Arkiv för archipelago

archipelago matters
Band: Archipelago
Album: Archipelago Matters
Skivetikett: Luxury
Betyg: 8 / 10

Skulle ni tro mig om jag sa att den annars eminenta skivetiketten Luxury gjorde ett (visserligen lyckosamt) misstag för ungefär en månad sen? Någon på luxury måste ha haft kalendern inställd en månad framför alla andra, för helt plötsligt så fanns göteborgstrion Archipelagos debutskiva uppe på soundcloud. Det visade sig vara en intressant skiva, och den levde upp till förhoppningarna som följde efter släppet av dubbelsingeln ”Do You Feel The Same” förra året. Men att Archipelago Matters släpptes en månad för tidigt visade sig vara ett misstag och någon på Luxury måste ha insett vad som skett (kanske på grund av att jag hetslike:ade alla spår på soundcloud) och tog bort den.

Generellt sätt så låter Archipelagos debutsläpp inte helt oväntat som den 80-talsdoftande varianten av ”drömpop” som förra året kanske representerades bäst av The Mary Onettes. Men att göra det så enkelt är inte riktigt rättvist mot Archipelago. Skivan är unik. Den känns genrelös, men på samma gång så anspelar bandet(kanske omedvetet) på en massa genrer. En modern men samtidigt nostalgisk skiva. Trots den uppenbara nostalgin så känns det ändå helt rätt i tiden. Mycket tack vare den moderna genren drömpop. En genre som vägrar släppa tag om en viss chefsredaktör här på GHM. Den verkar inte heller lämna pensionerade pandapopare, vars närmsta kontakt med synth innan drömpopens uppkomst förmodligen var ”ABC 123″, eller ”Inbetween Days”. Drömpopen känns fortfarande som en viktig musiktrend, och jag vill personligen inte heller se den försvinna. Archipelago har lyckats med att skapa fantastisk drömpop och jag tror att bandet kommer bli ett viktigt ankare i undergenrens fortsatta existens.

Men Archipelago gör som sagt mer än att släppa 10 spår drömpop. I och med denna skiva får jag äntligen tillfälle att hylla en genre som är tabubelagd, i alla fall utanför Von Knorrings kontorslobby. På Archipelago Matters får jag lära känna ”Making the cut”. Ett spår som mer än något annat låter som en förstklassig hybrid mellan den ofta hatade ”hissmusiken” och just drömpop. Att denna låt tilläts göra det som beskrivs i titeln är jag mycket glad för. Detta är en kombination utav jazziga gitarrslingor som följer refrängmelodin och en sångröst pumpad med morfin. Ett mellanspel med stråkar och subtil wahwah-gitarr bygger vackert upp till låtens andra halva som sedan avslutas i ett outro byggt utav handklapp och syntetisk harpa. Låt mig konstatera att Archipelago har satt en riktig hybrid till musikbebis på Göteborgs popscen.

Men Archipelago ger inte bara Göteborg, drömpopen och hissmusiken ett kärleksbarn utan ett helt spektrum av genrer får dela plats på detta album. På introspåret ”All Things Considered” tar beats från den allra sötaste electropopen över efter ett intro bestående utav en funkig unison med gitarr och piano. Slapbas och funkgitarr får lika mycket svängrum som svävande synthackord. Michael Jackson-doftande utrop av det enkla men effektiva ordet ”HEY” får lov att existera på samma skiva som låter lyssnaren njuta utav nästintill perfekt utförd vocalsynth. Denna knappa månad efter misstaget på soundcloud verkar ha varit nyttig för albumet. Mitt musikaliska minne säger mig att produktionen är lite annorlunda på denna version och det är positivt. Även om detta kanske inte är fallet så måste Luxury och Archipelago ha mycket beröm för ljudbilden. Ingenting låter för mycket, alla instrument ligger på sin plats men tillåts ändå sticka ut. Det är en långsökt liknelse men tänk musikens motsvarighet till ett färdiglagt 3D-pussel. Ett pussel jag definitivt kommer återvända till.

