Artist: Håkan Hellström
Album: Det kommer aldrig va över för mig
Etikett: Universal Music Sweden
Betyg: 9.3 / 10
Gavin Watsons fotografier visar ofta en värld där ”den gråa vardagen” lyses upp som från ovan. Håkan Hellström har valt ut ett foto på två barn som kysser varandra, ur Watsons album Skins, som omslag till det nya albumet. Det passar perfekt. För Göteborgs popprins har genom hela sin katalog lyst upp vår vardag, våra förälskelser, krossade hjärtan, och våra stackars fyllehuven genom Göteborgsregnet, och gjort våra små liv till något gudomligt stort. Varifrån kommer detta ljus? Från en liten pojke med glasögon som vandrade bort i drömmar i rikemanskvarter och levde ut dem i alter egon och fantasier. Och fortfarande är gränsen mellan fiktion och verklighet dragen i konturerna av pophistorien. Vem som helst kan bli Sinatra, det bevisade den 39årige romantikern när han stod på en scen på Way Out West och fick igång ett hav av folk, och förbryllade Pitchfork.coms recensenter:
”The wave of rapture that comes over the crowd during Hellström’s set is sort of like the reception Jay-Z gets in New York, only somehow more so. In the crowd, one guy near me tells me that if Sweden had to pick a new national anthem, they’d pick one of Hellström’s songs. Another guy tries to convince me to hoist him up on my shoulders, then expresses total bewilderment when I tell him I’ve never heard of Hellström. ”This is like the Swedish Johnny Cash,” he tells me.”
De kunde inte begripa att Håkan är vår Sinatra, inte bara Göteborgs utan hela Sveriges. Och ännu en gång förtrollar han hela Göteborg, och den nya armén som träder ut från Schillerska gymnasiet. Han gör oss popnördar unga igen med nya texter att leva ut våra något äldre kroppar i.
Och alla popnördar har sitt eget universum. För vissa är det långt ifrån deras egen tid: 60-talet för människor uppväxta på 90-talet, eller 80-talet för den nya 00-generationen. Det handlar om att hitta sig själv (eller fly ifrån sig själv). När man inte vet vem man är får man, likt Dylan, uppfinna sig själv. Det finns ledtrådar till Håkan Hellströms tillflyktsorter i varje liten detalj av hans musik: och genom dessa leds man in i en magisk värld byggd på material ifrån pophistoriens mest romantiska låtar. Det ni kallar för stöldgods kallar jag för drömstoft, saker som våra vackraste visioner är byggda av, broar till våra himmelriken; det ni kallar plagiat kallar jag historiens massiva ekon emot era själar, de dödas tröst till de levande, en väv av röster ifrån Sapfos klippa till protesfabrikens stängsel, från antika Greklands auditorium till Jazzhusets rökrum. Det finns inget mäktigare än att höra musik genom musik, det nya genom det gamla: effekten blir kraftigare för varje generation. Och till slut kanske allt samlas, alla toner, harmonier och ord, i ett enda stort amen. I ljudet av en bilcrash.
Så stort äre. Och som vanligt försöker jag säga något alldeles för stort.
”Gammalt jävla skit”, säger en gammal man, troligtvis en snickare som är upprörd över kvaliten av sitt hantverk eller sina redskap, i början på skivans bästa spår ”Det tog så lång tid att bli ung” — och det är byggmaterialet till nya Det kommer aldrig va över för mig, och vad skivan handlar om. Livet i retrospekt. Gammalt jävla skit. Saker som är sönder. Och en äldre Håkan som försöker reperera det, utan någon som helst bitterhet. Och i Håkans snickarbod finns allt ifrån Elvis ”Suspicious Minds” till nytt skit, så att säga. Och till sin hjälp i produktionen har han tagit storheter som Johan Forsman Löwenström, Björn Olsson och Måns Lundberg. Och de visar ett riktigt mästerspel.
Albumet inleds med ett vackert folkmusiksintro, ”Peace N Luv”: stråkar från en svunnen tid som ler med Håkans kärlek för folkvisan, som det finns spår av genom resten av albumet. Titelspåret ”Det kommer aldrig va över för mig” dunkar sedan igång med full fart, som en orkan med 110% punkungdomsenergi, och sätter definitivt temat för det kommande. Det är dags att ta itu med det förflutna: sextonåriga Håkan, tjugofyraåringen som slog igenom — och så en äldre Håkan med en blick fylld med sex albums erfarenhet, som blickar tillbaka och visar nya sidor av sig själv: En pojke som kan sätta eld med ord, och som faktiskt krossar hjärtan.
