Makeout Point

Makeout Points debutsingel ”The Place Where We Used To Live” öppnar våldsamt som en fullblodad punkorkester  ala Misfits, dirigerad av en moshpit på tiotusen sjuttonåringars glädje. Detta är energin som staten är rädd för: kärleken under en spelning där det enda blodet som rinner är reverben från gitarrers sylvassa melodier, och där vi möts i ett mantra om gemenskap som höjer oss över facebookflödets depressioner. Med medlemmar ur favoriterna Psykofant och nya intresset Ed.1 & Brus lyckas Shiva, Simon, Theo, Alma och Andreas tillsammans med producenten bakom hajpade NEJ skapa en känsla av kollektiv sorg över saknad ungdom, med bitterljuv shoegazing, gitarrsprak, sjuhelvetes vackra vokaler och poetiskt text av finaste indiekänsla: ”I grew up with love all around me and when I got hurt my mom would kiss the aowie”. Släktskapet till skandinaviens bästa indieakter är tydlig men markerar sig tydligt mot både Agent Blå och Makthaverskan. Vi har att göra med en helt ny eld i Sveriges fantastiska indiescen.

Vi presenterar idag stolt videon till denna superfina singel som perfekt gestaltar låtens känsla och avståndet till det förlorade förflutna genom filter och effekter i sann D.I.Y-anda signerad Theo Brus, Simon Hjort och Edwin Dickson.

HERCULES

Inom mig finns två, den instängde, och den utslängde, och beroende på vem som för talan för tillfället, tyr jag mig till olika sorters litteratur, musik, kultur. Jag kan sitta i timtal och studera ockult filosofi, eller så kan jag ta mig igenom en bra science fiction-roman, lätt som en deus ex machina, och gå ut och fånga Pokèmon. Kinder Aus Asbest & J.Larson ”Chanson Of A Broken Heart”, första singeln ur en kommande serie singlar med temat Herkules många utmaningar The Herculean Singles, tilltalar eremiten i mig, den som grubblar över livets mening och gräver ner sig i underjordiska samband, men också den som går ut och fångar Pokémon. Den minimala synthen, i dess enkla design, vackert designade ljudbild, funktionalitet och charm, påminner om både spelets tema men också något annat, det djupare skiktet i allt: saker som låter oss gräva ner oss i underjordiska samband, enkla ting som visar en oändlighet för den som är på jakt, fullkomligt fascinerad över livet och dess många märkligheter och kopplingar mellan ting.

Till skillnaden från Pokèmontemat, som jag också skulle säga är bra synth, möter vi här en isighet, en nedkylning, men temat väcker lika mycket nostalgi och för mig som är uppväxt med de tidigaste TV-spelen. Jag ser ännu oupptäckta sidescrollers framför mig, soundtracket besatt komponerat av en trollkarl bakom skärm eller synth, med en känsla för melodi som sällan når utanför spelkompositörerna från 90talet och ta da, minimal wave-synthare.  The Herculean Singles – Challenge I: The Unbroken Heart, kommer ut digitalt och fysiskt (via kasett eller 7” den 5:e augusti). Jag ser fram emot att höra fortsättningen på Herkules resa.

Bojan Buntic

 

abidaz-respektera-cover-s-1

Artist: Abidaz
Album: Respektera Hungern
Skivetikett: Soblue Music
Betyg: 8.9 / 10

På något sätt hamnade jag ensam hemma med mina katter i Biskopsgården med ett av Sveriges bästa hiphopalbum genom tiderna, ja ni vet de Zlatan laddat med inför EM? Sitter ensam hemma vid datorn, skriver och lyssnar på fet hiphop, under midsommar. En känsla av ensamhet sveper över mig, en kall midsommarnattkvälls vind blåser in till oss från balkongen. I tidningen väljer man åter igen att svartmåla mitt område, medan familjer från alla världens hörn bjuder in till grill. Höjer volymen på ”Backspegeln”, albumets ”Juicy”, så basen gungar ut över gården. Tillbakalutad, ciggen tänd, folkisen ljummen, tänker jag på gamla minnen. Astrid Lindgrens citat om livets mening dyker upp i mitt flöde: ”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?”

Abiel ”Abidaz” Jonatan Ghebrehiwet och Astrid Lindgren har mycket gemensamt: stor kärlek till berättandets konst, stora röster, ovilja till rampljuset, dess pompa, ståt och narcissism, och stora hjärnor och hjärtan att reflektera med. För familjefadern Abidaz är livet kort och album släpps mer för att mätta hungern än att briljera: ”vad gör man när man spelat in fjorton låtar med producenten Stress och alla är singlar och har en familj att försörja?”

Han släppte sitt debutalbum som soloartist In & Ut 2013. Det var tänkt att bli in och ut ur svenska hiphopscenen, ett första och sista stort släpp som lämnar spår efter sig i generationer. För min del är albumet top 3 bästa någonsin från Sverige och jag tror Sverige håller med mig: priser på priser (P3 Guld, Grammis, Kingsize och alla andra pokaler av vikt) och applåder på applåder. För mig var det en större återtändning än Kartellens debut. Abidaz kunde sätta stopp där, för toppen var nådd. Här kunde Sveriges egen Notorious B.I.G lämnat i sitt esse men en gång kreativ, alltid kreativ och nya texter växte fram.

I och med redan vunnen storhet har nya skivan Respektera Hungern (som släpps via SoBlue music) stor räckvidd från start. Skivan med dess 14 spår + bonus har en garanterad hotspot i listan över årets bästa album. Hur den släpps skiljer Abidaz strategi från andra storheter inom det kommersiella gamet, istället för lite i taget-metoden som Respect My Hustle och Redline använder för att bygga hajp kör han sin egen grej och släpper allt på en gång enligt devisen ”mycke verkstad, lite prat”, hijackar midsommar, mitt i Brexit-debaklet. Utan något större mediemaskineri bakom släppet, lite bilder och videos i sociala medier, känns det som att detta drag är ett sätt att släppa ett kommersiellt hiphopalbum via underjorden. Men är det en medveten PR-strategi? Det verkar snarare vara konsekvensen av stor självtillit: han vet att fansen är där ute och väntar, och att en hel del av oss kommer att prioritera ett dopp ner i djupet av albumet snarare än i sjön.

”Om alla andra i genren gör svensk hiphop gör jag något annat, jag gör svensk rap”, säger han till Gaffa innan debuten, och på en av utstickarna på Respektera Hungern ”Lågfart” rappar han ”Åker lyssnar på skivan / och tänker på hur jag och andra rapparna är inte ens lika”. Unikheten går som ett tema genom låtar och intervjuer, och på nämnda låt är den tydlig: det är text utan styling och tekniskt bravur, en lugn, rökig och filosofisk storebror till Erik Lundins pärla ”Araba”, som också handlar om att beckna i bil. Istället känsla av high speed biljakt åker vi bil som en metafor för livet. ”Ni tror jag rappar, ja berättar bara allt om livet”, berättar Abidaz i titelspåret ”Respektera Hungern” och det blir ett statement över hans stil. Den tekniska finessen när berättelsen går upp i varv, och det gör den många gånger på nya skivan, blir bara en liten oansträngd blinkning, som till exempel i megahiten från debuten ”Röd Blå Grön”, ett ”youknowhatimsayin?” i förbifarten, av en guru som hellre berättar ärligt om vägen än att dazzla sin skara följare.

