Archives For juni 2012


Den svenska popetiketten Hybris har alltid sökt världsherravälde. När man klickar upp deras nya webbsida kan man läsa dessa charmiga ord: ”Welcome to Hybris – your favorite swedish pop label.” Min favoritetikett? Inte riktigt. Men de behöver inte vara ödmjuka, de är ett hem åt fantastiska artister som Jonathan Johansson, Korallreven, Azure Blue och nya GHMfavoriterna Nord & Syd. Jag tycker om konceptet, att blanda mer svårtillgänglig musiknördsmusik med toplisthits. Vill man ha ett växande skivbolag, där artister som annars inte skulle få så mycket uppmärksamhet får en lika stor chans som de mer radiovänliga, är det en bra idé att lägga i lika mycket Rihanna som Vapnet i mixen. Detta är också vad vi vill göra med Ge Hit Musiken.

Så, här har ni Fanny Hamlin, Fayei en taxi, så klart, sjungandes för full hals om att hjärtat inte slår längre. Jag gör samma sak när jag får mitt eget krossat, hej taxichaufför, kör mig till någonstans, ingenstans, gör det nått om jag sjunger lite? Är det nån där? Var kom de där syntarna ifrån? Ni vet, en sån där grej som händer i livet hela tiden, man börjar sjunga och så riktas det en kamera mot en och så blir allting storartat som en listetta. Sen, när man kommit till festen man egentligen inte skulle till, då kommer Icona Pops ”I Love It” igång och så dansar man I Don’t Care-dansen.

Bojan Buntic

The 83rd har gjort en remix på Gil Scott-Herons (R.I.P) ”New York Is Killing Me” från 2010s svansångalbum, den episka berättelsen om hans liv,  I’m New HerePå det spartanska, mörka beatet, med handklappen, den studsande bastrumman, svartahålsbasen och den ackustiska basen, det förvrängda nynnandet, de plötsliga cymbalerna, den dissonanta synthkören, sjunger Scott-Heron om hur New York tar kål på honom, och att han vill begravas i Jackson Tennesseee, han vill hem, inte till Chicago, där han föddes, utan en plats som blivit hans hem. Vem hör hemma i New York? Unga djävlar.

Över 83rds avskalade version rappar den 20åriga Angel Haze däremot om hur hon äger stan: ”I RUN NY”. ”New York” minus ”Is Killing Me” helt enkelt. Hon står där i hiphopens födelseort, bland handklappen och Scott-Herons mummel och klagosång, i sällskap med en ny, växande generation av rappare, taggar sitt namn på hiphopens historiska väggar, som den första seriösa kvinnliga graffitiartisten PINK gjorde på Bronxtiden, när varenda byggnad och tåg väntade på att få sin oskuld tagen av en sprayburk. Med ”New York” vill hon bevisa att hon hör hemma i den för alltid brinnande staden, hon slänger ut dissar som ingenting, jämför sig med och droppar rader från de stora, rappar snabbt som TGV-tåget och säger att hon är Satan. Way Out West, ni blev av med Azaelia Banks och nu också Death Grips, kanske dags att boka Haze? Den 17 Juli kommer hennes EP Reservation ut.

Bojan Buntic

Visserligen en omastrad version, men det är lika bra att köra på det ändå. En av Metrolands senaste låtar som även kommer att finnas på deras 2-CD släpp på den belgiska titanen Alfa Matrix. Tycker att den adderar till den (ofta bortglömda) dimensionen av vad som gör minimalistisk synth-pop i kombination med lågmälda EBM-influenser så bra. Något man inte direkt kan anklaga någon annan för att ha gjort på ett lika bra sätt, de är helt enkelt i förgrunden när det kommer till detta. Där lyckas de även smyga in mycket retro, som man inte hört sedan de tidigare versionerna av Kraftwerks sound och Komputer som för övrigt är en stor del i deras inspiration.

