Archives For april 2012

Det här skulle bli mitt första besök på det nybyggda Pustervik och redan från början kändes det rätt. Den gamla bottenvåningen var ombyggd till en stor och luftig foajé. Jag fick känslan av att det här var förkammaren till den musikaliska kyrka jag snart skulle äntra, och jag fick rätt. När jag gick in till självaste scenlokalen möttes jag av en enorm ljudbild. Ljudet som målades upp var stort, brett, detaljerat och Pustervik har lyckats övervinna de mindre ställenas största fiende, den grumliga ljudbilden. Här får varenda del av eq-skalan plats. Inte nog med att ljudet i sig var bra, det var dessutom märkt av förbandet Sea Lions finstämda indiepop.


Foto: Beatrice Törnros 

Sea Lion, eller Linn Österberg som hon egentligen heter, spelar minimalistisk, känslosam resemusik. Jag kommer på mig själv med att dra paralleller till den framväxande indiecountryscenen. Med små medel, gitarr, stämsång och ett ägg, målar hon upp ett kärleksdrama på scen.  Även om musiken inte är speciellt varierande så finns varenda aspekt av den känslosfär Sea Lion verkar vilja beröra representerad. Något jag ofta saknar hos singer/songwriters. Publiken är stimmig. Vilket gör det tydligt att det är ett förband vi bevittnar, inte ur hennes perspektiv, men ibland tar nästan publiksurret över. Trots detta står en trogen skara fans längst fram och matas med låt efter låt. Ibland uppstår faktiskt sann magi mellan Sea Lion och den här lilla skaran. Sea Lion levererar sin musik med en imponerande självsäkerhet.

I tanke på vilken framgångssaga ”indiecountryn” haft den senaste tiden, First Aid Kit och Mumford and Sons är bara några exempel, så är jag helt övertygad om att det finns plats för Sea Lion och det ska bli spännande att följa hennes karriär. Men först måste konceptet utvecklas än mer och kanske framförallt måste den lilla skaran fans växa. Skulle därför rekommendera er alla att ni hör hennes cover på Gorillaz ”On Melancholy Hill”:


Foto: Sara Arnald

Nu var förbönen över, ridån gick ner och en förväntansfull längtan spred sig i lokalen. Utan ett ord började en tolvsträngad gitarr ljuda. Ridån går upp och bara efter någon minut så har Emil Svanängens Loney Dear bekräftat sin genialitet. Med sin melankoliska musik, enorma röstresurser och hans down-to-earth attityd trollbinder han oss. Den lilla skaran från Sea Lions konsert har blivit större. Det är knäpptyst i lokalen, alla blickar, alla öron har total fokus när Emil Svanängen mässar sitt budskap.

Enligt wikipedia spelar Loney Dear ”Hall/Indie” och det är precis så det känns. Det här är en mässa i indiepopens tecken. Förbönen stod Sea Lion för och nu var vi i en katedral av toner. Låtarna är ofta uppbyggda efter en mall av stillsamma intron, som växer och slutar i total eufori. Det är som om varenda låt visar oss ett nytt landskap. En resa, en musikalisk färd. Mellan låtarna skämtar Loney Dear men liksom Sea Lion så är det sparsamt med mellansnack och tur är väl det. För om man har de enorma röstresurserna som Emil besitter vore det skandal att inte ta för sig och det gör han, med råge.

Under ”Everythings Turns To You” växer vi, publiken, och Loney Dear ihop till en enhet. Nu når konserten sin absoluta höjdpunkt. Folk skriker, vrålar, vill ha mer och Emil svarar med att säga ”Vi har samma smak. Jag tyckte också om den mest”.  Det är precis den attityden jag talar om. Konserten är ett samtal mellan två gamla vänner men när man tror att man är hans näste så bekräftar han åter igen sin totala överlägsenhet och det tillsammans med sitt alldeles nya tajta kompband. Loney Dear är inte ett band, Loney Dear är en person men ändå ger han sina medmusiker så stort utrymme att en av dessa till och med får sjunga en hel låt solo. Varierande och nytänkande samtidigt som det absolut inviger den mänsklighet som Loney Dears musik kräver, för känsloladdad musik som denna kräver människor och vi är Loney Dears människor.

