Arkiv för grimes


best albums 2012

Här är vår lista över 2012s tio bästa album.

10. Grimes – Visions

grimes visions

Ja, jag erkänner. Jag är en av dem som föll stenhårt för Claire Boucher. Jag såg en tjej med uppenbar social fobi tvinga sig själv in i hela indievärldens spotlight och bli en ikon för den nya hipsterismen.  I intervjuerna var hon bedårande och kändes äkta. Många såg henne som en produkt av den ”postinternet”-tiden och som ett exempel på ”allt som är fel med dagens ungdom”. Jag såg en modig tjej men väldigt blyg tjej, med en energi som hon knappt själv kan hantera (hon har producerat sjukt mycket innan hon blev pitchforkkändis), plötsligt hamna i rampljuset. Och, det visade sig, att det är precis där hon hör hemma. Hon sa  i en intervju att hon känner sig mäktig när hon spelar sin musik live. Och det är denna kontrast, så uppenbar Visions, som får mig att bli kär i henne och hennes musik.

Bojan Buntic

9. Voices From The Lake – Voices From The Lake

voices from the lake

Det har varit ett skrikigt år inom den elektroniska dansmusiken. Varje ny liten subgrenre har vevat armarna efter uppmärksamhet. Trap har visslat oss rätt i öronen som en liten unge med en visselpipa och fokuseringsproblem. Poststep har lekt med pophits for kids. UK Bass har återuppfunnit sig själv så många gånger att till och med Machinehead tappat vägen. Scuba dunkar ut house och techno och ändrar riktning för britterna. Någonstans är det en UK garage-revival. Någon pumpar ny pianohouse på högsta volym, en annan vill att ravemusiken aldrig ska ta slut, ett galet pianoriff i taget tar man tillbaka UK Garage. Varje subgenre vill bli den nya grejen. Och vad Villalobos sysslar med undrar vi alla.
Men det har funnits en oas mitt i allt detta. En fristad vid en liten sjö där två italienare står bakom turntablen med varsitt glas tequila i handen och spelar musik som får t.om. träden att slappna av.

Bojan Buntic

8. El-P – Cancer 4 Cure

el p cancer 4 cure

Även om Kendrick Lamar gjort ett utmärkt jobb i år, har det definitivt hänt annat på hiphopscenen. El-P, en av de i mitt tycke bästa rapparna modern tid har att erbjuda, släppte Cancer 4 Cure i maj. Cancer 4 Cure är en bylta stenhård rytmik i kalla, mörka gränder. Vad Lamars good kid, m.A.A.d city hade i värme, har Cancer 4 Cure i ren kyla. Sedan är det ju en ren personlig fröjd att Interpols Paul Banks finns med på spåret ”Works Every Time”. För dig som tröttnat på direkt mainstream-rap – jag hatar uttrycket, bra är väl bra och dåligt är väl dåligt – som good kid, m.A.A.d city kanske kan liknas vid, plöj då igenom Cancer 4 Cure. Dock en förvarning. Med tanke på hur himla bra det här är, så finns det nog chans att även detta förr eller senare kommer bli mainstream, din hipster.

Vito Gogola

7. Holy Other – Held

holy other held

Holy Others fantastiska debutalbum är tillsammans med Oneohtrix Point Nevers ”I Only Have Eyes For You” årets vackraste experiment med den mänskliga rösten. Den digitala teknologins möjligheter för röstmanipulation, ned- och upppitchande, förvrängning av stämbanden, klipp och glitches, orddistortion, och allt vad man kan göra, blir ett redskap för popmusiken. Om det vi ej kan tala, måste vi tiga, sa Wittgenstein, men om det vi ej kan tala kan vi också sjunga. Och Holy Other har, precis som Burial, visat att sången har uttrycksmöjligheter vi inte ens kunde ana. Allt vi behövde göra var att sluta tala och sjunga själva, och låta datorerna göra det åt oss.

