Med humorn som vapen: Kristian Anttila om Svenska Tjejer

Gehitmusiken —  5 april, 2012 — 5 kommentarer

Vi tittar retrospektivt tillbaka på Kristian Anttilas musikkarriär tillsammans med fem andra indiebloggar. Det är en stafett anordnad av Birds Will Sing For You Enterprises med fem intervjuer, en för varje skiva, på fem sidor: Utöver mig och min bror här på Ge Hit Musiken skriver Joyzine, Queclub, 520 och Being Blogged.Historien börjar med skivdebuten Natta De Mina och slutar med den nya Djur & Människor (4 April via National).

Vi ansvarar för berättelsen om Svenska Tjejer (läs 18 dåliga recensioner av Antillas underskattade fjärde album). Det består av 10 låtar. 8 är döpta efter kvinnor. Har ni någonsin undrat varför Anttilas röst låter mjukare nu för tiden? Vem är egentligen Sandra? Josefine?

Vi träffade Anttila på kafét i Clarion Hotel Post, Göteborg. Han var sömnlös och entusiastisk över den nya skivan. Genom våra mer eller mindre kompetenta frågor, och Anttilas mer eller mindre briljanta svar får ni en inblick i hans liv omkring skivan, allt ifrån de mest traumatiska och komiska upplevelserna under hans livs längsta turné till de vackraste, roligaste och sorgligaste detaljerna i ett kärleksliv. Ni får höra den individuella historien bakom varje kvinnonamn. Alltifrån den första romansen till den stora kärleken.

Gehitmusiken: Albumet inleds ju med en slags lovsång till livet — ”minnena är ballonger på himlen, jag tar på mig lösnäsan och tar ton” — kan du förklara varför du valde att öppna skivan så?

Kristian Anttila: Det är helt avsiktligt faktiskt. Den här skivan präglades mycket av att jag ingick i mitt första enda och riktiga kärleksförhållande. Det var en skiva som jag ville göra och behövde göra. Jag ville markera ett avstamp mot omvärlden från ett gammalt liv och in till ett nytt. Jag driver med Casanovabilden som har skapats om mig, med ett stort mått av självironi. Under perioden läste jag två böcker som gjorde ett stora intryck på mig rent textmässigt: Kurt Vonneguts Slakthus Fem och Carl Johan De Geers [Jakten mot nollpunkten] En roman om mig själv. De har en sån varm och humoristisk klang i språket, men samtidigt så berättar de om extremt svarta saker. Skivan genomsyras av det tonfallet. Man kan vara självironisk och humoristisk och ändå lägga korten på bordet och visa upp mindre smickrande sidor av sig själv — och just den textraden ”minnena står som ballonger på himmelen” är en tillbakablick på ett kringflackande liv. ”Jag tar på mig lösnäsan och tar ton” är ju som här kommer jag med humorn som vapen.

Det var en beige period av mitt liv. Skivan speglar det. Desto mer jag tänker på det, desto mer ser jag att det var en av de mest kaotiska tiderna i mitt liv. Dels uppbrottet med det gamla livet, och dels, till slut, uppbrottet med den här tjejen [Amanda] som föranledde skivan. Det tog slut mellan oss precis när den kom ut. Det var komiskt. Humorn går ett varv till.

Gehitmusiken: Har du några förebilder inom poesi och lyrik?

KA: Bruno K. Öijer är en gigant. Det är någon jag aldrig kan tröttna på. Han är som en granitstaty och blir bara bättre och bättre för varje diktsamling. Trots att han börjar närma sig 60-70 år.

Jag skrek och skrek så mycket att jag tog sönder min hals och chockade mina stämband.

Gehitmusiken: Vilken plats har Svenska Tjejer bland alla dina skivor?

