Idag släppte nya svenska popvidundret Mountain Bird videon till nya singeln Circus, ett samarbete med stjärnan Noomi. Vacker, svävande pop och dramatiska scener i bästa kombination. Vi passade på att intervjua konstnären bakom aliaset.

Här kan ni även lyssna via soundcloud, om ni fjärmar er Youtube och bara vill ha den sublima musiken:

Vad fick dig att ta beslutet att satsa på musiken? Beskriv det ögonblicket.

Det är sällan så romantiskt som endast ett ögonblick utan snarare en serie av händelser och inflytelserika personer som leder upp till att man vill göra något under all sin vakna tid..
Jag har mycket min syster att tacka, hon visade mig under mina tidiga år hur man spelade trummor då hon gick på rytmus för en väldans massa år sedan. Så rätt vad det var så satt jag självmant där och bankade.
Sen har jag alltid haft ett grovt behov av att tömma huvudet på tankar, jag kan aldrig riktigt klassa mig som helt lycklig utan att få producera musik. Och de perioderna då mitt skapande går trögt går också livet trögt!

Innan Mountain Bird hur lät det då?

Jag spelade i olika band och avundades människor som kunde producera elektronisk musik och slapp låta som band. Minns när Miike Snow släppte sin första singel, såg det som 16 åring på Popaganda 2009, det var det häftigaste jag sätt. Som ett musikaliskt rymdskepp!
Jag menar idag är de töntiga men det var riktigt nytt för 7 år sedan! Om vi pratar pop idag så gillar jag FLUME. Han gör allt jag vill göra med Pop-Industrin, skriva traditionella poplåtar men klä dem med sjuka ljud. Jag menar alla C-ackord på gitarr är skrivna men alla ljud är inte hittade ännu.

Många artister har nämnt att de uppskattar våra långa mörka vintrar för det håller dom i studion. Håller du med eller vart finner du bäst inspiration till att skapa ny musik?

Jag håller med om det faktum att sommaren är totalt usel för kreativitet! Men som tur är producerar jag/Skriver mycket åt andra, då blir det mer matematiskt tank, vilket kan vara jätteskönt att varva med mitt solo-projekt där man måste känna att varenda ljud sager exakt det just du vill saga.
Utan att vara för stereotyp så har jag alltid älskat mörkret, men inte bon iver mörkret ute I en skog utan min dröm är snarare att ha en stads-studio på en takvåning I London eller Tokyo. Skruvandes på en synthvägg med utsikt över stadsnatten.

Hur ser de kommande månaderna ut för dig?

Vi släpper musikvideo till min nya single “Circus” under de närmsta två veckorna!
Sedan Iochmed att jag just släppt singel så skall jag sätta mig ner och se över vilken låt som blir nästa single, jag har liksom en bank med olika demos som man kan välja att producera klart om man får feeling, ganska skönt faktiskt.
Sen komme jag producer ännu mer åt andra, släpper två stycken låtar jag och en kollega gjort för rapparen  Samboii snart. Men det är ingen musik jag lyssnar på utan är mer bara ett redskap I processen, förhoppningsvis får jag under de kommande månaderna producera mer grejer jag verkligen tycker om också!

Ni är även ett band när ni kör live, hur träffades ni?

Har under åren strukturerat om min live-setting ganska vilt för att hitta det ultimata för just mig. Har varit ingrävd I studion och sista gigget var på en medelstor klubb I London, då hade jag med mig två stycken personer.
Jesper som är frilans-trummis och Christian som är Signad producent på Capitol Music I Stockholm. Minns inte riktigt hur vi träffades, jag blev inslängd ganska snabbt I denna bransch så ibland känns det som en enda stor familj, tror jag efterlyste på facebook och blev bombad med meddelanden, teknik är en bra grej!

Du håller ett genomgående tema i dina designs och musik videos hur går du tillväga för att hitta rätt?

Jag kommer ofta med en ganska tydlig idé, utvecklar den sedan tillsammans med mitt skivbolag. Som på senaste släppet så ville jag ha ett halvt ansikte som en avslagen grekisk skulptur, jag älskar skulpturer och mitt favoritomslag är till chet fakers senaste album, svinsnyggt! Jag antar att jag älskar den termen folk har använt fel sedan vikingatiden, minimalism! Simpelt är oftast det allra starkaste när det kommer till låtar och konst.

