Artist: How To Dress Well
Album: Total Loss
Etikett: Weird World/Domino
Release: 17 September
Betyg: 8.6

”In motor insurance, a total loss is a situation in which a vehicle is damaged and the cost of repair and salvage would exceed the vehicle’s market value.” – Wikipedia

Total Loss har en ny, tydligare och mer genomarbetat produktion. Det är mycket finess och subtilitet. Reverben och ekot används inte längre bara för att skapa atmosfär. Effekten är nu ett redskap bland många andra i Tom Krells hemmatillverkade verktygslåda. All hantverksskicklighet, knastret, atmosfärskapandet, känslan av att lyssna på något sedan länge försvunnet, från Love Remains finns självklart kvar. Bloggare måste dock sluta kalla hans alster för no-fi.

Här har Tom Krell nått en ny platå. Ljudbilden är ett möte mellan mystisk vilsenhet och fullständig klarhet. Vi får kristallklara handknäppningar i den New York deep house-influerade ”& It Was You”. När Tom Krell sjunger sin gospel och stämmorna träder in och ut ur reverbdiset, som om rösterna dyker ner i vatten och fortsätter sjunga, hör vi hårda slag på en baskagge, dunk, dunk, dunk. Krell har alltså gjort en riktig danslåt. Jag kan lätt föreställa mig in denna del i DJ Natures podcast på resident advisor, i hans ”Ruff House & Disco”-mix. Och detta är grejen, trots att Krell har arbetat på sina studioförmågor så kommer musiken fram ur en naturlig källa, filtreras genom ett inre som lidit, förlorat och kämpat. Allting behåller Tom Krells prägel, den läkande kraften från debuten Love Remains.

Man kan tro att Tom Krell tappat mystiken nu när han har blivit en stor och välkänd artist. En älskad ny rnb-röst för indiefolket. Någon som folk gör pilgrimsfärder för att få höra. Det är förvisso sant, den dolda mystiska Krell har försvunnit och ersatts av en lika mystisk ärlig blottad själ. Mystik handlar inte om att dölja sig själv och vara hemlighetsfull. Mysteriet är inte det gömda förflutna utan den ovissa framtiden, den stora potentialen.

När han spelade i Annedalskyrkan på Way Out West sägs det att det var magi och allt blev förändrat för de närvarande. Ett gudomligt ögonblick. Jag gjorde alltså årets miss. Var var jag? Varför var jag inte där? Jag var också vilsen. Jag var full och jag var förälskad igen. Jag var på väg att besegra mig själv. Denna gången skulle allt bli som jag önskade.

”I love to fly. It’s you alone and have peace and quiet, nothing around you but blue sky [...] the only bad part about flying is having to come back to the fucking world.”

Det blir inte alltid som man önskar. Den där lilla pojken i ”Say My Name Or Say Whatever” vet vad jag snackar om. Det är både ett uttryck för manodepressivitet och något som vi alla känner igen oss i, att flyga i förhoppningar och sedan falla. Falla jävligt hårt. Total Förlust. Det kostar mer att reparera själen än vad ursprungspriset var.

Tom Krell kan sin melankoli. Det finns två självmordslåtar på hans första album, två Suicide Dreams och ytterligare en till på hans Just Once EP. De ligger mig nära hjärtat och jag har lyssnat på dem mycket sedan Love Remains kom ut 2010. De kommer finnas kvar där bland nya favoriter från detta album.

Så, vad är det här med förlust för något? Det sägs att man kan förlora världen, den blir mörk och tom, och då kommer sorgen. Eller så förlorar man sig själv, och då kommer melankolin. Världen är det den är och alltid har varit, men du är förlorad. Du söker efter något och du vet inte vad det är. Något som kan göra dig hel. Du vill ha tillbaka din mening.

”I can fill my space
fill my time
but nothing can fill this void in my heart” Psychosis 4:41, Sarah Kane

När jag först hörde introduktionen skrek jag ut till min bror: ”Årets bästa album!” Nu har jag lugnat mig. Men det där vattnet som slår emot, blåsten, det ensamma, ensliga pianot, tystnaden. Den där kusliga Jeff Buckley-falsetten som ropar ut till sin mor. Det dånande, blåsiga slutet. Det påminner mig om att stå vid klippavsatser.

Jag vet inte vad som har hänt i Tom Krells liv. Jag vet inte vad som gör att han kan uttrycka sig som han gör i ”Cold Nites”. Men jag vet vad han sjunger om. Och han gör det väl. Som The Weeknd och Perfume Genius öppnar han upp sig för oss. Man får en känsla av att man bevittnar hans trasiga inre i de svåraste stunder. ”Cold Nites” är inte bara en sorglig historia, det finns en kämpande ande i den, en marcherande kraft som vägrar ge upp striden. Denna strid tas upp i alla durmelodier och självsäkerhet som följer på resten av albumet. En stor soulsångares kännetecken är att han fortfarande kan le, även när han sjunger om förlust och krossade hjärtan. Det kan Krell. Men också att visa sin bräcklighet. Ibland, som i ”Struggle”, blir striden svår igen.

Jag hoppas att Krell hittar tillbaka meningen i tillvaron genom sin musik, jag önskar honom all kärlek i världen och att han verkligen sätter allt tillrätta som han sjunger i albumets starkaste spår ”Set It Right”. Den river upp ljudbilden och vi slungas tillbaka i en orkan av resterna från Love Remains. Mitt i allt blir det vindstilla en stund och Krell sjunger om alla han saknar. Jag berörs djupt när stormen återkommer med full kraft och sångaren reser sig över allt sitt lidande och gör sitt bästa för att lovsjunga livet.

För det är det värt. Livet. Och en människa är alltid värd mer än ursprungspriset, sammansättningen av atomer och molekyler som bildar en kropp och dess själ.

Bojan Buntic, twitter, tumblr.

Gillar du det vi gör? Följ oss på FACEBOOK. Varje ny gilla-markering räknas.

PS. How To Dress Well kommer till Sverige i September. Tacka Luger.

Lyssna på albumet i dess helhet på FACT magazine.