Loney Dear blir märkbart rörd av publikens entusiasm. ”Vi struntar i speltider och spelar så länge vi får”, förklarar han. Det här resulterar i hela två extraset som förändrar musiken. Från att ha en ganska tydlig mall under inledningen börjar Emil nu leka. Han improviserar, undervisar publiken i hur de bör sjunga med och tar själv allt mer fokus på scenen. Bandet kommer i bakgrunden och plötsligt är det bara han och jag, jag som i publiken och han som i Emil, kvar. Under flera låtar spelar knappt bandet alls utan hans tolvsträngade gitarr och röst tar över. Personligen uppskattade jag hans kompbands driv. Men det är något lekfullt med hans improvisationer, som lyckas uppvisa både en musikaliska perfektionism och ett enormt kreativt sinne.

Jag fick den här kvällen inviga Pusterviks nya lokaler på det kanske bästa sättet möjligt i Sverige. Loney Dear är en av Sveriges absolut bästa artister. Han har sedan första albumet 2003 gett oss 5 plattor till. Den senaste Hall Music kom 2011. Den innehåller bland annat en tolkning av nobelpristagaren Tomas Tranströmers dikt ”C-Dur”, fast låten heter D major. Det albumet jag själv håller närmast om hjärtat är Dear John från 2009. Självklart finns det på spotify men konstigt nog under två namn Loney Dear och ”Loney, Dear”. Tror ingen tvivlar på att jag rekommenderar hans musik. Så in och lyssna på Dear John. /Zeth Isaksson

Visa support, GILLA OSS PÅ FACEBOOK.

Annonser

Band: Vädret
Låt: Natten Är Eran
Skivbolag: Ramberget Recordings

Vädret är Marcus Nilsson soloprojekt, gitarristen i Scraps Of Tape. Musiken är komponerad i Skåne, och jag tror ingen förut har lyckats fånga det södra Sveriges mystik såhär väl i musik. När man går ensam på kvällspromenad genom en småländsk by, eller i den skånska landsbygden, kan man uppleva att man lever i ett sagoland. Det är inte konstigt att det just i Sverige finns en förening som ämnar att frigöra trädgårdstomtarna, och återföra dem till sin rätta mark, i våra skogar. Aldrig förr har musik fått mig att känna som jag gjorde när jag sjöng ”Imse Vimse Spindel” som barn. På den vänligaste, kärleksfullaste, gladaste, mest uppfinningsrika instrumentella skivan jag hört på flera år, med det magiska, ytterst träffande namnet Löven Dansar Balett Där Ute finns en av de vackraste nykomponerade gonattvisor jag hört ”Natten Är Eran”. Den fick alla ångestmoln att skingra sig. Då kommer imse-vimse-spindelkänslan till mig, och jag blir lite tårögd, för jag känner sångarens omtänksamhet. Detta är godhet, så som det låter i musik. Räkna med att jag kommer skriva mer om Vädret. Jag är förtrollad. /Bojan Buntic

Lyssna på hela Löven Dansar Balett Där Ute på spotify.

Visa support, GILLA OSS PÅ FACEBOOK.

När Christoffer Franzén startade Aerials var det inte meningen att någon utanför vänskapskretsen skulle få höra. Att komponera var hans sätt att fördriva sömnlösa vinternätter. På natten har mycket musik tillblivit, allt ifrån Robert Johnssons ”Cross Road Blues” till Burials ghoststepmästerverk Untrue. Till skillnad från det bitande mörkret i vägskälsbluesen och den uttryckta ångesten i Burials spökmusik — beats som hör hemma i svartklubbarnas abysser, gatlyktspromenader, eller i den gömdaste av ensamheter — riktar sig postrock oftast mot horisontens röda morgonstrimma. (Inatt fick jag ”möta morgonen med sömnlösa ögon”.)

Det är triumfatisk musik som ofta med all rätt beskrivs som ”hjärtskärande vacker”, ”högtflygande” och så vidare. Aerials är än så länge ett enmannaprojekt: Christoffer spelar in och producerar allting själv. Men visionen är inte liten för det. Den är lika stor som hos giganterna inom genren. Han har långt kvar till Sigur Ros, men ambitionerna tycks lika stora. Han delar studio med Dorena — vår stolthet inom genren — och just nu håller han på med ett filmiskt projekt. Ni kommer få höra mer av Christoffer här på Ge Hit Musiken. Här får ni höra den helt nya ”Faded Fluorescence”. /Bojan Buntic

