Archives For maj 2012

Black Hippy rapparen Ab-Soul är på uppsving. Kolla in hans video till ”Terrorist Threats”. Allt började i familjens skivaffärer där han sålde skivor med musik han inte riktigt kunde förstå att folk ville ha. Det var först när han hörde rappen som han öppnade ögonen för musiken. I ”ILLuminate” visar han sin självsäkerhet, en underdog med självförtroende. Han placerar in sig hos några av de bästa rapparna: Jay Z, Nas, som släpper nytt album i år, Biggie och nyligen hologramade  2Pac . Detta självklart av respekt.

”Yeah. I’m 25 now, man. I’m a grown man now. I done reached. And everything that I said was definitely out of respect. [Those are] pretty much the top artist[s] that I rank myself with, so I don’t take that lightly.” (via XXLmag)

Han släppte albumet Control System den 11 maj via Top Dawg Entertainment. /Aleksandar Buntic

Visa support, följ oss på Facebook!


Fotografi: Emma Karlsmark Elfstrand © (taget på spelningen på Stenhuset Majorna).

Då var det dags igen, Ge Hit Musiken skriver om Dorena. Det i Göteborg näst intill helt okända postrockband, som gång på gång drar iväg på europaturné, besökte nämligen Jazzhusets klubb ”V”. Att Dorena inte rört sig mot större scener förvånar mig (samtidigt som det kan få stå som ett manifest över musikbranschens orättvisor?). Kanske är postrock så oförtjänt litet i Sverige eller så är det faktiskt så att Dorena inte fått den uppmärksamheten de förtjänar. För redan efter mitt första möte med det här bandet var jag övertygad, då det på en musiktävling fullständigt sopade banan med de andra deltagarna med låten ”The Mayfly”.

Det var 2008, vad har hänt sedan dess? Dorena har växt. Dorenas pedalbord har växt lika mycket och när de intog jazzhusets lilla scen blev det trångt. Gitarristen och frontmannen Kim har inte bara ett pedalbord på marken framför sig utan även ett lika stort på en ställning bredvid honom. Med alla effekter börjar sen ljuden slå mot våra trumhinnor. Det är, som vi redan har förklarat här på Ge Hit Musiken, otroligt bra. Spännande rytmer, ett rytmiskt samspel mellan loopade beats som skapas genom slag på gitarrmickarna och trummisens drivande cymbalinferno. Dorena bjuder upp till dans, samtidigt som de bräckliga melodierna låter sig växa. Får eget liv, och som så mycket annan postrock är det stundtals väldigt minimalistiskt.

Dorena bjuder den här kvällen på 3 outgivna låtar. Konsertens helt nya avslutande låt ger intrycket av att Dorena har förändrats. Det näst intill smöriga introt får mig att sluta tänka på det upptempo jag förknippar med Dorenas livespelningar. Men då, i det ögonblicket jag trodde jag fick höra ett förändrat band drar de igång med världens rockriff. Intensiteten höjs och åter igen går det upp för mig att Dorena är ett helt otroligt bra band. Trycket från ljudväggen bevisar att postrock inte behöver vara långsamt, det behöver inte vara melankoliskt och det behöver inte vara mörkt. Att det är sommar nu gör det kanske till en bra idé att byta ut mörka Mogwai, mot hoppfulla Dorena. För det är precis så det känns. Istället för att visa något hemskt ur ett vackert perspektiv, som många postrockband gör, så visar Dorena världen med ett förändrande ansikte. Ett hoppfullt sådant. Istället för att spela på nostalgiska minnesbilder så skapar Dorena nya, vackra och unika melodier, landskap, bilder. Vilket gör dem till ett av Göteborgs mest intressanta och bästa band.

Jazzhusets klubb ”V”, är en fortsättning på den gamla k-märkta klubben ”Svanen”. En torsdagsklubb med anor. Här har varenda litet göteborgsband spelat, flera som växte sig stora senare. Men någonting har hänt, varför är det bara jag och 30 personer här ikväll? Dorena är bland de banden som förtjänar mest uppmärksamhet i Göteborg för tillfället. Kanske har knarrholmens publik lagt sin tid på att förbereda sig för helgen. Men ett som är säkert är att 30 personer är på tok för lite för ett band som Dorena. Så nästa spelning tycker jag verkligen förtjänar ett besök. Till dess, lyssna in den här favoriten,  ”Stars In The Ceiling”.  / Zeth Isaksson

FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK, för mer konsertrecensioner, låttips, och allmänt om Sveriges musikliv.

