Mina minnen från EMI:s årliga showcase på Debaser börjar dåligt. Efter att frenetiskt ha letat efter en åldergräns i både mejlet om evenemanget och på Debasers hemsida, var det med darr i kroppen som jag och min minderårige bror närmade oss dörrvakten. Givetvis behövde vi visa leg. Givetvis behövde min bror vända hem hela vägen från Medborgarplatsen. Givetvis blev jag arg.

När jag då själv klev in i byggnaden, under ett litet svart moln av ilska svävandes över mig, inser jag att jag är ganska ensam i detta myller av framför allt äldre människor. Någonstans hade jag föreställt mig en fest fullproppad med kändisar, men vad jag hade framför mig var snarare finklädda män i medelåldern. Inte för att det är något fel med det, men jag visste inte vilka de var. Åtminstone inte än.

Jag fingrade på de extra mat- och dryckkupongerna jag hade. De som egentligen min bror skulle fått. Jag roffar åt mig en rumstempererad hamburgare och en kall öl, egentligen inte för att jag är särskilt hungrig, utan för att jag vill dämpa känslan av att vara malplacerad, ensam och sårbar. I ett försök att få min öl råkar jag plötsligt på producenten Alexandar, killen som med sin breda skånska och fäbless för Redbull vodka fullkomligt lyser med sin trevlighet. Han berättar att han har lite låtar som ska framföras under kvällen av en duo som kallar sig Numera! Jag tycker det låter kul, förargar mig återigen över åldersgränserna och delar med mig av mitt egna musikintresse, medan jag tyst förbannar mig själv för att jag inte alls har koll på den svenska musikbranschen. Den enda jag kände igen var Hästpojken (för deras märkliga namn) och Alina Derivinåntingsky (jag driver inte när jag skriver detta, jag är lite osäker på vad hon heter fastän radio och kompisar basunerat ut hennes dänga ”Flytta på dej” nästan hela förra året). Kanske är just ovetskapen om kvällens artister ändå inte ett tecken på okunskap, då de snarare är artister som är up-and-coming. Artister som kanske till och med kan kalla 2013 för deras år. Året då det kommer ske.

Jag tar farväl av Alexandar, utan vetskapen om att det är han jag kommer vara med hela kvällen. Jag fortsätter äta hamburgare i all min ensamhet och försöker hitta ett bra ställe att stå på. Du vet, inte för öppet så folk ser hur ensam och vilsen jag är, men lagom offentligt så att jag inte står och trycker bakom gardinerna. Fast-forward och jag pratar återigen med Alexandar. Numera! är först upp på sen. Alexandar har nyss berättat om hur han återvänt till skolbänken för att lära sig mer om musikproduktion. Att killen, som är lika gammal som mig (född 1993), lyckats producera en låt som just nu skulle spelas på EMI:s showcase, det var om något lyckat. Plötsligt kliver Numera! upp på scen. De som utgör duon – Martin Nilsson och Filip Rörström – river av låt efter låt, däribland hiten ”Varför gör du det med honom?” som Alexandar producerat. Ett energiskt framträdande och lysande ljudbild.

Efter uppträdandet får jag chans att snacka med dem. Jag hade på sätt och vis hittat mig in i deras umgänge via Alexandar och försökte ta mig en titt i situationen hos såväl Martin och Filip, som Alexandar och deras DJ. Martin och Filip är två Ölandsgrabbar som började med musiken för runt två år sedan, men har redan nu lyckats bli signade till EMI, något som de båda uttryckt som ”magiskt och overkligt”. Angående framträdandet ikväll kunde vi konstatera att det var bra, även om Martin muttrade över att han kunde tagit en ton bättre. Oavsett om Debaser inte var överdrivet packat denna kväll, var det givet att detta var en viktig spelning. Allsköns viktiga typer inom musikbranschen var där, Filip gissade på t.ex. folk från Spotify, och vikten av att spelningen blev bra ikväll var absolut.