Intervju: Bojan Buntic

Intervju: Anna Wester

Gehitmusiken —  15 september, 2016 — Lämna en kommentar

14218481_10155333264318782_1990146968_n

Hej! Berätta lite om dig själv: vem är du och vad gör du på dagarna?
Hej! Jag jobbar med musik på olika sätt. Både på dagarna och på nätterna. Jag djar, har jobbat på olika skivbolag, haft klubbar osv. Musik är allt. Det är livet och hela universum.

Vad inspireras du av?
Grymma tjejer.

Vad brukar du lyssna på och varför?
Jag lyssnar på allt med feelings. Just nu är jag inne på Ólafur Arnalds, Shura, Christine and the Queens, Weval, Kiasmo, Darkside och Gidge. Jag lyssnar på musik från det att jag vaknar på morgonen tills jag går och lägger mig. Oftast fastnar jag för låtar som går mer i moll, jag gillar inte när det blir för glatt och glättigt.

Vilka är din favorit DJ just nu?
Alla mina kompisar i DJ-kollektivet Discwoman. Men också Shlohmo, Motor City Drum Ensemble, Kim Ann Foxman, Janina, och min kompis Octo Octa tycker jag också om lite extra.

Vilken musik växte du upp med?
Min farmors finska tango och pappas skivor med genier som Femi Kuti, Björk, Bob Marley, Bowie, Sinéad O’Connor och The Knife.

Vilka producenter tycker du att vi borde hålla ett extra öga på just nu?
Abra, TOKiMONSTA, Kiasmo, Nicolas Jaar, Grimes, DJ Haram, Bob Moses, Bjarki, Arca och Louisahhh.

Vilka är dina favorit labels?
Awful Records, Stone Throw, Other People, Wedidit och Young Turks.

Var någonstans hittar du efter ny musik?
NTS Radio, Deep Space Helsinki, mina kompisar, Soundcloud, på klubb, Hypem, Soulection och Beats 1.

Du har gjort en spellista åt oss. Vad hör vi i den?
Låtar med feelings.

Lyssna på spellistan:

pressfoton-m-m

Ett syskonpar singlar, med knappt skilda, tvillingartade temperament, samma anlag ärvt från det uråldriga skandinaviska vemodet, biologiska gener i teknologiska kroppar. ”Mammoth”, en militäriskt hård och kall övning i witchhouse-maximalism, tungfotade, frostbitna synthmattor melodiöst sammansvetsade i en obeveklig rytm; ”Companions”, en något mer introvert fortsättning på de rytmiska elementen genom rituella rörelser av elektronisk percussion och iskallt sprakande maskiner, en atmosfär från baksidan av vinyler. Den första singeln bjuder, måhända brutalt, in till dans, den andra fullföljer elegant. Både grafik, ljud och stilistik påminner om Kastles eminenta Her Records och det glädjer mig att höra något lika nytänkande och mystiskt ifrån Sverige, som de fantastiska producenter jag följt under senaste året via deras soundcloudsida.

7 oktober släpper IAMBEAR fullängdaren Kattegatt, ett sammavävt konceptalbum av det mörkare slaget, men fram tills dess kan ni fördjupa er med de fyra volymerna som varslar om helhetet. Vi är på vol. 3 av försmaket. Det släpps imorgon 16:e september via Summerhearts fantastiska etikett Sommarhjärta, som alltid är i framkant, och vi är ärade över att få spela upp Sverigepremiären för er, som idag hade sin officiella premiär på Line Of Best Fit.

