Archives For MP3

onra fundamentals fo real

Artist: Onra
Album: Fundamentals
Skivetikett: All City

Lyssna:

Ni vet de där kunskapsluckorna, oftast i form av olästa böcker eller osedda filmer, folk skäms så mycket för, att till exempel inte ha läst Brott och straff eller inte sett en endaste Bergman; Onra är en av dem för mig. Det är ett namn som har varit med mig så länge att jag inte minns när jag hörde det först, men som jag aldrig kommit längre med än att lyssna på någon låt här och där.

När han släppte sin nya skiva Fundamentals, var det nära att jag igen bara struntade i det. Men något med titeln och omslaget fick mig att inte kunna det.

Skivomslag är svårt. Och viktigt. Samma sak med titel. Jag tror att det jag tycker är mest synd med dagens snabba musiklandskap och streamingbaserat lyssnande är att lyssnare vänjs av vid albumet som koncept. Många, och allt fler, har ingen koll, och heller inget intresse av att ha koll, på vilka skivor låtarna i deras spellistor är på från början. Vad tjänster som Spotify låter dig göra är att se alla låtar du lyssnar på som singlar. Det är som att göra mixtapes, fast utan att behöva köpa skivorna först. Hur många har lyssnat på ett helt album av Rihanna till exempel? Den enda skivan jag kan av Rihanna är hennes debutskiva Music Of The Sun, för den köpte jag som CD när jag var liten. Jag menar inte att jag inte tycker om ”dagens musik”, det finns såklart lika mycket bra musik nu som vilket annat årtal som helst. Jag är bara tveksam till hur musiken konsumeras. Eller snarare, som jag sa i början, jag saknar helt enkelt konsumerandet av album.

Onra har gjort just ett album. Det var det jag tänkte när jag såg omslaget och läste titeln. Det var uppenbart redan då att det fanns en tanke med skivan, att det fanns någon sorts röd tråd.

Jag kommer alltid att hävda att med ett album är allting viktigt. Titeln är viktig. Omslaget är viktigt. Vilken låt som är först och vilken som är sist är viktigt. Längden är viktig. Balansen av musiken och hur det är mixat är viktigt. Det är för mig det som är hela poängen med ett album, att det är en enhet som hänger ihop. Annars kan man lika gärna bara släppa alla låtarna som singlar och EP’s och låta folk göra spellistor av dem. Som att jag tittar på Illmatic och ser barndomen och hemkvarteren i omslaget, och hungern och självförtroendet i titeln, och att det sedan är precis det skivan handlar om. Eller att läsa Midnight Marauders och sedan höra robotrösten säga ”the word maraud means to loot, in this case, we maraud, for ears”. Eller läsa Ready To Die och se bilden av en bebis-Biggie. Eller läsa Velvet Underground & Nico och se en banan. Nej, okej, jag vet faktiskt inte vad bananen betyder. Poängen är att det är viktigt, och att Onra också verkar tycka det.

Fundamentals kombinerat med ett klassiskt hip hop-porträtt av Onra i bucket hat, får mig att tänka att det kommer att vara en skiva som på något sätt utgår ifrån eller ser tillbaka på en tidigare period. Eller att Onra åtminstone kommer att gå tillbaka till sina egna grunder.

Det är ett briljant förstaspår. För på flera olika sätt ringar det in vad hela albumet handlar om. För det första är, i alla fall för mig, sättet att döpa första låten till ”Intro”, så 90-tal det går att komma i hip hop. Skiva efter skiva under det årtiondet gjorde klart på namnet att första låten var ett intro, och låten bestod sedan ofta av en blandning av beats, skits, samplingar och olika ljud, utan att egentligen ha någon riktig rap i sig. Som ”The Genesis”, första låten på Illmatic, som porträtterar Nas liv och barndom, med vännerna och spårvagnsljudet, i kombination med samplingen av den klassiska hip hop-filmen Wild Style över hans vers från Live At The Barbeque.

Riktigt lika bra som ”The Genesis” är inte Onras intro, men konceptet känns liknande. Det allra första vi hör är ett typiskt 2010-tals beat, i samma stil som nutida producenter som Ta-Ku eller Muramasa. Det glider snart, efter bara omkring 40 sekunder in i ett mer 90-tals amerikansk-västkust-beat, varvat med samplingar av Biggie. Det är det här jag tycker är så briljant. På samma sätt som ”The Genesis” blandar intryck för att berätta vad skivan kommer handla om, så blandar Onra dels två skilda sätt att göra beats, och dels samplingar av en gammal ikonisk rappare. 10-tal blandat med 90-tal. Alla som kan göra beats kan fånga intresse med korta snuttar, som de första fyrtio sekunderna, det svåra är att få det att betyda något, att få det att övergå i något med substans och vikt, och det är att han lyckas med det som gör det så bra.

