Archives For MP3

artworks-000086398802-w3yivy-t500x500

Det var tre månader sedan sen vi senast hörde från den göteborgsbaserade (och sjukt grymma!!!) producentduon About Girls. De hade då släppt den internationellt hyllade remixen av 80-tals-hiten ”Never Gonna Give You Up” av Rick Astley och även hunnit med att remixa 2013 års sommarplåga ”Pumpin Blood” av svenska NONONO. Sen blev det tyst. Under tiden började dem bygga sig ett namn som remixologer av rang och de utnämndes också tillsammans med den svenska producenten CLOAK som ”svenska löften av den svenska musikbloggen FVindie, men av okända anledningar så har duon nu blivit nerbantad till en person, vad jag fattat det som. Oavsett hur allt ligger till, så är han i alla fall tillbaka med en ny remix på Sportsmans ”Usher”. Det är ett lågmält och storstadsmelankolist stycke som vi får här, med de upprepade fraserna ”F*ck Stockholm, always in a hurry” som figurerar som ett långt pekfinger mot det stressade storstadssamhället vi lever i-något som ger den här remixen en extra tyngd, ett extra djup, som artister som Holy Other är kända för; att säga mycket med få ord. About Girls slutar aldrig att överraska.

Mattias El Mansouri

artworks-000085821863-j9qa3k-t500x500

Cloak ger dig hellre en Spotify-lista eller en minimal edit av en favoritlåt (t.ex. Crystal Castles ”Child I Will Hurt You”), än att prata om sig själv. Mer än så är hen inte beredd att avslöja. Men en sak vet vi, bakom manteln döljer sig en person med en besatthet av samtida elektronisk dansmusik. Det talar musiken själv om. Vi är inne på tredje släppta låten, den första med ett namn och inte bara en siffra. ”III / You Say The Saddest Things” är en peaktime bomb i trancemusikens tecken, någonting som enkelt hade passat i någon av John Talabots mixar vid upptrappningen: emotionellt, slagkraftitgt, mäktigt, och, med tre storskaliga syntmelodier till hooks, fullständigt beroendeframkallande.

Bojan Buntic

 

katohjärta 100 år

Umeå gör det igen. Katohjärta visar åter igen att svensk pop flyttat från Göteborg, upp i norra Sverige. Bandet är en kvartett bestående av Erik från First Love, Last Rites, Tiger Forest Cat-Filip och två andra, Moa och Elina. På debutsingeln ”100 år” får vi shoegazande indiepop på svenska med en litterärt begåvad låttext som låter som ett utdrag ur en svensk ungdomsroman om obekväm, klumpig kärlek: ”du älskar mig i en sekund, och jag har hatat dig vartenda stund”.

Bojan Buntic

artworks-000082715060-1hopyx-t500x500

För er som inte känner till Moodblanc, så är dem en göteborgsbaserad duo signerat Magnus Dahlöf och Kenneth Jovinder. Vi uppmärksammade dem i våras. Då hade de släppt låten ”Something”- Ett stycke balearisk discofunk som förde tankarna till sena sommarkvällar och intima strandsrave. Nu är de tillbaka igen med låten Funky Summer (Feat. Moona)” - en låt som är lika mycket högklassig discofunk som drömpop. Råder gör också en viss 80-tals-estetik (*Host* brasspads) som även det bidrar till låtens säregna sound, som domineras av drömska ljudlandskap och en viss skandinavisk kyla som bara nordiska artister verkar kunna åstadkomma. Det är just den varm & kall-kobinationen som gör den här låten så behaglig att lyssna på. Det är svalkande svensk pop när den är som bäst.

Mattias El Mansouri 

klardröm

Vi gillar Snöhamn, vi gillar ambient, noise och instrumentella experiment, och vi gillar Felix Sjöberg. Nu gör hen solomusik under artistnamnet forest//heart. Och musiken? ”Klardröm” är lite som just en klardröm jag haft: jag vandrade i slow motion genom min barndoms kvarter, medan löven föll. Det var natt, det var stilla, och det kändes som att det snöade utan snö. 7 minuter av svart och svår musik som knappast är svart eller svår, utan salig och himmelsblå.

Bojan Buntic

 

Du kan kalla mig - eken

Vanligtvis söker jag mig inte medvetet till sån här musik. Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Det kan kanske ha att göra med att jag försökt undvika ”mysmusik”. På både gott och ont, då den stereotypiska bilden av ”snygg kille med akustisk gitarr” alltid sökt sig till mig, något som gjort att jag varit sen med att upptäckta väldigt bra singer/songwriters och andra musiker inom genren. Men det har funkat ibland, när musiken sökt sig till mig och inte jag till den. Det hände här.