Detta är inte typisk vi-tog-studenten-och-bildade-ett-band-ihopmusik. Även om det göteborgsbaserade indiepopbandet Notion har just en sån tillkomsthistoria. Denna historia, plus en GP Scenvinst förra året, låter inte som ett vinnande koncept för en indie-elitist som mig. Jag menar, med den beskrivningen låter det sannolikt att det skulle vara ett av många försök till ett nytt The Strokes eller ännu ett elektroakustiskt syntband med en sampler. Influenserna de nämner bådar inte gott heller. Kings of Leon, Coldplay och Thin Lizzy. Inget emot de banden (jag gör fina covers på ”Use Somebody” och ”Yellow”) men nämner man inte åtminståne ett icke-mainstreamband som inspirationskälla blir jag oroad. Men Notion visar sig vara bra. Kul nog går deras influenser ihop just på den känslosamma ”The One” (en sån låttitel brukar vara en varningssignal) och pekar mot ett av mina favoritband, The Radio Dept. och deras bitterljuva indiepop. Särskillt refrängen, med dess på-gränsen-mellan-tårar-och-leende-värme. Jag gillar inte deras andra låtar så mycket. Men om de fortsätter i samma riktning som ”The One” och inte fördjupar sig i sequencers och elektroexperimentella grejer kommer dessa grabbar göra nått grymt ihop. /Bojan Buntic

Lillebrorsan har snott min Fender Stratocaster, klätt upp sig och tror att han är Pete Townshend, och nu har han gett sig på en av mina favoritlåtar. Ni har hört Nico sjunga den i The Royal Tennenbaums och, beroende på hur nördiga ni är, så har ni kanske också hört melodin i Belle & Sebastians ”If you’re feeling sinister”. Jag blev kär i Annie Erin Clark (St. Vincent) när hon sjöng den på DUMBO session. Sjung såhär så haru vunnit mig. Den bästa står kompositören själv för. Jackson Browne skrev den, som han är ivrig att påpeka, när han var 16. En av världens mest tolkade visor. Vill du ha indiecred ska du göra din egen tolkning, och idag ska det helst vara lo-fi, skrammelgitarr, reverb, Bon Iverinfluerade stämmor och lika anspråkslöst som en Lomaxinspelning. Ja, min bror har koll, här är hans egen tolkning, under artistnamnet My Sister Is Job. Grattis Sasa, du har precis tagit indiekörkort. Du förtjänar att lira på min gitarr nu när jag har gått i pension. /Bojan Buntic

Vi skriver inte bara om ny musik. Vi letar också efter skatter i det förflutna. Har ni läst min artikel om det klassiska albumet Velvet Underground & Nico? Idag har jag beställt lite musik från Release The Bats shop. Bland annat ett kasettband (5eyes) och en CD-compilation (Folk Songs For An Obscure Race) av Grims musik. Grim är ett mystiskt ”noise industrial”-band skapat av japanen Jun Konagaya på 80talet. Musiken sträcker sig utanför vanliga genrebestämningar. Ibland gör han aggresiv noise, men ibland vackra nykomponerade folksånger. Till exempel ”Parable & Coal”. Den hade kunnat vara med i en Studio Ghibli film, eller i Chrono Trigger. Ett neoklassiskt gitarrkomp, med världens varmaste ton, möter en viskpratande sångerskas franska cool. /Bojan Buntic

Death Grips. Bestäm genren på det här. Rap-rock? I så fall direkt ifrån en dimension där alla människor har rödsprängda ögon av sömnlöshet och och är i ständig panikflykt — ifrån existensen själv. Slipmaskinen, sågen och kritan mot tavlan bildar ett band ihop och gör beats med Youtubeklipp som producent. En cyberpunkpunkare ifrån en tid i framtiden där ord HJA G E EEN D H R Öm 77777 hittar deras förmultnade kasettband och lirar framtidspunk utan gitarrer över ba dunk dunk ba dunk. Ljuden omringar en som ett gäng och du måste välja — spring eller bli spöad; men var och hur? JAG VET EJ. Trummisens enda syfte är att slå ned dig med soniska knytnävar för att han inte kan göra det fysiskt just nu. De är signerade på ett av världens största skivbolag, EPIC. De kallar sin musik för ”primitiv futurism”. Tänk: Hypervåldsam 80talshardcore + en inspelning ifrån framtiden av någon obestämd alienmusik som ännu inte existerar. Vad det än är så är det ett direkt angrepp på all musik du någonsin hört. Och samtidigt som den våldför sig på din anständighet och sinne för god smak, förför den. Hur som helst, kalla det vad du vill, beskriv det hur du vill: detta är årets bästa låt. Den har årets bästa hooklinje. Det är omöjligt att förstå vad som händer under verserna, men när man kommer till refrängen vill man sjunga med och hoppa omkring. Ramla och slå sig. Detta inlägget kan sammanfattas såhär: THfnnwo92 =IF IF I82h I AM di DN DIN 1447 RAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARW. /Bojexgz Butaintic