Bojan Buntic

Makeout Point

Makeout Points debutsingel ”The Place Where We Used To Live” öppnar våldsamt som en fullblodad punkorkester  ala Misfits, dirigerad av en moshpit på tiotusen sjuttonåringars glädje. Detta är energin som staten är rädd för: kärleken under en spelning där det enda blodet som rinner är reverben från gitarrers sylvassa melodier, och där vi möts i ett mantra om gemenskap som höjer oss över facebookflödets depressioner. Med medlemmar ur favoriterna Psykofant och nya intresset Ed.1 & Brus lyckas Shiva, Simon, Theo, Alma och Andreas tillsammans med producenten bakom hajpade NEJ skapa en känsla av kollektiv sorg över saknad ungdom, med bitterljuv shoegazing, gitarrsprak, sjuhelvetes vackra vokaler och poetiskt text av finaste indiekänsla: ”I grew up with love all around me and when I got hurt my mom would kiss the aowie”. Släktskapet till skandinaviens bästa indieakter är tydlig men markerar sig tydligt mot både Agent Blå och Makthaverskan. Vi har att göra med en helt ny eld i Sveriges fantastiska indiescen.

Vi presenterar idag stolt videon till denna superfina singel som perfekt gestaltar låtens känsla och avståndet till det förlorade förflutna genom filter och effekter i sann D.I.Y-anda signerad Theo Brus, Simon Hjort och Edwin Dickson.

HERCULES

Inom mig finns två, den instängde, och den utslängde, och beroende på vem som för talan för tillfället, tyr jag mig till olika sorters litteratur, musik, kultur. Jag kan sitta i timtal och studera ockult filosofi, eller så kan jag ta mig igenom en bra science fiction-roman, lätt som en deus ex machina, och gå ut och fånga Pokèmon. Kinder Aus Asbest & J.Larson ”Chanson Of A Broken Heart”, första singeln ur en kommande serie singlar med temat Herkules många utmaningar The Herculean Singles, tilltalar eremiten i mig, den som grubblar över livets mening och gräver ner sig i underjordiska samband, men också den som går ut och fångar Pokémon. Den minimala synthen, i dess enkla design, vackert designade ljudbild, funktionalitet och charm, påminner om både spelets tema men också något annat, det djupare skiktet i allt: saker som låter oss gräva ner oss i underjordiska samband, enkla ting som visar en oändlighet för den som är på jakt, fullkomligt fascinerad över livet och dess många märkligheter och kopplingar mellan ting.

Till skillnaden från Pokèmontemat, som jag också skulle säga är bra synth, möter vi här en isighet, en nedkylning, men temat väcker lika mycket nostalgi och för mig som är uppväxt med de tidigaste TV-spelen. Jag ser ännu oupptäckta sidescrollers framför mig, soundtracket besatt komponerat av en trollkarl bakom skärm eller synth, med en känsla för melodi som sällan når utanför spelkompositörerna från 90talet och ta da, minimal wave-synthare.  The Herculean Singles – Challenge I: The Unbroken Heart, kommer ut digitalt och fysiskt (via kasett eller 7” den 5:e augusti). Jag ser fram emot att höra fortsättningen på Herkules resa.

Bojan Buntic

 

abidaz-respektera-cover-s-1

Artist: Abidaz
Album: Respektera Hungern
Skivetikett: Soblue Music
Betyg: 8.9 / 10

På något sätt hamnade jag ensam hemma med mina katter i Biskopsgården med ett av Sveriges bästa hiphopalbum genom tiderna, ja ni vet de Zlatan laddat med inför EM? Sitter ensam hemma vid datorn, skriver och lyssnar på fet hiphop, under midsommar. En känsla av ensamhet sveper över mig, en kall midsommarnattkvälls vind blåser in till oss från balkongen. I tidningen väljer man åter igen att svartmåla mitt område, medan familjer från alla världens hörn bjuder in till grill. Höjer volymen på ”Backspegeln”, albumets ”Juicy”, så basen gungar ut över gården. Tillbakalutad, ciggen tänd, folkisen ljummen, tänker jag på gamla minnen. Astrid Lindgrens citat om livets mening dyker upp i mitt flöde: ”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?”

Abiel ”Abidaz” Jonatan Ghebrehiwet och Astrid Lindgren har mycket gemensamt: stor kärlek till berättandets konst, stora röster, ovilja till rampljuset, dess pompa, ståt och narcissism, och stora hjärnor och hjärtan att reflektera med. För familjefadern Abidaz är livet kort och album släpps mer för att mätta hungern än att briljera: ”vad gör man när man spelat in fjorton låtar med producenten Stress och alla är singlar och har en familj att försörja?”