Därefter följde uppträdanden från Sara & Alex, Vinsten, Tjuvjakt, Miriam Bryant, Hästpojken och Alina Devecerski (jag kollade upp stavningen nu). Närvaron var givetvis total, eftersom det var mindre spelningar där artisterna troligtvis var extra måna om att låta bra. Jag menar, deras chefer, de som signat dem och gett dem en chans, satt i publiken. Därför fick man fina godbitar av alla akter. Jag måste medge att lejonbiten av artisterna inte riktigt var det som jag personligen sitter och lyssnar på, men alla artister gav i princip felfria uppträdanden. Jag tvivlar inte på att de kommer slå igenom.

Förutom spelningarna fördrev jag mest tiden med att ränna runt med Numera! och rycka tag i folk. Allt från talangscouter, låtskrivare och kända mastrare hängde i lokalen och jag fick hälsa på en handfull folk med stora namn på CV:et. Vad jag däremot lade märke till allra mest, var hur många unga och pådrivande talanger som var med under kvällen. En norrman hade tagit sitt pick och pack och åkt till Stockholm för att göra musik. En annan var med i ett stort popband. Många var signade. Många var framför allt väldigt glada. Man verkligen såg att de befann sig i en position de verkligen ville ha. Det fick mig att krossa den svartmålade bilden av skivbolag som svårfångade och manipulativa. Åtminstone EMI verkade tvärtom väldigt intresserade i nya talanger. Martin berättade bland annat att de blivit tillsagda att inte ändra på sig någonting och bara köra sin grej. Om man fick i uppgift att räkna hur många gånger man sett den bilden av skivbolag i filmer, så skulle du antagligen inte räkna särskilt länge. Måhända var detta kanske bara en pytteliten bit av verkligheten. Kanske är skivbolag snällare idag för att den ekonomiska krisen kräver en större (men billigare) mängd artister. Vem vet? De som närvarade under kvällen verkade hur som haver ändå väldigt nöjda med var de befann sig just nu.

Under kvällen fick jag även chansen att snacka med Vinsten backstage. För er som sett Portkod 1321, så känner ni kanske igen vinjetten ”Luckiest Girl”. Niklas, sångaren, berättade bl.a. om hur de kommit i kontakt med seriens skapare via Vinstens andra medlem Calle Wachtmeister. På så sätt fick de chansen att skapa en låt som hittat direkt till åtminstone många ungdomars hjärtan. Som vanligt hade jag aldrig hört låten förut, men måste medge att det kanske var en av kvällens bästa låtar (speciellt i den akustiska tappning de körde). Därefter fick jag under kvällen även chans att snacka en del med Oskar Linnros, som halvlulligt förde talan om vad man bör tänka på som musiker. Han svarade att det är viktigt att inte släppa en alltför bra singel. Det är alltid viktigare att ha ett riktigt bra albumspår. (Tänk ”Ack, Sundbyberg”, som följdes upp av ”Från och med Du”. Succén för den sistnämnda är ju ett faktum.) I övrigt var han en väldigt relaxed snubbe, som jag självklart tog en bild med.

När jag sedan vände tillbaka mot Södra station för att ta tåget hem, insåg jag att det för det första var en riktigt härlig fest. Vad som dock var viktigare, åtminstone för mig, var att jag lärde mig en hel del om branschen. Bara genom att samtala med alla drivna människor som befann sig på Debaser under kvällen, insåg jag att mycket av musiken görs för att det är kul. Visst, det ligger en enorm industri bakom det, jag ska inte glorifiera det för mycket, men ett intresse för musik finns alltid där. Kanske var det bara så att skenet bedrar, men jag tror inte att Sveriges starka placering i musikvärlden beror på att vi är bra på att räkna sedlar. Vi vet vad som låter bra. Vi vet vad som går hem. Förhoppningsvis har EMI bäddat för även ännu ett framgångsrikt år – musikåret 2013.

Vito Gogola