För Abidaz är rap berättelse och berättelsen på Respektera Hungern sätter igång som romaner av stora författare. Inledningsspåret ”E.C 3” är ett klassiskt statement till scenen, bollen sparkas ut på plan. Abidaz och favoriterna C.U.P, Chapee och DJ Noize kör igång ett krigslarm arrangerat av producenten Stress. Det ekar genom tunnelbanor och tomma sportarenor och gårdar, och följer dem genom en disorienterande och vild jakt, där Stockholms arkitektur redesignas, grafitti förfinar, och rappare utmanas. Det är ett 90s golden era beat med scratching, dissonanta pianon och hårt trummande. Extasen inleds med en sönderchoppad indisk sångerska och i 3 minuter kokar svensk hiphop som när Ayo släppte Föder NåT Nytt.

Titelspåret ”Respektera Hungern” med Cherrie på refräng är mäktig Carmina Burana-trap, producenten Stress komponerar den svenska hungerns stridsmarsch, ”Vi har rätten att ta saker som vi tar ibland / precis som ni tog saker uti Afrika”, en sylvass kritik till ett samhälle som svälter andra samhällen, och ger smulor tillbaka, och en exposé över vad den sociala, ekonomiska och fysiska hungern gör med människor. Stress förvandlar Cherries röst till ett Burial-spöke mot vad vi tror är slutet på låten, men gör en To Pimp A Butterfly-manöver och avslutar istället med en helt enastående hybrid mellan Eritreansk folkmusik och dubstep.

”Johannes Brahms”, ett mästerspel i den retoriska figuren anafor (använda samma fras i början av flera meningar) och lek på orden alla / allah. ”Ghettofåglar” är golarnas theme song, spåret med mest puns på hela albumet. Ett kvittrande Rite Of Spring-beat, glimten i ögat och rap full av ordlekar. ”Bara Min Mamma”, en vacker hyllning till Abidaz mamma med Khaliffa på refräng: ”du har alltid varit en black queen”. ”Gangster”, en antigangster-låt tillsammans med ”gangstarapparen” Sebastian Stakset. ”Ögonsten”, en kärlekslåt med många vändningar, särskilt slutet som förvandlar den till en helt ny låt. ”G.O.N.A.T.T”, där Chapee och R’n’B-sångerskan Jamilla tar över scenen.

Albumet håller tematisk enhet: riff, fraser, väver samman låtar i ett vackert oförutsägbart mönster. Mönstret går fint ihop med föregångaren, och nya albumets sorgekväde ”Dogm” vävs ihop med favoriten från debuten ”Benägen”, både känslomässigt och textuellt. Från individuell sorg till ortens sorg, i en lång emotionell och naken rap, där beaten väntar bakom hörnet i hela två minuter, en ovanligt lång och extraordinärt fin beat drop om skotthål i betongen, drogmissbruk och gråtande mödrar, en misär som går i cirklar.

Jag brukar skriva upp styrkor och svagheter låt till låt när jag recenserar, men i detta fallet kan jag bara skriva in refrängerna bland svagheterna, en sak som inte är särskilt ovanligt på hiphopalbum. Allt annat är styrka. Flera år av svensk hiphop i framkant, sammanfattat och slungat ut i rymden av en av de bästa i landet. Jag vet inte om detta är det bästa svenska hiphopalbumet någonsin, men jag vet att det är en stark contender. För min del börjar en ny tradition av att lyssna på rap och reflektera över livet på midsommar, kan undra hur många som anammar?

Bojan Buntic

Lyssna via spotify.

total ape love you better

Svenska DJ-duon Total Ape debuterar med singeln ”Love You Better” och utmanar Rebecka & Fiona på dansgolvet med en trapbanger likt en turntable med ihopfällbara knivar. Bläckblåshooken utgör refräng och minnesmärke, studsbollsbas, tajta hiphoptrummor, detaljrik produktion (små finesser i sampling) och dynamiska builds (ett fint taktskifte vid 2:00 överraskar) skapar svänget, men stjärnan är vokalerna: sångerskan har styrka, register, karaktär men framför allt finkänsla i frasering och prickar i alla den moderna RnB-sångens kriterium, lite Rihanna, lite Adele i en bländande leverans om att älska någon väldigt mycket.

Bojan Buntic

concrete vision still parade

Artist: Still Parade
Album: Concrete Vision
Etikett: Nomethod Records
Betyg: 8.2 / 10

När en, efter att det dundrande dunket från technon bankat sönder hjärnbalken tillräckligt för i år, vill svalka med bra indiemusik, då är det bara öppna mailen och söka på Nomethod records, då kommer Magnus passion för den musiken fram, bara klicka så har du ett nytt, sinnessjukt bra indieband på radarn. Denna morgon, efter att ha kämpat mig fram halva natten från centrum till Backadal, förbi turistfamiljer ryckandes neurotiskt i ögonen som sektmedlemmar av efterruset från Håkan-konserten, hittade jag Still Parade.

I år tycks temat för bra indie vara chill & sommar, balearisk parasol- och solindie, och vi har fått ljuvliga mästerspel i genren, bara på västkusten har vi Two Year Vacation och Futile (båda på fantastiska nya Vårö-etiketten) som släppt enastående popalbum. Om dessa band är ljuvligt blå med svalkande drinkar i handen, dagsfestvimlet som gemensam nämnare, hör vi på Still Parades nya album Concrete Vision (10 juni via Nomethod) den där solnedgången från band som Radio Dept, produktion blekt under dagen av het sommarsol, gassande ljudbilder av värme som dröjer kvar, melodier hörda genom nattliga pooldopp, och texter man knappt kan fokusera på för musiken är så vackert arrangerad, inspelad, processerad och bränd i kanterna av tiotusen effektpedaler, genom sommarkvällarnas dunklare Instafilter: kasettband och polaroidkamera, snarare än mp3-filer och turistbyråfotografi.

”Walk In The Park”, en av albumets styrkeprov, är en tidlös, lullig pardans, hand i hand eller kropp mot kropp, berusade från livebandet vid piren och ett par 3.5:or, en promenad med folkfestens pianoharmonier och dansbandsbasgångar genom parkens lummighet. En låt som bränns som den ständigt närvarande nostalgin från stunder som passerade för högst två timmar sedan. En reminiscens som långt senare, kanske tio år senare, kommer bränna djupt in i huden.

Resten av albumet hakar i en arm på denna minnets dans, och fortsätter lägga små flammor av hågkommelse längst spåret av 10 bitterljuva låtar. ”07:41”, dansar vidare med snygga breakbeatartade trummor, i efterfestens sista timme innan DJ:n sänker basen till lägsta och drar på sin sorgligaste Aphex Twin-ambience, lite för full för att plocka ihop tekniken. En låt man mixar in och ut från house och beatlös atmosfär och känslor.