KA: Jag lyssnade igenom den för första gången nu sen den släpptes. Eller rättare sagt, jag skummade igenom den när jag cyklade hit. Den är musikaliskt ganska splittrad. Jag arbetade på den oavbrutet under två och ett halvt år och gick inte in med någon idé om att den soundmässigt skulle dras åt ett specifikt håll. Jag gjorde såhär: jag skrev en låt och så jobbade jag klart den, sen så skrev jag en till och så jobbade jag klart den. Det skiljer sig från den nya skivan. Den arbetade jag med intensivt under en period på tre, fyra månader och sen i ytterligare några månader mixade jag den. Arbetar man så blir det mer sammanhållet.

Jag tänkte att själva titeln och berättelserna skulle vara ramverket för hela skivan, så att jag skulle få hur mycket utrymme jag ville rent genremässigt. Det spänner ju från smäktande ballader och plojlåtar som Lena, till krautrock i Josefin. Jag har inget samlat intryck av skivan rent musikaliskt. De andra kan jag se i färger och mönster (jag har börjat tänka på musik mer i abstrakta termer). Den här är mer låt för låt, varje låt är sitt eget lilla universum. Jag är inte på något sätt missnöjd med den. Tvärtom, den har väldigt välkomponerade, starka låtar med bärkraftiga melodier. Dock slogs jag av att den var lite mesig i produktionen. Svenska Tjejer har mer udd och spets i i själva texterna, medan min nya skiva [Djur & Människor] avsiktligt är mer taggig och trasig i produktionen. Men som med alla mina skivor — de är liksom inte tillgjorda, de är bara vykort över perioden de skrevs under och visar vart jag befann mig tankemässigt och musikaliskt just då.

Och det kan man inte ta ifrån dem. Flera gånger har det hänt att främlingar på krogen har kommit fram till mig för att diskutera den. De var lite besvikna. De höll nämligen Lille Napoleon väldigt kärt. Men när jag började på Svenska Tjejer ville jag inte göra någon repris. Jag kände att jag tagit den extremt driviga, catchy, afro-pop-disco-indien så långt det går. Jag ville utmana mig själv genom att testa mina gränser som kompositör, musiker och producent.

Gehitmusiken: Så du gör allting själv?

KA: Ja, jag skriver, producerar och spelar in all musik själv. Så jag sitter på en mängd stolar samtidigt. Jag vill göra det själv och har visat mig kunna bemästra det. Det är en gåva att kunna ha valmöjligheten att bestämma allt. Men samtidigt finns det stora fallgropar av enorm beslutsångest och total villrådighet. Jag måste hundraprocentigt stå för och ta allt skit själv. Jag har ju ingen bandkompis som jag kan säga till ”fan vad cp den där journalisten var” utan får sitta där ensam genom allt. Och att turnera i ens egna namn, allt som händer runt omkring hamnar på en själv.

Gehitmusiken: Du måste uppenbarligen se mer positivt i det hela eftersom du fortfarande fortsätter med det?

KA: Jag har haft många perioder av tvivel. Jag har ibland lagt av utan att berätta för omgivningen. Så allting rullar på, förutom att jag själv har lagt av. Sen har jag plockat upp det igen. 

Gehitmusiken: Hur mycket skiljer sig personen som du skildrar på skivan från dig själv?

KA: Det är en mängd olika män jag beskriver i texterna, och givetvis finns alla i mig, men jag spetsar onekligen till det och drar på mig den där lösnäsan och vrider det ett varv till. Men visst finns där romantikern i mig, hingsten, kannibalen, den olyckligt kära. Och den lyckligt kära också. 

Gehitmusiken: Kom det fram någonsin fram en tjej efter skivsläppet och undrade om någon av låtarna handlade om henne?

KA: De känsligaste historierna har jag ändrat namnen på. De hade ursprungsnamnen från början. Men jag maskerade lite grann. Jag har inte kontakt med någon av dem som historierna berör. Däremot får jag horder av förfrågningar från tjejer som vill ha en låt tillägnad till dem. De ser det som en chans att bli förevigade i musiken. Alla brukar avsluta sina mail med ”glöm inte skriva en låt till mig!”.

Gehitmusiken: I ”Världens Snuskigaste Man” säger du att Quasimodo, Rocky Dennis och Patrick Bateman har koll på hur man skaffar sig en tjej. Kan du kommentera det?