Emil Moodysson

Archipelago Do You Feel The Same

Vi upptäckte den göteborgska poptrion Archipelago i början av Ge Hit Musikens existens, någon gång under våren 2012. När vi hörde demot av ”Do You Feel The Same” och ”First Kiss” blev vi störtkära, och det blev Rasmus Hansén på Luxury också. Först kom den slutgiltiga versionen av ”First Kiss”, denna ömsinta kärleksballad om den första kyssens magi, som singel, och hamnade så klart på vår årslista över 2012s bästa svenska låtar.

Och nu ”Do You Feel The Same”. Här bildas en arkipelag av influenser, på popmusikens mest glittrande, soldränkta hav. Det är inte bara The Mary Onettes som förälskat sig i tabustämplad pop på Peter Gabriel & Phil Collins sida av 80talsmusiken: vi har inflytandet från världsmusiken, de smöriga gitarrsolona, körrefrängerna, och den där karaktäristiska gated reverb-effekten på trummorna, i en modern tappning. Kan ni inte tänka er denna musik som soundtrack till en blåögd disneyfilm från slutet av 90talet?

Utöver denna energifulla poppärla får vi ett vackert, popsymfoniskt stycke som b-sida. Och det är svårt att hålla sig för tårar. Jag hoppas att ”Always in peninsular positions” är glimt av ett framtida album eller en ep. För det är något av det vackraste vi hört ifrån GBG på evigheter.

Bojan Buntic

Vi upptäckte Göteborgs Archipelago tidigt i Ge Hit Musikens existens, och det var den första gången jag blev riktigt glad över att vara bloggare.

Det var rätt torrt med bra indiemusik från Sverige under vintern 2012. Varför blogga om svensk musik, tänkte jag, när det inte händer nått alls? När jag hörde ”First Kiss” kände jag att det var värt att fortsätta. PSL hoppade på hajpen, och Luxury signerade dem. Och självklart är jag glad att denna fina kärlekslåt i den klassiska skolan hörs av så många som möjligt. Pojkbandsgullighet, Beatles, 80-talsgitarrsolon, drömsk reverb, en känsla av att vara vid havet vid solnedgången, kanske på Knarrholmen under festivalen, man har sökt sig bort till en liten stenhäll, bara du och hon. Men…

Jag tycker låten fortfarande är lika bra som första gången jag hörde den — men jag känner fortfarande att den är för kort. Man vill ju inte att det tar slut. Solen går ner för fort, det blir kallt, hon vänder sig bort, det blev ingen första kyss!

 

När Aleksandar hör Nsyncs ”Bye Bye Bye” ser han tillbaka på nollnolltalets början. Han stod på en scen, som bestod av fyra sammansatta stolar, i vårt kök och dansade och sjöng. Han var med i pojkbandet. Eller Mauro Scocos ”Sarah”. Han är ensam i sitt rum i vår lägenhet i Burseryd. Han har precis upplevt sin första kärlekssorg. Ironiskt nog var det en Sara som rivit av en bit av hans hjärta.

Ja, vissa låtar gör oss nostalgiska till en tid vi själva upplevt, andra pekar längre bak. När jag hör ”God Only Knows”  känner jag texturen av 60talet, sådant det ter sig genom musikens medium. Vad vet jag om hur det var då? Endast genom en slags simulation — filmer, affischer, möbler, språk, ljud, musik, drömmar – kommer jag indirekt i kontakt med den svunna tiden. Vissa påverkas starkare av tider de själva inte genomlevt, ja, som i den senaste Woody Allen filmen Midnight in Paris har många av oss, som huvudkaraktären Gil i filmen, ett svunnet Paris eller varför inte ett Woodstock i vårt hjärta. Då är man en nostalgiker, och viss nutida musik är nostalgisk – både genom sin vördnad för vårt musikarv, och också i hur de filtrerar nutida känslor med en annan tids sensibilitet.