Han släppte sitt debutalbum som soloartist In & Ut 2013. Det var tänkt att bli in och ut ur svenska hiphopscenen, ett första och sista stort släpp som lämnar spår efter sig i generationer. För min del är albumet top 3 bästa någonsin från Sverige och jag tror Sverige håller med mig: priser på priser (P3 Guld, Grammis, Kingsize och alla andra pokaler av vikt) och applåder på applåder. För mig var det en större återtändning än Kartellens debut. Abidaz kunde sätta stopp där, för toppen var nådd. Här kunde Sveriges egen Notorious B.I.G lämnat i sitt esse men en gång kreativ, alltid kreativ och nya texter växte fram.

I och med redan vunnen storhet har nya skivan Respektera Hungern (som släpps via SoBlue music) stor räckvidd från start. Skivan med dess 14 spår + bonus har en garanterad hotspot i listan över årets bästa album. Hur den släpps skiljer Abidaz strategi från andra storheter inom det kommersiella gamet, istället för lite i taget-metoden som Respect My Hustle och Redline använder för att bygga hajp kör han sin egen grej och släpper allt på en gång enligt devisen ”mycke verkstad, lite prat”, hijackar midsommar, mitt i Brexit-debaklet. Utan något större mediemaskineri bakom släppet, lite bilder och videos i sociala medier, känns det som att detta drag är ett sätt att släppa ett kommersiellt hiphopalbum via underjorden. Men är det en medveten PR-strategi? Det verkar snarare vara konsekvensen av stor självtillit: han vet att fansen är där ute och väntar, och att en hel del av oss kommer att prioritera ett dopp ner i djupet av albumet snarare än i sjön.

”Om alla andra i genren gör svensk hiphop gör jag något annat, jag gör svensk rap”, säger han till Gaffa innan debuten, och på en av utstickarna på Respektera Hungern ”Lågfart” rappar han ”Åker lyssnar på skivan / och tänker på hur jag och andra rapparna är inte ens lika”. Unikheten går som ett tema genom låtar och intervjuer, och på nämnda låt är den tydlig: det är text utan styling och tekniskt bravur, en lugn, rökig och filosofisk storebror till Erik Lundins pärla ”Araba”, som också handlar om att beckna i bil. Istället känsla av high speed biljakt åker vi bil som en metafor för livet. ”Ni tror jag rappar, ja berättar bara allt om livet”, berättar Abidaz i titelspåret ”Respektera Hungern” och det blir ett statement över hans stil. Den tekniska finessen när berättelsen går upp i varv, och det gör den många gånger på nya skivan, blir bara en liten oansträngd blinkning, som till exempel i megahiten från debuten ”Röd Blå Grön”, ett ”youknowhatimsayin?” i förbifarten, av en guru som hellre berättar ärligt om vägen än att dazzla sin skara följare.

För Abidaz är rap berättelse och berättelsen på Respektera Hungern sätter igång som romaner av stora författare. Inledningsspåret ”E.C 3” är ett klassiskt statement till scenen, bollen sparkas ut på plan. Abidaz och favoriterna C.U.P, Chapee och DJ Noize kör igång ett krigslarm arrangerat av producenten Stress. Det ekar genom tunnelbanor och tomma sportarenor och gårdar, och följer dem genom en disorienterande och vild jakt, där Stockholms arkitektur redesignas, grafitti förfinar, och rappare utmanas. Det är ett 90s golden era beat med scratching, dissonanta pianon och hårt trummande. Extasen inleds med en sönderchoppad indisk sångerska och i 3 minuter kokar svensk hiphop som när Ayo släppte Föder NåT Nytt.

Titelspåret ”Respektera Hungern” med Cherrie på refräng är mäktig Carmina Burana-trap, producenten Stress komponerar den svenska hungerns stridsmarsch, ”Vi har rätten att ta saker som vi tar ibland / precis som ni tog saker uti Afrika”, en sylvass kritik till ett samhälle som svälter andra samhällen, och ger smulor tillbaka, och en exposé över vad den sociala, ekonomiska och fysiska hungern gör med människor. Stress förvandlar Cherries röst till ett Burial-spöke mot vad vi tror är slutet på låten, men gör en To Pimp A Butterfly-manöver och avslutar istället med en helt enastående hybrid mellan Eritreansk folkmusik och dubstep.