KA: Ja, för det första så är de ju inte hundraprocentigt träffsäkra. Quasimodo fick ju aldrig nån brud, tyvärr. Det är en lite halvplojig text, jag ville stapla upp monsterlika figurer. T.ex. Rocky Dennis, han är ju den fullkomligt vanskapta, ytterst ödmjuka figuren som blir ihop med en supervacker blind tjej i filmen Mask.

Gehitmusiken: Har du några stora minnen från turnén?

KA: Under just den här skivan hade vi vårt första riktiga turnéstopp och uppehåll. En natt skulle jag spela in pianoslingan till ”Magdalena (Livet Före Döden)” — den har en bärande pianomelodi, så det var viktigt — men det var en ton på pianot som inte stämde. Varje ton på pianot består av tre strängar. Så jag stämde en sträng, men då var det någon annan som blev fel. Så jag vred och vred och så höll på så i några timmar. Till slut fick jag mitt livs grövsta aggressionsutbrott. Det var ett riktigt primalvrål. Jag skrek och skrek så mycket att jag tog sönder min hals och chockade mina stämband. De låste sig totalt. Jag kunde inte prata längre. Så det blev tvärt slut.

Det var en riktig skräcknatt i mitt liv. Jag har fortfarande en klump i magen när jag tänker tillbaka på den. Den ångesten jag fick när jag märkte att något är pajj i min hals. Jag kan inte prata, jag kan inte sjunga — mitt liv är över. Jag har fortfarande inte bearbetat den natten. Det var en av de händelser jag syftade till när jag sa att det var en beige period i mitt liv — det var inte nämligen så att bara för att jag var i ett förhållande så satt jag och bakade kakor hela tiden. Och det är ett flertal sådana här incidenter under den här processen som är extremt dramatiska.

Vi fick ställa in turnén och skivinspelningen och jag fick regelbundet besöka Sahlgrenska logopedavdelning. Jag var i rehabitilering där i flera månader och fick göra idiotiska övningar [Anttila gör pruttande ljud med munnen] och det var som att börja lära sig gå igen. Min röst är fortfarande inte återställd. Det finns en tydlig gränslinje där jag fick börja sjunga annorlunda. Så den här skivan innehåller låtar som är gjorda dels före den här skadan och efteråt där jag sjunger på ett mycket mjukare sätt. Alla hör inte nyanserna, men jag kan tydligt urskilja vilka låtar som är inspelade innan och vilka låtar som är inspelade efteråt. 

Gehitmusiken: Har du några exempel på låtar som är inspelade före och efter, så att man kan få sig en bild av det?

KA: Ja. Den jag förut nämnde, ”Magdalena (Livet Före Döden)”, är inspelad efter. Jag sjunger väldigt luftigt och mjukt. På tidigare skivor har jag lite grann skrikit på ett sätt som jag inte kan längre. Det är något som är blockerat och låst i min hals. Jag blev ofrivilligt en smörsångare halvägs in i min karriär.

Det var en perfekt stjärnklar natt, rutan var nere och vinden var i håret, och jag kände att härifrån kan det bara gå neråt.

Gehitmusiken: Hade du några fler traumatiska upplevelser under tiden?

KA: Jag återhämtade mig eftersom, men min röst är helt förändrad. Den har tappat i tonhöjd — så vi får stämma ner gitarrerna flera tonsteg för att jag ska klara av att sjunga låtarna. Jag började återhämta mig och göra färdigt musiken. Vi släpper ”Världens Snuskigaste Man” som singel och börjar boka på min karriärs längsta och mest sammanhängande turné. Men privat är det en av de tyngsta perioderna i mitt liv: mitt förhållande är obevekligen på väg mot sitt slut och min hyresvärd vill vräka mig från min bostad och studio. Och det är ju de två ben som mitt liv står på, Amanda och min musik. Och båda är på väg att slås undan. Samtidigt. Ovanpå det ska jag in på mitt livs största turné och håller på skriva ett kontrakt med ett av världens största skivbolag, Universal Music. Så det är en enorm press på mig samtidigt som jag känner mig extremt vek.

