Archives For juli 2012

Artist: Kopfklang
Låt: Tanzen
Etikett: Fjellsmug Rekords

Du vandrar ensam genom skogarna medan en lavin av stjärnor faller över den kvickt roterande natthimmelen, du är naken som träden men värmen ligger tjock som sockervadd innuti dig. I hörlurarna har du techno för en plats någonstans mellan drömmen, uggleögonen och det efterlängtade ravet — du är ständigt på väg mot den dunkla ängen där alla dansar in i oändligheten, men du är vilse, och du vill samtidigt bort, så långt därifrån du kan, till en stilla plats där du kan sova, eller bara ligga sömnlös och lyssna på de vackra ljuden. De som nån gång dansat hela natten vet plågan vid upplevelsens maximum, när du både sover och är vaken samtidigt, fullständigt alert och helt trött på en och samma gång. Det är en eufori och ett glädjerus fullt av lidande. Dansa tills du slocknar fullständigt vid liv.

Kopfklang är en ung producent från Berlin-Neuköln. Han har precis släppt sin första EP Tanzen & Schlafen på den lilla electroetiketten Fjellsmug Rekords. Den strävar efter att vara ett giftemål mellan en tillslumring och ett uppvaknande, en kyss mellan dina öppna ögon och dina ögonlock. Det vill säga: nån slags fett jävla shamanknark. Ni kan nu också köpa EPn i en limited edition kassett. Lyssna på ”Tanzen” nedan och dröm er bort eller vafan, ut och dansa med harjävlarna.

Bojan Buntic

Annonser

Ett av göteborgs finaste popband Symfoniorkestern (läs gärna vår konsertrecension från sist vi såg dem) arbetar på ett nytt album som just nu är i slutstadiet av produktion. De släppte idag smakprov på två låtar från skivan. Idag känner jag mig otillräcklig, sjuk och värdelös i allt. Lite sådär suddgummigrå. Jag försöker ändå skriva två tre ord om Emmabodafestivalen men nej, jag hittar ingenting.

”Prestationsångest Över Tillvaron” låter som morgonen man vaknar upp till då och då, ångesten över att leva sitt liv och leva upp till sitt potential. Jag skriver ändå, för det är det jag gör, men allt är ödsligt och orden dansar nån slags fylledans över radernas tältlinor, ramlar ner i en uppblåst pool med chipsrester och krossade drömmar. Det reser sig en blek sol av ljuva ooooohohoooh och ackustiska gitarrer i töckniga ögon; en sångerska sjunger i nära intill twitterkryptiska rader om en upplevelse som är svår att ge tröst åt. Ändå är man tacksam att få höra att man inte är helt själv i det här.

Nu drar Ge Hit Musiken igång igen på allvar och vi vet var vi ska och vi ska hitta dit. Här kan ni se videon till den fina låt jag syftar till. Ni kan även lyssna på det andra smakrpovet, ”Finlandsfärjan” på detas soundcloud.

Bojan Buntic

Här stod det förut ett antal meningslösa ord om den här låten.

Bojan Buntic

Ibland händer det. När man bläddrat igenom soundcloudlänk efter soundcloudlänk och musiken börjar växa ihop till en tjock massa så dyker plötsligt något upp som är exakt det man ville ha. Det hände mig igår då jag kom i kontakt med Brödet Stockholms låt ”Chloe Dancer”. Till en början lät det som en vanlig lo-fi inspelning med akustisk gitarr och kvinnosång. Men bara efter några sekunder spricker den inskränkta ljudbilden upp. Mäktiga slagverk börjar pulsera som hammarslag mot trumhinnan. Det här är inte någon vanlig lo-fi inspelning. Nej, det är välarbetat och tänkvärt. Brödet Stockholm lyckas kombinera enkel lyrik med drömsk musik och tillsammans blir det en historia med tydliga kontraster. Sångerskans enkla, men otroligt vackra röst, tycker jag skär så perfekt mot musiken att det blir som att följa två olika karaktärers relation. Slagverken pumpar vidare och för låten framåt, medan den akustiska gitarren breddar tankarna och ett lätt piano får med sina få toner agera kronan på verket. Brödet Stockholm har inte heller dragit sig för att sampla diverse ljud. Jag hör fågelsång och, som jag så många gånger tidigare skrivit gällande musik jag gillar, så bygger låten upp ett landskap.