”Johannes Brahms”, ett mästerspel i den retoriska figuren anafor (använda samma fras i början av flera meningar) och lek på orden alla / allah. ”Ghettofåglar” är golarnas theme song, spåret med mest puns på hela albumet. Ett kvittrande Rite Of Spring-beat, glimten i ögat och rap full av ordlekar. ”Bara Min Mamma”, en vacker hyllning till Abidaz mamma med Khaliffa på refräng: ”du har alltid varit en black queen”. ”Gangster”, en antigangster-låt tillsammans med ”gangstarapparen” Sebastian Stakset. ”Ögonsten”, en kärlekslåt med många vändningar, särskilt slutet som förvandlar den till en helt ny låt. ”G.O.N.A.T.T”, där Chapee och R’n’B-sångerskan Jamilla tar över scenen.

Albumet håller tematisk enhet: riff, fraser, väver samman låtar i ett vackert oförutsägbart mönster. Mönstret går fint ihop med föregångaren, och nya albumets sorgekväde ”Dogm” vävs ihop med favoriten från debuten ”Benägen”, både känslomässigt och textuellt. Från individuell sorg till ortens sorg, i en lång emotionell och naken rap, där beaten väntar bakom hörnet i hela två minuter, en ovanligt lång och extraordinärt fin beat drop om skotthål i betongen, drogmissbruk och gråtande mödrar, en misär som går i cirklar.

Jag brukar skriva upp styrkor och svagheter låt till låt när jag recenserar, men i detta fallet kan jag bara skriva in refrängerna bland svagheterna, en sak som inte är särskilt ovanligt på hiphopalbum. Allt annat är styrka. Flera år av svensk hiphop i framkant, sammanfattat och slungat ut i rymden av en av de bästa i landet. Jag vet inte om detta är det bästa svenska hiphopalbumet någonsin, men jag vet att det är en stark contender. För min del börjar en ny tradition av att lyssna på rap och reflektera över livet på midsommar, kan undra hur många som anammar?

Bojan Buntic

Lyssna via spotify.

total ape love you better

Svenska DJ-duon Total Ape debuterar med singeln ”Love You Better” och utmanar Rebecka & Fiona på dansgolvet med en trapbanger likt en turntable med ihopfällbara knivar. Bläckblåshooken utgör refräng och minnesmärke, studsbollsbas, tajta hiphoptrummor, detaljrik produktion (små finesser i sampling) och dynamiska builds (ett fint taktskifte vid 2:00 överraskar) skapar svänget, men stjärnan är vokalerna: sångerskan har styrka, register, karaktär men framför allt finkänsla i frasering och prickar i alla den moderna RnB-sångens kriterium, lite Rihanna, lite Adele i en bländande leverans om att älska någon väldigt mycket.

Bojan Buntic

concrete vision still parade

Artist: Still Parade
Album: Concrete Vision
Etikett: Nomethod Records
Betyg: 8.2 / 10

När en, efter att det dundrande dunket från technon bankat sönder hjärnbalken tillräckligt för i år, vill svalka med bra indiemusik, då är det bara öppna mailen och söka på Nomethod records, då kommer Magnus passion för den musiken fram, bara klicka så har du ett nytt, sinnessjukt bra indieband på radarn. Denna morgon, efter att ha kämpat mig fram halva natten från centrum till Backadal, förbi turistfamiljer ryckandes neurotiskt i ögonen som sektmedlemmar av efterruset från Håkan-konserten, hittade jag Still Parade.

I år tycks temat för bra indie vara chill & sommar, balearisk parasol- och solindie, och vi har fått ljuvliga mästerspel i genren, bara på västkusten har vi Two Year Vacation och Futile (båda på fantastiska nya Vårö-etiketten) som släppt enastående popalbum. Om dessa band är ljuvligt blå med svalkande drinkar i handen, dagsfestvimlet som gemensam nämnare, hör vi på Still Parades nya album Concrete Vision (10 juni via Nomethod) den där solnedgången från band som Radio Dept, produktion blekt under dagen av het sommarsol, gassande ljudbilder av värme som dröjer kvar, melodier hörda genom nattliga pooldopp, och texter man knappt kan fokusera på för musiken är så vackert arrangerad, inspelad, processerad och bränd i kanterna av tiotusen effektpedaler, genom sommarkvällarnas dunklare Instafilter: kasettband och polaroidkamera, snarare än mp3-filer och turistbyråfotografi.

