Nånstans på nån spårvagn sjunger den fula halvmånen Joy Division för nån stackars pojk. Det är inte jag denna gången som råkar få höra snyfthistorier från en Oskar Linnrosfrilla + Mustasch (”hon gjorde slut med honom, på Valborg!”) och se de lyckliga hålla hand, eller, varför inte, nått snäppet vassare. På väg hemåt (”jag känner mig ensam”) blev jag övertalad att vända tillbaka — med lite lådvin och gott sällskap. Trummisen i kvällens första band Kors och hennes väninna. Kul samtal! Så: in i nummer 54, förbi en djungel av dekorativa svarta band och djungelfolk, och längst fram till den primitiva scenen. Nu skulle vi lyssna på lite gammal hederlig cabbage.
The Kurws lirade krautrock som in i helvete. Eller, beroende på er sinnesstämning, surkålsrock till surkålskorven. Fast det vore ju fel att stanna där. Det är mer än kraut och surkål i de sinnessjuka basgångarna, de rubbade improvisationerna och den totalt nonsenseartade sången som det ibland faller polackerna in att sjunga. Gitarristen berättar för mig att bandet kom till efter en pingpongsession, de bara bestämde sig för att börja lira ihop. Det är ett dansant hopkok av kraut, postpunk, garagerock och det som rymdvarelser lyssnar på. Men det enda sättet det går att dansa till ”Danz mit Kommune 1″ är vansinnigt. Men dansa, det gjorde vi. I explosiva spasmer. Det var omöjligt att inte göra det. När föreställningen var över upprepades de knäppa riffen som tvångstankar. Det är inte så konstigt, de spelades tills man var i trans. Trummisen frågade under en paus från all galenskap, ”var är elden”? Han har hört talas om hur vi svenskar firar Valborgsmässoafton, vad det nu är för nått. Valborgsbrasan var i den röda lilla ballongen på scenen. Så enkelt var det. Det var en grym avslutning på kvällens spelningar — vi applåderade och skrek och ropade efter mer musik. De återkom och avslutade med en vacker kärleksballad. Nu var det dags för folk att bege sig in i gruvschakten för lite Guerrilla Deco disco.
Foto: Johan Sjöberg
På tal om ballongen så har den en historia. Det började för många många år sen, när någon nånstans i ett bortglömt land blåste upp den för rituella syften. Det blev en tradition att ta fram den just när turnerande electroduos med svåruttalade bandnamn (”Ay-you”) lirar en euforisk rockraga. Trummisen står ovan oss på nån vinglig grej (kanske PA-systemet? Minns ej) med fem olikfärgade bjällror i händerna, sångaren klinkar på något som ser ut som en elektronisk ukelele, och valborgselden brinner röd ovan våra huvuden, det vill säga vi leker med en ballong. Med andra ord: ett klassiskt koloniögonblick. AU var kvällens gladaste band. Deras musik var på lika bra humör som multi-instrumentalisten Luke Wyland själv, den amerikanske Nusrat Fateh Ali Khan. Han var lite ledsen över att han inte kunde rikta sig mot publiken, med all rätt, för vi brann. Eftersom scenen var så liten var han tvungen att vända sig mot sin trummis. Den lilla scenen stoppade dock inte musiken från att låta enorm. Vi kunde höra den första låten ända från korvgrillen, där korvmannen grillade mästerliga veggokorvar till fyllan.
Den enda skitbild jag lyckades ta innan min mobil sa upp kontakten med mig. De röda ögonen passar dock.
Det första bandet — det göteborgsbaserade Kors — var bland de första jag träffade där. Jag och bassisten Karl har studerat Wittgenstein ihop, visar det sig, nån gång för en evighet sedan. Jag fick se bandkäket och röran såg tilltalande ut. Rätt bensin inför framträdandet. Efter spelningen diskuterade jag med några om vad för musik de lirade, någon nämnde att sångerskan påminde om Patti Smith. Även om scennärvaron är stark så är sångerskan — som jag hört har en bakgrund i kör — snarare en Grace Slick. Föreställ er att Jefferson Airplane ger sig på kyrkogårdsdisig doom metal. Bandet lirade alltså slötung psykadelisk hårdrock. Ni vet, sån där gitarrslingorna stannar kvar som hallucinationer i luften efteråt. De har dock ännu inte hittat sitt ”Feed your head”-moment. Minnesvärt ögonblick: musiken stannar, sångerskan sjunger ”love me tender” — men de klassiska orden låter jävligt förvrängda, kusliga till och med. På nått sätt går det väl ihop med mitt känslotillstånd, jag sitter på golvet och tänker mig bort ett halvt land från Göteborg. Jag hade aldrig kunnat ana att jag mot slutet på konserten skulle börja dansa, det blir som alltid en bra upptrappning på ett kolonievenemang.
Det är Valborgsmässoafton den 30 april 2012 och om förryckta filosofier har rätt är det vårt sista. Kanske det är, men vi fick i alla fall se grymma band, träffa schysst folk (tänk att jag träffade min gamla barndomskompis från dagis, som jag aldrig förr träffat!) dricka flädershots, finöl (eller, som för mig, budgetvarianten för 25 spänn) och käka veggokorv med surkål. Ha en bra första maj, jävla fyllon, och njut av bakfyllan — och för vissa, sömnen. Jag ska njuta av både sömn och bakfylla med två tunga textkompendier om expressionism, med fötterna ut genom fönstret och solen i ansiktet i min provisoriska balkong. Tack för en härlig Valborg och vi ses på nästa koloni! /Bojan Buntic
Visa support, GILLA OSS PÅ FACEBOOK.