”True Love” är en låt att sälja in till nya Twin Peaks-säsongen. Det är också här alla de där flammorna jag pratade om får huden att brinna av rysningar, med eld som går in genom porerna till hjärtat. Det är här, om tårarna kommer, som de kommer, kanske vid den plötsliga flöjten, kanske vid de kärleksfulla viskningarna. ”Take My Breath Away” och ”Heaven Or Las Vegas” mixade med skandinavisk melankoli av en lovestep-dj.

När jag kommer till slutet av albumet ”Reason”, följer jag instruktionen i vokalerna ”Take me back to the start”, och börjar om på nytt. Det hårda dunket från avslutaren förföljer mig tillbaka till början, och jag inser att jag har lyssnat på ett album vid gränsen av elektroniska och instrumentella popgenres, en påminnelse om att dansmusiken sträcker sig långt mycket längre än Berghain, och får en nytändning av inspiration kring indiemusiken. Concrete Vision visar sig vara ett av årets bästa indiealbum, men också någonting mer än bara ett indiealbum. En genre vars ansikte blivit så vanskapt av kommersialismen plastighet, visar sig åter igen bara vara en mask som smälter av värmen från beröringen av händer som bryr sig, och bakom ser vi det mänskliga igen.

Bojan Buntic

Lyssna på den hyllade ”Walk In The Park”:

 

familjen mitt i natten

Johan T Karlsson överlever Så mycket bättre och pappaledigheten, kommer ut på andra sidan och visar att Familjen fortfarande skiner och blinkar vackert, med en ljuvlig popkoral till singel. ”Mitt I Natten” är en mysmelodisk och poetisk sång på skånska om mänskliga rättigheter och rätten till trygghet, en hyllning till alla hjältar som korsar öken och hav, murar och taggtråd, med sista hoppet i bagaget.

Bojan Buntic

hearts to gold adam öhman

Jag lärde känna Adam Öhman när han gjorde Sveriges bästa postrock, vackra tremolos, crescendos och en oerhörd stämma, men med en D.I.Y-anda ovanlig för perfektionistgenren. Postrockfantasten Magnus Olsson upptäckte Mountain Bird i demostadiet, innan skivbolagen började dra i honom, och efter Festivalrykten fanns han hos oss och i stort sett på alla bloggar på den tiden.

Efter flera släpp som fortfarande andades rockbandets luft kommer nu en för mig oväntad vändning. Hör man den senaste singeln, släppt via grymmaste With Love Recordings, som med lätthet och elegans släppt några av Sveriges bästa popartister på senare år (Swim, Canvas, Neeco Delaf), hör man ”Hearts To Gold” är det snarare de senaste årens elektroniska musik man tänker på, allt från Holy Other till James Blake). Det är drömska Moog-syntar och nu klassiska effekter (förvrängda röstsamles, m.m.) ur 2010 – 2016s verktygslåda för elektronisk pop som utgör produktionsunderlaget till en fantastiskt fin och romantisk (ala M83) poplåt som förgyller den Skandinaviska popmelankolin.

Bojan Buntic

 

Rafiki_final

“You have no idea how hard I’ve looked for a gift to bring You. Nothing seemed right. What’s the point of bringing gold to the gold mine, or water to the ocean. Everything I came up with was like taking spices to the Orient. It’s no good giving my heart and my soul because you already have these. So I’ve brought you a mirror. Look at yourself and remember me.” – Rumi

You were simpler,
you were lighter when we thought like little kids.
Like a weightless, hate-less animal,
beautifully oblivious before you were hid inside a stranger you grew into,
as you learned to disconnect.

Now he hangs your mirrors separately,
so one can’t show you what the other reflects.
– The Antlers, ”Palace”

En pojke på 6 år flyttade med familjen från flyktingboendet i Växjö till en liten, liten by i Småland, befolkad av dem som nyligen fötts, och de som snart ska åka vidare med skeppet mot nya stränder. I familjens första, nästan helt egna lägenhet blev han varse om ett spännande rum, en jättestor garderob, eller den var i alla fall jättestor för honom! Där fanns det leksaker av allehanda slag som inte var leksaker, kläder, hängare, lådor i lådor i lådor av grejer. Men de viktigaste leksakerna hittade han på. Garderoben, som var en helt vanlig garderob, var full av magiska varelser. Prinsar med diamantsvärd, magiker, gudar, monster, änglar och helt vanliga dokusåpemänniskor med kärleksproblem, yoga-instruktörer, parterapeuter, drömtolkare. I garderoben var pojkar inte pojkar och flickor inte flickor. Väggarna öppnade sig mot öknar, djunglar, stjärnhimlar och mot det fullkomligt vita ännu ouppfunna. Det var också ett maskhål mot olika tider där själar i alla åldrar (-9999 till + 9999).

Där, många tusen år senare eller kanske inte ens så långt in i framtiden, öppnades porten mellan två själar, pojken var en krigardrottning, och vid vår virtuella verklighets ränder uppenbarade sig Mitra Rafiki. I hörnet satt ”jag”, en skugga knaprande på röda piller, och antecknade konversationen som uppstod mellan två speglar.


Lyssna även på Spotify: https://play.spotify.com/album/7fKqfer6MHiYdVrO23aRWf

Teuta av Illyrien
Hej.

Mitra Rafiki
Hej.


Teuta av Illyrien

Känner jag dig?


Mitra Rafiki
Svår fråga för mig att svara på. Gör du?


Teuta av Illyrien
Vem är du?

Mitra Rafiki
Ingen alls. Samtidigt så ryms hon i mig. Lida ryms, Valerie ryms, Mitra och Rouhandeh ryms. Deras kortklippta hår i demonstrationståget för att gå under radarn och låtsas vara män. Deras blåmärken och ringar under ögonen ryms i mig. Och Hamid ryms i mig också. Hans rökiga tonårsrum. Fridas oljemålade selfies med apor ryms. Sallys simtag med mannen efter sig. Ryms.

Jag är poet, sångare och låtskrivare. Första iraniern i rymden. Hatar att laga mat.
Jag är en vit t-shirt med ketchupfläckar.
Vem vill du att jag ska vara? Vad behöver du just nu att jag är?


Teuta av Illyrien
Hur blir man iranier?


Mitra Rafiki

Definition av iranier: http://nyheter24.se/geddit/782538-16-saker-som-tyder-pa-du-har-iranier-i-ditt-liv


Teuta av Illyrien

Jag är en piratdrottning, första bosniern bland stjärnorna. Zlatans bicicleta från halva plan.
Ett par till-jobbet-byxor-med-en-kaffefläck-jag-glömt. Jag är poesi. Vad finns i rymden?


Mitra Rafiki

Vi. Vi finns i rymden.
Har du tänkt på att Elon Musk vill kolonisera Mars? Att den lilla pojken i honom är där borta redan? Han drömmer om att kolonisera. Som alla män innan honom. En interplanetär Columbus. Han vill ”upptäcka” mars och sätta en miljon människor där. Varför undrar jag. Ett spädbarn som vill ha en egen lägenhet men fortfarande inte klurat ut hur man inte skiter på sig och ligger kvar i sitt eget bajs.

Det vore fantastiskt om vi lyckades hitta intelligent liv på jorden innan vi letade efter det på andra planeter. Skapade fred i oss själva med varandra innan vi spred plågan vi kallar mänsklighet till andra stenar i systemet.


