Jag ville ge mina favoritconverse en värdig död. Jag gick på Koloni 4/8. När jag och brorsan haltade hemåt från fiskhamnen genom den spårvagnslösa måndagsnatten var min ena skos baksida söndersliten. R.I.P Kurt Cobainconverse. Nånstans mitt i mosherklungan framför scenen där Elias Bender Rønnenfelt (Iceage) vinglar omkring som självaste Ian Curtis reinkarnation får skon sitt dråpslag. Jag vill tro att det hände när jag slungade mig från scenen bakåt över publiken med fötterna i luften. Ja, skon fick sig en värdig död.

”everything dies, baby that’s a fact /
but maybe everything that dies some day comes back.”  - Bruce Springsteen

Innan vi hamnade i den här situationen satt vi helt oskyldigt och drack kaffe på Two Little Birds, en helt vanlig mulen söndagseftermiddag. I bakgrunden spelas melankolisk 60talsmusik, svenska sångerskor sjunger sorgliga ballader, översatta från franskan, om olycklig kärlek. På våra biljetter ser man en sketch på ett ofärdigt människoansikte med hjälplinjerna i behåll. Innan vi beger oss till Skjul Fyra Sex — genom diverse omvägar pga konstruktion vid spårvagnsrälsarna — hinner vi flytta över en fender stratocaster, en big muff pedal och en marshallförstärkare från mitt hem till brorsans på elfte våningen. En snäll tant berättar om sin duktige son som inte längre kan spela gitarr på grund av en skada. Hemma hos brorsan hinner vi lira i en kvart (ett måste när man är såhär pepp) innan vi drar iväg mot konsertmålet. Iceage, iceage, iceage, går genom mina nerver. Vad gäller de andra banden går jag dit ovetandes, det blir mer spännande så.

Väl framme vid Skjul Fyra Sex träffar vi Elias och Dan i Iceage och det blir lite nervöst snack och nån cigg. De är jävligt snälla killar. Kul, en återkommande kliché om extremmusiker bekräftas på nytt: de grymaste på scen är oftast schysstast bortom den. Dansbandsmusiker ska man akta sig för.

**

RORCAL

Genom röken ser man Rorcals duellerande gitarrister headbanga vilt med universums tyngd till domedagsmusiken. De undergångsmättade basgångarna känns som flammor från benen och uppåt. Vi hör diaboliska samplade körer; vi hör världens sorgligaste black metalriff. Lyssna noga så hör ni att det är mer tårar än grymhet i tremolon. Det är en antik form av sörjande. Att riva sig själv i ansiktet och slita ut hår, fast nu genom musik. Det skedde en del roliga missöden, och trots det komiska med att råka sampla fel kör lättade aldrig trycket.

Efteråt pratar jag med folk som känner sig mentalt golvade. Tyvärr inte ens den högsta möjliga ljudvolymen kan välta en folkmassa, även om Rorcals bergskakarmusik verkligen försökte.

DJ’s Tapemaster Trash och Therese Svensson gör ett bra jobb med att få mig att vilja dansa mellan akterna. Min energi trappas stadigt uppåt och jag vet att trots några kaffe, miljoner cigg, snus, superbillig öl, japansk superstark Odunsoppa och en stressad skalle kommer jag ha kraft nog för Iceage i slutet. Min entusiasm är nämligen på topp — jag har längtat i evigheter — och jag dansar t.om. i väntan på att toalettfan ska bli ledig.

JASPER TX

 

Ikväll fick vi höra göteborgsmusikern Dag Rosenqvist framföra som Jasper TX för sista gången. Konserten började med ljudet av en orkester som stämmer upp, fastän det på scenen bara stod två människor, Dag och en genial trummis. Trummisen drog en fiolstråke mot cymbalerna och började sakta, sakta införa nya rytmiska element i sitt trumspel. Det skulle kulminera i en storm av slag. När alla element är på plats och Det Stora Ljudet lyfter för att bräcka hål i taket (på scen, bakom Dag och hans gitarr, ser man en nödutgångskylt, som pekar uppåt mot betong och elektronik) hörde man, som alltid när ljudnivån gränsar höjden av vad en människa klarar av, ja då hör man änglakörer i övertonerna, som vaggar och tröstar och i all vakenhet söver den trötte. Jag märker att jag är trött och blundar för en stund. Aaaaaaaah, oooooooh. Detta är en upplevelse jag för alltid kommer att förknippa med Kolonievenemang, en välbehövlig och vältajmad vilopaus från allt ös.

LOWER

Men nu börjar det verkligen komma igång. Jag hoppar över mingel och ciggpaus och går direkt till nästa händelse: Lowers sångare går runt på scenen som en brittisk standupkomiker och bandet levererar grym punk med en rejäl självsäkerhet. Jag diggar sångarens rörelser på scenen, och nu börjar även jag att röra mig. Jag och några till enigman av energi moshar längst fram som om självaste Black Flag står på scen. Jag glömmer bort att jag inte får förbruka allt nu, jag glömmer bort ordet balans. Jag har förbaskat kul, och det har gänget på scenen med. Men jag har inte glömt varför jag kom hit.

ICEAGE

I AM WHITE RUNE. Det är bara rök på scenen. Har ni hört New Brigade? WHITE RUNE WHITE RUNE WHITE RUNE. Elias gör entré.

Vi knuffar varandra, vi klättrar upp på folk, vi hoppar upp på scenen, vi ramlar omkring, vi skriker i Elias mick, vi lirar på hans gitarr, vi dansar våldsamhetens och aggressionens dans. Jag ler. Jag råkar putta ner en snubbe över en förstärkare. Han ler. Elias råkar dra ut sladden ur micken, eller nått, kom igen, kom igen, men allt är snabbt i sin ordning igen. Publiken häcklar bandet på ett vänskapligt sätt: ja, vi är alla älskvärda idioter. Vi är i vårt element — tack tack tack tack går igenom mitt blod. Tack tack tack tack. (Se ett klipp på White Rune på fångat i flykten.)

När jag står uppe på scenen, öga mot öga med Elias, slås jag av tanken: Jag är på CBGB. Det är lika långt till stjärnorna på fiskhamnen som på nedre Manhattan. Ja, det har hänt, en av mina drömmar har gått i uppfyllelse. Vi är tillbaka i tiden: nån här är Lou Reed, nån Dee Dee Ramone, hon där, vem är hon? är hon Patti Smith? Jag tror han den långe där är Tom Verlaine! Det är nog bara Iggy Pop som saknas, men han är alltid lite efter. Jag har fått det jag vill — min Iceagefascination var bara ett medel hit. Man får alltid det man önskar, till slut, men aldrig det man innerst vill. Det är något djävulskt över det, och musiken fattar. Allting känns förevigat nu, jag behöver inte vara här längre. Ljudmassan strömmar över mig och kroppen knuffar och knuffas omkring per automatik, jag blundar och lever mig in i strömmen av ljud. Men någonstans under allt brus hör jag ett hjärta. 

Jag är avdomnad. Vi haltar hemåt genom göteborgsnatten och ett hav av brus ringer i öronen.

***

Evenemanget arrangerades av Koloni. Tusen tack! Det kommer fler intressanta spelningar framöver. Vi kommer skriva om de bästa. Se fram emot Deafheaven (ett av mina favorit black metalband just nu) på Truckstop Alaska den 19 April. Ses där! /Bojan Buntic

Visa support: DIGGA OSS PÅ FACEBOOK.
Och glöm ej, vi twittrar också!