Skål för ett lyckat Knarrholmen 2012! Nu börjar berättelsen. Den är lite ryckig, spontan och oförutsägbar. Lite som en bra festival. (Varning: läs ej om du söker något politiskt korrekt eller barnvänligt.)

*

Intro. Skärgården. Vi sitter på stenhällar i skymningsljus, vi är på en ö och det har bildats ögrupper av människor runt omkring mig, min bror och mina nyfunna vänner. Segelbåtar åker förbi, havet glimmar fortfarande, ljuset, jag måste nämna det igen för det är så vackert, ljuset faller på oss vid tiden då världen är övermogen, tiden precis innan något vackert tar slut. Det är lite sorgsamt att vara i ögonblicket. Du känner hur det sipprar ur dig och ner i gyttjan, de som du träffat nyss, kommer ni nånsin dela något sånt här igen? Livet är ett lådvin med hål i. Man finner varandra i en isolerad tid, och sen bryter vardagslivet igenom — och varje drömmare går och sover igen tills nästa gång, och man vet aldrig om det blir ett nästa gång, men man vet att man drömmer om det, en verklig vänskap och gemenskap. Knarrholmenfestivalen är en bild av våra gemensamma drömmar, man kan inte titta kallt på den, man kan inte stå vid sidan, man måste fantisera, delta och skapa själv. Dina vackraste ögonblick står där och väntar på dig i solskenet vid varje individuell ö av människor.

Jag försökte få med alla på en allsång, ja, jag är galningen som började sjunga på ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” mitt i stenlandskapet. Även fast väldigt få vågade sjunga med så visste jag att alla på sitt eget vis lade till en stämma på insidan, och det räcker för mig, i alla fall denna gången, man kan inte få allt som man vill, och strävan efter perfektion kan man lämna bakom sig, vi vill alla mer väl, vi vill alla ha mer än vad vi är kapabla till. Nästa gång hoppas jag dock att vi alla ställer oss upp, och, ja, varför inte, stirrar ut i havet och sjunger ”Shoreline”?

Denna lilla händelse utspelade sig mot slutet av min vistelse på ön, jag vill betona att det var solnedgång, och snart skulle Jens Lekman spela på den stora scenen. Jag tycker mycket om Samtidigt som, det är ett fantastiskt band, men jag är glad att jag missade deras spelning på lilla scenen, jag är glad att jag bestämde mig för att ta tid och faktiskt bara samtala med folk. Jag träffade en väldigt trevlig tjej och kille, ännu en liten ö, och hade ett djupt samtal om kärlek och sånt där. Men jag är gladast över att jag fick lära känna Måns och Nadja bättre. Härligare, ärligare, mer levande människor kan man knappast träffa. Ni frågar, mina kära läsare, hur vi träffades?

**

Dagen innan hade Alice B en fin intim spelning på den lilla scenen — ja det blir verkligen intimt när man sjunger kärlekssånger och tjejen man älskar är nånstans i publiken. Besvikna över att ingen dansade, att publiken var så stel, gick Nadja och Måns fram till oss längst fram och dansade en pardans de uppfunnit själva, en dans Nadja spontant döpte till rörödansen och som hon sedan försökte lära mig. Inte för att skryta, men jag lyckades nästan få till den medan den nya göteborgspoppoetet sjöng om lekande barn. Nånstans i klungan dansade även min vän Michael, väldigt trevligt att se honom, också en beundrare av tjejen med lika mycket rock’ n’ roll som serenader i hjärtat.

Alice Boetius är både en förebild för lesbiska tjejer och en fantastisk låtskriverska, hon besitter en röst som är både kraftfull och öm på samma gång, en darkwavediva med ett känsligt inre. Jag ångrar enormt att jag försummat hennes enastående, självbetitlade debutskiva i år, särskillt nu när jag hör ”Stanna, det stannar” — en kärleksförklaring som är lika enkel som en blyg, skakig kyss, och lika säker och osäker som att stå så nära, nära, öga mot öga för första gången med någon ny. Den handlar dock inte om detta, utan om kärlek som levt länge, kärlek som gått igenom problem och växt och skakat sönder allt. Som växer och växer som den bara kan göra när man får sitt hjärta krossat. Det är så konstigt när man älskat någon så länge, så helt plötsligt går hjärtat sönder. Det kan stanna, fastän allt egentligen är väl. Då vet man att man älskar. Jag är berörd, och hade jag varit fullare, så hade ni sett mig störtlipa framför scenen. Jag önskar en idiot som mig kunde skriva något så här fint till en idiot som dig. Det kommer krävas någonting lika odödligt som det här för alla förlåt mig jag kommer vara tvungen att leverera i mitt liv.