Teuta av Illyrien
Finns det fred? Jag skapar krig!


Mitra Rafiki

Fred finns inte, det skapas. Om och om och om igen. Fred är resultatet av något annat. Det är en ekvation innan, det som finns efter likamedstecknet är fred. Ibland. Ibland inte.
A x B = Fred. ( Ibland )


Teuta av Illyrien

Ursäkta att jag frågar, men: Är Navid Modiri påhittad?


Mitra Rafiki

Trött på frågor om honom. Pass.
Motfråga: vilka människor är inte påhittade?


Teuta av Illyrien
(Löses upp i ett virtuellt skimmer). Jag är också mer intresserad av annat. Jag är påhittad av William Blake som också är påhittad. Det finns någonting magiskt i livet som trollar för oss men vi är inte alla förtrollade, är du?


Mitra Rafiki

Definiera för-trollad?


Teuta av Illyrien

Att man ser samband mellan allting, mellan fåglarnas formationer och stjärnsystemen, mellan stjärnor och drömmar, att livets händelser är en bok som är läsbar.


Mitra Rafiki
Är slutet skrivet?


Teuta av Illyrien

Nej


Mitra Rafiki

Har du varit där?


Teuta av Illyrien

Ja och nej. Jag dog för flera tusen år sedan, men lever igen.
Flera gånger har jag trott det, att jag varit där. Och fortfarande idag tror jag ofta att slutet är intill mig och viskar på ett språk jag inte förstår. Har du?


Mitra Rafiki

Slutet är aldrig intill dig. Det är du själv som viskar. Precis som att du själv spelar alla rollerna i en dröm som du drömmer själv. När du drömmer om Tom Cruise som hoppar i din soffa så är det inte Tom Cruise utan du i en Tom Cruisedräkt. När du hör viskningar bredvid dig så är det du själv som gömmer dig och viskar från en buske för att förvirra dig. Varför vill du förvirra dig Bojan?

”Bojan”

Vad händer i dig nu?


Bojan Buntić

Ursäkta sent svar. Jag fick ta mina folköl till en stubbe invid en grav. Jag fick ett mejl från Gud för en vecka sedan. Finns Gud eller har hen hittat på hen? Jag tror jag och du är själsfränder.


Mitra Rafiki
Vi hittar på Gud varje dag. Vi har hittat på Gud från första dagen.
Någon Gud sa: varde ljus. Den Guden är en douche. Varför är den Guden skriven som en douche? För den är skriven av generationer av douches.

Jag tror Gud är summan. Inte domaren. Gud är framtiden. Inte räkenskapen. Jag tror Gud är dottern. Inte den hemvändande patriarken: vänta tills pappa kommer hem/vänta tills domedagen. Då räknar vi ut om du är ond eller god. Fuck you, du är en skymf för den Gud du påstår dig representera. Hade Gud funnits hade Gud skämts.

Jag har varit vid slutet en gång.


Bojan Buntic

Hur var det vid slutet?


Mitra Rafiki

Slutet var ganska likt början. En tornade av galaxer vid universums tak som snurrade runt varandras axlar med glupska munnar för att fånga den långsamma droppen som långsam vit honung. Koncentrerad kondens och alla ville äta. Alla var djur. Livsvätskan som föll ner en droppe i taget. Galaxmunnarna längs upp var vita, gula och nedåt färgades de mot grönt, blått och snart mörkt lila och svart till slut. De mörka var rädda, döende. De högst upp var ovetande och dansade nästan studsade.


Bojan Buntić

För det svarta hålet tar det lång tid att stiga upp ur sängen. Men när det väl vaknat, vilken strålande sol, sån explosiv energi och värme!
På tal om dans: du sjunger, varför?


Mitra Rafiki
Allt sjunger.


Bojan Buntić

Till och med stenarna. Då är vi i samma universum. Vad är musik?


Mitra Rafiki

Kärleksfulla vibrationer, när relationerna är i harmoni men inte står still. Yoga, dans, konflikter och hat/kärlek. Musiken är inte lika mycket ett innehåll som det är ett sätt att lyssna på harmoniserad rörelseenergi, vad menar du med harmoni Rafiki? Jag menar att när vi pratar med varandra du och jag så letar vi harmoni, det är ett sätt att söka att förstå, att skapa lim/kärlek mellan dig och mig, men är inte det Gud då? (här gör teckenspråkstolken tecknet för Gud, äntligen, de 10.000 timmarna han stått bredvid den där jävla självhjälpsidioten på scen, föreläsaren och artisten som vill skapa en bättre värld och äntligen får han göra tecknet för Gud, ett litet hörn i hans öga börjar rycka och plötsligt springer han ut ur rummet ) och just att glida in och ut ur berättelsen och att den här berättelsen upplevs mellan dig, mig och en tredje part vi inte vet vem det är kan harmoniseras mer eller mindre med någon slags rytm. Vad lyssnar du på just nu till exempel?


Bojan Buntić

Jag hade precis tänkt skriva till dig vad jag lyssnar på innan du frågade. Just i denna stund, när jag kommer till punkt, kommer Thom Yorke i sitt baklängesspråk skrika stillsamt till mig att vakna upp, wake up you fool. Från grottan. Han hittade inte vad han sökte.

Spelar man det framlänges berättar han om sitt livs kärlek. 23 år av hans liv, det är halva livet.


Mitra Rafiki
Lyssnar du ännu närmre så handlar det om ditt liv. Lyssnar du ytterligare ett lager ryms jag där också.


Mitra Rafiki

Jag tror Thom sjunger så vackert just för att han är så ful. Gitarristens trotsiga dist på elgitarren i Creep när det egentligen skulle vara en ballad, Yorke blev vansinnig och de slogs nästan. Därför blev det en så vacker kärlekslåt.


Bojan Buntic

Det är något som händer i världen, med människorna, i universum, vad är det som händer? Vad är det som händer med våra liv?


Mitra Rafiki

Vad är det du egentligen vill fråga?


Bojan Buntić

Talar någon till mig, genom dig? Jag tror jag är för ung för att förstå. Det finns en fråga i mig som inte får sitt frågetecken.


Mitra Rafiki

Jag har fem minuter kvar i den här lädersoffan. De står och blänger på mig och kastar ut mig snart.
Samma ”någon” talar till mig genom dig.

För ung för vad? Vad är det ”vuxenvärlden” lurat i dig förutom gifter, kapitalism, exploatering av allt och nedmontering av kärlek?


Bojan Buntić

Känner du Zoroaster?


Mitra Rafiki

Bror, vi är Zoroaster strapon i Buddhas rövhål. Vi är allt.


Bojan Buntić

Du är ett mirakel


Mitra Rafiki
Du är hög på en idé som borde vara självklar.
Älskar dig men nu kastar de ut mig.


Bojan Buntić
(den tårögda journalisten)
Älskar dig också och vi syns snart.
Jag tackar dig för din virtuella tid och dessa tecken finns i mitt hjärta för alltid.
Nu ska jag avsluta min folköl och röka sista ciggen innan det vi kallar livet lallar vidare.

 

Soil C - Windbird press-9

Bild: Pressbild.

