Mot slutet av konserten fick min kära kanin äran att vara Samuel T. Herrings svetthandduk. Ge Hit Musikens nya maskot har svetten från en av världens bästa liveartister på sin päls. Jag hade spenderat en hel dag, som en spritt språngande galning, med mitt älskade gosedjur på stan, i diverse fik, i parken, på mcdonalds. Jag vet inte varför. Kanske tyckte jag att den såg ensam ut på sin hylla här hemma, med sitt sorgliga leende bland mina favoritböcker och nonsensprylar. På kvällen skulle min ärkeskribent Zeth Isaksson göra oss sällskap till Pustervik och vi skulle bli RIKTIGT fulla, vilket vi självklart blev. Vi spydde vin som bortskämda bohemer på väg ner mot Skjul Fyra Sex. På Pustervik gjorde jag en show till The Nationals ”Bloodbuzz Ohio” full av entusiasmen som Herrings smittat mig med. Det måste vara ödet, att den spelades då, för under dagen hade jag lyssnat på den säkert tio gånger. Jag träffade trevligt folk som var vänliga mot min kanin. Zeth såg Kristian Anttila, Hästpojken-Martin och Henrik Berggren dansa tillsammans. Tänk hur bra konserten måste vara för att överträffa DET. Det var den.
När Zeth sa till mig att Herrings är som Morrissey fast charmigare kunde jag inte tro det. Det är att synda mot popen att säga något sånt! Som att säga att någon är som Håkan fast mer kärlek. Och lyssnar man på Future Islands hemma har man ingen aning om vad man kan vänta sig, det låter fint, men det är knappast något att svimma över. Och namnet. Det låter som ett helt vanligt indiepopband med 80talsinfluenser, från Pitchforks playlist, knappast något som får en att förvänta sig något storartat. Jag kan säga såhär: efter konserten vill jag aldrig mer höra Future Islands från något annat ställe än en scen, och helst en inte alltför stor scen, och jag vill vara längst fram varje gång.
Kaninen dansar i luften bland hundra ivriga händer, så nära teatern att svetten skvätter ut över den. Säg mig en endaste punkfrontman som nånsin varit svettigare än Herrings på scen. För att klara av akrobatiken måste Herrings vara i hårdträning. ”The dancing bear, the bouncing ball” som han sjunger i ”Grease”. Föreställ er en skönsångare som då och då förvandlas till ett vilddjur och ryter som en björn, gör en spark i luften som en karateguru. Jag tror att Herrings hade kunnat döda en björn med sina bara händer.
På väg hem klockan 6 på morgonen — blek soluppgång, blek pojke, ingen mobil, full av tvivel och oro inför framtiden — på spårvagnen hem hade jag fortfarande ackorden från låten i hjärtat. Min mor och far tycker det är märkligt att jag hör musik hela tiden i mitt inre. Hela mitt liv ackompanjeras av ett soundtrack. Kaninen känner igen de där solnedgångsvarma ackorden, det är samma i Kristian Anttilas ”Amanda”. Omedelbart fick han sömniga ögon, för det är hans gonattsång. Jag brukar spela den för honom när han är orolig på natten, det lugnar honom som en improviserad gonattsaga.
För mig var ”Grease” konsertens finaste ögonblick. Det kommer jag aldrig glömma. Jag hörde inte orden, det var något fel på mixen (rösten lät inte tydlig en enda gång under hela spelningen, skärpning Pustervik) men det spelar ingen roll, för Herrings förmedlar allt med sin närvaro och sina intensiva uttryck. Det är en journalistisk kliché att säga att någon ger allt (kan verkligen så många ge allt?) men Herrings GER VERKLIGEN ALLT. Ändå är han inte helt död efter konserten, vilken jävla vitalitet, för jag träffar honom på uteserveringen efteråt, med en kvinna, och kaninen får ta en cigg med honom.
Jag och Zeth står längst fram, fullständigt fängslade, hälften dansande, hälften i stillsam beundran. Folk bakom mig skriker efter keybordisten, Gerrit Welmers. ”GEEEEERRIIIIIIT”-ropet blir en av konsertens kännetecken. Varenda jävel jublar, visslar, skriker, klappar vilt efter varje låt. När det blir som kraftfullaste tar Zeth sönder sin skjorta. Man måste ju försöka matcha fenomenet på scenen. Jag försöker härma Herrings, jag gör hans dramatiska handrörelser, försöker härma hans kampsport/80talsdans. Det vill säga när jag inte hoppar som en speedad boxare med resten av publiken.
Morrissey är fortfarande den charmigaste divan i världen, men Herrings kommer bra nära. Många tyckte att bandets explosiva framträdande var det bästa på Hultsfred 2012. Min oc Zeths kommentar, efter vi har återfått talförmågan, är ”Hur ska Way Out West överträffa det här nu då?” Jag håller tummarna för Bon Iver, The Field, John Maus, Iceage, Josh T. Pearson. Lycka till! Vad du än gör, om du har chansen att se Future Islands, GÖR DET.
Bojan Buntic
PS. Ni kommer även att få läsa Zeth Isakssons intryck från konserten, så häng kvar.
Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.