Vi drar igång turnén och spelar ibland till och med två städer om dagen. Jag kommer ihåg att vi spelade Jönköping och Linköping samma dag. Ett jävla åkande och stress. Och så under en vända tillbaka till Göteborg någon gång mitt i får jag ett riktigt psykbryt. Jag ligger på Backaplans parkeringsplats i en pöl av mitt egna snor och mina tårar och kan inte sluta lipa. Det är barnet i mig som inte klarar mer.

Jag blev för första gången tvångsintagen på psykakuten på Sahlgrenska. Mitt under den turnén. Men det var ganska fint där. Det var intressant och jag kände att det var en plats där jag kunde släppa allt och slappna av och få gehör. Det var som att vara i filmen Gökboet, jag kände att de här människorna, de övriga intagna, kommer aldrig att hitta sin plats i samhället. De kommer bo här hela sitt liv. Jag blev äcklad och mådde riktigt dåligt. Så jag såg till att komma ut så fort som möjligt.

En ganska humoristisk scen: jag kliver in i en taxi från psyket och åker direkt till turnébussen, sätter i en sekund ner en fot i det fria och sen nästa fot in i bussen — från ett slags fängelse till ett annat. Turnélivet är inte direkt den bästa platsen för rekreation. Men jag kan inte ställa in spelningar. Jag har en så fruktansvärd arbetsmoral och pliktrogenhet mot det jag har tagit på mig. Det blev en ganska bra spelning den kvällen faktiskt! [skratt] Och det blev en succéartad turné trots allt kaos inom mig.

Jag fick dock en del kritik för att jag framstod som respektlöst full på scen. Men i själva verket så hade jag så vansinniga baksmällor på sömnmedel och lugnande. Jag fick sluddra fram texterna och hade svårt med motoriken. Allt handlade om att jag ville ta mig igenom turnén för fansens skull. Men då var det ju inte läge för mig att lägga fram den här historien.

Gehitmusiken: Hur kändes det när turnén väl var över?

KA: Vissa artister säger att de gråter på sista turnédatumet, men jag är alltid gladast av alla: äntligen frihet, ledighet, nu är det klart! Men det är ju för att jag går in med en ängslig inställning från början. Jag har ju hållit i allt administrativt också. Det är en enorm press. Vissa behöver ju bara stå och lalla på scen så är allt fixat. 

Gehitmusiken: Nu har vi snackat trauma. Så nu undrar jag, har du några roliga minnen från turnétiden?

KA: Ja, det finns det. Många komiska scener. I Luleå eller Piteå träffade vi en superentusiastisk kille som ville ta med oss hem och visa upp oss för sin tjej. Så han ringer henne och så säger hon: du får välja mellan mig och Kristian – han kliver inte innanför tröskeln till vårt hem! Så vi fick stanna utomhus och sparka boll på nån gata.

För första gången började ryktesspridning och myten om mig bre ut sig i folklagren och slå tillbaka på oss. Vi blev portade på ställen. Och detta var ju under en tid då jag kände att nu har jag börjat ett annat liv. Och nu började det förflutna springa ikapp. Lite osynk.

I Uppsala hade en annan snubbe byggt ett altare till min ära. Det var en spiselkrans med massa urklipp och foton på mig och med ljus runtomkring. Det blir en så konstig balans i relationen till en sån människa. Nä, jag drar nog hem istället.

Det var skönt att bolaget [Universal Music] var så extremt uppstyrt. Jag kunda avsäga mig allting. Tidigare fick jag vara involverad i alla presstexter och utskick. Här var det liksom: okej Kristian, kom till Stockholm, du får åka tåg, du ska vara där och där vid den och den tiden. Det var skönt att kunna släppa den biten. Men i efterhand så känner jag att det var dumt att jag inte involverade mig mer. Framförallt i hur man presenterade skivan. Den missuppfattades av många. Folk frågade om det var på riktigt eller inte. De kunde inte se de humoristiska tonerna i albumet. Fortfarande idag vet jag inte hur skivbolaget valde att lägga fram skivan. Och i regel var det förnärmade kvinnor som valde att recensera den. Jag vet inte om några män vågade ta det riktigt.