Band: Kent
Album: Jag är inte rädd för mörkret
Skivbolag: Universal music
Release: 25 april
Betyg: 7.8

Det började med folksånger, personlig poesi — ”nått unikt som också kan va ditt” — som alla kunde tillföra en stämma till: mitt krossade hjärta är ditt krossade hjärta, fast på ett annat sätt, och långt, långt före Kent sjöng om evigheten träffade man den på ett bomullsfält. Son House musik hade drivet av ett ånglok, men hjärtat av en pojke — när han sjöng ”there’s ten thousand people standing on the burial ground, I didn’t know I loved her, until I let her down” började den episka rocken ta form. The Beatles bjöd till allsång med ”Hey Jude”. Vem fan är Jude? Jag är Jude, du är Jude, hon, han och hen är Jude. Laaaa, la la, lalalala HEY JUDE, gå vinn hennes hjärta! Hur många misslyckande i kärlek har inte den låten orsakat! Tusen trasiga rosor från skyn. Den episka rocken var officiellt född, och den hade lyssnat till samma dunkande hjärta i musikens anatomi som Kent. Genom den rena glädjen, den-sönderfallande-världen-är-din-euforin på The Whos ”Baba O’Riley”, genom U2s filosofiskt-politiska Brian Eno-maximalism på The Joshua Tree, genom Radioheads dödsdom över det moderna livet/ gospel till den ödelagda framtiden — och nu till varenda band du hört talas om. Ja, den episka rocken är på uppsving. Och Kent har hajjat det.

”999” är Kents egna ”Baba O’Riley”. Fast tonårshjärtats kampvisa är bytt mot mystisk poesi. I hela mitt liv har jag hört en sång, en vaggvisa du sjöng en gång. Under de senaste åren har Kent släppt två skivor, Röd och En plats i solen. Under den här perioden skrev de ungefär lika många bra låtar som antalet album. De somnade till vaggvisan av deras dekadenta syntslingor och drygelektro. Nu när de har slutat leka Radiohead och insett att de inte kommer närmare sina fans genom att låtsas vara 17 år — då väcker Jocke Berg sig själv till liv med det lilla som är kvar av hans livsgnista efter 7 års gnäll. Den nya skivan är motsatsen till en vaggvisa. Det var sista gången jag skulle ha förhoppningar inför en Kentskiva, och det visade sig vara rätt. De har mitt förtroende igen. Det är en skiva som stundvis får mig att känna att jag lyssnar på något lika vackert och odödligt som ”Socker” och vilken låt som helst från debutalbumet.

”Jag ser dig” är något av det vackraste jag hört. ”Ditt hjärta rusar, förbereder terrordåd. Du är snabb som ljus men kommer aldrig härifrån. Och jag följer dina gnistor under tunga moln, och jag vet exakt vart du ska gå. En lögn blir lätt en sanning när den kommer innifrån. Men det enda som är säkert är ATT JAG SER DIG!” Klassisk Jocke Bergpoesi. Vi har alla element: längtan bort, mysteriumet (som nu har fått en mytologisk dimension), evigheten, det mänskliga hjärtat, och det viktigaste av allt: att synas och att se. För honom handlar kärlek om att se. Och för första gången får vi en chans att sjunga med: jag ser dig. Är det inte lycka? Markus Krunegård har växt upp, släppt tonårsångesten bakom sig, och sjunger om kärlek som en guru; Jocke Berg visar att han alltid varit vuxen: och båda uttrycker sin livsinsikt med den episka rockens/popens stora penseldrag.

Jag har egentligen aldrig gillat Kents storslagna refränger. När jag lyssnar på ”Socker” så längtar jag, till skillnad från många andra, bort från refrängens mäktighet till versernas bräckliga detaljer. Det samma gäller varenda låt på Jag är inte rädd för mörkret. Det finns många medryckande refränger: ”In i ljuset, lämna lamporna på, släck inte ljusen, lämna lamporna på””Tänd På” och på resten av låtarna. Personligen gäspar jag ungefär lika många gånger som till Coldplays Mylo Xyloto. Men för de som diggar upprepsamma stadiumpoprefränger är det en guldgruva. De saknar hooklinjer som drar mig tillbaka för en upprepad lyssning.