Göteborgsbaserade Soil Collectors släppte nyligen sitt nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”, via Havtorn Records. Ett album som mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Det är musik som söker det tidlösa och grundläggande i människan. Människans gemensamma nämnare. Som utforskar och frågar men inte ger så många svar. Imorgon har de releasekonsert för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg.

Jag träffar Isabel Sörling och Hannah Tolf, två av delarna i Soil Collectors, på Järntorget i Göteborg. Vi träffas på releasedagen för deras nya album ”Tah-tay Leet’-kah lah”. Ett album som nu några veckor senare mottagits väl på såväl musikbloggar som i dagspress. Vi köper kaffe på det lilla cafét Cigarren och medan vi promenerar längs Haga Nygata kommer vi in på hur länge de spelat tillsammans.

– Typ sju år, det behöver inte vara exakt väl? Det är nog mer, säger Hannah.

– Men vi träffades ju på Artisten, här i Göteborg, vi började i samma klass. Kanske för sju år sen. Så började vi jamma tillsammans. Sen så småningom så blev det Soil Collectors, med Jonathan, säger Isabel.

Vi sätter oss i solen. Det är tidig förmiddag, sen april. Varmt i luften och människor sitter och ler på uteserveringarna.

Vad betyder namnet? Vad lägger ni i det?

– Vi har varit ute på turnéer och sådär och upptäckt land och kultur. Och jorden på nåt sätt står väl för det ursprungliga. Ursprunget i människan. Och sen alla möten vi har. Vi möter andra människor och samlar berättelser. Jorden står väl också för det lite skitiga, säger Hannah och skrattar. Vi gillar att experimentera med olika materia.

– Samla avtryck. Av vad som har skett på jorden, fyller Isabel i.

Tar ni med er fysisk jord från olika ställen?

– Näe säger båda och skrattar.

– Jag samlar faktiskt stenar. Från olika platser. Men det är lite lättare att ta med sig i fickan. Men det åker alltid med nån jord. Faktiskt. Nånting liksom, säger Hannah.

För det känns ju som att musiken är som ett flöde av berättelser. Hur tänker ni kring vad ni vill få ut?

– A men det, flöde av berättelser, du sa det.

– Det som är lite unikt, tycker jag, är att berättelserna ofta innehåller fler berättelser, en låt kanske innehåller ett möte med två tre berättelser. Och att vi skriver mycket tillsammans. Och arrangerar. Så då blir det ytterligare en tolkning av vad jag säger och vad Isabel säger till mig, det kommer också med som en del kanske i text, till exempel när jag berättar något för Isabel och hon berättar något för mig. Så om vi ska skriva nån text, då har ju jag tolkat hennes berättelse. Så håller vi på sådär, lite fram och tillbaka.

Är det processen? Hur funkar det när ni skriver?

– Ah men det är ofta nån som har nån idé eller nån riktning eller nåt universum, och sen bollas det runt, det tar ganska mycket utrymme med vad vi vill säga med just det här, det är väldigt djupgående tycker jag, jämfört med andra projekt. Och att det kommer ut i musiken också liksom. Vi arrangerar på ett sätt så att berättelserna hörs. Eller?

Isabel vänder sig åt Hannah. Båda är noga med att kolla av med den andra när de pratar, stämma av. De verkar noga med att de är två individer där ingen kan prata för den andra. Men det märks att de känner varandra.

– Ja! Verkligen! Det är så roligt att få höra. Liksom: ”är det så vi gör?” Men ja. Det tycker jag var en sammanfattning av det hela. Oavsett om det var något som var nästan klart från början, eller om det är nånting som verkligen är nytt. Vi hittar ändå nån story. Nåt universum. Som vi ska vara i. Och samlar oss där liksom. Vi har en låt, det är den sista på skivan, som heter ”Shadows/Talk to me”. Den är väldigt intressant för den kommer jag ihåg att vi liksom, vi fick aldrig till den. Och sen så plockade vi in ett till universum, eller en till berättelse, i det hela, som heter ”Shadows”, som då mötte den här ”Talk to me”. Som från början har ett ganska stadigt beat. Och när dom möttes så bara, ”ah okej, den, dom ville va tillsammans där”. Snart får vi spela den live också. Vi har bara klarat av att spela den första delen live. Och det funkar fristående också, men det behöver få ett större sammanhang kanske.

När vi kommer in på livespelningar förändras något lite i deras sätt att prata. Det blir förväntansfullt, lite hemligt. Som att de ser fram emot själva att se vad som händer.

– Så det är också såhär, det tar tid liksom. Det är lustigt hur man tänker att man har nåt som känns fel, eller inte rätt, och man förstår kanske inte varför. Till att det känns helt självklart. Det kan vara nåt ord eller så, som förenar, okej nu flummar jag ut, fortsätter Hannah och skrattar.

Jag får intrycket av att Soil Collectors är i en skapandeprocess hela tiden. Att de smälter ihop olika saker, hela tiden. Och jag tänker att det märks i musiken. Sammansmältningen av saker som hittat rätt.

Hur förhåller ni er till musikscener, till exempel Göteborgs musikscen, eller till musikgenrer? Tänker ni att ni vill låta på ett visst sätt?

– Nej aldrig i den musikaliska processen, säger Isabel direkt. Men vi har ju, vi är ju alla, improvisatörer i grunden. Och vi hade nog trott att vi skulle spela på mer pop- eller rockscener men vi har spelat väldigt mycket på improvisationsscener. Och har liksom funderat på det lite. Men det är kul för det känns naturligt överallt, just eftersom musiken har den här, grunden i ursprunget. Att det, eller det känns som att, när vi har spelat, att det går in. Hos människor. Oavsett.

– Mm. Det är väl kanske snarare med scener, att det är, att det finns scener som heter, eller som underförstått betyder, jazzscen eller popscen eller rockscen, som gör att man liksom, kanske klurat på såhär: ”okej, är det nåt vi måste ändra, måste vi finslipa nåt?”. Vi har väl inte gått så långt att vi har gjort det, det kanske har blivit mer som en inspiration snarare, att: ”just det ja, fast den har ju den doften av pop!” Och att vi kan låta på olika sätt. Men det var nåt skede i vårt konstnärsskap, när det blev såhär: ”ahh vi måste få spela, ska man ta bort improvisationen”? Och det var ganska allvarligt tyckte jag, det kändes som en allvarlig sak att ta upp på nåt sätt.

Att ni kände att ni behövde kompromissa med er musik för att passa in på scenen?

– Ja, säger båda med eftertryck.

Det blir en lång paus och det ligger en allvarlig stämning över båda två.

Gör ni det då, kompromissar? 

– Näe, säger de direkt unisont och skrattar.

– Äeh. Det blir ju som det blir ändå, säger Isabel.

Snarare påverkar musikscener och genrer vilka låtar som framförs live, och hur de framställs berättar de. Klart är att det finns en viss ambivalens till etiketter. På gig, om det är en jazzscen eller popscen, och även genrer. En dubbelhet inför att sätta etiketter och placera i fack. De tycks kunna både inspirera och hämma.