Resten av skivan är bara att följa med i. Jag blev förvånad när jag läste att Onra är uppvuxen i Frankrike, och bor i Paris, för det här låter som en reinkarnation av Dr. Dre’s västkustbibel The Chronic. Sådana saker kan lätt bli tråkiga. Jag tänker på Joey Badass och Statik Selektahs respektive senaste skivor. De tycks se sig själva som någon sorts fanbärare för ”det svunna 90-talets New York”, men allt det blir är på sin höjd nostalgiskt. Bara för att man har med saxofonsamplingar i beatsen blir det inte automatiskt bra, vill jag säga till Statik. Och bara för att man konstant refererar till Smif-N-Wessun och rappar om hur bra man är på att rappa blir det inte automatiskt bra, vill jag säga till Joey. På samma sätt hade inte långa synthiga G-Funkslingor automatiskt blivit bra i ”Fundamentals”. Onra bygger skivan mycket på Dr. Dre’s arv men utan att få det att låta nostalgiskt. Jag tänker att en stor anledning är de där första fyrtio sekunderna i introlåten. För de sekunderna, den stilen de står för, återfinns i precis varje låt på hela skivan. Intelligent och med oerhörd känsla invävt bland de bastunga spåren.

Ibland känns det som att den största skillnaden mellan västkustscenen och östkustscenen i USA är klimatet. Att det inte är en slump att västkusten har en betydligt öppnare, släpigare och mindre tät ljudbild än östkusten. Att det är mindre rått, utan att för den sakens skull vara mindre aggressivt eller mindre tung bas. Det är så det känns på ”Fundamentals” också. Det här är en skiva att åka nercabbat genom alléer av palmer till. Det finns inget politiskt, ingen karg socialrealism, bara låtar som ”We Ridin’”, ”Vibe With U”, ”Love Tip” och ”Over & Over”. Låtar om att glida runt, vara småhög, vara kär och ha sex.

Som sagt, skivan är bara att följa med i. På gott och ont. För samtidigt som det aldrig blir tråkigt, aldrig dåligt och aldrig platt, så sticker det faktiskt nästan aldrig ut heller. Det mesta jag tycker att det sticker ut och blir riktigt bra är i låtarna ”Intro” och ”Money”. Båda vilka, sammanträffande eller inte, är intstrumentella låtar. Jag vet inte hur länge jag kommer att ha kvar skivan i huvudet, hur länge jag kommer att referera till den och tänka på den, kanske inte alls länge. Det är garanterat ingen modern, kommande klassiker. Ingen Run The Jewels eller good kid m.A.A.d city. Men för mig som dessa dagar mest längtar efter hip hop-album som faktiskt är album, och som är hela och enhetliga. Där jag faktiskt får följa med hela tiden och känna att jag är på samma spår. För mig så var den här skivan helt perfekt. Jag tänker ofta att alla skivor har olika syften. Alla skivor kan inte vara nyskapande, kommande klassiker. En del behöver, och vill, bara vara välproducerade, lättsamma skivor att lyssnas på i bilen, utan att den som lyssnar behöver tänka alls för att följa med i. Om alla skivor behövde vara rakt igenom intelligenta och nyskapande och sticka ut och vara komplexa, då skulle alla skivor låta som Dr. Octagon eller Deltron 3030. Och vet ni vad, då skulle ingen lyssna på dem.

Det är inte riktigt sant. Inte alls egentligen (Illmatic, Aquemini, Low End Theory, good kid m.A.A.d city, The Score (okej jag ska sluta)). Men det blev ett bra avslut på texten.

Viktor Emanuelsson 

Eli Na by Annevi Petersson 4

Vi har fått äran att premiärspela singeln ”Jasmine” från den svenska låtskrivarskatten Eli Nas kommande ep Nature Is My Mother Now. Elina Johansson gick förut under artistnamnet Dear Euphoria. Musiken släppte hon via sin egen skivetikett, och fick nära nog kultstatus bland indieunderjorden, där vissa låtar nådde hundratusentals visningar på youtube. Nu har Johansson varit tyst i snart fem år, men nu känner hon sig redo att visa världen sina nya experiment.