”Ruta 1” är ett bevis på att de senaste årens experiment har givit en del bra resultat, trots allt. Det är en vacker ballad med drag från den elektroniska dansmusik som Kent har vältrat sig i på siståne. Men det är så märkligt. Alla stildrag från nyare musik får Kent att te sig pastischeartad. Det är som när Regina Spektor leker med rapmusik. Hur mycket hon än försöker kommer det aldrig kännas naturligt. Om inte Kent totalt transcenderar sin idé av att blanda elektro med gammal hederlig rock och gör något nytt av det kommer alla drag från den elektroniska musiken att kännas som ovidkommande ornament. De kommer inte i vägen, men det känns inte symbiotiskt. På avslutningslåten ”Hänsyn” visar de en möjlig väg. Det vresiga triphopsvänget får mig att trycka på repeat och de där eleganta, liderliga syntsträngarna rycker fast i mig.

Detta är en skiva som bevisar att fans ibland når en ny nivå före det idoliserade bandet. Kristian Anttilas Djur & Människor är årets bästa Kentskiva. Och Markus Krunegårds Mänsklig Värme är årets hittills bästa svenska bidrag till den episka rocken som sveper över världen. Ja, Kent är tillbaka, men det är inte ett andra kommande. Det är två armar och ett Orfeushuvud utanför graven. /Bojan Buntic

Visa support, DIGGA OSS PÅ FACEBOOK.

Läs gärna Tom Jerry Bomans fina recension/berättelse.
Och också Fredrik Gertz recension på kulturbloggen.com, där får ni veta lite om albumets av Egyptisk mytologi inspirerade tema.

Denna gången får ni inte ett sånt där klassiskt långt intro. Det finns inte mycket att berätta. Jag sov till klockan 15:00 för att jag hade varit uppe halva natten och skrivit och skrivit, tagit ansvar, så att säga. Sen träffade jag brorsan, åt en äppelpaj och drack en halv cola. Rökte några tillbucklade cigg. En mäktig kväll måste ju föregås av en mäktig dag, eller hur? Kvällens evenemang: spelningar anordnade på Stenhuset Majorna av Feedback BookingSom sagt, vi skippar introt, jag är trött och mitt kamomillte är slut.

***


Fotografi: Emma Karlsmark Elfstrand © strangerstranger

Postrockromantikerna Deadhorse kom ända ifrån lilla USA för att dela med sig av sin vision: ett tal apassionato, och en instrumentell gospel till undergroundkulturens ära. Kvällens spelning blev en rocksymfoni i stor skala. Debutalbumets titel, We Create Our Own World, agerar som motto. Syftet är att väcka vår känsla av samhörighet. Vi är, trots all vår diversitet, i det här tillsammans. En livespelning blir inte till utan alla ingredienser, ett band, en bokning, en publik — och sen, gärna också, en plats för reflektion. Ett exempel: Deadhorse kom till Sverige tack vare David Winsnes. Han har bokat hela deras Europaturné. Långt tidigare var det någon som hittade deras musik och spred den. Alla har en roll att spela. Köp deras skivor och vackra t-shirtar. Ett band behöver ju också bensinpengar.

Vi på Ge Hit Musiken vill visa er att det görs jävligt bra musik just nu. Vi upplever trots allt musiken tillsammans, och det har alltid varit vårt syfte att uttrycka den gemensamma erfarenheten. Att skriva hur det kändes att stå där vid scenen och få våg efter våg av värmande durackord över sig, att känna hur basen blir ett extra hjärta i din kropp. Ett hjärta som dunkar i samma takt i alla oss. Att vilja dansa, att dansa, att vilja röra sig, att röra sig. Eller att få ont i fötterna, bli trött, dricka för mycket kaffe. Ta för många festcigg. Några mer eller mindre djupa samtal. Och inombords, ibland någon slags extas. Häng med oss på vår resa, så ska ni få höra en jävla massa bra musik, gå på en jävla massa bra spelningar. Nästa gång Deadhorse spelar i Göteborg är vi också där. Kom du också. Och visa support,  GILLA OSS PÅ FACEBOOK.