– Men det är ändå intressant för det händer ju nånting, jag tror det faktiskt, att det också påverkar i det kreativa att tänka på vilken genre man hör till. ”Var hör jag, var ingår jag? Vilket gäng ska jag vara med i?” Och det kan ju vara något som gör att människor också slutar hålla på med musik. För dom ingick i den där rock-eller popscenen innan dom ens började skriva och att det blir lite: ”men gud det går inte”, ”det känns inte bekvämt” och ”min röst passar inte”, och nä, då gick det inte liksom. Men det finns mer, säger Hannah.

”Tah-tay Leet’-kah lah” bevisar just det, att det finns mer. Att det går att överskrida. Använda gränser och normer snarare än styras av dem. Att på något sätt vara kompromisslös med valet av uttryck, och arbeta in dem i en egen form där de hör ihop snarare än polemiserar. Så som en jazzscen kan stå i motsats till en popscen. Soil Collectors visar att jazz och pop, och blues och experimentell ljudimprovisation, kan höra ihop.

Jag har hört att era liveframträdanden ska vara väldigt speciella. Planerar ni liveframträdandena?

– Jo men vi hamnar ju i ganska olika lokaler. Så vi försöker alltid att tänka vad vi kan göra i den här lokalen, och vi det här tillfället. Nån gång spelade vi i ett bibliotek och så följde Hannahs kompis med, som är rörelsekonstnär. Så då hamnade hon i allt, och det var vid den här tiden på året så det blev nån sorts vårskriksperformance. Vi sjöng in våren. Och hon improviserade. Och det sker ganska ofta. Vi ser vad som finns omkring oss, vad som sker nu, och försöker göra nåt kreativt av det, säger Isabel.

– Blir sugen på att hitta på nåt nytt nu, säger Hannah och skrattar. Men vi har ju snart releasekonsert.

Just det ja. 18 Maj. Då blir det nåt nytt eller?

– Ja, det ska vi fila på, säger Isabel.

– Nu har vi en jättebra ljudtekniker med oss och så kommer vi ha med oss projektioner, och vi kommer ha ännu större ljudbild. Med fler involverade röster. Det är det vi har än så länge. Så vi ska snart smida ihop nåt, säger Hannah.

Så det blir liksom mer som en performance? Inte en regelrätt konsert?

– Det får vi se, säger Isabel.

– Jag har min bild, jag vet att Isabel har sin, Jonathan har sin. Men, jo det kommer bli en konsert. Men lite, mer. Än en konsert.

– Vi gillar att använda hela lokalen, inte bara vara på scen utan ta oss ut bland folk.

Hur viktig är platsen när ni skriver?

– Inte så viktig, säger Isabel.

– Nej.

– Men däremot när vi har spelat in albumet. Det hade vi inte kunnat göra riktigt var som helst känns det som, säger Hannah.

Isabel håller med. Det spelade de in i en lada och i skogen, berättar de. På ljudteknikerns släktgård mitt ute på landet.

– Kullabo, det är en liten by, säger Hannah.

– Ambjörnarp. Mellan Borås och Tranemo typ. Så spelade vi in i en gammal lada. Vi stod utomhus och trummorna var inne i ladan, säger Isabel.

– Det var en sån himla tur att det var jättefint väder och jättevarmt. Vi kunde ju stå ute hela tiden under hela processen som var minst sju dagar. Det var hett asså. Det var nästan så att man ramlade av pinnen, säger Hannah och skrattar.

Spelade ni in utomhus då?

– Ja. Precis. Och i ladan då. Så körerna har vi spelat in i den här stora ladan. Och sen har vi ju en låt där allt är utomhus. Det är introt till ”Hit”. Där trummorna är liksom hundra meter upp i skogen. De var för starka och kunde inte vara så nära. Så han fick sitta jättelångt bort. Så skulle vi ha en röstimprovisation då. Alla tre liksom. Med Jonathan som spelar trummor också. Så säg att mikrofonen var här. Och jag och Isabel stod här från början. Och så trummorna var här borta typ. Och så när den kommer då så ska liksom Jonathan ta sig ner till oss. Så han liksom kommer springandes på stigen såhär. Jag kommer aldrig glömma det. Och hans första vrål är i ett hopp. Så det är liksom ”aaaoaoooohhhhhh”, så hör man hur han landar. Och sen kutar han tillbaka till trummorna och tar över igen.

– Så att. Så det var som en liten. Vad ska man säga. Mer som en, inte dans men. Koreografi. Verkligen. Du ska stå där och så. Ah så går vi ner här, du drar den du drar den okej.

Hannah gestikulerar och visar med händerna i luften var de olika delarna av bandet stod. Verkar gå tillbaka i tiden i huvudet, det är tydligt att det här betyder mycket för dem. Det finns en genuin entusiasm som smittar av sig.

Skulle ni kunna sitta i en såhär, avskalad torr studio med liksom, mufflade väggar, och så?

– Någonsin? frågar Isabel.

– Aldrig!! utropar Hannah ironiskt och skrattar.

– Jo, fortsätter hon med mer seriös ton. Vi har varit lite i Filip Leymans studio precis här borta vid Järntorget, och den funkar jättebra också. Det var en del pålägg och så som vi gjorde där.

– Man fick ju in skogen och omgivningen i mikrofonerna och hörlurarna. Så det påverkade ganska mycket. Att man blev lugn och dom ljuden gav ju en impulser också. En fågel eller ett träd eller ett rådjur långt bort, säger Isabel.

Det förklarar också varför det känns som en helhet när jag lyssnar på skivan. Som att jag inte kan plocka ut ett enstaka spår och lägga på en spotifylista. Det känns snarare som en upplevelse än ett traditionellt album. Ett friare förhållningssätt till albumet som ram. Något som berättas. Med ljud och rytmer och en blandning av uttryck.

Var hänger ni helst i Göteborg? Vilket universum i Göteborg är bäst?

– Jo men. Naturen på nåt vis, säger Isabel. Eller utomhus nånstans. Finns ett ställe som heter Skål. Som har väldigt bra musik.

– Där brukar alltid vi mötas upp när vi ska ses, fyller Hannah i.

Vad är det för musik då?

– Elvis. 50-tals, säger Isabel.

– Jo men det är faktiskt jättemysigt. Speciellt när det är öppet på uteserveringen. Det är ju där inne man vill vara på ett sätt, för musiken. Men när det är varmt flänger man in och ut där. Med en öl i handen.

Vad lyssnar ni på för musik själva?

– Jag vet inte men det känns som att det finns en röd tråd i det som jag lyssnar på. I de artister eller låtar som jag gillar, där det finns nån, nån känsla av att personen vet vad den gör själv. Och det kan ju jag omöjligt veta alla gånger, men där det känns som att det finns en egen… Ah något eget liksom. Att personen vill berätta det här eller utforska det här, säger Hannah.

Lyssnar ni mycket på musik i anslutning till när ni ska spela in, eller är det stopp då?

– Det är nog mer åt stopphållet tror jag. I och med att man har så mycket musik hela tiden i det här livet så tycker jag att tysnad är, blir mer och mer skönt, säger Isabel.