”Jasmine” är en indieballad med en sån där underbar skörhet man hittar hos Perfume Genius, How To Dress Well och James Blakes mest känslosamma alster. Ett piano, en dekor av elektroniska ljud och synthar, och en vacker röst som ljuder poetisk poplyrik över ett melankoliskt ljudlandskap utgör materialet som bygger upp en av årets finaste låtar. BBC har kallat henne ”The Swedish Kate Bush” och vi förstår varför.

Bojan Buntic

claudio Senast jag skrev om den stockholmsbaserade producenten Hwulu  (Claudio Solorzano) hade han släppt låten Hanuman, ett stycke akvatisk downtempo som lät som en tropisk men lite kargare och mörkare tagning på något som likväl hade kunnat vara en Balam Acab-låt som aldrig riktigt fick plats på nån platta. Nu 7 månader senare är han tillbaka med en remix på inte mindre än Studio Barnhus-undret Kornél Kovács och hans låt So So Solid tagen från hans nyligen släppta Nincs EP. Den här gången är det aningen mer dansant, mindre akvatiskt men fortfarande lika suggestivt med  samplade och manipulerade vocal samples som för tankarna till Tri Angles huseringar (Balam Acab, Holy Other, Evian Christ etc). Lägg till lite bra percussion också och det här är en tropisk dröm i fyrtakt.

Mattias El Mansouri 

jaaaape

Indie-elektroniska gothpop-trion Jape har vi skrivit om innan. De är ledda av den irländske och numera Malmöbosatte Richie Egan. På fredag spelar de på Fredag på HAK på Scandic Europa i Göteborg tillsammans med Franska Trion. Med det internationellt hyllade albumet This Chemical Sea i bagaget kan vi nog se fram emot något lika galet som det här när de fick en publik på runt 12 000 (källa: Djungeltrumman) att gå helt loco på den irländska musikfestivalen Electric Picnic.

Inför deras spelning på Fredag har Richie gjort en alldeles underbar och enhetlig mix av den bästa elektroniska musiken för oss. I den hör vi bland annat atmosfärisk och melankolisk synthpop innan den går över till medryckande loungehouse och blippig techno. Den råkar också vara såpass bra mixad att jag nästan tycker att Richie borde ha en karriär som DJ vid sidan av. Fast det kanske han redan har?

Mattias El Mansouri 

LÅTLISTA:

Chromatics – White Light
Fleetwood Mac – Dreams ( Psychemagik edit )
Rocha – Feel The Love ( Joakim It’s So Real Remix )
Genius of Time – Juno Jam
Lindstrom – Faar I Kaal ( Todd Terje extended edit )
Chasing Kurt – From the Inside ( Henrik Schwarz Remix )
Mark Jenkyns feat MC Chickaboo – On Me

hanz

New York-baserade Tri Angle Records är en av mina favoritlabels. Ända sedan de startade upp för snart fem år sedan har deras  stall fyllts till bredden av intressanta och genreöverskridande artister och producenter av världsklass. Det verkar nästa som att det enda kravet de verkar ha haft för att signa artister är att artisterna kan matcha sin obskyra estetik med lika delar skruvad och originell musik (Ping Holy Other (#whereisholyother), Balam Acab, oOoOO, Evian Christ, The Haxan Cloak etc).

Den senaste som fått skriva på triangelns kontrakt heter Hanz. Egentligen heter han Brandon Juhans, är 25 år gammal och baserad i Durmont, North Carolina. På senaste låten Capsule tagen från hans kommande album Reducer introduceras vi för klaustrofobisk och experimentell hip-hop, med lika mycket knaster och mörker som perfekt snittade och skruvade vocalsamples. Jag ser fram emot att få höra mer från honom.

Mattias El Mansouri 

crystal castles

Idag kom nyheten om att Crystal Castles mer eller mindre är tillbaka, fast utan Alice Glass. Jag är glad, väldigt glad, men att Alice Glass valde att lämna CC är fortfarande betydligt mer sorgligt än att Crystal Castles är tillbaka utan henne, så att behöva lyssna igenom Frail känns lika jobbigt som det är tröstande och hoppingivande även om det fortfarande är Ethan Kath som gjort musiken och skrivit texten. För vem skulle vilja höra The Knife utan Karin Dreijer, äta sina pannkakor utan sylt och grädde, se One Direction utan Zayn eller höra Aviciis tragiska försök till att förnya sitt kommersiella sound genom att addera country-influenser? Ingen. Men jag får väl ta och bita ihop för jag älskar verkligen Crystal Castles och jag var mer deppig än alla deppighetsromantiserande tjejer på tumblr TILLSAMMANS när jag fick höra att de hade splittrats.