Fotografi: Emma Karlsmark Elfstrand © strangerstranger

Deadhorse vet hur man komponerar storslagen musik. Det märks att de gör det som ett band. Trots de stora dragen, de episka proportionerna, har de en subtilitet som särskillt kommer fram i en livespelning. Igenom störtskuren av distade gitarrer och värmediset från den tunga basen ser man konturerna av keyboardistens romantiska pianospel, man hör till och med de känslosamma pianoackordens vackra dissonanser. Musiken är känslosamt elegisk, som ett hej och hejdå på samma gång. Vi är både på väg mot en ny värld och mot världens undergång, det är så jag känner när jag hör ”Last Night Of The World”. Gonatt och god morgon, Vår Kära Värld! Jag har blivit lite sentimental ikväll av all fin musik.

I början av kvällen var det dock inte så mycket en-tår-nerför-min-kindmusik; det var, bland annat, kaos på scen. Anchors & Roses, ett noisigt hardcoreband från Jönköping. Bandmedlemmarna hoppade runt på och utanför scenen och svingade gitarrer och bas som vildar. Bytte sångare, slängde micken mellan varandra. Berättade att trummisen egentligen inte skulle vara där, för den Tom Verlaineliknande sångaren är den egentliga trummisen? Ja, han slog på trummorna rätt ofta också. Hur som helst: kaos. Hur fan kunde allt klaffa? (Jag vet, brorsan, jag lovade att inte använda det ordet igen. Bazinga). Det var ett sånt där kaos som får en att undra hur fan det inte går rätt åt helvete och någon får en gitarr i huvet eller sångaren typ ramlar ned och dör. Det var en sån där vafan-ska-hända-nu upplevelse som man bara kan få av totalt urflippade hardcoreband eller den svartaste av black metal. Ja, jag var glad! Sånt är min grej, men det var inte rätt slags folk för lite knuffdans. Gitarristen hoppade dock av scenen och försökte sätta igång nått, knuff knuff knuff. Jag fick till och med lägga ned mitt kaffe! Rätt! Det var möjligtvis årets hyperaktivaste spelning, trots att sångaren sa att han var trött. Trött som en orkan. De är nya, de har potential, jag vill se dem igen.

Vi missade nästan Trembling Hands, en säregen screamotrio från Göteborg. Alla bandmedlemmar skriksjunger, trummis, bassist och gitarrist. Det blir ett enastående växelskrikande till svärtade metalriff och tunga basgångar. Vi hann höra deras sista sång dock. Det var tillräckligt för att ett stort fan då varför skulle jag stanna och köpa äppelpaj innan jag kom hit gick igenom min kropp. Men de ska ju vara här i trakterna, så jag lär se dem igen.


Fotografi: Emma Karlsmark Elfstrand © strangerstranger

Dorena blev kvällens höjdpunkt. ”Stars In The Ceiling” blev hela konsertens strålcentrum, ögonblicket när sångaren skriker någonstans och den bräckliga rösten bryter går det rysningar genom min kropp. Samma ”någonstans” som fick mig att rysa på Kristian Anttilas ”Igelkottsklubben” (årets bästa låt). Fast på ett annat sätt, ett rop som växer och växer, en längtan till någonting ”under allt brus”. Det är just kombinationen av känslosam sång på svenska (de är ibland lite som Sigur Ros fast utan ett påhittat språk) och den kontrasterande mäktigheten, de instrumentella sektionerna, som har en så kraftfull effekt på mig. Fastän vi alltid har denna längtan inom oss, är det bara ibland vi kan uttrycka den i ord. Ett band som Dorena gör det åt oss. /Bojan Buntic

Visa support, GILLA OSS PÅ FACEBOOK.

Imorgon ska jag och brorsan se ett av världens grymmaste band, postrockkvartetten Deadhorse. (Explosions In The Sky kan ****** sig). Jag ska fira att jag precis skrivit färdigt ett monster till akademisk uppsats. Så nu lämnar jag August Strindberg åt sitt öde och väntar på kvällens rocksymfoni. Jag tackar David Winsnes, och Maziar Fadhagi på Feedback Booking för att ha anordnat den här konserten. Här bokas det kungligt. Det kommer så klart andra band också, om ni nu inte är övertygade redan, eller vill mosha lite, så kan ni få se Doreena, Trembling hands och Anchors & Roses. En rätt bra supporttrupp, så att säga. Det är 70 spänn för inträde. Gå med i evenemanget på facebook: DEADHORSE(US) + DORENA Support GBG@Stenhuset Majorna. Vänner, vi syns där! /Bojan Buntic