Jag skulle kunna tänka mig att likna Brödet med Lykke Li. Så som Lykke hade låtit om hennes låtar inte hade mixats så att sången nästan ligger och slickar en i ansiktet. Men för både Lykke och brödet är det slagverken som genom hela låten driver musiken framåt. Vilket jag gillar, då musik som denna oftast brukar vara väldigt tillbakalutad på en uppsjö av melodier. Det här är bara en av sakerna som gör Brödet intressant och jag skulle verkligen vilja höra mer från deras håll. Eftersom de på deras soundcloud än så länge endast huserar en låt så är det för tidigt för mig att sätta något betyg på bandets produktioner. Men de är absolut värda att följa.

Zeth Isaksson 


Band: Pg.lost
Album: Key
Betyg: 8.7

Sigur Rós enastående Valtari kom ut i år. Jag gav det ett perfekt betyg på kulturbloggen.com. Men det är inte det enda postrockmästervek vi får njuta av i år. Vår expert inom genren Zeth Isaksson, själv en postrockare, har recenserat Pg.lost Key.

Pg.lost släppte 2007 ep:n Yes I, Am vars titelspår fick bli mitt soundtrack till det året. Den perfekta uppbyggnaden, dynamiken och känslan väckte inga tvivel om att bandet skulle kunna växa sig stort inom sin genre. Pg.lost hade allt ett nytt band ska ha: ett otroligt välarbetat och tydligt, unikt och självsäkert sound. Vilket de spelade vidare på under första fullängdaren som kom ett år senare Its Not Me, Its You! Det innehöll fantastiska låtar som ”The Day Shift” och ”Siren”. När Pg.Lost försökte följa upp albumet 2009 med In Never Out hände det dock något. Självklarheten och känslan som deras musik kräver var borta. Det var splittrat och kändes ofärdigt. Det var ett rent ut sagt ganska dåligt album. Även om ”Heart of Hearts”, då som nu, är en bra låt förlorades Pg.Lost för mig och sen dess har jag inte hört något alls ifrån dem. Men så, efter att ha bläddrat omkring bland mina spotifylistor, råkade jag ramla in på deras spotifysida där jag mötte ett helt nytt album.

Key är en lång melankolisk historia som får mig att se något framför mig, något som jag älskar när musik gör. Det här är det perfekta soundtracket till en hopplös, tragisk kärlekshistoria och jag ser filmer bläddra förbi under mina stängda ögonlock. Deras otroligt vackra men drivande musik pressar på handlingen och även om inte ett enda ord utöver låttitlarna är sagda så framgår historien klar. Kanske inte den historien Pg.Lost ville få mig att känna när de gjorde albumet, utan det blir min historia. I min historia ser jag i den ena stunden en mörk bild, i den andra en hoppfull, men den bilden som är starkast visar mig varför det här är bland de bästa plattorna som släppts 2012.

Hur Pg.Lost lyckats skapa så mycket med så små medel imponerar. Det är inte mycket ljud vi hör: nej, bara gitarrer, bas, trummor, ett lätt piano. Självklart en mängd effekter på det. Men det är inte sampling efter sampling, vilket ofta kännetecknar genren, och inte heller stråkar eller blås. Det behövs helt enkelt inte.