– Att höra ljuden runt omkring sig. Att inte. Om man är utomhus som nu, jag stoppar väldigt sällan in hörlurar i öronen. Jag känner mig nästan, vad heter det, nonchalant, eller vad ska man säga, mot omgivningen på nåt sätt. Och när man är hemma att det faktiskt är trevligt att höra slamret eller att det är nån som ropar utanför eller sådär, säger Hannah.

– Ja det kan vara väldigt inspirerande med tystnaden, eller med omgivningsljud. Så fort man är i en restaurang. Eller en affär så är det alltid musik liksom.

– Man får det ändå mycket.

– Så går man ganska mycket på konserter, och då är det skönt att liksom spara sig på något vis till det, till den upplevelsen, säger Isabel.

– Ja, jag lyssnar ju på musik också, lägger hon efter en kort tystnad till och skrattar.

– Men jag håller med dig, jag skulle inte kunna sitta här och namedroppa, jag hänger inte alls med liksom i ny musik. Jag hänger med i mycket annat, alla dom här ljuden, jag kan berätta vad som har hänt en dag, jag har andra typer av upplevelser som jag hänger med i. Men ja, att bara liksom skörda, eller vad ska man säga, försöka skörda allt som händer musikaliskt runt omkring en, snabbt bara, det finns så mycket. Och så känns det som att det är omöjligt att förstå någonting om man bara lyssnar en minut på något och sen byter spår, säger Hannah.

– Nej. Så det blir lätt samma. Samma låt om igen.

– Som bara går i en loop.

Båda skrattar.

Vad betyder albumnamnet?

– ”Tah-Tay” betyder vind, och ”Leet’-kah lah” betyder fågel. Vindfågel. Det är från låten ”Windbird”. Som har blivit en gestalt. Som vi har skapat. Utifrån två berättelser som skapade den här låten, säger Isabel.

Vind och jord. Motsatsförhållanden på många sätt men även naturliga associationer till varandra. Vind som flyttar jord. Som formar jord. Jord som formar vindflöden. Någonstans placerar sig Soil Collectors i det här. Flyttar jord. Samlar berättelser. Någonstans i mitten av allting finns berättelsen. Som sådan. Berättelsen som konceptuell kropp. Som både formar och formas av berättaren och lyssnaren.

Vi kommer in på videon till ”Windbird”. En video de gärna pratar om. När jag gör intervjun har den precis släppts. Det är en påkostad video som finansierats genom olika stipendium.

– Det är intressant för i våran grupp, det finns liksom ingen pessimist. Alla är liksom drömmare, säger Isabel.

– Det var så perfekta förhållanden för den här filmen, för vi tillät oss drömma väldigt länge innan vi var tvungna att bli realistiska. Det är något som är väldigt speciellt för våran grupp tror jag. Att vi har stora visioner och inte är rädda för att ha det, fortsätter hon.

– Aa det är väldigt speciellt när man är så små, eller vad säger man, och ska göra stora saker. Att man måste våga vara drömmare. För att klara såna grejer, säger Hannah.

– Och jag tänker också att vi, musikaliskt också men också som människor, att jag har mycket tillit till dom andra. Om inte jag orkar drömma en dag, så vet jag att nån håller liv i det, på något vis. Det finns ju annars mycket runt omkring som talar emot. Som att det kostar pengar och tar tid och sådär.

Är ni perfektionister?

– Ja. På många sätt är vi ju det, säger Hannah.

– Att vi vill vara tydliga liksom, med att det ska vara välgjort, att det ska representera det vi har drömt om. På så sätt är vi perfektionister. Viktigt att det blir rätt, och sånt, säger Isabel.

Rätt utifrån nån sorts känsla som ni har?

– Precis.

– Och rätt utifrån att alla tycker någonting om vad rätt är. Ja men som jag sa, releasekonserten, så har ju jag en bild som är rätt, men så vet jag att det finns andra personer också som har en bild av vad som är det perfekta scenariet. Och det gör att liksom, du kan inte bli perfektionist på ett hämmande, egoistiskt sätt, utan du måste förena de olika åsikterna om vad ”rätt” är. Och det är väldigt kul framförallt. Det är utmanande, säger Hannah.

Är ni olika när ni skriver?

– Joo, men det finns ofta ett överflöd av idéer snarare än tvärtom. Och det leder bara till att man får förklara sin idé ännu djupare och fundera på vad det är vi faktiskt vill säga, att det får oss att gå djupare och söka efter någon uppriktighet, säger Isabel.

Vad har ni spelat för musik från början?

– Vi har ju gått improvisationsjazzlinje på folkhögskolor och högskola och så. och sen har väl det liksom, eller när jag började hålla på med just med jazz, där improvisationen fanns med, så var det nån bild av att det är frihet. Nu är det den här musiken, men det är fortfarande samma känsla, säger Hannah.

– Det är som ett språk. Som man lär sig. Så använder man det, vad man än gör, säger Isabel.

– Det är en fin liknelse, säger Hannah.

Avslutningsvis, vad är det ni vill få ur er? Var kommer idéerna från?

– Jag tror musiken och historierna kom först utan att det var nån tanke med dem. Det bara skedde. Och sen efteråt, liksom: ”oj, vad mycket historier vi har samlat på oss”, säger Isabel.

– Hur kom vi fram till att vara utomhus? Alltså när vi spelade in. Jag tror kanske det var att vi pratade om nån unik plats att vara på liksom, säger Hannah.

– En plats som kunde påverka oss också, säger Isabel.

– På nåt sätt blev platsen där vi skulle spela in det mer det som gjorde vad vi ville säga som helhet med den här skivan, säger Hannah. Att ljuden och naturen skulle få vara med. Efteråt så ser man att det var många berättelser.

Soil Collectors musik känns nästan snarare som en roman, eller en novellsamling eller diktsvit. Tonsatt lyrik snarare än lyrikförsedd musik. Att berättelserna är energikällan för det kretslopp eller den livsform de skapar. Och att berättelser kan berättas på olika sätt. Jag frågar dem om de också skriver utan att det ska bli musik.

–  Nää, det har aldrig blivit nån bok, säger Isabel och skrattar. Men vi skriver ju mycket texter.

– Men precis, vi vänder upp och ner på ord som ljud, ordet i sig eller en lång mening. Jag har precis börjar nosa lite på dikter, som är väldigt spännande. Det kanske är så att man har en massa dikter, de kanske är de där papprena som ligger som man tänkte man skulle slänga. Som inte blev en låt.

Hannah frågar mig om jag fastnat för en låt på albumet. Jag svarar ”Hit”. Jag gillar att den blir lite poppig, det bryter av lite.

– ”Hit” var ju väldigt rolig att spela in, väldigt lekfull. Hur det dånade ut i hela ladan och i skogen var bara så härligt på något vis.

Låten, egentligen hela skivan, har också fått en helt annan betydelse när jag fått veta att den spelades in i en lada och en skog. Naturen får vara med i inspelningen. Ett av ljuden är till exempel en björk som de drar fram och tillbaka. Och många av orden är improviserade ljud. Musiken blir resultatet av ett utforskande av ljud där syftet verkar vara att berättelserna de samlar på sig ska få en passande kanal eller form att komma till uttryck genom.

De berättar att de haft strul med releasen för skivan. Den kom inte ut exakt när den skulle. Men det är skönt att allt är klart, berättar de och verkar en aning lättade.

