Archives For stormakten

Band: Stormakten
Album: Skitliv
Skivbolag: Diapazam
Release: 16 maj 2012
Betyg: 7.0

Jag var ambivalent till Stormakten redan från början, och det kommer märkas att jag fortfarande är det i följande recension. Detta är dock inte bara en recension av nämnda band, utan också lite allmänt om mycket nutida musik, dess fixering vid det retrospektiva. Jag vill utmana band som har ambitionen att nå ut till en stor publik. Det kan man göra utan att kompromissa, men då krävs det mycket. Det gjorde man under den nya poperan under 80talet, och det gör man än idag. Artister som Kanye West, Nicki Minaj och The War On Drugs bevisar detta, de tar inte bara ifrån sitt musikarv, utan transformerar stöldgodset. Detta är vad som krävs för att få en bra recension på Ge Hit Musiken om man söker sig till arenorna. Därför fick Kristian Anttilas Djur & Människor nästan vår första 9a. Detta är varför de flesta gör konstig, pretentiös, alltför ansträngd musik. Det är svårt att göra bra pop.

Nu cirka trettio år efter den nya vågen — explosionen av syntrock och elektroexperimentella punkband efter punkens trollsländedöd 1978 — är risken stor att manövrerna och restprodukterna från storbritaniens då nya popsensibilitet känns stela och dammiga; att de inte bidrar till ett personligt uttryck, utan hämmar det, att det känns dött och krystat. Att man nu också har processerat allt genom 90talets trender, house och grunge, och skalat av lite på lekfullhet och ironi, gör inte mycket skillnad. Spindelväven blir särskillt tydlig i det dunkla ljuset från refrängerna på Skitliv. Då står de upprepsamma stadiumvältarmelodierna helt nakna, och man ser både bristerna och lockelsen. Stormaktens charm ligger i sångarens säregna röst och lakoniska framförande, men detta är också vad som kommer att avskräcka de flesta lyssnare. Många har svårt för Jocke Bergs (Kent) röst men många fler kommer att ha svårt att ta till sig Jack Wallstens ofta dissonanta, märkligt intonerade stämma. Varenda hickande läte, strangulerade rop och skifte i känslans nyanser hörs tydligt eftersom sången ligger långt fram i mixen. Redan på de första tonerna på albumets bästa spår ”In I Dimman” kommer många att säga nej tack och stänga av. Men vad har stockholmskvartetten att erbjuda dem som lyssnar vidare?

Det finns gott om gothmörker — utan att handla om bibeln eller vampyrer — i den här posttraumatiska deppsyntskivan som spelades in i ett mentalsjukhus under vintern. Den genonsyras av en sardonisk attityd och en stämning med en hög dos kaustikum. Den disorienterande, paranoida ”In I Dimman” är en krautrocksexplosion med glaciära syntar, tunga trummor, kusliga vokaler, och ett legendariskt diskobasriff från Joy Divisions ”Twenty Four Hours”. Ian Curtis spöke sjunger om hopplöshet på den nämnda låten (den inleder en av världshistoriens mest depressiva trilogi av låtar, på skivan Closer) och ”In I Dimman” leder oss in i den av diskoteksljuset upplysta dimman på Skitliv.

Direkt fattar man att den här skivan desperat vill fastna på en. Omedelbart anar man att det kommer vara mycket bitterhet och ångest, det uppfattar man i underströmmen av växande panik under verserna. Albumet präglas av en kvav, kvävande atmosfär som bara kan lättas av att man dansar med, och det ges gott om tillfälle för det. Med högsta volym på den sjukligt depressiva singeln ”Jag hör bara ditt hjärta slå” kan man dansa spastiskt som en elchock genom hjärtat medan Le Muhrs sångerska mekaniskt mässar orden i låttiteln. Denna har starka hooks med en instrumentell nära nog euforisk refräng som svarar mot den förtryckande sången.