Men nu beger vi oss till nästa scen i denna saga, jag måste arbeta snabbt innan inspiration och minne flyr undan. Så, ja, på tal om krossade hjärtan, nu beger vi oss vidare till den stora scenen där ett band som kom till efter en breakup välter stadium. Det är inte den där Charli XCXkomponerade basen i ”I Love It” — den som rullar över oss som en lavin — det är inte den som knuffar runt oss, nej det är de hyperaktiva tjejerna Aino Jawo och Caroline Hjelt som skakar upp staket, den fysiska gränsen mellan publik och artist, och varenda vildhjärta i folkvimlet. Det är inte ofta syntpop är så punkigt att det bildas en moshpit. Och samtidigt som vi gör gammal hederlig knuffdans och försöker hålla huvet över ytan av människor, sjunger vi för full hals med i refrängerna, både på den nämnda låten och på den lika medryckande ”Top Rated”. Det var här — märkligt nog — en snubbe sa till mig, mitt i kaoset, att det inte uppskattas att man knuffas. Det var här jag i en fem sekunders meditation mitt i världen av händer som flyger i luften, armbågar och diffusa ansiktet jag såg att femtjugo.se twittrade att Icona Pop överarbetar sin musik. Jag tittar mig omkring och undrar var-i-helvete-är-ni. Vart stod ni? Bakom bajjamajorna? Vi andra hade i alla fall en fantastisk konsertupplevelse, det var så grymt att man bara ville hoppa över och kyssa dem och tacka stort för årets grymmaste poplåt och knarrholmens livligaste spelning. Nästa gång, grabbar, kan jag lära er musikjournalism den hårda vägen.

Noonie Bao inledde festivalen, modigt och blygsamt och ödmjukt, tänk att ha den uppgiften, att lyfta i starten på en festival, och fastän det var tunt med folk hade hon en charmerande scennärvaro, både skakig, nervös, och samtidigt mån om att bjuda på sig själv så mycket som möjligt. Hon stod helt blottad med det enda framför sig en bräcklig låt om sitt hjärta och ett trumkomp som ibland försvann i tystnaden. Hennes snirklar och arabesker till vokalmelodier genljudande i tomheten mellan festivalbesökarna. Hon är en av de minsta namnen på spelschemat, men hennes framträdande visar oss en artist som håller på hitta sig själv på scenen, och som vågar försöka. Vi ser fram emot hennes debutskiva.

Och från ett av de minsta går vi till ett av de största namnen i den nya göteborgspopens historia. De har fått äran att avsluta fredagen, och förväntningarna är höga, de är igång med en ny skiva sägs det, och man kan ju tro att det kan ske magi på scen, som man alltid vill tro, men riktigt så blir det inte. Helt ärligt, även om det förtjänar spöstraff, så vill jag säga: The Embassy borde vara förband åt Icona Pop. Tjejerna får den mytomspunna duon, killarna som uppfann den elektroniska göteborgssommaren, som gick i religiöst krig med The Sounds, som är ett av våra stoltaste exportvaror i indievärlden, ja, Icona Pop får The Embassy att te sig som höstmusik. De har som vanligt en härlig, tillbakalutad attityd, och det är skönt att höra musiken som jag älskat så mycket på skiva live för en gångs skull. Men det är ingen enastående konsertupplevelse, och hade det inte varit för att djkollektivet Not Like Others ger oss chansen att dansa vidare till morgonen, så hade jag varit besviken.