Gehitmusiken: Kvinnor har varit väldigt viktiga för dig i ditt liv.

KA: Ja. Jag är uppväxt utan far. Ensam med min mor hela vägen. Det är nästan bara kvinnor jag kan ha en riktigt nära relation med och släppa in hela vägen.



Gehitmusiken: Låten Amanda som avslutat skivan är en av de vackraste kärleksförklaringarna jag hört i svensk musik. Kan du berätta om vad som inspirerade dig till att skriva den?

”Rymden fortsätter att växa /
men jag trivs bra här under täcket /

intill dig”

Kristian Anttila: Jag och Amanda hade bokat en egen tågkupé och skulle resa från Bulgarien till Wien. Det var en perfekt stjärnklar natt, rutan var nere och vinden var i håret, och jag kände att härifrån kan det bara gå neråt. Och därifrån kom grunden till texten.

Det finns en brytpunkt i låten någon gång 6-7 minuter in, och det är där man börjar flyta och vill inte att det ska sluta. Det krävs en viss längd för att man ens ska komma i den fasen. Jag märker att jag strukturerar upp mina plattor och går ut ganska hårt på medryckande låtar. Men jag avrundar alltid av med en riktig somna-in-låt. Jag tänker att det ska spegla en dag, eller en sexakt: att man liksom kliver upp ur sängen, nu kör jag, och så slutar det med sömnen på natten; eller upphetsningen kring en intim situation, och sedan utmattningen efteråt. Det finns en författare som heter Mary Lee som har pratat om den manliga sexaktens kronologi i Hollywood: alltså att alla filmer är strukturerade efter mannens upplevelse av en sexakt, med dess dalar och toppar. Och utlösningen är som det slutgiltiga klimaxet i en actionfilm. Och sen känslan efteråt.

Det har blivit ett signum att avsluta med en riktigt lång låt. Det är som ett hav av brus som man simmar runt i. På de låtarna har jag 100-150 kanaler ljud som bara jobbar. Jag kommer ihåg inspelningarna. Mina musiker står i inspelningsrummet och jag står i kontrollrummet och vevar med armarna, fortsätt, fortsätt, och till slut så efter tio till femton minuter lägger sig Petter Seander [bassist i bandet] på marken och spelar. Och jag bara fortsätter veva med armarna.

Gehitmusiken: Det verkar som du är influerad av ambient music, finns det några artister inom den genren som har påverkat dig?

KA: Jag är dåligt bevandrad i ambientmusiken, men det finns två-tre enstaka låtar som har satt sig i mig. Nu kan jag inte titlarna, men en av artisterna är Boards Of Canada. De gjorde en EP under tidigt 2000tal som jag blev jävligt drabbad av [jag skulle gissa på: In a Beautiful Place Out in the Country]. Sen har vi Aphex Twins låt ”Alberto Balsam”.

Gehitmusiken: Oj, jag har skrivit ner en fråga här om Aphex Twin.

Nej lägg av! Fan vad sjukt. Och sen sista är en svensk akt, jävligt underground, jag har inte ens låten på skiva, men de heter någonting Organic … Lifeforms.

Gehitmusiken: Kan du berätta lite om tiden med Amanda?

[Kristian blir tyst] Jag blev helt ställd nu. Jag har så svårt för att sammanfatta allt. Det går ju i så enorma vågor åt alla möjliga riktningar.

Jag hade stora depressionsproblem. Sex blev ett medel för att lindra allt som var jobbigt i livet.

Gehitmusiken: Hur kommer det sig att du valde Sylvia Vrethhammar som duettpartner till Magdalena (livet före döden)?

