Nattens låt: Michael Idehall – ”Snake Messiah”

Gehitmusiken —  11 juni, 2012 — Lämna en kommentar

Att stå och vråla inför Döden känns som en ganska dum idé: ”Do not go gentle into that good night /Old age should burn and rage at close of day /Rage, rage against the dying of the light.” Vad, käre Dylan Thomas, tänkte du dig? En stackars pensionär som riktar sin käpp emot skyn? En cancersjuk som kämpar sig upp ur sjuksängen och knuffar bort den svarta mannen som står vid dörren? Nej, Dylan, inte lätt att föra ett väsen i en sådan stund. Att se den svarta skuggan torna upp sig, om så bara i drömmen, och höra oljudet av Intet, från ingenstans och överallt, är tillräckligt för att man själv ska sjunka ihop till ett intet. Vi rasar allihopa, varje beståndsdel av den mänskliga kroppen rasar sönder, sakta, sakta — eller whoops, där föll man, du hann inte ens räcka ut en hand, jag hann inte ens säga att jag älskar dig — ja, vi rasar, men ska vi rasa utan sans emot vår mest fundamentala sanning? Vi ska dö.

ARGH! ARGH! Fan heller att jag ska dö! Jävla döden! *skakar käpp emot himmelen* Ett enda stort deathmetalgrowl mot det okända.

Nej.

Vi märker det inte. Vi närmar oss slutet sekund för sekund lika obevekligt som ”Snake Messiah” framskrider. Vi märker det inte när vi går ett ben i taget mot nästa glömska pengar kan köpa. Jag klär på mig en fin kavaj, sätter en cigarett i munnen, och ser min framtid öppna sig för mig i ett stort bländande ljus. Låten har mer betydelse än vad den rent ljudmässigt förmedlar, och du måste vara instuderad i ockultism för att begripa det med hjärnan, så att säga, men rent ljudmässigt räcker för att du innerst inne ändå ska fatta. Det fattar tag i en.

Och vilket ljud det är som griper en. Ni lär uppfatta det som läskigare än Silent Hill-spelen ni spelade som småglin. Själv satt jag som tolvåring och darrade mig fram genom Den Andra Världen med en walkthrough i handen. Jag var tvungen att veta nästa steg, för att våga ta det. Riktigt så är det inte i livet. Michael Idehall (Sönderbyggd) har gjort en LP djupare än vad jag har ord för just nu. SOL är bland det bästa jag hört av ”industriell” musik. Det erinrar mig dock inte om det industriella — reella maskiner och så vidare — det påminner mig verkligen inte om det framtidsteknologiska, techno och så vidare, utan om det själsliga och rumsliga fast abstraherat och koncentrerat till en musikalisk Swedenborgvision eller expressionist musikbild. Vi går igenom kalla hallar med vita vägger och kliniskt rent ljus, vi hör pipande, brusande, apparater vi inte begriper — det är utomvärdslig elektronik som ljuder — vi går tanklöst in och ut ur rum utan fönster. Här och var hänger svarta tavlor. Väggarnas obekanta ansikten talar.

Nej, nu räcker det med babblandet. Lyssna på musiken, den får även den tjatigaste att hålla käft. Jag talar bara för att jag är fullständigt gripen av SOL. Lyssna, och titta gärna in mer grejer från Beläten, en kassettetikett som drivs av Thomas Martin Ekelund (Trepaneringsritualen, som jag lyssnat på i evigheter men fortfarande känner mig för liten för att skriva om), som just nu släpper helt fantastisk ”postavantgardistisk pop för en postapokalyptisk värld.”

Bojan Buntic

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s