***

Interlud. Jag möter morgonen med sömnlösa ögon, en tjej kvider i tältet bredvid, i något annat försöker en sorglig typ trotsa sin bitterhet och faktiskt somna, långt borta ljuder fortfarande en boombox och folk sjunger bort sin bakfylla, och jag känner mig extra långt ifrån dig just då, och det blir extra kallt, stackars stackars pojke. Mina vänner på festivalen pratade om att vi skulle se soluppgången tillsammans, men jag är den enda av oss som får uppleva den, jag får se den stora solen och jag får se en kämpe som spyr, och det är vackert som ”Brännö Serenad”. Sova kan man göra när man dör. När min bror har vaknat spenderar vi morgonen nära havet, och vi hör tjut och ”jag fryser bröstvårtorna av mig”, vi ser folk fantastiskt galna nog att hoppa i och bada, och det plaskas omkring hela morgonen medan vi blir matade och omhändertagna av underbara Nadja och Måns, medan jag läser en dansk klassiker och snackar svensk punk, den nya vågen av pop i kanada och sinnessjukdomar med en cool Mikael. Han har aspbergers, och är en av de pratgladaste och trevligaste människorna jag träffat. Hoppas vi ses på någon annan festival och lycka till i Roskilde! När vi druckit upp Nadjas hemmagjorda smoothiegroggar drar vi mot scenerna för att leva ut dagens drömmar. (Btw, jag hoppas ni läser detta, Nadja och Måns, för jag minns inte era efternamn, haha.)

****

Dagens spelningar karakteriseras av tårar, tårar, tårar och ömhet. Det börjar med att jag råkar få syn på Alice B och hennes flickvän i gräset medan Idiot Wind sjunger ut över festivalområdet på stora scenen. Jag vet inte vad som händer men något griper tag i mig och jag får torka mig och skyla ansiktet som om jag vore förkyld i ögonen. Allt är väldigt fint där jag ligger i gyttjegräset och tänker på kärlek och sånt. Vilken enastående röst den här kvinnliga Bob Dylan har (hon har hatt och hela köret) och jag förstår inte varför, jag brukar faktiskt inte lipa såhär, det brukar vara max en tår nerför kinden, om jag inte skrattar och gråter med dig, jag förstår inte varför det går så djupt. Stämmorna, stämningen, och ett hjärta som genljuder två hundra meter runt omkring oss. Detta var festivalens störta överaskning, för min del, för andra var det att Den Stora Vilan förde bort dem, med rymdskepp och tidsmaskiner av improvisationer, till 70talet när deras älskade Säkert! egentligen skulle spela enligt spelschemat. Och nu ska jag göra ett liknande trick, hah hah, och hoppa över Annika Norlin till senare.


Fotografi: Julle Sandberg.

Detta är väldigt oprofessionellt, men jag minns inte Jens Lekmans spelning så väl, jag blev fascinerad av en helt annan sak och fastän jag var i publikhavet, fastän folk försökte få mig att ”vara tyst och lyssna på musiken” (min replik: ”men herregud, det är ju festival!”) var jag i mitt eget universum. Detta är en del av historien ni helt enkelt inte får höra. Det sägs att det var en underbar spelning, och om jag kan lita på röran av intryck som lämnats kvar kan jag nog hålla med. Nej, men nu minns jag mer. Jag sjöng ju med i två av mina favoritlåtar ”Black Cab” och ”Opposite of Hallelujah” — för full hals! — men jag var samtidigt nån annanstans. Jag hörde Jens sjunga om sin tid i Melbourne, om Elizabeth Street, om att ha en diskussion med sig själv, men som dunkla ljud i periferin av en allt klarare dröm. Jag har hört honom spela en ackustisk session av ”A Promise” på den nya skivan An Argument With Myself, som inte fanns då, om sin vän Emanuel, ja jag hörde den på enliten spelning på Kontiki för längesen, och den var säkert hundra gånger bättre nu. Jag vet inte, och jag ropar åt mitt minne att vakna för gäves. Men han gjorde även en duett med säkert, och den spelningen minns jag mycket tydligare.