Det finns flera lager i det där. Dels så blir jag fysiskt aggressiv av söta kvinnoröster, jag hatar det. Jag ville ha en sån där mustig, raspig röst. Jag fick rota i mitt innersta efter gamla sångerskor som jag har en relation till deras röst. Då kom jag att tänka på Sylvia. Hon är en inspirerande kvinna som har lyckats bibehålla sin karriär i fyrtio år och hon har behållit sin röst och glöd till musiken. Men så visade sig att hon bor i ett slott i Tyskland och vägrar att flytta på sig. Hon ville göra låten dock. Jag fick sätta mig på ett flyg och åka hem till henne och hennes tre Chevroletbilar och sjunga in låten i hennes källare. Det var nog ett av de få ögonblick av glamor under min artistkarriär.



Gehitmusiken: Du och Lena verkar ha haft en kul relation. Kan du berätta lite om den?

”Varför är du hemsk och samtidigt glad /
och hur kan jag va vän och samtidigt mat?”

KA: Lena består av tre element: Pugh Rogefeldts ”Dinga Linga Lena”, ABBAs ”Knowing Me Knowing You” och David Bowies ”China Girl”. Ett riktigt musikhistoriskt hopkok.

Jag minns inte riktigt var den tog sin början. I den så tillagar jag en kvinna och hon undrar vad som försigår där hon ligger i grytan. Den kan ha haft sitt urspring i Armin Meiwes, kannibalen som letade efter folk på nätet som ville bli mördade och uppätna. Jag tror de hade en ceremoni där Armin skar av pitten på sitt frivilliga offer och så åt de den tillsammans. Jag blev väl fascinerad av den historien.

Men för att lägga korten på borden, jag har aldrig ätit upp någon Lena. Och jag har aldrig ätit människokött. Så mina erfarenheter av kannibalism är ganska begränsade. Kan hända att jag gjorde det när vi var på turné i Kina då ingen visste vad vi fick på tallriken.

Gehitmusiken: Hur kom Irene till?

”för allt toalettklotter i världen /
viskningar bakom din rygg /

jordens alla pålar, käppar /

spikklubbor och lutherskt stål.”

KA: Jag hörde en låt där de sjöng ”Iran, Iran, Iran” i refrängen och det var en väldigt fin melodi. Så jag satte mig vid gitarren och sjöng och till slut omvandlades Iran till Irene. Här började det alltså med namnet. Jag byggde upp en historia om en libertinsk, självsäker kvinna som står emot all hormobbing och står för sin egen lust och rätten att nyttja den som hon vill.

Gehitmusiken: Varför räknar du upp alla tortyredskap?

KA: Det handlar om hur kvinnor genom historien har drabbats. Till exempel nämner jag jungfrufödslar, det handlar om idén att en kvinna ska vara ren. Nån gång hade jag med ett kyskhetsbälte också. Det här är min enda kvinnokampsång, kan man säga.

Gehitmusiken: Låten ”Valentina” går emot det vanliga mönstret, du har ett frågetecken efter namnet. Kan du berätta lite om den?

KA: Ett tråkigt faktum: låtarna som jag gillar mest ligger längst ner i popularitet på spotify. Det är lite tråkigt. När man gör en skiva vill man ju så klart att den ska få ett bra mottagande, att man ska få beröm och uppskattning för det stora arbetet man lagt ned. Det är dock jävligt trist att det som ligger en närmast, de låtar som verkligen blottar det sköra i en, är det som folk uppskattar minst.

Genom hela min historia som musiker har det melankoliska legat mig nära, men när jag blickar bakåt så ser jag att jag drogs mer mot det medryckande, catchy hållet. Och det är ju det som får mest gensvar från publik och lyssnare. Det var ju också det som var roligast att spela live. Det var inte kul att spela långsamma låtar: jag märkte att folk gick till baren. Min repertoar har alltid påverkats av publikens respons, men jag har alltid sprängt in de där känslosamma låtarna på alla plattor.

