sallows tillsammans med  David Psutka a.k.a Egyptrixxs. Till skillnad från noiserocken som dominerat HSYs sound är musiken som ANAMAI betydligt subtilare och lugnare. Annas drömska och silkeslena stämmor gör inte så mycket väsen av sig, men lyckas ändå hemsöka låtarna på ett outsägligt sätt som placerar musiken i ett gränsland mellan det stämningsfulla och det kusliga. På något sätt vill jag säga att jag hört något liknande, men ändå kan jag inte komma på någon artist att likna hennes musik vid.  Den verkar stå på egna ben och bör göra så. Den är alldeles för vacker för att buntas i ett begränsande fack.

Att lyssna på första låten Lucia känns som att bli frånkopplad från verkligheten och kastas in ett vackert drömtillstånd av subtila gitarrplock och dronelandskap, men lyssnar man på texten, så förstår man att så inte är fallet. Det är en känsla av sorg som letar sig in på Lucia när Anna sjunger ”I’ve wasted my days, can’t you love me som other way? Oh, you let me down sometimes”. Hon sjunger det så obehindrat, så lättfattligt och så förbannat smärtsamt och vackert, som om de orden var de sista man yttrade  till någon man älskar för att aldrig se den mer. Musiken som ackompanjerar verkar nästan vilja dämpa resonansen av hennes sorg, som kudden dämpar ens gråt, och det är det just det paradoxala samspelet mellan Annas sargade texter och suggestiva ljudlandskap som gör henne till en av de mest intressantaste artisterna just nu.

Mattias El Mansouri