Åter igen, något rycker djupt i mig, Annika ser så självsäker och stark ut, men hon sjunger så rörande, osäkra, superromantiska texter, och när man möter hennes blick så vet man att hennes ögon kan tala, för de säger det kommer ordna sig, stackars lilla människa, jag är som du, allt kommer ordna sig. Jag tittar på Nadja bredvid mig, vi är så klart längst fram, hon är den största fan jag sett, och hon gråter så fint — hur fan skulle jag kunna hålla mig från tårar? Mina batterier till mobilen tar slut — jag har inte min fantastiska fotograf Emma Karlsmark Elfstrand med mig, hon som också ansvarar för designen på sidan — och jag frågar tårögd tjejen på vänster sida om mig, om hon kan ta några bilder åt mig med sin mobil, och hon är snäll och lika tårögd som jag och tar några förträffliga foton. Vi lipar allihopa tillsammans längst fram medan Annika lottar fram låtar hon skrivit på små lappar. ”Det här är vad dom säger” — kan man hjälpa att man gråter? ”Det här kommer bara leda till något ont” ödets slumpmässiga val av låtar vill oss illa, vill knäcka oss! Jag måste medge, jag gråter mest för att allt är så fint, jag är inte ledsen i hjärtat eller nått. Jag berörs till och med av en låt jag stört mig på på skiva, den om hur vackert det är att betala skatt. Lägg på två fina duetter med Jens Lekman på alla tårar och leenden och du har dig en oförglömlig konsert.

*****

Titelspåret. Vi har tyvärr inga bilder från jjs spelning. Det är det enda bandet som fått spela på den nu två år gamla festivalen två gånger. Som ni vet tenderar Joakim Benon och Elin Kastlander att vara ungefär lika mystiska som maskerade fotografer och häxor. Vi har inte valt att radera alla våra bilder, nej, vi fick helt enkelt slut på batterier av allt instagramande och twittrande, och vi var så inne i musiken att vi glömde alla tankar på sociala medier. Andra tankar som for igenom mig: ”Jag är utmattad. Jag är glad. Jag är ledsen. Elin ser ut som en drottning. Vad i helvete gör Joakim nu? Sjunger folk Loreens bidrag till melodifestivalen? Göteborgshäcklandet har nått en ny nivå.” Det är alltid en märlig spänning när jj spelar, även om det är ömsinta nostalgiska ballader som ”Things Will Never Be The Same” eller dubbelsidiga hyllningar till mirakeldrogen i ”Ecstasy”. Det är alltid en känsla av vad-som-helst-kan-hända. Det spelar ingen roll om de faktiskt överaskar — så elektrifierande är deras närvaro. Jag vet inte om Joakim är full, går på medecin, eller om han bara har scenskräck, men hur som helst så är han fängslande, och det är fint när han kysser Elin på kinden. Jag är så trött att jag knappt längre vet skillnaden på mina fantasier om jjs spelning och vad som verkligen hände, men det är nog rätt så, för deras framträdanden är som en märklig dröm, och deras musik är som ett minne av något man aldrig har upplevt. Det sista som händer är, tror jag, att djn sätter på Nordpolens nya låt. Benon dansar utan sans. När han lämnar scenen skriker någon idiot efter Broder Daniel (jag).

******

Epilog. Just nu sitter jag klockan 4 på natten Dagen Efter och lyssnar på The Honeydrips ”Hejdå Karolin” — en bra kandidat till nästa års festival –och försöker avsluta den här artikeln, inte trodde jag den skulle få sitt eget liv och bli en episk berättelse. Jag tänker inte sätta svärdet i den med nån slags poäng. Jag är så trött och jag hoppas Makthaverskan ursäktar mig för att det inte står något om dem här. De får i alla fall äran att vara sista fotografiet! Man får gå till kulturbloggen.com där jag skrev en mer saklig artikel om fredagens spelningar, den publiceras på morgonen. Jag är trött, förlåt Makthaverskan, jag ska skriva något fint om er på Ge Hit Musiken en annan dag. Jag minns den här överväldigande tröttheten från nattens väntan på färjan hem, fast nu sitter den inte i benen utan i hjärnan. Nu med miljoner koppar kaffe i mitt system är jag lite osäker på om jag kommer somna alls, men det gör ingenting, jag är belåten och lite tillfredställd till och med, jag har överlevt en av våra finaste festivaler, och jag hoppas att få hänka på och överleva den nästa år också. Jag tackar alla som har gjort så att Knarrholmen 2012 blev till, särskillt Elin Hedman och Rasmus Hansén, och jag gratulerar festivalen på två-årsdagen. Många fler lyckliga minnen! Skål! (kamomillte + honung). /Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK, för mer festival- och konsertrecensioner, låttips, och allmänt om sveriges musikliv.

Bonuslåt. Ett axplock av andra odödliga ögonblick:

1) Jag och brorsan hjälper en full mullvad till färjan klockan två på natten, och vi diskuterar performance art och en idé om en dokumentär: en snubbe är så beroende av att bygga staket att han bygger in sig själv till slut, trots att han har klaustrofobi. Vi garvar som om vi rökt på.