När vi då kommer fram till klassiska frågor som vilket spår som är starkast, vad jag vill höra mer av och vilket betyg det här albumet skulle få, så kommer man fram till ett och annat. Det här är ett album, på det där sättet som ett album helst ska vara. Det är en sammanhängande historia som behöver sina bättre och sämre bitar för att hålla ihop. Det vandrar fram längs sin röda tråd och blir egentligen aldrig varken tråkig eller dålig. Självklart finns det spår som i efterhand ter sig starkare, men det är omöjligt att läsa ett kapitel i mitten och förstå hela historien. Låtarna bygger varandra och tillsammans bildar det just vad många artister verkar frånse när de gör album. En helhet. Jag vill höra mer av Pg.Lost och kanske framförallt att fler ska höra något av dem. För det förtjänar de verkligen.

Zeth Isaksson

Visa support, följ oss på FACEBOOK.

Band: Holograms
Album: Holograms
Etikett: Captured Tracks
Betyg: 8.5

Splittringen efter punken, den så kallade postpunken, är musikhistoriens snabbaste fragmentering av en genre. Man började omedelbart utforska de revor i punkrocken man hittade efter explosionen 1977. En meteoritstjärna av The Clash, The Ramones, The Sex Pistols krashade trallande ner i världsalltet. Därefter hade alla sina egna föreställningar om vad punken egentligen är: Är det en attityd? Är det en garagerockestetisk musikstil? Är det vild knulla-dina-konventioner-experimentalism, politiskt medveten upprors/reflektionsmusik eller är det helt enkelt en ny form av eskapismpop? Är det djupt eller ytligt? Dessa frågor ledde till svar — i form av ny musik världen över.

När punken blev stor fick den aldrig tillfälle att blomma likt Jazz — den bildade aldrig en ”det föränderliga samma”-tradition. Istället planterade man säden på olika barljusmörka eller underjordiskt lågwattsupplysta platser och utsatte den för den fria kreativitetens radioaktivitet, och det nya växte och muterade sig hastigt. Musiken som framkom ur denna process skiljer sig mycket åt. Jämför den Nya Popen på 80talet (till exempel Josef Ks ”It’s Kinda Funny” eller New Orders ”Confusion”) och Nick Caves ”Your Funeral My Trial” eller världens mest deprimerande låt Joy Divisions ”Eternal”.

För vissa blev denna utveckling det-bästa-som-hänt-musiken-någonsin. För min del, tvärtom. Jag föredrar fortfarande den första vågens enhetliga men primitiva vision framför det nya avant-gardet precis som jag föredrar t.ex. jungle, hiphop, breakbeat hardcore framför all postrave-experimentalism, artcore, illbient och posthop, och allt annat som hyllats för dess genreupplösande tillbaka-till-klassisk-komplexitet-frihet. Till detta säger jag nej tack och ge mig tillbaka sextiotalet, en kedjerökande ”unchained melody” låter friare än tusen kedjelösa tillbaka till framtiden-experiment. Man kan väl säga att jag med åren har blivit en popmusiksfanatiker –gått från att idolisera Beethovens sjunde symfoni och Schoenberg till att föredra Aaliyahs ”Are you that somebody?” och Håkan Hellström — och det jag älskar med punken är just dess popkvalitér.

Och popkvalité är det första som slår mig när jag lyssnar på Holograms självbetitlade debutalbum. Det låter riktigt KUL. Det är en dröm för alla please kill me-romantiker därute, något som borde röra Legs McNeils hjärta till en blödig tår. De nya punkarna åker tillbaka i tiden, inte för att lära sig härma 50talsrock’ n’ roll eller alienera, utan för att sno åt sig den där råa kraft som fanns hos protopunkarna The Stooges och MC5 och musik-är-fan-kul-attityden vi finner hos The New York Dolls, The Dead Boys, The Ramones, The Dictators och andra CBGBbesökare. Sen färdas de tillbaka — genom all den där postpunk jag talade om, genom dissonantvass amerikansk HC — och filtrerar de smilande 70talsglädje/ilska-och-adrenalinkickarna genom 30 år av tung erfarenhet — upplevd under en kort koncentrerad tid, de nya punkarna är fortfarande småglin. Ändå lyckas de komma ut ur denna tunnel levande, fortfarande fulla och till och med leende! De placerar sig på vilken scen som helst som om den frekventeras av Dee Dee Ramone, Iggy Pop, Tom Verlaine och Patti Smith. Drömde jag, eller var Iceage på Skjul Fyra Sex en dröm?