Den göteborgska trion Archipelago består av Joel Nyström, hans barndomsvän Philip Almqvist och kusinen Jakob Larsed. Om namnet säger Joel: ” Det är först och främst ett vackert ord, men bottnar även i den sammanhangslöshet som vi upplevt i vår relation till Göteborgs indiepopliv. Jag antar att man kan se det som att vi blev tvungna att konstruera vår egen katalog av referenser och fokuspunkter – likt öar i en arkipelag.” Bandet bildades omkring Januari/februari 2012. Redan lyckas de,utan att parasitera på äldre tider, skapa pop som sammansmälter en nutida känsla för produktion och komposition med drag från rockalbumets första storhetsera: de där första superambitiösa vinylerna, jag tänker särskillt på Pet Sounds och Revolver.  Lyssna gärna på ”Do You Feel The Same”?:

Den symfoniska ”First Kiss” förenar en nära nog Elton John-liknande balladkänsla med Prince sensualitet (bara lyssna på gitarrsolot): allt exponerat över pojkbandsgullighet. Refrängen hade kunnat vara med på en Westlifelåt (”Flying without wings” är, förresten, en av mina favoritlåtar). När jag hörde ”First Kiss” fick jag rysningar. Det är för de där rysningarna, upptäckarglädjen, man sysslar med att blogga om musik. Det är en skattjakt. Ibland ramlar det in en skatt av sig självt i inboxen på vår gmail. Jag är glad över att Joel har hittat till oss. Känslan av att i den generiska vågen av musik och allt pr-spam hitta någonting unikt är obeskrivlig. Som sagt, rysning på rysning.

Sist det hände såhär spontant var när jag hörde Lana Del Reys ”Videogames” för första gången. Det finns en viss likhet mellan hennes internetfenomen och ”First Kiss”. Förutom att ha en lika vacker video, lyckas de att öppna en annan dimension, att definiera en nostalgi som varken pekar bakåt eller framåt. Den pekar innåt mot själva känslan av distans från nuet till något onåbart, något man inte kan placera i tiden. En nostalgi som löser upp tiden. Och, så klart, vi får inte glömma att det är popmusik, ”Videogames” handlar om en pojkvän som hellre spelar spel än att umgås med sin tjej, och ”First Kiss” handlar om, ja, längtan till den första kyssen. Metafysik och vardaglighet sammanblandat, livet är kort men pop är oändligt, så att säga. Detta är varför jag skriver om musik. /Bojan Buntic

Vi bad Joel att välja ut en låt, en film, och en bok som betytt mycket för bandet.

Låt: Beach Boys – ”Don’t Talk (Put Your Head On My Shoulder)”

En låt som har betytt otroligt mycket för oss är den Brian Wilson-komponerade ”Don’t talk (put your head on my shoulders)” från Beach Boys ”Pet Sounds”. Just för att den är så komplext komponerad och så ofattbart omedelbar på samma gång. Den fusionen av svårt och enkelt har alltid varit tilltalande för oss.

Film: Gaspar Noés -  ”Irréversible”

Det finns naturligtvis mängder av filmer som har inspirerat vårt band på olika sätt, men eftersom vi figurerar här i form av musiker så känns Gaspar Noés ”Irréversible” som ett relevant exempel. Här blandas det vackra med det våldsamma och till tonerna av Thomas Bangalter, som i egenskap av Daft Punks ena hälft revolutionerade modern popmusik utan att popmusiken kanske riktigt fattade det själv.

Bok: Bret Easton Ellis – ”Less Than Zero”

Archipelago har under sin korta livstid ännu inte framstått som särskilt litterärt, men synestetikerna i oss kan enkelt översätta det brandgula soldiset över Hollywood i Bret Easton Ellis ”Less than zero” till harmonier, melodier och dekadenta rytmer.

Visa support, DIGGA OSS PÅ FACEBOOK.