Vi skiljs åt. Isabel och Hannah går åt varsitt håll. Jag går till språkcafét, passande nog.

Imorgon, onsdag, 18 maj, har Soil Collectors releasespelning för albumet på Skjul Fyra Sex i Göteborg. Med tanke på hur levande och med vilken lekfullhet de pratar om sina livespelningar och sin musik lär det bli en spelning man bär med sig efteråt.

”Talk to me when im gone” ekar sista spåret på albumet. Soil Collectors vill nämligen inte främst berätta, de vill samtala.

Viktor Emanuelsson

 

 

 

Utskrift

Artist: Nite Flights
Album: Jet Lag
Etikett: Hybris Recordings
Betyg: 8.2/10

Hösten 2015 var en tid för metamorfoser. Flertalet vänner förvandlades från puppa till fjäril, från fjäril till drake, shaman, eller till någon virtuell, pixlad märklighet framtrollad i ett NASA-laboratorium, och jag gick från dandy och ”nöjesprofil” till hårt arbetande kommunare i Göteborgs stad. DJ-gigen blev färre, bloggen gick in i sin fjärde istid och jag försvann under radarn på sociala medier. Souncloud blev mitt hem. Jag lärde mig producera igen. Började fila på en roman. Reflektera, filosofera, samtala. Mest med Tobias Isaksson, aka Azure Blue, som gick från hjärtblottande författarsnille med passion för indiemusik till teknotrollkarl, DJ- och klubbprofil på Södermalm i Stockholm, med en hel ny arsenal av berättelser, nya produktionsgadgets/trollstavar och en livsåskådning i totalrenovering, och under nya täckmantlar.

Bland annat nattflygaren, Nite Flights. När orden inte längre kom ut vände sig Tobias inåt och lyssnade till hjärtats fetaste dunk, drömklangen från jordens tropiska paradis, fyllans hallucinatoriska melodier, nätternas brus, drinkarnas kling, klubbens ljus. Under en lång, lång tid fick man knappt fatt i Tobias på dagtid, och om man gjorde det så var det i efterruset av en kvälls oförglömligheter från Stockholms innersta kretsar. Men fastän mycket kretsade kring nattens nöjen, besvikelser, lyckorus och sorger, vad som hänt på Spybar, Boqueria eller någon svartklubb eller ute i gatornas vimmel, snurrade allting kring musiken som skulle ut. Det var det viktigaste, och allt annat, bland annat Azure Blues hjärtefråga, kärleken, las åt sidan, eller, rättare sagt, förblev tyst vid sidan och fick tala genom musiken:

Sanningen är att jag tänkt så mycket på kärlek, att det inte fanns några ord kvar. Det är huvudorsaken till att Nite Flights blev instrumentalmusik. Men nu har jag kommit så långt att jag inte är låst vid någon dogm längre. Nu har jag lagt så mycket tid på att skapa en värld av ljud, att det skulle kunna bli låtar med sång. Det finns inga regler. Men från början satte jag mig ner och projicerade mina tankar genom synthar. Det har bara varit jag och syntharna.
(från intervju i Hymn)

Idag 15 april kommer musiken ut för allmänheten via Hybris Recordings, i form av en fullängdare vid namn Jet Lag, 11 spår, de flesta hårda som fan, men vissa mer svävande, eteriska.

Jet Lag är min debut på dansmusikscenen. Eftersom jag också jobbar som nattklubbsarrangör och DJ har jag med klubbdygnsrytm kommit till studion lediga veckokvällar och suttit hela natten och inte gått hem innan jag har gjort klar en ny låt.bland två låtar på en natt. Tiden har förskjutits successivt så mot slutet har jag kommit hem mellan 06 och så sent som lunch dagen efter. Jetlagen har skapat mystiska ljudpaletter. Jag har aldrig haft så kul i studion som när jag lekt fram det här albumet. Utifrån vinylformatet har jag styrt in albumet i två delar. A-sidan är aerodynamisk och luftig medan B-sidan är en road trip i mörka tropiska landskap.

Technon som dominerar debuten är en riskzon mellan skränig lo-fi retro ala L.I.E.S (”So Long”, ”No mans land”, ”The Jinx”, m.m.), Jamie XX-melodism (”Tropical Stopover”, ”Take Off”, ”On The Road”) och Azure Blues blåa synthhimlar (t.ex. sorgekvädena ”Home Sick” och ”Au Revoir”). Å ena sidan acid, å andra filmiskt uppbyggda harmonier från ovan. Referenspunkterna är otaliga men det som är mest framträdande är kollen på den vinylsprakande techno/housen från 80-90tal, en avvikelse från den svenska besattheten kring minimaltechno, Berghainismer och The Avalanches-”semesterhouse” som länge regerat här. Tillbakablicken är nästan ett punkinslag i den svenska scenen, men punkattityden balanseras av ett mästerspel i ljuddesign (även de råaste spåren har fenomenalt vackra ljudbilder) och en känsla för melodi jag närmast finner hos Harald Björk, eller hos popproducenter (vilket Tobias i grunden är). Musiken är väldigt sensuell, ibland sovrumsintim, ibland i-det-mörka-hörnet-av-klubben-sexig, och det sexuella speglas i Alexander Palmeståls fantastiska grafik och omslag till albumet, som ser ut som en blandning mellan reklamkampanj för ett Airline som profilerar sig genom att spela discomusik under flygresorna och konstporr av Jesse Kanda.

Albumet har några utstickare även om det är uppenbart att Tobias strävat efter en persiskt sammansatt väv. På ”On The Road”, en slags invertering av introspåret ”Take Off” gästas han av Erik Lindestad från The Land Below för att uttrycka det ledsamma/euforiska tillståndet av att vara ute ensam på vift i världen, techno för ensliga turnéer. Steel Pans, enkla ord och den där fullkomligt hänförande ”yeah”-samplen från ”Take Off” skapar en megahit som resonerar från hjärtat och ut i mångskimrande discoljus.

Sen har vi ”No Man’s Land”, ett möte mellan de instrumentella ingenmanslanden på David Bowie’s Low, 80s voodootechno och hiphopen. För att vara en tryckare med gråtande synthar i acidregn, är den väldigt tung. Det hårda i produktionen ger nästan aldrig vika för det mjuka i Azurens tidigare output. Men precis efter ingenmanslandet kommer en nu klassisk Azuren-manöver och vi är inne i albumets sköraste spår. Ett litet ambientstycke som nästan låter som om det talar, och påminner om de vackraste spåren från ett av spelhistoriens bästa soundtrack, Chrono Trigger.

Tobias har lyckats fånga det där sakernas mellantillstånd, sömn och verklighet, historia och nu, hårt och mjukt, och albumet blir en perfekt målad yin och yang-symbol, transparent målat över Tobias mångskiftande CV. Vi ser, nu i efterhand, att Jet Lag lös sakralt över allt han tidigare producerat, och det blir både en magisk sammanfattning och en blueprint inför nästa gång Tobias sträcker ut målarpenseln mot det blå eller ner i det djupblå, en bild av en konstnärs metarmorfos.

Bojan Buntic