Det Stockholmsbaserade bandet Eken släppte för åtta månader sedan, singeln ”Du får komma närmre” som vi tyvärr inte hann uppmärksamma här på Ge Hit Musiken, men ännu en chans gavs åt oss när ett mail uppenbarade sig i inkorgen häromdagen, innehållande singel nummer två betitlad ”Du kan kalla mig”. Den ständigt närvarande värmen och den något påtagliga melankolin var det som fick mig att falla pladask för den här låten. ”Du kan kalla mig” är en väldigt avskalad låt. Den är knappt tre minuter lång, men rymmer trots det, en känslopalett som är jämn och välkomponerad till den grad att inga känslor gör för mycket väsen av sig. Det är polerat till perfektion och det är något som tyder på Ekens känsla för detaljer och att de är ett band värt att hålla ögonen på. I höst släpps deras ännu obetitlade fullängdare där  både ”Du får komma närmre” och ”Du kan kalla mig” kommer att återfinnas. Vi kan ju nästan ana att det kommer att låta underbart.

Mattias El Mansouri

stalon3

Sommrig och skön pop får vi från brödratrion Stalon. ”1992″ är deras debutsingel, tagen från den kommande fullängdaren Ingen Annanstans som ska släppas senare iår. Stalon  består av de tre skäggiga bröderna Viktor (sång), Philip (Gitarr och trummor) och Kristoffer Jonsson (bas)- alla sprungna ur de lappländska skogarna men numera bosatta i Stockholm. På ”1992” får vi höra de återkommande orden ”1992, allting var så mycket enklare då”- En sorts nostalgisk tillbakablick till ”barndomens somrar när livet var inrutat efter glassbilens körschema”, som Viktor säger när jag frågar honom om låten. Med det sagt; var livet enklare förr? Det är en fråga som Stalon har lyckats uppvigla på den här korta, relativt glada poplåten. Det är inte något jag har svar på, för jag var inte ens född eller ens påtänkt 1992,  men kanske får vi svar på deras kommande fullängdare. Lyssna på 1992 tills dess!

Mattias El Mansouri

dag rosenqvist the procession become the end
I år fick vi två starka sorgekväden utan ord, Dödens Dal med andra albumet i en trilogi om förlust och död, Korsa Jord, Luft, Is och Dag Rosenqvists första album under eget namn.

Första gången jag såg Dag Rosenqvist var på Kajskjulet i Göteborg, på ett evenemang ordnat av Koloni. Det var 2012, Göteborgs musikliv var fortfarande något nytt för mig. Rosenqvist gick under namnet Jasper TX, ett artistpersona. Han stod på scen och spelade ofantligt hög musik.
Jag var fortfarande en oerfaren skribent och drog till med ett extremt bildspråk, jag kunde inte förklara eller förstå vad det var jag upplevde. Det överväldigade mig. I det ofantliga oljudet trodde jag att hörde jag änglarnas musik.

Nu har det gått snart 3 år sedan den erfarenheten. Men alla intryck finns kvar. Skillnaden mellan den upplevelsen, och Rosenqvists nya musik under eget namn, är att den var inför en publik, en euforisk gemensam stund. Denna musik däremot är helt invärtes. Albumet Fall Into Fire handlar om att tillintetgöras: att gå från tystnad till sorg, vrede, självömkan, hat, självhat, och tillbaka till tystnaden. Rosenqvists fru lämnade honom – och musiken som redan var på väg tog en ny vändning. En redan personlig och emotionell ambientmusik gick in i sig själv ytterligare.

Instrumentell musik kan knappt bli mer blottande än ”The Procession – become the end”, det är naken känsla. Det är musik om att hålla sig vid liv under vatten, att simma mot ytan när man är disorienterad och inte vet vägen upp, när solen går i moln ovanför ytan och blixten slår i havet. Med andra ord känslan av total ensamhet, ångest och förtvivlan i ett helt vanligt vardagsrum med tv, en kopp kaffe, och hopplöshet på bordet. Musik om att förlora allt.

Bojan Buntic

as the river dries up from exhaus

Skellefteås From Exhaust ger oss en underbar poppärla i form av skweee/bit-musik. ”As The River Dries Up” låter som soundtracket till ett Nintendo 8-bitspel som utspelar sig i himmelriket. Man kan tro att det är änglarna själva som spelar synt.

Bojan Buntic

wrestling

Ni vet att jag är extra förtjust i just de där mejlen som inte innehåller något mer än en länk till soundcloud. I just dem brukar man hitta framtidens band. De är sällan tvärsäkra, men de har något djupt rörande och anonymt över sig.

Wrestling från Göteborg är ett sånt band. Ett mail, inte ens undertecknat: här är de första tre låtar vi spelade in. Av dem gillar jag indieballaden ”Morning Star” mest. Reverb, gitarrkontrapunkt och en fin popstruktur, behövs väl inte mer än så?

Jag har skickat iväg ett meddelande till dem, frågat vilka de är. Hoppas vi får svar!

Bojan Buntic