Det som gör att den nya dimensionen är så bra är just komplexiteten som saknas hos Kraftwerk men som har lagts till av Metroland. När skivan kommer ut så hoppas jag att ni kastar era pengar mot skärmen och löser ut en dubbelskiva som ni kommer att ha nöje av långt framöver. Detta kommer att slå större än vad jag ens kan förvänta mig, om de har tur det vill säga. Deras distinktiva sound är utvecklat på så sätt att det är mer lättlyssnat och lockande än exkluderande och svårlyssnat. Vilket är ännu en av deras styrkor.

Detta är en ode till Harry Beck, skaparen av Londons Underground – eller ja, i vilket fall kartan över den. Intressant nog, vilket ni hade kunnat listat ut, har Metroland fått mycket inspiration från just tunnelbanor och tunnelsystem i allmänhet men särskilt just detta system. Överanvändningen utav Microsoft Sam-liknande röster är bara ett humoristiskt inslag som man bara kan höja sina mungipor åt.

Så, vad borde ni då göra? Jämför inte styrkan sinsemellan – njut av ögonblicket. Läs gärna en intervju med Metroland.

Invisible Guy

Invisibleguy.wordpress.com är en av GHMs bloggvänner. Det drivs av en ung kille med en enorm kunskap om bland annat postpunk, new wave, minimal wave, och en massa underjordisk musik (nutida och dåtida) som förtjänar uppmärksamhet. Han gör fantastiska intervjuer också

Fick ett litet anspråkslöst e-mejl idag, ett sånt där: ”en ny låt från X.” Ingen lång promotion text, ingen som försöker övertyga mig om hur jävla episkt det som skickats är. Klart man blir nyfiken. Visar sig att ett produktionsteam från Stockholm, Sum Comfort Food, har gjort beats till Los Angeles ∂eƒ soundVisar sig vara exakt den typ av beat som lyser genom min hjärnas djungel och väcker liv i de små glädjesubstanserna som slukats av växtligheten. Musiken fångar känslan man har efter man drömt om samma tjej varje natt i en månad, den där säkra kärleken som glider fram över gräset, över picknickfiltarna, som aldrig ramlar fastän den snubblar över varje stubbe, som vandrar steglöst till Etta James ”At Last”.

Kärlek är en dröm, det är ett tungt fall, det gör ont att slå i huvet i luften ovan sängen. Kärlek är en dröm, men så vaknar man bredvid musiken som alltid stannar om man kliver tre steg för långt, och ekot, det man bär med sig, är aldrig detsamma, man vaknar bredvid den där sången du aldrig trodde du skulle höra, den där tralalalalalala som är en jävla idiot och som är det bästa som finns. Man vaknar och frågar sig: Hur kan du finnas?! Bra jobbat L.A., platsen där man förevigt lutar sig tillbaka mot luft och solsken. Bra jobbat Stockholm, där det är kallt nog att man behöver uppfinna tropisk värme i en simpel beat för att överleva. Bra jobbat, ni har gjort mig sentimental.

Streamar gårdagens skratt där du svävar på mitt huvuds ljudmoln.

Bojan Byron

Ladda ned hela EPn. Fan det görs för mycket bra musik, VISA SUPPORT, följ oss på FACEBOOK.

När bandet splittras, eller datorn sjunker med allt ditt tyngsta material till botten av cyberhavet, då strängar man om en gammal nylonsträngad Bjärtongitarr och börjar göra hemmainspelningar levande som smutsigt solsken, bara för att livet är en sak som går vidare.

När jag var yngre producerade jag elektronisk musik, men min älskade dator försvann på ett tåg — försvann med all min poesi och med tusentals timmar intimsamtal dekonstruerade i FLstudio. En dag ser jag kanske en diktsamling, ”en strålande debut av Börje Digmarsson”, med mina sonetter och hexametrar eller hör mina sampladeliska beats på en mixtape från nån tedrickande, halvt tecknad stockholmsrappare med töjning, japanproducerade rastaflätor, sojabrillor och designerskäggstubb. Men livet går vidare, så äre.