Istället för att experimentera utifrån det fundament som lades av de ursprungliga punkarna utforskar de nya skandinaviska punkarna möjligheterna som redan fanns i den första vibrant-som-en-tecknad-film-visionen. Förra året satte Iceage den skandinaviska punken på den globala kartan och deras New Brigade spred sig över miljoner hipsterbloggar och nätmagasin ända bort i Japan, alla exalterade över att punken återkommit! I år släppte deras Köpenhamnspolare Lower punkkoncentratet Walk On Heads: en flimrande, sprakande TV-skärm som brusar ut bilder från det amerikanska 80talets hardcorepunk. Och redan har den ”nya” punken börjat följa 1978formen, Elias ifrån Iceage har börjat göra syntpop om manlig striptease med sin vän från Sexdrome, i form av Vår. Men Holograms visar att vi som är fascinerade av den nya vågen inte behöver oroa oss, det har precis börjat. Men tänker vi låta punken falla sönder igen? Självklart, det visar sig gång på gång att destruktion och självdestruktion är dess väsen.

Holograms inleds med ”Monolith” — lugnet före en riktad pistol och ett vrål. Pang. Till skillnad från Lower, som skjuter vilt, uppvisar stockholmarna en skottsäkerhet som skjuter en svischande kula rakt mot ljudbildens bröstkorg: ”People, places!” Punkilskan som ristar in HAT på baksidan av en svart läderjacka visar sina tänder. Därefter skjuter de mot våra fötter: dansa, dansa, dansa, som om ni aldrig hört Broder Daniel tidigare. Det är som en sciencefictiondystopi där den vilda västern och punkeran sammanvävs med slingrande syntmelodier.

”Orpheo” är nån slags punktryckare med en stämsångsrefräng närmande The Dictators grabbiga sockersöthet. Sångaren sjunger i slutet på låten ”We’re running out of time” som om detta är chansen till en sista dans med tjejen han är head-over-healsöver. Men ilskan bubblar och kommer ut som svett i ”Memories of sweat” och där hör vi pistolskottet igen, i form av blixttrumnedslag. Den skottskadade ljudvärlden dunkar nästan sönder av den galloperande basen. Och allting ekar ut i intet. Men inte länge till!

Vi plockar upp någon märklig signal från rymden. Och så drar djävulshästen med chippet i hjärnan igång igen, en illvilligt synkoperad perkussion stampar takt, och du försöker hålla fast i linan medan du glider över marken, som istället för taggiga växter består av taggiga restprodukter av metallindustrin. ”Transform” är en militant dans, där knytnävslag funkar lika bra som sparkar i luften, men det sista du lär göra är att göra moves ur The Evolution Of Dance.

”ABC City” får vi en syntsymaskin med lasernålar som formar ett illvilligt kantkubistiskt mönster i den blödiga huden av Holograms stackars ljudorganism, en tatuering som målar ut och bestämmer dess framtid, en puls lika alternativlöst drivande som en tvångstanke i en Blade Runner-skalle, en obeveklig rytm mot din panna, utsidan av miljoner förevigt isolerade insidor i den dystopiska post-Closer-staden får sitt kainsmärke, det som Ian Curtis sjöng om i svansången Decades”. Här kanske vi bör fråga oss om något så depressivt bör låta såhär roligt och intressant? Glöm ej vad som händer när du möts av nyheten att din käraste kära är otrogen, vad gör du? Känner du inte hur ditt blod blir till is och dina ögon börjar glöda? Människor är olika, detta är en respons, detta är ut-och-rusa-i-ruinerna-reaktionen.