Efter detta — som är någon av de få, få gånger vi närmar oss ett aggressionsutbrott i Hellströms musik — får lilla, lilla Håkan, som flickorna trampade över och såg igenom, stå i rampljuset, tillsammans med en kör av kvinnoröster. Om Roger Daltrey gjorde s-s-s-stammande coolt med The Whos ”My Generation” — och ett uttryck för just en g-g-ggeneration — har Hellström återfört det till sitt rätta element i ”Du kan gå din egen väg”, skakigheten framför branten som är ett j-a-a-ag-gg älskar dig. Fastän skådespelet misslyckas lyser den fina intentionen igenom och kärleksförklaringens ömsinthet bevaras och berör.
Resten av skivan tar oss igenom ljudvärlden vi blev inbjudna till med Två steg från Paradise, och genom de tre första singlarna: typ sedvanlig Håkan-rock’ n’ roll, fast nu med mer 80tals-stuk — ja, ni lär höra en hel del gated drums och till och med blinkningar till vuxenrockens vuxnaste Fleetwood Mac – vi får också plötslig oförklarlig syntpop med ”Pistol”, hjärtblottande besök i sextiotalet, en gigantisk popsymfoni om stunden då lyktorna tänds, eller om att bli fri till slut, med elgitarrsolos, saxofonsolos, och hela köret, och så klart, Björn Olssons tolkning av den svenska folkvisan.
Håkan har blivit en sån där, ni vet, medelålders man som sjunger om sina känslor. På den Lou Reed-alluderande ”Street Hustle” går både basen och Håkans röst djupt, djupare än någonsin förr, och vi är hemma i den bästa rockmusiken under 60-talet. Och låten är inte bara ett jävla mästerverk i sval luft, solsken, utan här når herr Hellström en ny nivå som textförfattare, och det märks att det inte längre är riktat till tonåringar med kärleksproblem, utan till oss som växt upp med hans musik. Bara läs de här versraderna, som ackompanjeras av en fjompig cello, för guds skull:
Gick in överallt på falsk-id.
På ditt stod Kerouc,
På mitt Morrissey.
Ta min oskuld,
Mellan gravstenar; (allusion till The Smiths ”Cemetary Gates”)
jag är inte längre ung
och duvorna på grenar,
skiter ner på oss båda
tycker så mycket om dig
tycker så mycket om dig
Jag är i en högstämd sinnesstämning när det finstämda slutspåret klingar ut genom fönstret, förbi ciggröken och ut i vårens första dagar, medan Tuss och hennes röda, vackra hår slumrar och drömmer om lektionssalar, popflickor, brutna ben och katter — och Håkan, som drömt om att han kan sjunga, som nu kan sjunga, vänder sig till Eva med en äldre mans replik till en ungdomskärlek, som aldrig kan brinna ut.
Minns ni ”Uppsnärjd i det blå”? — ”En dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu!”. Nu tretton år senare får vi höra hur historien har utvecklat sig: ”Vi kommer aldrig va nya igen / men aldrig bli gamla heller, Eva”. Och samtidigt som jag, forever young, vänder mig mot sängen och ler det lyckligaste leendet jag någonsin har presterat sjunger han något som gör mig tårögd: ”Evaaaa, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna”.
Och precis då bryter solen igenom över barnvagnarna och tanterna på parkbänkarna, och låten går mot ett klimax av pianon, fioler och ett gitarrsolo som är riktigt jävla gammalt blooz-skit. Jag tittar ut över världen och den dansar genom två tre tårar, vältrar sig i mänsklig värme. Det är ett sånt där ögonblick då gamla romanser lyser igenom ny kärlek, ett sånt där ögonblick då jag inte vet vad jag ens försöker säga — lyssna på stråkarna.
Och härmed ger jag ordet över till två andra skribenter på Ge Hit Musiken, för det krävs mer än en popnörd för att skriva något vettigt om Håkan Hellström.
Bojan Buntic
Håkan Hellström ger det svenska folket ännu en uppvisning på hur man kan utvecklas musikaliskt med stil. Hans känsla för texter och melodier, upptäcksresan i gammalt och nytt och hans kärlek för popusikens betydelse för ungdomen och ungdomens plats i popmusiken har skapat en skiva som är lika underbar som vårsolen som lyser upp vårt kalla land och tinar upp alla frusna hjärtan.