2) Jag och Måns är de enda som dansar till The Tapes spelning. Vi dansar som om vi tappat en skruv. Bandet blir glada, och vi blir dubbelt så glada.

3) Jag får äntligen träffa Truls Mårtensson som skriver för Festivalrykten.se och som recenserade Hagaliden åt oss.

4) Vi får träffa Dennis Hansén, hans ep var det första vi recenserade, vi bjuds på cigg och vi skålar för musiken!

5) Vi träffar en före detta elithockeyspelare som tycker hockey är löjligt, och som har festivalens bästa livsfilosofi.

Dolt spår. Hej Mellepelle. Du är förra årets, detta årets, och alla kommande års bästa låt, du är min bästa vän. Du är Eva i Håkans låtar (fast mycket coolare och snällare). Du är typ lika bra som ”Unchained Melody”.

Bam Spacey — Magnus Johansson — är en producent från Malmö som gör djup minimal electronica och kategoriserar sina alster på soundcloud som ”space”. Vad det nu är. Han släppte den 23 maj en EP på Brooklyn-etiketten Ceremony. Hela Land finns att streama på indiebolagets soundcloud. No Modest Bear gillar honom och Esau.se verkar till och med lite småkär. Vi är lite förtjusta, utöver att älska elektronisk musik som inte betyder något, gillar jag den som har anspråk på att faktiskt betyda något.

”Taigan” låter som den privata tiden efter klubbens stängningstid, en atmosfär som härstammar från New York Garage-eran och låtar som After Hours ”Waterfalls (3 a.m mix)”, fast utan den vassa känslan av exklusivitet — ja, malmöproducentens klubbljus är milt som chill-out, ambient techno och balearic house — nej, ingen hård V.I.P exklusivitet, det är istället känslan av tillhörighet, du är medlem på en av de första ecstasyklubbarna i London — om det hade varit på en svartklubb i Göteborg vid tiden för The Embassy och TTA — , och du sitter i en soffa med tjejen för kvällen och käkar mango, djn har slutat spela acid house och drar på en mix han gjort av klassisk italo disco (han berättade förut att han vänt rymd-och-glädjediscon ut och in, gjort den känslig) och mixen tänker han, ska förhöja stämningen. För en utomstående låter den högst sorgsamt, men för dig, för dig kysser den bort glädjetårarna. Och hon ger dig miljoner kramar. /Bojan Buntic


Fotografi: Jesse Lirola

Morgonen sprider sin varma glädje även elva våningar upp i skyn. Dagen har blivit frälst av musik. Automatiskt sätts årets låt på medan jag sakta tar mig upp ur sängen, den paralyserar mig när jag kommit fram till fönstret och får mig att rysa. Jag kollar ut över Göteborg.

How to Dress Well
 har släppt första låten ”Ocean Floor For Everthing” från det kommande albumet Total Loss. Det börjar med ett yrvaket intro, ljus sipprar igenom ett akvarium i ditt rum, du vaknar och ser dammkorn flyga i solskenet. Tom Krells röst ekar baklänges men det är först när pianot blir ett milt böljande hav som låten träffar djupast – en öm kärleksförklaring som att flyta på en madrass mitt bland vågorna, solen svamlande ovan och svalkande briser mot ansiktet. Låten tillhör den nya vågen av RnB. 2010 var deras ep, Love Remains, är en Ge Hit Musikenfavorit, och det var en stor inspirationskälla för min egen musik med My Sister Is Job. Jag är övertygad om att den nya kommer vara det för min nya musik med Skimret. (Via No Fear Of Pop) /Aleksandar Buntic