Bojan Buntic

6. John Talabot – fIN

John Talabot Fin

John Talabot började sitt liv som producent under en glansperiod i Barcelonas klubbliv. Under ett annat alias skapade han balearisk house i Barcelona-periodens hetaste sol. När scenens produktivitet stelnade vände han sig bort, inåt, blev en garderobsproducent, och uppfann sin helt egna musikvärld. Hans debutalbum är fullt av solbrända syntar, melankoliska stämningar, soliga melodier, extatiska Philly-stråkar och rullande housebasar; lika mycket öken som oas, lika mycket törst som porlande bäckar. Musik för både de stora scenerna och de intimaste dansgolven. Det är både ravemusik och mysa-i-soffan-hemma-musiken.

Bojan Buntic

5. Sigur Ros – Valtari

valtari

Valtari är inte bara ett album, Valtari är ett koncept. En historia, en berättelse om allt. Den är sublim, den är dunkel. Harmoniken får stå tillbaka för de tusentals metaforer som Sigur Ros visar oss. Förstår vi egentligen någonting av det här? Kanske inte, men ändå lyckas molnen av ljud omforma oss. Hålla om oss precis så hårt de behöver för att göra avtryck utan att skada. Valtari är ett fantastiskt bra album, för det är bräckligt men samtidigt enormt. Jag hör Edmund Burkes gamla tankar om det sublima viska från ett annat sekel. Hur vi blir rädda för det stora, hur vi blir faschinerade av det lilla. Och det är det Sigur Rós fångar, de fångar det där vi inte kan förstå genom att få oss att tvivla på oss själva och vad det innebär att lyssna på musik.

Zeth Isaksson

4. The XX – Coexist

the xx coexist

Hösten 2012 kommer för alltid vara de söndriga hjärtans höst. De flesta av mina vänner, inklusive mig, har fått ett krossat hjärta och fått kämpa för att komma tillbaka. Med musiken kom jag tillbaka och det var ett album från i år som varit ett starkt ljus för mig. Det var min höst inspelat på skiva. The XXs fantastiska kärleksplatta Coexist kommer alltid ha en stor plats i min musiksamling.

Romy Madley Croft och Oliver Sim skriver på ett avskalat och tydligt sätt och textrader som ”It felt like you really knew me / Now it feels like you see through me” kommer alltid att pulsera i min kropp. Nu är hösten 2012 över och vissa av oss har tack vare musiken, kanske även andra genom låtar som ”Sunset”,” Angels”, ”Missing” och ”Our Song”, lärt sig stå upp igen.

Aleksandar Buntic

3. Kendrick Lamar – good kid, m.A.A.d city

good kid maad city cover

Få ord behöver egentligen sägas om Kendrick Lamar och hans nya skiva. Oavsett om du tycker att han är fullkomligt fenomenal eller bara överhajpad, råder ingen tvivel om att Lamar är ett av de främsta namnen på hiphopscenen i år. Lamar har lyckats göra något så mäktigt som att kombinera trallvänliga melodi med bitskt filosofi. Men ”trallvänlig” i detta sammanhang är verkligen inte alls negativt. Att Lamar lyckas rycka med en i låtar som fungerar i såväl föreläsningssyfte om läran om livet, som på ett dansgolv dränkt i het svett och åtrå, det är om något ganska duktigt gjort. good kid, m.A.A.d city är inte bara ett av årets främsta hiphopalbum; det är ett av årets främsta album i allmänhet. Häng med i Comptons betongdjungel, på ett manér som aldrig känts så underhållande sedan N.W.A.

Vito Gogola

2. Japandroids – Celebration Rock
celebration rock

Mina ord darrade förr av längtan att berätta. Inte längre. De är det tomma worddokkumentets dammtussar — enkla att blåsa bort. Så fort jag ser dem vill jag aldrig mer se dem. Helst av allt vill jag trycka delete på alltihopa, allt jag någonsin skrivit, och börja om. Jag är långt ifrån den celebrerande rockens tid. Nu sitter jag och ändrar typsnitt för att se ifall allt blir bättre. Det är en relativt dum verksamhet. Jag bestämmer mig för Times New Roman.

