När Nordpolen, eller Pelle Hellström som han kanske egentligen borde kallas, kliver in på den svagt belysta scenen på Babel Malmö är jag inte på gott humör. Förbandet, Summer Heart, lyckades inte slå an några strängar hos mig, och dansgolvet är proppfyllt av rödvins-vinglande pop:are. För varje pop:are jag ser, finner jag också minst ett mustaschprytt hipster-ansikte. Publiken är varken tillräckligt ung, eller tillräckligt gammal för det här, tänker jag. Men mitt i denna saliga blandning av popluggar och tjocka, glasögonbågar kliver Pelle in och mitt humör går från sydlig, till nordlig breddgrad. Han ställer sig vid ett piano och blickar ut över oss, vi som är alldeles för unga, eller alldeles för gamla. ”På Nordpolen” sjungs melankoliskt, den kanske till och med sjungs mer melankoliskt än på studioversionen. I ungefär var fjärde takt, så hör jag toner som inte riktigt passar in: Pelle spelar fel. Men i Nordpolens annars så korrekta, och skalenliga elektroniska musik så känns de felaktiga tonerna som något nytt. De gör musiken till något lite mer levande.
Nordpolen, som ikväll består av Pelle själv, och två kamrater som körar, tar sig igenom setlisten med en frånvaro som är ganska sällsynt hos popflicka-frälsta musiker såsom Nordpolen. Jag blir skeptisk, och mitt humör glider allt närmre sydpolen, mitt skeptiska lilla jag. Men det är då det slår mig att musiken också ”lider” av en stark frånvaro. Nordpolen inger en tydlig känsla med sin musik, men han gör det på sitt eget trygga avstånd. Denna egenskap hos Pelle är inte bara något som jag märker på hans spelning, utan leder även till en insikt, vetskapen om avståndet i Pelles musik. Men just då, just i det ögonblick då jag ser avståndet mellan Pelle och mustasch-ansiktena, och mellan Pelle och flickorna med stjärnor under ögonen så börjar Nordpolen, i samlad trupp, spela ”När mitt blod pumpar i dej” och frånvaron är som bortblåst. Publiken har dansat under hela spelningen men jag tror inte att jag någonsin krockat med så många gubbkepsar och glittriga strumpbyxor. Publiken blir galen, och Pelle släpper in den. Han går ut mot kanten av scenen och samtliga, inklusive jag, sträcker sig mot honom och försöker desperat greppa hans hand, hans höft eller till och med mer förbjudna områden.
Nordpolens spelning blir fulländad med sitt klubbmusiks-klimax och en tidigare okänd energi hos Pelle. ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” löper mot sitt slut och Pelle går ner för scenen. Popflickorna springer efter honom medan hipstergubbarna mest försöker ta hans hand och framstå som att de känner honom, och är stolta. Jag själv går ut i rökrutan och känner mig nöjd. Jag tror mitt humör stannar här uppe i norr, på Nordpolen.
Emil Moodysson