Frails hör vi en oidentiferad sångerska vid namn Edith som låter slående lik Alice Glass i sin skriliknande sångstil och en ljudpalett som tar oss tillbaka till 2012 när III släpptes. Vi hör sorgsna ljudlandskap ackompanjerade av repetiva trance-synthar, Ediths reverbade stämmor och den ack så snygga Reese-basen: ”det där svarta hålet till bas, sugande in dig partikel för partikel som en blodlysten dammsugare i rymden” som Bojan skrev när han gav albumet 10 av 10 i betyg. Allt detta uppbyggt över malande fyrtakter, sönderfrätta shakers och hi-hats och en subtil snare – typisk Crystal Castles-percussion.

Något jag gillar med Ethan Kaths ljudvärld är att den skiter i nutida trender inom elektronisk musik. Det vackra varvas alltid med det groteska mörkret, som i en saga och musiken är allt det som pop inte är, förpackad i ett pop-format. Med eller utan Alice Glass känns det ganska befriande att få höra melankolisk elektronika igen och riktig sådan, som inte är gjord av någon bajsnödig hipster som fastnat i en glitch i vaporwave-loopen.

Mattias El Mansouri 

kiseeeey

Som producent, dj och sångerska har Kissey placerat in sig som en ljudkonstnär av Rang. Hon är född och uppvuxen i Stockholm men huserar nuförtiden i New York. Förra året släppte hon EP:n Initiation och är nu aktuell med den kommande EPn: The Awakening.  Distortion är den första singeln från den och infinner sig i ett mörkt och klaustrofobiskt ljudlandskap som för tankarna till om The Haxan Cloak och FKA Twigs hade knarkat och gjort musik tillsammans. Trippat, alltså.

Det ljuder av experimentella klubb-beats, mörka basgångar och manipulerade röst-samplingar som resulterat i någon sorts avantgardistisk kakafoni, som att gå vilse i en mörk kloak och att försöka hitta ut ur den. Det låter lika groteskt som coolt och är precis lika inbjudande som ogästvänligt att lyssna på, såväl som att titta på då videon till låten är minst lika kuslig. Hennes EP The Awakening släpps den 28:e April på hennes egna label Kiss Kiss Records.

Mattias El Mansouri 

we float

We Float är den malmöbaserade kvartetten med det där lilla (stora) extra. Ledda av basisten Anne Marte Eggen, skapar Linda Bergström (sång), Fanny Gunnarsson (piano/klaviatur) och Filip Bensefelt (trummor) oerhört suggestiv musik som mynnar ut där jazz och pop möts, i ljudlandskap som skiftar mellan att vara milda brisar till stormiga vindbyar. Mysticeti är den första singeln från debutplattan Silence som också råkar ha släppts idag på svenska etiketten Havtorn Records

Här har ni också en teaser på Silence:

Mattias El Mansouri

when you're around

2013 släppte YAST ett självbetitlat debutalbum som fick kritikerna att rocka av sig sockorna. Vår ärkeskribent Amar Bajric gick socklös i flera veckor och knarkade denna skönhet till indiepop. Idag släpper de första singeln från det kommande albumet, via Adrian Recordings”When You’re Around” fortsätter efter debutens framgångsrecept: drömsk, dimmig indie med satans snygga melodier och hooks.

Bojan Buntic

 

bones

Dagarna har fallit, skörden ger inget mer, medmänsklighet och kärlek har förgåtts och fågelkvittret upphört. Det är det TheHealingField för tankarna till. Det är solstrålen som gråter sig igenom det tjocka askmolnet i en grå och förstörd värld. Det är som att den är hitskickad till oss från en inte alltför avlägsen framtid, av någon som levt i efterdyningen av en samhällskollaps. Den personen är den Los Angeles-baserade rapparen Bones. Han har här tillsammans med producenten Greaf gett upphov till en (enligt mig) annorlunda hip-hop-kreation där brusig och ogenomtränglig ambient möter rap, med en låt som står på egna ben i en sorglig och tröstlös men även oerhört vacker ljudbild. Jag väntar med spänning på hans nya EP Powder som släpps snart.

Mattias El Mansouri