Det var längesen jag skrev om metal, och nu blev jag riktigt glad: ett av mina favoritband har gjort ny musik. Det avantgardistiska black metalbandet Deathspell Omega, med medlemmar från både Finland och Frankrike, tillhör den metafysiska inriktningen inom genren och släppte 2010 den sista i en konceptuell trilogi av skivor: Paracletus. Det är ett av mina favoritalbum inom metalgenren. Namnet är ett grekiskt ord för ”den som ger tröst”, ”den som lyfter upp”, och är associerat till både den Heliga Anden och Jesus inom kristen mytologi. Så, vad har black metal att göra med kristendom? Projektet är rotat i gnostiska läror (kort: världen är skapad av en bristfällig Gud som fastnat i sin egen skapelse), och har framkommit genom en metod där meditation över religiösa begrepp blir till text blir till musik. Trilogin, i sin helhet, tog 6 år att bli till. Utöver detta allvarliga experiment, med dess högintellektuella ursprung, har man utvecklat de instrumenttekniska aspekterna inom genren, framförallt gitarrkonsten: aldrig förr har man hört gitarrtoner vränga sig i dessa infernala trakter. Och — jag undrar — har musik någonsin förut låtit såhär extremt? Nu är de igång med en ny EP Draught, och av vad vi fått höra än så länge, så låter det för jävla bra, som ett aggresivt, virvlande mörker helt enkelt.Trots flera års erfarenhet som recensent av extremmetal blir t.om. jag rädd. Fullständigt disorienterande och fruktansvärt värt riktig fruktan. Lyssna på egen risk, detta lär ge mardrömmar och konstiga figurer som står vid sängkanten. /Bojan Buntic 

En enda låt som visar vägen till vad som kan hamna bland de mest intressanta EPsläppen från västsverige i vår. Selsius är ett alingsåsbaserat arenarockband som den 30 maj släpper sin EP, Now Here, Nowhere men redan nu finns det en möjlighet att få höra titelspåret. En nästan 9 minuter lång låt som har tagit det lilla alingsåsbandet allt närmare postrocken. Ett klockspel för tankarna till Sigur Ros, den mäktiga uppbyggnaden får mig att tänka på akter som Mono och Explosions in the sky och låtens totala eurofori påminner mig om konserten med Dorena tidigare den här månaden. Det lilla alingsåsbandets låt skulle lika gärna kunnat vara släppt för en miljonhövdad publik. För Selsius har potential. Sångaren Jacob Hjulström är långt ifrån många mindre bands svaga, osäkra sångare. Han har en enorm styrka i rösten.

Jag är övertygad om att Selsius är redo att erövra varenda scen och det kanske är just på de större scenerna deras musik gör sig bäst? Upp till framtiden att avgöra och jag väntar med spänning på framtidens dom över Selsius. Själv är jag övertygad om att de är just på de större scenerna vi kommer få se dem. Arenarocken växer och Selsius har potential att röra sig bland de riktigt stora i sin genre.

När jag 2010 hörde deras debut med samma namn som bandet var Selsius väldigt influerat av sina förebilder. Albumet skrek u2 och Kings of Leon. Men det var något som skilde dem från sina kollegor. Jag tycker själv att mindre band med tydliga influenser har för ovana att bara låta som sämre kopior av sina förebilder. Det gjorde inte Selsius då och det gör verkligen inte Selsius idag. Now Here, Nowhere bryter ny mark inte bara för Selsius utan även för varenda arenarockälskare i Sverige. Nu väntar vi till den 30 maj, då hela EP:n självklart recenseras. /Zeth Isaksson


På fredag den 25 maj stiger vi på minifärjan vid Saltholmen och åker över till en liten ö i Göteborgs skärgård — idyll! — för att uppleva Knarrholmen 2012 tillsammans med 1000+ entusiastiska musikälskare — fest! För en vecka sen var vi där och satte upp staket, och njöt av gott sällskap, öl, och en förträfflig linssoppa. Jag var snorig och halvsjuk — eller helsjuk, vetefan längre — men på bra humör, och platsen är bedårande även i mulet väder. Tänk då på festivalen, det sägs ju att det ska skimra fint! Vi på Ge Hit Musiken kommer att skriva ett repotage om vår upplevelse där, som ni kommer få ta del av på söndagen. Så när ni ligger och sover ut för första gången sen festligheterna började, sitter vi och skriver om vad det var vi alla egentligen tog del av. Grymt, va? Vad ser vi då fram emot på årets Knarrholmen? Vad ser vi fram emot att se innan kometen slår ned? Här kommer våra fem mest älskade akter:

Icona Pop: ”I Love It”:

Konkurrent om Årets Sommarplåga. En hyperkraftfull syntpoplåt komponerad av Charli XCX. Best New Track av Pitchfork.com, publikvältarbas, två livsfarliga vokalissor, en efter-breakupexplosion av FUCK YOU BITCH, JAG SKA HA KUL. Och kul, det ska vi ha. Oh shit checka iiiin:

Jens Lekman: ”Your Arms Around Me”

Den här låten kommer föralltid påminna mig om första gången jag kände att den här kärleken kommer aldrig ta slut. Det kan den ej! Folk undrar varför jag sjunger på gatan! Det var mitt eget At Last-moment. Det vill säga, jag var lycklig, allt kunde bara bli bättre från och med nu, Så Fantastiskt Att Leva! Allt det där, ni vet, det osannolika i att bli älskad, man hade aldrig trott det, cynikern man är, att man kommer bli älskad, och så är man det! Men, men, tiden talar på sitt eget sätt, och det som brinner blir till aska, och så lär man sig konsten att tända eld på sin aska åter och åter igen. ”What’s broken can always be fixed / and what’s fixed will always be broken: you put your arms around me.” Det vill säga, man lär sig att älska. Och det är vad ”Your Arms Around Me” handlar om, vad som än händer, stannar jag. Och mina armar med.

jj: ”Things Will Never Be The Same Again”

När göteborgsduon släppte sitt debutalbum 2009 spelade vi denna danshymn till mirakeldrogen på repeat, en trånsjuk, dåsig drömsk hyllning, fast utan att glömma drogbrukets mörka undersida, i en melankolisk trans dansar den fram, som om den sabbat sin egen serotoninproduktion, men inte utan att inspirera till egen slödans. De håller på med en ny skiva, och kommer nog spela från den på Knarrholmen 2012. Ni kan få ett smakprov här: ”Beautiful Life”.

Säkert!: ”Tyst Nu”

Kan du inte va tyst nu?

The Embassy: ”Stage Persona”

Göteborgsduon Embassy uppfann den svenska sommaren. Sen kom andra band och tog del av solskenet, och efter många år hade det spridit sig ända över Atlanten, den svenska sommaren blev en trend. Nu har vi chansen att uppleva den första soluppgången tillsammans på Knarrholmen, så vi får be till Håkan Hellström att le över festivalen och ge oss solsken och dans.

Medan ni förbereder er för årets intimaste konsertupplevelse tycker jag att ni ska lyssna på vår Knarrholmen 2012 playlist, eller nu när vädret är så jävla fint, köp jjs N°2 och lägg låtarna på ipoden, gå till Saltholmen för en lång promenad, käka en pirog, och njut. Det har jag tänkt att göra idag. /Bojan Buntic

Följ med på vår upplevelse av Knarrholmen, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.

Vi måste andas, annars dör vi. Låttiteln betyder just ”jag andas” på isländska, och det är ett utmärkt namnval, och en perfekt introduktion till Sigur Rós kroppsligaste album hittills. Jag föreslår ändå att du istället för att titta på denna Kubrickabsurdistiska instruktionsvideon till Heimlich Manöver, bara blundar och njuter av denna musikaliska bild av grundförutsättningarna för vår existens på jorden, luft och andetag, och kanske viktigast av allt ändå, språket. Vi måste tala, annars dör vi. Det sammanfattar paradoxen med det nya albumet, som är både av jord och stjärnstoft. Snart kommer vår recension av det efterlängtade albumet Valtari. /Bojan Buntic

Det är omkring två år sen jag hittade Tjernqvists EP Drömdagboken. Jag tog med den ut på många kvällspromenader, och låtar som ”Min oro”, ”Pojkspillra”, och ”Samma känsla” kommer alltid att förknippas med mina första naturupplevelser som göteborgare, särskillt ett ögonblick då jag stötte på ett rådjur mitt i natten vid härlanda tjärn. Det är en helt personlig värld som byggs upp i dessa anspråkslösa utgjutelser, det är som om det aldrig var meningen att någon skulle höra dem. Ljudbilden är en bild av entropi, sönderfallande, upplösning av ett besjälat landskap. Den nya låten innehåller oförglömlig lyrik:

Jag har byggt ett alldeles eget CERN
Här i mitt huvud i rummet i huset på Södervärn
För att se om något kan färdas saktare än mörkret

Inte begriper jag fullt ut vad det hela handlar om, men det griper mig. Särskillt den sista raden, den har redan fastnat på mig. Precis som jag återkommit till den där EPn under dessa år i Göteborg, kommer jag att återkomma till den här låten, gång på gång. Och jag kommer alltid rycka till när jag ser att han uppdaterat sin soundcloud.