Men tillbaka till ämnet för inlägget, Jacob Johansson — eller namnet han går under som artist, Det Stora Monstret — är också en sådan typ att han går vidare. När musikprojektet han sysslade med gick åt helvete, då vända han sig inåt, med nämnda Bjärton, och skrev tillräckligt med låtar för en debutskiva. Christoffer Berg, som gjort produktion åt Depeche Mode, Fever Ray, The Knife m.fl., gillade garderobsmusiken och gick in i ett sammarbete. Han bidrog med syntgalaxer och gav en rymddjup resonansbotten åt Johanssons hemmasnickrade pop. EPn kommer ut i höst, men redan den 29 juni släpps singeln ”Elastiska” + en till låt på a-sidan ,”Hela igen”.

”Elastiska” är durmelodisk 90talsrock, sådär fint oslipad i kanterna, med bloozsolos, en kubistiskt markant, trallvänlig falsettrefräng, och en massa glittrande syntar i dunklet. Den lyckas kännas som att den kom till på stundens ingivelse, fastän det är en välgjord komposition.

Streama den från vår soundcloud:

Hej Svensk Rap! Skicka en beat till gehitmusiken@gmail.com när du är större än skuggan från kepsen på denna sjuttonåring från Brooklyn. There’s like six million ways to die, niggah choose one. Medan varenda musiknörd i världen just nu spiller sin säd till DIIVs Oshin eller super på P&L lyssnar jag på 1999 – om och om igen — en mixtape som tar tillbaka 90talet till New York-rappen, med ny boombap-produktion och lånade beats från bland annat J Dilla (R.I.P), Lord Finesse och MF DOOM, och några lånade rader från Illmatic och från New Yorks nuvarande Sinatra, rapkungen själv, Jay-Z. Joey Bada$$ är med i hiphopkollektivet The Progressive Era som består av kids runt tjugo år. När de inte brottas med varandra, spelar tv-spel, lyssnar på Nirvana, hamnar i kärlekstrubbel och vad man nu gör i livet, så gräver de upp hiphopgravar och plockar ut guldtänder, förlorade notböcker och allt blingbling som återstår från hiphopens guldålder.

Låten nedan ”Survival Tactics”, har ett antal feta ögonblick och det där pistolskottet har gått rakt in i mitt bröst, satt igång något där inne. Ska gå igenom mina klassiker nu, lite Arsonists, lite Non Phixion, lite Madvillan, NAS, Jay-Z, Biggie, tills jag bara har boom bap, boom bap i huvet.

Bojan Buntic

Göteborgs egna Milano Suntre grabbar betagna av baleariska ljudlandskap, solar, månar och havsbriser från andra trakter av världen. Och att stå vid stränder, uppkomna ur havet, med byxorna på. De har slängt ut en ny låt med en charmigt melodramatisk video. Ögonblick i ”Vertigo”: kille vaknar upp i en säng ute vid en stenhäll på en ö; tar sig själv i ansiktet, full av själslig plåga, som en äkta antik grek; står i rosa skjorta, kallingar och slår sönder glas med basebollträ; tar ut innanmätet på kuddarna; kastar sängen i havet; gråter en skvätt; lutar sig tillbaka i sin misär. Av allt att döma handlar denna yrsel om en kvälls misstag och förlorad kärlek. Vi får en inblick i karaktärens huvud genom tillbakablickar på en festlig miljö, han går fram som en Bittersweet Symphony genom ölglas och kyssar, en stackare med deppig uppsyn, och hamnar i säng med en kvinna trots döden i ögonen, eller kanske just på grund av den. Ön ska ju så klart representera dagen efter. En riktig ajaj-dag. Det är hur som helst en rätt härlig popdänga som är lite lättare att smälta än ett trauma på en ö.

Bojan Buntic

De Montevert (Ellinor Nilsson) släppte 2011 ”Skyll På Mig”, en sansad popsingel med ett lugn som en hiss med fönster ut mot världen. Det var en okomplicerad sång om kärlek, med ett charmtroll till basslinga, en sångerska säker som luft och ett arrangemang med ljud direkt ur leksaksaffären. Videon är lika förträfflig, Göteborg ler yrvaket, cykelfärder, spårvagnsfärder, parisarhjul och hjärtan i inre konflikt.