Men en gång var jag full av inspiration och levde i skrivandets stora glädje. Min recension av Japandroids Celebration Rock blev till på en kvart och en kopp kaffe. Albumets livsbejakelsepunk var min livsextas, mitt Ja. Musiken gick genom hjärnsubstanserna rakt ned i word, inget damm, bara neonblänk. Jag gick runt med blixtar i blicken; mina händer var flammande gitarrslingor flygande genom luften, slag på slag på slag av positivitet, jag var ostoppbar, jag var ett JA som skrek JA som ville JA, som vägrade allt förutom JA JA JA. Jag instämde med Matt i The National, ”I Won’t Be No Runaway”. Och, japp: jag har vägrat fly skrivandet, hur svårt det än är, hur dött och stelt orden än känns. Det är så många ser på det som hänt av rockmusiken idag. De stora albumens tid är förbi. Glöden, slut. Ingen eld i ögonen. Men: Japandroids tittade på detta, utan någon skepticism, och gjorde sitt eget ‘Baba O’ Riley” — precis då när alla andra trodde det var över. I det döda finns det alltid potential till liv, och vårens blommande smärtor leder alltid till en sommar som goes on and on and on, singing out loud, yea yea yea yea yea, like continuous thunder. Det gäller bara att någon är dum nog att försöka ändra typsnitt när alla andra alternativ blåst bort. Det gäller bara att tänka att även det minsta lilla skiftet kan göra all skillnad i världen. Japandroids Celebration Rock är en celebration av alla som vägrat fly när det blivit för tufft, som fortsatt försöka när allt känns hopplöst, en celebration av allt som blåser liv i orden, musiken, livet, istället för att blåsa bort det när det är som ömkligast.

Bojan Buntic

1. Burial – Kindred + Truant

Kindred EP

Burial skriver sin musik på natten. Hans favoritljud är en tändare som vägrar få eld. Det kan man säga är en metafor för hela hans verksamhet. Han försöker få eld, och ibland ser man gnistorna, och i det omslukande mörkret är de någonting stort, någonting oförglömligt, en kontrast som kan få en till tårar. Förr så använde han soundforge och plockade ur ett oändligt samplebibliotek. Jag vet inte hur han gör det längre, men han vet hur man tänder eld på mörkret och röker nattluft som om det vore cigaretter. Allting är sömnlöshet ”Rough Sleep” och månljus eller orangea, kaustiska natthimlar, eller blekt morgonljus och gråa moln; eller stadens lyktor, klubbars neonljus, bilarnas blinkande ögon. Damm som virvlar upp, blixtar. Paranoia bakom gatuhörnen.

Burial sa i en intervju att han gillar musik som man kan gå vilse i eller musik som känns vilsen. Hans favoritexempel är Ruffige Crus ”Beachdrifta”. Det är musiken inuti huvudet på den som tagit en för många MDMA i veckan. Fucked up musik för den som är fucked up in the head. Musik för de vilsna. Ja, över tiden har hans egen musik blivit mer och mer vilsen. Det är en lång väg ifrån hans debutalbum och mästerverket Untrue till de nya episka jättelabyrinterna till låtar, där man varken hittar in eller ut. I år är han lika långt ifrån klubbvärlden som den ”intelligenta” dansmusiken. Mallarmé ville skriva en bok som man kan öppna på måfå och vart man än hamnar så kommer man kunna läsa den utan att behöva resten av sammanhanget, och man kommer aldrig mer behöva eller vilja läsa något annat. Burials Kindred och Truant är det närmaste denna vision jag stött på. Du kan börja var som helst och det kommer att gripa dig. Vart du än börjar är musiken lika vilsen som du. Men du vill inte hitta rätt.

burial one two

När man lyssnar på Burial är det himmelskt att vara borta. Hitta aldrig tillbaka. Man brukar säga att den nya svenska musiken är ”drömsk”. Ja, den är drömsk, men inte som en dröm. Det är susackord och jävligt mycket reverb. Sköna ljud liksom. Men den är lika strukturerad som vardagslivet. Truant är precis som en dröm, ologisk, ständigt skiftande, obegriplig, på väg åt något håll för att sedan helt skifta, för att plötsligt, när man minst vill det, försvinna i tystnad och komma tillbaka. Du var i en dröm med din älskade, nu letar du efter ljus i underjorden med grus i ögonen. Och helt plötsligt lyfter du! Det är inte längre några tak, du svävar mot himmelen, du svävar och svävar och blir lycklig, molnen kysser dig, — och så faller du. Du är i en djungel nu.