Det är exakt detta som låten ”Valborg” förmedlar. Med en melodi som påminner om filmmusik från någon svartvit film med en naiv kysscen känns den som en glorifiering av romantik. Jag tar till mig den, vi kan sitta på uteserveringar i vårsolen och diskutera texten. ”Har ingen plats att kalla hem / I detta pissiga vårregn.”
Jag började lyssna på Håkan Hellström på allvar när jag blev kär. Riktigt galet kär. När hösten kändes som vår och våren gav en försmak av den långa sommaren. När livet gick ut på att tänka på henne. Vara borta i tankarna, hälla kaffe i vattentanken på kaffebryggaren, slå på den och någon dag senare köpa en ny med ett fånigt leende på läpparna. Det var länge sedan, den nya kaffebryggaren har bytts ut mot en ännu nyare. Nu har hon sitt och jag har mitt.
När man har åldrats några år blir det svårare att hitta den där ungdomliga galenskapen igen, förväntningarna inför vårvärmen och allt den för med sig blir allt mindre. Men Hellström tappar aldrig den, han förmedlar den och ger mig det där fåniga leendet på läpparna. ”Ett förortsgäng kapar en spårvagn i vårkvällen / Provsmakar livets heroin”.
När jag hör ”Valborg” denna soliga vårdag sätter jag mig vid fönstret med ansiktet i solen, där vi brukade sitta och röka, och tänder en cigg. ”Du kanske aldrig får den du vill ha / Men du får mig.” Låten avslutas. Jag sätter på en kopp kaffe, sätter på låten igen och tänder en till cigg i fönstret.
Håkan Hellström visar oss än en gång vad ungdomen var, sätter ord på den utan att ta bort magin, ger oss ännu ett leende på läpparna. Man lär sig att leva med det förgångna och se ljust på framtiden. ”Och om du någonsin vill ha en idiot / Lägg din hand i min, lägg din hand i min.”
Amar Bajric
Håkan Hellström kommer aldrig riktigt vara över för Pop-Sverige, eller hur? Att skriva om Håkan är speciellt. Istället för att uttrycka mig som jag gör nu, skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara göra liknande referenser till nästan samtliga Hellström-texter, utan att känna att jag snor formuleringarna, och ordvalen. För när Håkan sjunger en rad så förvandlas den till något annat än Håkan Hellströms melodiska textrad. Oavsett hur begagnad den är så blir den, på magisk väg, alla vi popoffers egendom. För hur många har inte känt längtan efter armaggeddon, eller skrikit ”Ta mig till kärlek” på fyllan? Det är nog få som inte sjungit/tänkt/sagt dessa strofer som de vore ens egen.
Oavsett hur Håkan låter, oavsett om det står en orkan på scen eller ej, och oavsett om han är kär i en ängel eller i den fulaste flickan i världen så kommer den hyllade Göteborgssonen alltid lyckas beröra mig. Vasaparken blir för mig Pildammsparken, och Aprilhimlen kan lika gärna vara Marshimlen, eller Decemberhimlen och på ”Det kommer aldrig vara över för mig” så lyckas han ännu en gång med att ge oss nya formuleringar, och nya ord att tänka med. Det är precis som att han skriver texterna vi egentligen kanske skulle ha skrivit själva.
Jag har redan sett Valborg citeras flertalet gånger i facebook-statusar, på tumblr-inlägg eller gif:ar från samma sida och jag kan bara gissa hur många gånger ”Jag kommer älska dig tills jorden gått under” har sagts bland alla poppar-par. Kommer Pop-Sveriges alla medborgare börja stamma fram kärleksförklaringar i stil med ”Du Kan Gå Din Egen Väg”? Det återstå att se. Men en sak är säker: Håkan har lyckats beröra igen.
Men borde jag verkligen sluta en text om Håkan Hellström, på ett så trist och journalist-klyschigt sätt? Nä. För när Håkan sjunger för mig, så blir jag uppsnärjd i det blå, och jag tycker att någon, någonstans, borde ta mig till kärlek. Jag känner aprilhimlens nyfödda sol oavsett om det är vinter eller högsommar, och jag drömmer om att ha en vän med en bil så jag kanske till och med lämnar Sverige, så att jag med säkerhet kan säga ”Jag har varit i alla städer”. I någon stad, kanske det finns någon som till och med vill ha en idiot som jag, och lägger sin hand i min. Oavsett om det är tidigt för mig att drömma såhär, så kommer det alltid vara för sent för vin, och för sent för edelweiss. Det är väl ungefär så här jag säger det: Du är det finaste jag vet, Håkan Hellström.
Emil Moodysson