”Walk In The Park”, en av albumets styrkeprov, är en tidlös, lullig pardans, hand i hand eller kropp mot kropp, berusade från livebandet vid piren och ett par 3.5:or, en promenad med folkfestens pianoharmonier och dansbandsbasgångar genom parkens lummighet. En låt som bränns som den ständigt närvarande nostalgin från stunder som passerade för högst två timmar sedan. En reminiscens som långt senare, kanske tio år senare, kommer bränna djupt in i huden.

Resten av albumet hakar i en arm på denna minnets dans, och fortsätter lägga små flammor av hågkommelse längst spåret av 10 bitterljuva låtar. ”07:41”, dansar vidare med snygga breakbeatartade trummor, i efterfestens sista timme innan DJ:n sänker basen till lägsta och drar på sin sorgligaste Aphex Twin-ambience, lite för full för att plocka ihop tekniken. En låt man mixar in och ut från house och beatlös atmosfär och känslor.

”True Love” är en låt att sälja in till nya Twin Peaks-säsongen. Det är också här alla de där flammorna jag pratade om får huden att brinna av rysningar, med eld som går in genom porerna till hjärtat. Det är här, om tårarna kommer, som de kommer, kanske vid den plötsliga flöjten, kanske vid de kärleksfulla viskningarna. ”Take My Breath Away” och ”Heaven Or Las Vegas” mixade med skandinavisk melankoli av en lovestep-dj.

När jag kommer till slutet av albumet ”Reason”, följer jag instruktionen i vokalerna ”Take me back to the start”, och börjar om på nytt. Det hårda dunket från avslutaren förföljer mig tillbaka till början, och jag inser att jag har lyssnat på ett album vid gränsen av elektroniska och instrumentella popgenres, en påminnelse om att dansmusiken sträcker sig långt mycket längre än Berghain, och får en nytändning av inspiration kring indiemusiken. Concrete Vision visar sig vara ett av årets bästa indiealbum, men också någonting mer än bara ett indiealbum. En genre vars ansikte blivit så vanskapt av kommersialismen plastighet, visar sig åter igen bara vara en mask som smälter av värmen från beröringen av händer som bryr sig, och bakom ser vi det mänskliga igen.

Bojan Buntic

Lyssna på den hyllade ”Walk In The Park”:

 

familjen mitt i natten

Johan T Karlsson överlever Så mycket bättre och pappaledigheten, kommer ut på andra sidan och visar att Familjen fortfarande skiner och blinkar vackert, med en ljuvlig popkoral till singel. ”Mitt I Natten” är en mysmelodisk och poetisk sång på skånska om mänskliga rättigheter och rätten till trygghet, en hyllning till alla hjältar som korsar öken och hav, murar och taggtråd, med sista hoppet i bagaget.

Bojan Buntic

hearts to gold adam öhman

Jag lärde känna Adam Öhman när han gjorde Sveriges bästa postrock, vackra tremolos, crescendos och en oerhörd stämma, men med en D.I.Y-anda ovanlig för perfektionistgenren. Postrockfantasten Magnus Olsson upptäckte Mountain Bird i demostadiet, innan skivbolagen började dra i honom, och efter Festivalrykten fanns han hos oss och i stort sett på alla bloggar på den tiden.

Efter flera släpp som fortfarande andades rockbandets luft kommer nu en för mig oväntad vändning. Hör man den senaste singeln, släppt via grymmaste With Love Recordings, som med lätthet och elegans släppt några av Sveriges bästa popartister på senare år (Swim, Canvas, Neeco Delaf), hör man ”Hearts To Gold” är det snarare de senaste årens elektroniska musik man tänker på, allt från Holy Other till James Blake). Det är drömska Moog-syntar och nu klassiska effekter (förvrängda röstsamles, m.m.) ur 2010 – 2016s verktygslåda för elektronisk pop som utgör produktionsunderlaget till en fantastiskt fin och romantisk (ala M83) poplåt som förgyller den Skandinaviska popmelankolin.

Bojan Buntic