När du lyssnat igenom dessa två eps kommer du ändå inte känna att de har tagit slut. För du kommer minnas så lite att du måste lyssna igen. Och igen, och igen. Men när du lyssnar kommer du vilja att det aldrig tar slut. Men det är inte någon snäll musik. Det är mörkt, kallt, plågat. Burial lurar dig ständigt. Som i en farlig romans, du tror att du äntligen kommer att vara älskad, men precis när du närmar dig vänder hon ryggen. Men ibland kommer solljuset fram, och det är alltid när du minst anar. Du har gått ensam hem från klubben, du har slarvat bort din favoritskjorta, du är bakfull och du har tagit smällarna från knarket, musiken är fortfarande i ditt huvud som en tvångstanke, och himlen är täckt av sotiga moln — men plötsligt! En solstråle från ingenstans, några till, och så står du mitt i skenet, det blir oförklarligt varmt, musiken blir stilla. ”I want you…” du blir tårögd och vet att det snart tar slut ”we used to belong”. Det är en bit kvar till lägenheten. ”No, no no no no no no”.

Burials nattmusik är en hyllning till ljuset. Dess nästan fullständiga frånvaro gör dess värde bara mer påtagligt. Som när Sean Penn säger i slutet på Den tunna röda linjen: ”If I do not meet her in this life, then let me feel the lack.” Burial gör musik av den saknaden.

Bojan Buntic

I approach music– and this sounds crazy– as though I’m Phil Spector, and I’m cranking out these pop stars and forcing them to do all this crazy stuff– except they’re all me. But I’m not, like, transgendered.- Claire Boucher, Pitchfork.com

Nej, din galning, du är inte den enda som är galen. Grimes — electropopfén Claire Boucher från Montreal vars ögonbryn och självklippta lugg alla tycks diskutera och ha en åsikt om — har gjort mig mottaglig för uppenbarelser. Jag åkte tåg hem mot Småland och lyssnade på hennes 2012 album, Visions (läs min kollega Jonatans recension av albumet på kulturbloggen.com). Lämpligt namn. Jag var tom och kände en enorm saknad. För en kort stund var det som att allt var ofantligt meningslöst, jag hade en nära-Tolstoy upplevelse.

Tack och lov hörde jag en låt  just då. Den är baserad på en rysk språkfilosofisk strömning vid namn Zaum: språket är falskt eftersom uttryck har inneboende emotionella kvalitéer. Låten heter Vowels = Space and Time. Hon skrev den som en käftsmäll till alla som klagar på att hennes texter är nonsens.

Idag har hon tagit över den amerikanska indiebloggen Gorilla Vs. Bear för att fira släppet av Visions. Hon delar med sig av videos och musik från vänner och är random i allmänhet. Jag har följt det hela dagen och jag anser mig själv vara hennes nummer ett fanboy i Sverige.

Det finaste dock, mina damer och herrar, är att den finaste har delat med sig en ny låt i sammarbete med Majical Cloudz (som också är med på den fantastiska Symphonia IX (My Wait Is You) från albumet) för att stödja Ric och Emilie (skribenterna  på den före detta pitchforkbloggen Altered Zones) bakom det nya bloggprojektet ADHOC (vi borde göra nått sånt i sverige). Här är den nya låten: ”Song For Ric”. Enjoy <3

PS. Claire, gift dig med mig. /Bojan Buntic

p

Idag kan du streama två artister som vi älskar: Grimes och Burial.  Grimes senaste album, Visions, finns att lyssna på i sin helhet på NPR. Burials nya ep Kindred finns på Hyperdub.

Burial gör gudomlig musik i genren han själv skapade, ghoststep, och ingen kommer ens i närheten av det han gör. De där plågade R&B spökenas djupa melankoli,  den där tändaren som vägrar få eld. Ni hör redan på namnet att det är mörkt. Han säger att han brukar vänta på natten för att få inspiration till att komponera. Det är smärtsam kärlek, eller ensamhet, det är frågan om. Passande inför den stora K dagen, imorgon. Ja, alla hjärtans dag. Ikväll skriver vi om 10 låtar inom det temat.

Lyssna på ”Archangel” från mästerverket Untrue.

Vad gäller Grimes så kommer vi skriva en längre artikel om den vackra Claire Boucher med de legendariska ögonbrynen och den självklippta luggen, här kan ni höra hennes hit från förra året:

PS, Claire, gift dig med mig.

/Bojan