Valentina handlar om mig. Den handlar om tiden när jag på ett nästan tvångsmässigt sätt låg runt. Den speglar elementen av destruktivitet som präglade den delen av mitt liv. Det var lika mycket att man brände sig själv som man brände dem man svek. Jag använde sex som ångestlindrig. Jag hade stora depressionsproblem. Sex blev ett medel för att lindra allt som var jobbigt i livet. Jag lurade mig själv liksom, oavbrutet — ångesten skulle inte försvinna på det viset. Det har jag kommit ifrån idag. Det är en jävligt svart, men snygg låt. Så spökliknande och elegant.

Gehitmusiken: Vem är Celine?

KA: Här sitter jag i offerpositionen. Det är en glamorromans med en streberkvinna som använder karlar för att nå in i glammiga miljöer och rum. Krogsex och paparazzi. ”Du sticker in ditt finger i mitt huvud och rör om” — det är en romans man inte har någon kontroll över: man vet inte var man har den andra och man är ständigt lite i underläge, man åtror mer än vad man själv blir åtrodd, man utnyttjas mer än man själv utnyttjar. Det är häfitgt att vara involverad med en sån kvinna.

Gehitmusiken: Just det, du gjorde en låt med Olle Ljungström [Josefine]? Kan du berätta lite om den?

”Jag råkar spilla ur mitt vattenglas/

jag spiller ut lite till/
mossan växer/
ett moln tuffar förbi, förbi.”

Jag blir glad att du frågar, jag blir alltid så glad när jag tänker på Olle! Jag följde honom redan innan jag började göra skivor själv. Det var häftigt att spela in och sjunga med en artist som jag betraktar som en idol. Jag gillar honom som textförfattare, sångare, och artist. Olle har allt.

Det här är ännu en låt jag skrev med en duetparner i åtanke. Texten är lite sådär Olle Ljungströmsk, jag rabblar upp en massa meningslösa iaktagelser. Och på tal om det, mitt bästa rim någonsin finns i låten: ”Där är en sten / en fågel bryter gren”. [Skratt]

Låten visar sprängkraften i attraktion och förälskelse: Jag lever en apatisk tillvaro — plötsligt ser jag Josefine och så smäller kistlocket upp. Jag vaknar upp ur min döda zombietillvaro. Josefine var en tjej som fick mitt liv att blomma igen. I låten är Josefin faktiskt Josefin. Jag tyckte inte att jag skildrade henne alls, utan mer beskrev mig själv. Jag fick dock inget gensvar, noll utgivning. Men att hon fanns gav mig ändå mening i min meningslösa, apatiska tillvaro. Josefine var en uppenbarelse för mig. Hon gav mig en livslust och en form av bärkraft för att ta mig igenom tillvaron. Det är en låt jag är väldigt stolt över.

Gehitmusiken: Hur var det att arbeta med Ljungström?

Det var grymt. Han kom hem till mig och min studio och var jättehungrig. Han åt upp en hel plåt med kokosbollar. Sen så sjöng han. Han tröttnade efter kanske sju minuter. Han dissade nästan låten genom att spexa framför micken. Men det han gjorde de första minuterna räckte.

Trist nog att säga så har han gjort det bästa vokala inslaget någonsin på mina skivor, han har överträffat mig själv. Han sjunger så extremt eget och uttrycksfullt. Hans röst är en spik som kan tränga igenom vad som helst. Jag har drömt om att ha en cool, raspig röst. Men det finns inte i mina stämband. Olle har det naturligt.

Gehitmusiken: Kan du berätta lite om Sandra?

”Kanske är det någon annan du behöver /
kanske är det något annat du söker /

och kanske kan världen blunda för en stund.”

Det är en gullig ögonblicksbild. Jag var på en skolresa i malmö när jag gick i gymnasiet. Och eftersom jag aldrig kan umgås i klungor, så avvek jag från klassen och drog på stan. Jag blev upplockad av ett skönt gäng ungdomar som drog med mig på en av mina första fyllor. Jag vet inte ens om jag var 18. Och så träffade jag en härlig tjej. Det var en omöjlig relation, men fuck it. Jag kommer ihåg att jag blev sminkad av henne: vi båda älskade Marilyn Manson. Vi hånglade och vägg i vägg var hennes far. Han stod säkert med ett glas mot väggen och tjuvlyssnade.