Stormaktens ena sångare Patrik Lange berättar om det gångna året: ”2011 var ett riktigt skitår, med flera nära som gick bort och förhållanden som tog slut. Till och med katten dog. Att helt och fullt fokusera på musiken blev nödvändigt för att hantera alltihop. Eller kanske snarare skjuta undan allt”. Ja, det var ett verkligt skitår, men det ledde fram till bättre musik. ”Fira Det Som Inte Varar” öppnar likt många sad bastard-rocksinglar under 2000talet med känslosamma tremoloriff, ihåliga handklappningar som leder in i nakna verser om hur kärleken dör, hur allt som glöder falnar. De två sångarna kör växelsång i ett landskap som är öde trots den fylliga musiken, med sorgsamma syntmattor, genljudande trummor och konverserande riff. När jag kommer hit börjar Wallstens röst i sin blottade desperation växa på mig.

Nästa låt ”Minns du mig” är en industriell, hetsig låt som ljuder som en eletronisk varningssignal. Som att springa ifrån män i vita rockar i en futuristisk mardröm, en postpunkskräckis med tyska technosyntar och lowpassfilter breakdowns. ”Skjut mig älskling, skjut en pil i tiden, varje kyss känns som första gången”: man vet inte om han flyr något ur det förflutna eller om det är en framtidsvision i detta drömlogiska scenario. Refrängen är simpel som om Kurt Cobain utlöst sin tonårsångest i drivig syntpunk istället för gnällig grungerock. Spänning, stress; allt måste ju urladdas, annars blir man ju galen. Och då kommer nästa låt med trummaskiner och durmelodiska gitarrslingor effekterade som på en U2låt. De postrockljudande arpeggiona, elgitarrsriffen och syntbasen bildar bakgrunden till ett accepterande av hur det ligger till. Inte försvinner ångesten, men allt hjälper med ett mindre jäktat sinne.

Skitliv är alltså ett mångsidigt album, med ett helt spektrum av skilda influenser. Det finns ballader och lågtempolåtar (”Antivåld, Zombiestad”, ”Du Och Jag”, ”Epilog”), och det finns ös på full nivå. Dessa kontraster dyker ibland upp på enskilda spår, syntmetalriffet i versen på ”Söderut” står emot den nästan dumt enkla stadiumvältarrefrängen. Skivan har inte som på omslaget ”Skitliv” tatuerat in under läpparna, utan SJUNG MED.

Det är ett starkt debutalbum, men ställt emot nutida band med liknande ambitioner bleknar det. Franz Ferdinands självbetitlade debutalbum är ett bra exempel på hur man får den gamla nya vågen att stiga som ett rop i den nya tiden, och även Yeah Yeah Yeahs har varit bra på att ta stildrag från uttömda musikepoker och göra det till sina. Det är bara att lyssna på det sistnämndas ”Zero” för att förstå hur mycket Stormakten har kvar att lära om att producera hitsinglar. Det räcker inte att upprepa ”Söderut” några gånger för att välta en publik — hoppas jag. Skitliv har samma brister som mycket av Kents stora radiohits, och deras senaste syntskivor, en paradoxal förmåga att vara öppet experimenterande, spontant, trallvänligt och mäktigt men ändå utan någon verklig elektricitet. Jag säger som jag säger till alla, mitt nya kritikermantra: lite mindre Bono och lite mer Beach Boys och Beatles, tack. Jag tror det var Kurt Cobains recept. /Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK FÖR MER RECENSIONER.


Diaprazam, i sammarbete med Petter Seanders Birds Will Sing For You Enterprises, släpper i vår Stormaktens debutskiva Skitliv. De är en synthkvartett från Stockholm. Som ni hör på namnet på fullängdaren är det inte direkt upplyftande musik. Min respons är blandad. Det låter som musik man lyssnade på med huvudet under kudden på 90talet. Fast då var det Kent och det gav mig också olustiga känslor. Här får ni höra singeln ”Jag hör bara ditt hjärta slå”. Le Muhrs sångerska mässar mekaniskt orden i refrängen och jag minns inte när jag sist hörde en kärlekslåt som låter som en bakfylla.