Vi upptäckte den göteborgska poptrion Archipelago i början av Ge Hit Musikens existens, någon gång under våren 2012. När vi hörde demot av ”Do You Feel The Same” och ”First Kiss” blev vi störtkära, och det blev Rasmus Hansén på Luxury också. Först kom den slutgiltiga versionen av ”First Kiss”, denna ömsinta kärleksballad om den första kyssens magi, som singel, och hamnade så klart på vår årslista över 2012s bästa svenska låtar.
Och nu ”Do You Feel The Same”. Här bildas en arkipelag av influenser, på popmusikens mest glittrande, soldränkta hav. Det är inte bara The Mary Onettes som förälskat sig i tabustämplad pop på Peter Gabriel & Phil Collins sida av 80talsmusiken: vi har inflytandet från världsmusiken, de smöriga gitarrsolona, körrefrängerna, och den där karaktäristiska gated reverb-effekten på trummorna, i en modern tappning. Kan ni inte tänka er denna musik som soundtrack till en blåögd disneyfilm från slutet av 90talet?
Utöver denna energifulla poppärla får vi ett vackert, popsymfoniskt stycke som b-sida. Och det är svårt att hålla sig för tårar. Jag hoppas att ”Always in peninsular positions” är glimt av ett framtida album eller en ep. För det är något av det vackraste vi hört ifrån GBG på evigheter.
Vi upptäckte Göteborgs Archipelago tidigt i Ge Hit Musikens existens, och det var den första gången jag blev riktigt glad över att vara bloggare.
Det var rätt torrt med bra indiemusik från Sverige under vintern 2012. Varför blogga om svensk musik, tänkte jag, när det inte händer nått alls? När jag hörde ”First Kiss” kände jag att det var värt att fortsätta. PSL hoppade på hajpen, ochLuxury signerade dem. Och självklart är jag glad att denna fina kärlekslåt i den klassiska skolan hörs av så många som möjligt. Pojkbandsgullighet, Beatles, 80-talsgitarrsolon, drömsk reverb, en känsla av att vara vid havet vid solnedgången, kanske på Knarrholmen under festivalen, man har sökt sig bort till en liten stenhäll, bara du och hon. Men…
Jag tycker låten fortfarande är lika bra som första gången jag hörde den — men jag känner fortfarande att den är för kort. Man vill ju inte att det tar slut. Solen går ner för fort, det blir kallt, hon vänder sig bort, det blev ingen första kyss!
När Aleksandar hör Nsyncs”Bye Bye Bye” ser han tillbaka på nollnolltalets början. Han stod på en scen, som bestod av fyra sammansatta stolar, i vårt kök och dansade och sjöng. Han var med i pojkbandet. Eller Mauro Scocos ”Sarah”. Han är ensam i sitt rum i vår lägenhet i Burseryd. Han har precis upplevt sin första kärlekssorg. Ironiskt nog var det en Sara som rivit av en bit av hans hjärta.
Ja, vissa låtar gör oss nostalgiska till en tid vi själva upplevt, andra pekar längre bak. När jag hör ”God Only Knows” känner jag texturen av 60talet, sådant det ter sig genom musikens medium. Vad vet jag om hur det var då? Endast genom en slags simulation — filmer, affischer, möbler, språk, ljud, musik, drömmar – kommer jag indirekt i kontakt med den svunna tiden. Vissa påverkas starkare av tider de själva inte genomlevt, ja, som i den senaste Woody Allen filmen Midnight in Paris har många av oss, som huvudkaraktären Gil i filmen, ett svunnet Paris eller varför inte ett Woodstock i vårt hjärta. Då är man en nostalgiker, och viss nutida musik är nostalgisk – både genom sin vördnad för vårt musikarv, och också i hur de filtrerar nutida känslor med en annan tids sensibilitet.
Den göteborgska trion Archipelago består av Joel Nyström, hans barndomsvän Philip Almqvist och kusinen Jakob Larsed. Om namnet säger Joel: ” Det är först och främst ett vackert ord, men bottnar även i den sammanhangslöshet som vi upplevt i vår relation till Göteborgs indiepopliv. Jag antar att man kan se det som att vi blev tvungna att konstruera vår egen katalog av referenser och fokuspunkter – likt öar i en arkipelag.” Bandet bildades omkring Januari/februari 2012. Redan lyckas de,utan att parasitera på äldre tider, skapa pop som sammansmälter en nutida känsla för produktion och komposition med drag från rockalbumets första storhetsera: de där första superambitiösa vinylerna, jag tänker särskillt på Pet Sounds och Revolver. Lyssna gärna på ”Do You Feel The Same”?:
Den symfoniska ”First Kiss” förenar en nära nog Elton John-liknande balladkänsla med Prince sensualitet (bara lyssna på gitarrsolot): allt exponerat över pojkbandsgullighet. Refrängen hade kunnat vara med på en Westlifelåt (”Flying without wings” är, förresten, en av mina favoritlåtar). När jag hörde ”First Kiss” fick jag rysningar. Det är för de där rysningarna, upptäckarglädjen, man sysslar med att blogga om musik. Det är en skattjakt. Ibland ramlar det in en skatt av sig självt i inboxen på vår gmail. Jag är glad över att Joel har hittat till oss. Känslan av att i den generiska vågen av musik och allt pr-spam hitta någonting unikt är obeskrivlig. Som sagt, rysning på rysning.
Sist det hände såhär spontant var när jag hörde Lana Del Reys”Videogames” för första gången. Det finns en viss likhet mellan hennes internetfenomen och ”First Kiss”. Förutom att ha en lika vacker video, lyckas de att öppna en annan dimension, att definiera en nostalgi som varken pekar bakåt eller framåt. Den pekar innåt mot själva känslan av distans från nuet till något onåbart, något man inte kan placera i tiden. En nostalgi som löser upp tiden. Och, så klart, vi får inte glömma att det är popmusik, ”Videogames” handlar om en pojkvän som hellre spelar spel än att umgås med sin tjej, och ”First Kiss” handlar om, ja, längtan till den första kyssen. Metafysik och vardaglighet sammanblandat, livet är kort men pop är oändligt, så att säga. Detta är varför jag skriver om musik. /Bojan Buntic
Vi bad Joel att välja ut en låt, en film, och en bok som betytt mycket för bandet.
En låt som har betytt otroligt mycket för oss är den Brian Wilson-komponerade ”Don’t talk (put your head on my shoulders)” från Beach Boys ”Pet Sounds”. Just för att den är så komplext komponerad och så ofattbart omedelbar på samma gång. Den fusionen av svårt och enkelt har alltid varit tilltalande för oss.
Det finns naturligtvis mängder av filmer som har inspirerat vårt band på olika sätt, men eftersom vi figurerar här i form av musiker så känns Gaspar Noés ”Irréversible” som ett relevant exempel. Här blandas det vackra med det våldsamma och till tonerna av Thomas Bangalter, som i egenskap av Daft Punks ena hälft revolutionerade modern popmusik utan att popmusiken kanske riktigt fattade det själv.
Archipelago har under sin korta livstid ännu inte framstått som särskilt litterärt, men synestetikerna i oss kan enkelt översätta det brandgula soldiset över Hollywood i Bret Easton Ellis ”Less than zero” till harmonier, melodier och dekadenta rytmer.
Vi är en musikblogg baserad i Göteborg. Här kan du hitta grym musik i alla genres, allt ifrån hederlig göteborgspop, japansk noisetechno, till crustpunk från Malaysia.
Det kan hända att vi gillar det du gillar, skicka hit musiken i så fall: gehitmusiken@gmail.com.