Gehitmusiken: Var det en av dina första romanser?

Ja, jag var väldigt blyg och höll mig inne under hela min uppväxt. Jag skämdes för att känna begär och åtrå. Det är något jag har kommit förbi, men så var det då. Alla erfarenheter jag hade var på initiativ av kvinnorna själva: det var jag som var villebrådet.

Gehitmusiken: Det är många tjejer som har undrat vad din idealkvinna är?

Jag försöker hitta någon röd tråd. Jag har alltid svårt för det. Det finns så många lager av det där: det finns fysisk attraktion, det finns det intellektuella utbytet och även så är det viktigt hur väl ens liv matchar tillsammans. Äh, vafan. Jag tänker inte gå ut med nån guide för hur man charmar mig [skrattar].

*

Kristian Anttila släppte sitt femte album Djur & Människor den 4 April. Än så länge är det mitt favoritalbum för i år. Turnén börjar den 19 April i Stockholm på Kafé 44 och avslutas i hemstaden i slutet på Maj. Vi tackar Anttila för ett fint samtal och önskar honom all lycka i framtiden. Hoppas skivan blir en succé. Nu skickar vi över stafettpinnen till Being Blogged för den återstående intervjun i den definitiva Anttila historien.

/Bojan och Aleksandar Buntic

DIGGA OSS PÅ FACEBOOK
Och vi twittrar ju så klart

Trackbacks and Pingbacks:

  1. KRISTIAN ANTTILA | Bloggstafetten fortsätter! « Birds Will Sing For You Enterprises - april 5, 2012

    […] i Kristian Anttilas bloggstafett – den definitiva intervjun om “Svenska Tjejer” här. Share this: Taggad Ge Hit Musiken, Kristian […]

  2. En intervju med Kristian Anttila » Being Blogged - april 11, 2012

    […] Det finns ett talesätt för manusförfattare som går ut på att om författaren gråter när han skriver något sorgligt, gråter även publiken. Kan tänka mig att det är exakt samma för musiker, som hittar den där nerven i en låt som verkligen trycker på alla knappar man behöver för en fantastisk musikupplevelse. Vi får väl se om publiken ryser på samma ställe som Kristian. Men troligen gör de det. Han har ju trots allt med Djur Och Människor skapat sitt absolut bästa album! De andra intervjuerna i serien: Joyzine Que Club 520 Ge Hit Musiken […]

  3. Skivrecension: Kristian Anttila – Djur & Människor « Ge Hit Musiken - april 11, 2012

    […] egna runsten över sitt omkringflackande liv som en ladies man, Svenska Tjejer (läs vår intervju med Anttila om albumet), som kom att ladda honom med tillräcklig ilska för att få till den […]

  4. Bästa Nya Låt: Kristian Antilla – ”Rock N Roll Babbe” « Ge Hit Musiken - april 9, 2013

    […] Glöm ej att läsa vår ENORMA intervju med Anttila från […]

  5. Bästa Nya Låt: Kristian Anttila – ”Säg Nej Till Mig (Feat. El Perro Del Mar)” « GE HIT MUSIKEN - september 23, 2013

    […] Två av GE HIT MUSIKENs favoriter, Kristian Anttila och El Perro Del Mar, går ihop för att sjunga så fint de kan om detta fula liv, på ”Säg Nej Till Mig”, den första singeln från Kristian Anttilas dubbelalbum POPRUNA 2003-2013. Ännu ett popmästerverk till låt i efterdyningarna av ljudbildsexperimenten på 2012s superalbum Djur & Människor.  Denna duett är så oerhört vacker att man ryser flera gånger — och berörs av två artister som vågar gå med sina hjärtan och hela sin personlighet på utsidan, utan någon som helst ironi och Svenska Tjejer-spex. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s