Hon gjorde en demo för omkring sex månader sen som nu har fått sin slutgiltiga skepnad. ”Jag Vill Ha Mer” (på nätet kallas den för ”Tom Jerry Bomans låt”) är den första singeln på ett kommande debutalbum där det förekommer både texter på engelska och svenska, Vänner & Ovänner/Friends & Enemies. Låten är lika tillbakalutad och ljummen som ”Skyll På Mig”; texten är ännu lättare att begripa (den har en suverän textrad: ”tycka om dig / älska dig ibland”); men man fastnar för den ändå — hur kan något vara så paralyserat och samtidigt passionerat? Det är enkelt att svara på, om man någonsin varit fruktansvärt kär. Skivan släpps den 26/9 på Nomethod Records.

Bojan Buntic

Text:

alltid finnas / alltid hålla med
aldrig svika / aldrig göra fel

jag vill ha mer och mer
jag vill ha mer

hålla om dig /hålla om din hand
tycka om dig /älska dig ibland

jag vill ha mer och mer
jag vill ha mer

du hade min längtan / du hade min röst
du hade min trygghet / du hade min tröst

du hade min fruktan / du hade mitt kall
du hade min rädsla / du hade mitt allt

du hade min oro / du hade min kraft
du hade min ångest / du hade din chans

du hade en önskan / du hade ett mål
du hade en vilja / din vilja består

jag vill ha mer och mer
jag vill ha mer

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.

Hej och glad midsommar! JJ och Sincerely Yours vill också önska er en fantastisk midsommar (”summer’s here and we on, i can tell you what’s good:”) med en gratis ep ni kan ladda ned här: http://www.sincerelyyours.se/yours0184.php

Provlyssna här, helt jävla underbart.

I think you know my name I think I know that I think I know your game I think I know We do what we need, get high of this weed Then we fly over beats We fly over seas And you say drive slow We say how fast can we go? Baby, what you thinking about? They callin’ you crazy, you should have me by your side And everybody is talkin’ Keep runnin’ their mouth. You should get out tonight, get up, get high. And if anyone should ask you I can tell them what it’s all about And I I don’t buy records, I make them And I set records and break them This is all a young girl know, I wonder what them other young girls know What they know about that, cuz I, I know all about that Big hearts, big dreams We are all about that And maybe I fucked up Yeah baby, I fucked up But maybe you fucked up too What the hell am I supposed to do? So if you ever get it confused I’m the one you should come to. 

Jag har ett nära nog mystiskt förhållande till viss ny skandinavisk punk — jag vill inte veta för mycket, jag vill hålla förtrollningen levande. Jag är särskilt förtjust i det som händer i Köpenhamn just nu. De intressantaste banden är Iceage och Lower. Det sker mycket experimentella, obskyra, svårbegripliga grejer där också, men det är det som griper in i min popsjäl som verkligen träffar rätt. Läs min romantiska lilla berättelse om hur mina stackars converse gick sönder när Iceage och Lower spelade på skjul fyra sex här i Göteborg.

Men det händer ju grejer här i Sverige också, så klart. Jag är på härden ibland, men det är sällan jag blir berörd. Jag har hört jävligt mycket punk i mitt liv, och protopunken, Iggy Pop & Stooges, är fortfarande mitt hjärtas eldhav och skrik. Joy Divisions Closer är mitt ideal för allt som kom efter ’77. Den heliga gnistan ur det primala mörkret, änglar vars vingar inte kan bära sitt eget ljus. Holograms är från Stockholm av alla ställen, och sångaren har en röst som ett pistolskott i dunklet av en gränd. Ovanför vrider sig himmelen primitivt och metallen vränger sig ur betongen. Deras självbetitlade LP kommer ut på Captured Tracks den 10 juli. Ni förstår nog vad som kommer vara mitt soundtrack genom de arga nätterna som kommer.

Bojan Buntic