Skivrecension: Skatan – Seven Trees

Gehitmusiken —  14 juni, 2012 — Lämna en kommentar

Artist: Skatan
Album: Seven Trees
Skivbolag: Creature Sounds
Release: 23 maj
Betyg: 6.9

När man under flera veckors tid nördat in sig i ravehistorien — läst Simon Reynolds Generation Ecstasy som en besatt, följt expertbloggar och amatörer, plöjt igenom youtube, soundcloud, Soulseek efter raveklassiker och obskyr elektronisk musik, när man hört alltifrån mentalsjukhusens kling och klang till de mest läkande och ädelstenslena technoarpeggios — då slås man lätt av hur annorlunda naturen låter, sparvvingar som flaxar, vindens brus i löven, bäckar och floder, knastrande grenar under fötterna på skogsvandringen, och inräknat bland naturens redskap, helt vanliga ackustiska instrument, pianon, harmonium, melodica, gitarrer, kontrabasbas och självklart, den mänskliga rösten — utan förvrängningar i form av pitchshiften, uppsnabbningar, bakåtvändanden, autotune, Italo Disco vocodereffekter. Ja, då slås man av hur naturligt, ohämmat, omedelbart, impulsivt Skatans andra album Seven Trees låter. Men är det lika fängslande?

Det har ända sedan Dylan lirade ”Like A Rolling Stone” live för första gången — till folkentusiasters och förvirrade idealisters förbryllning — alltid funnits en konflikt mellan det omedelbara, ”äkta”, och det producerade, processerade, elektroniska, ”omänskliga”. I början var det: hur kan man använda elgitarrer och försumma Guds Egna Instrument, den stålsträngade gitarren? Senare angrep man syntarna. Nu angriper man datorerna, och snart anfaller man hologramen, bara för att falla rakt igenom dem och slå i huvet mot en ljudanläggning.

Det man ofta glömmer i diskussionen är anledningen till varför man började med elektronik från första början: man ville engagera och underhålla. Poängen var att man skulle vända sig bort från det mer litteraturvetenskapliga poesianalyserande/berättelsetolkande perspektivet i rock och folkmusik, och fokusera på det rent sensuella, viscerala, deskriptiva, ljuden skulle bli ledningstrådar till vårt nervsystem, musiken skulle vara fängslande, för den dansande kroppen, för det njutningslystna sinnet, istället för till det filosofiskt reflekterande, politiskt engagerade, igenkännande subjektet. Istället för att känna igen sig i en låtskrivares situation, och relatera till hans krossade hjärta, känna tåren rinna ner för kinden, skulle man glömma bort sig i musiken, bli en del av ruset, uppleva hur gåshuden dansar på en: den sinnliga upplevelsen var fokuset, inte innehållet.

Detta har medfört att innehållet nu för tiden måste vara enastående för att vi ska bry oss om att lyssna på texten. Textförfattare har fått större och större press på sig. Det är svårt att övertyga oss att man faktiskt borde lyssna på orden och inte bara försvinna i atmosfären och ljudlandskapet, att man inte ska fokusera sig på den urbana miljön eller naturlandskapet man vandrar i med ipoden i lurarna. Rösten måste spegla en personlighet, någon som vi omedelbart igenkänner; det får inte vara ett diffust subjekt ihopsatt av alla århundrandens metaforer, klichér och ordsagor. Det måste vara tillräckligt intressant för att vi ska sätta oss på en sten nånstans invid en flod och bara lyssna.

Jag erkänner: jag har svårt för att bry mig om vad Simone Andersson Wingfors sjunger. Wingfors låter som en blandning av det franska flickcoolets excentricitet (fast det är nog svengelskan som spökar), Karin Dreijers svårdefinierade besynnerlighet, och en sextiotalets amerikansk folksångerska. Hennes stämma är tydligt markerad i mixen, och vi hör varenda fras, men jag dras obevekligen mot det fina arrangemanget i bakgrunden. Detta är mindre en kritik mot Skatans sång och textförfattande än en komplimang till kompositionen och produktionen. Någonstans går musikens köttslighet och textens innehåll skilda vägar.

För att återknyta till diskussionen i början av min recension: Skatan är på den ena sidan av spektrumet Omedelbarhet/Äkthet — Produktion, Efterskapelse. Seven Trees är inspelat under en dag i en kall teaterlokal i Majorna. Man har fångat musikernas samspel och lyckats skapa en känsla av den traditionella livespelningens intimitet. Det är — som så många rockkritiker använt som en hyllningsfras — en upplevelse av att man står och lyssnar på bandet under en konsert. Man har, så att säga, fångat ett verkligt ögonblick.

Men att Seven Trees lyckas vara en återspegling av något äkta gör inte att albumet är intressant och fängslande. På min ipod, när jag går igenom de småländska skogarna, har jag också Bob Dylans Time Out Of Mind. Förstå att jag frestas gång på gång på gång på gång att byta till ”Standing In The Doorway Crying” eller ”Cold Irons Bound”. Två låtar som jag skulle ge en miljon ”Control”, ”Up High” eller ”Norwegian Light” för att få höra. Några sekunder in på klassikern ”Make You Feel My Love” och jag måste sätta mig ned, under ett sorgligt träd, och gripa i en sorgsam gren på marken. Fan har jag gjort med mitt liv egentligen?

Denna upplevelse av plötslig epifani — ett sånt som fastnar på en, som återkommer igen och igen, varje gång man hör låten på nytt känns det fortfarande — kan man inte hitta på Skatans andra album, med dess stiliga blandning av europeiska folktraditioner och amerikansk folk, dess rasslande, vårbriskyliga, naturligt-som-barkljudande ljudvärld, dess charmerande, mer-Sirin-än-skata-sångerska. Wingfors är 21 år, och det är en oerhörd bedrift att redan ha två starka album bakom sig. Debuten We are all children with different titles är förresten mycket bättre. Det ska bli spännande att se hur hon utvecklas under åren. Jag är lika kritisk mot henne, som mot min lillebror (My Sister Is Job, Skimret): han har nu tre osläppta album bakom sig, och jag säger fortfarande: ”fortsätt söka, snart haru något på spåret”. När jag lyssnat igenom Seven Trees för femte gången idag längtar jag tillbaka till min ravehistoria, mina meningslösa ‘ardcoresinglar och den verkliga djungeln i jungle. Jag drar på Nordpolens senaste ”När Mitt Blod Pumpar I Dig” och världen får åter igen färg. Fastän det är kallt och dystert här i skogen ler jag och känner mig större än grenen jag nyss slängt i en pöl.

Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s