Band: Bobastian
Album: Ny Demokrati
Betyg: 8.6 / 10
Bobastian har relativt länge varit en del av den Göteborgska indiescenen, om än så pass föredömligt sparsmakat att man faktiskt hunnit längta efter att de ska göra ett sällsynt scenframträdande, snarare än det betydligt vanligare ”-äh, de spelar snart igen”. Faktum är att jag bara sett bandet spela live två gånger på minst lika många år, varav en enda gång med full sättning på scen. Detta var för ganska exakt ett år sedan, i regi av Göteborgs Filmfestival, och under den knappa halvtimma de då tilldelades lyckades en låt, vars titel först nu klargjorts för mig, fastna i kroppen och dyker fortfarande allt som oftast upp under sådana där tillfällen när man egentligen skulle vilja sjunga högt men inte har en jävla aning om hur texten faktiskt lyder. Detta mästerverk heter ”Christian Duhan” och ni förstår ju alla glädjen när jag redan innan jag ens hört EP:n ser att den återfinns i låtlistan.
Men nu är inte det den enda låten som kräver fokus heller, utan faktum är att Bobastian redan från inledningsspåret ”Samma som dom” visar precis hur värt all väntan det här har varit. Låten fick Bojan Buntic att häromdagen utnämna bandet till Göteborgspopens Räddning, och det är inte direkt som om jag är sen att hålla med. Robert Aspenskog sjunger argare och samtidigt mer nonchalant än någonsin och över alltihop ligger en alldeles perfekt avvägd matta av vad man i folkmun skulle kalla ”bröt”, eller i mer genremässiga termer ”shoegaze”. Tjurigt, motvalls och helt i linje med refrängens repetitiva mantra.
”Jag vill inte gå / samma väg som dom”
Ju längre jag lyssnar på skivan, desto längre ifrån begreppet ”pop” vill jag dock röra mig, för nästa stjärnsmäll, ”My way”, med en svensk/engelsk-mixad text, låter mer punk än det mesta i trakten för tillfället, och för att tala i Göteborgstermer är det betydligt mer Franke än det är Håkan, för att uttrycka sig milt.
”Christian Duhan” härnäst, den efterlängtade livefavoriten, inleds med en sampling från det numera riksberömda ”Fyrtio tusen miljarder”-talet, och med tanke på både att texten är väldigt svår att uttyda utan textblad, och min totala ovetskap om vem Christian Duhan faktiskt är, väljer jag att inte dra några paralleller mellan honom och det politiska parti som står bakom uttalandet. Förutom att årtalet 1939 nämns ett antal gånger någonstans i mitten då, det kanske räcker så egentligen? Men precis som jag trott och hoppats är låten precis så fantastisk som jag tyckte i den oerhört dåliga kombinationen fylla/försöka undvika relationsbråk under konserten förra vintern.
Näst sista ”Klyscha på klyscha” för faktiskt tankarna en hel del till Mattias Alkberg och hans punkigare utflykter under namnet Mattias Alkberg BD och lär med sitt självklara ”waohohooow-woa-oooh-oooh”-parti ganska snart bli en livefavorit om Bobastian till äventyrs skulle få för sig att ta sig ut och spela lite mer frekvent (jag vet, jag är bara bitter över att ha missat de få chanser som dykt upp det senaste året).
Dags att avrunda med lite verklighetsflykt då! Och ”Oxford Street (Jag tror jag stannar här)”, redan över ett halvår gammal, är perfekt till just detta. Förlust och saknad klädda i något vackert, precis som det jag själv alldeles för ofta håller på med, eller åtminstone tror att jag håller på med. Allt som oftast är det väl inte alls det jag gör utan snarare blandar förlusten och saknaden med någonting ännu fulare som ofta resulterar i den heliga treenigheten rödvin, självömkan och livsångest. Och just därför kan Ny demokrati vara något av det bästa jag någonsin hört – den får nämligen allt detta att kännas helt okej!
”Det finns ingen kärlek här för en sådan som jag”
Michael Porali