När jag tagit mig igenom albumet och kommer till ”Fever” har allt det värsta pumpat färdigt i mig och jag är ute i den urbana nattluften med ett leende, med en blick mot nästa dröm. Det är ändå härligt att sjunga ”I was born to lose”, igen, och sen resa sig stolt med sin livsfeber i ansiktet, ett steg i taget mot den nya vildmarken. Jag tänker inte förlora mot ödets ironier. Varken Patti Smith eller Robert Mapplethorpe kan stoppa mig.

Bojan Buntic

Jag twittrar och skriver poesi och sånt på tumblr.

Och glöm ej att visa support, följ oss på FACEBOOK.

Du kan streama hela albumet på ”Europas Pitchfork.com” The Line Of Best Fit.

Vi ser ingen poäng här på Ge Hit Musiken med en halvårslista över de hittills bästa släppen. Vår egen hierarki över det bästa 2012 har att ge får ni vänta med till slutet av året, så ni har något att njuta av när higgspartikeln vänder sig ut och in och käkar upp universum. Vi har dock missat att skriva om en del fantastiska släpp härifrån Sverige under årets gång. Det är svårt att leva dubbla liv. Nu har ni som följt oss chans att ta del  av det som vi lyssnat på men av olika skäl inte hunnit skriva om. Tio album/EPs, varje värd lika mycket som allt som redan finns på sidan. Av dessa tio är en utkorad av Invisible Guy, vår käraste bloggvän och gästskribent. Jag föreslår att ni lyssnar på denna musik på nattetid, helst i tillståndet mellan dröm och verklighet. Njut!

*

Erik De Vahl Spring 2012

Erik De Vahl är en riktig skatt ifrån Göteborgs underjord. Med de simplaste arrangemang, och en röst elegant och naturlig som vinden, ger han oss våren vi aldrig fick. Våren är en paradox: den väcker till liv, men det som vaknar vaknar till livets smärtor; våren är skrämmande vacker, som en födelse. Varför skriker inte växterna? Om barnet visste hur livet smakar skulle det inte skrika, det skulle vara tyst med tåriga ögon av vördnad, som en ros i duggregnet. Det är sällan jag tar till med uttryck som innerlig, men om något förtjänar det adjektivet så är det låtar som ”Den Svenska Avundsjukan” och ”Ur Dina Händer.” Ett album som i sin helhet rör en kall stenhård sten till tårar.

Bojan Buntic

Visa support, följ Erik De Vahl på FACEBOOK.

VED VED

Psykadeliska beats holkade direkt ur träd, välformade men med rester från barken kvar. Hallucinatoriska improvisationer, melodier och ornament går som arabesker över krautmekaniska riff, som ibland svävar ut med rytmiska steg i progguniversum; och genom hålen på träden ser ni en stam dansande i skymningsljus, ni befinner er i den hemliga djungeln på andra sidan månen, ni är två steg och en begynnande dans från att bli del i det vilda mysteriet.

Bojan Buntic

Norra Kust Norra Kust

Välkommen till en värld sublim som att överblicka havet när det ligger tyst, från en månbrandsfärgad klippa; därovan, en rymd späckad med stjärnor som i dina ögon formar förfäders andar hand i hand runt en eld, eller vilsna i skogar, törstiga och ensamma i öknar, sovande i primitiva läger före istiden, världsbullret och de stora krigen. En gammal värld vars existens vi förvillat i en dröm som en John Bauertavla. Den världen ger Norra Kust oss inträde till.

Bojan Buntic

Visa support, följ Norra Kust på FACEBOOK.

Ditt Inre En Värld I Brand

Efter bränder kommer revolution, det har Jamaica och The Bronx lärt oss, men vi är förbi de revolutionära tiderna, både vad gäller musik och vad gäller politik, men är vi förbi bränderna? Musik är som att hamra på vatten, elden finns i vårt inre. I ett inspirerat ögonblick (skandinavisk expressionism, månljus, cigg och sju koppar koffein) skrev jag ihop några drömska rader om ”Månljus (Saknad)”, själv full på månljus och gripen av en sån där saknad så intensiv att den bara tillåter sig att framträda en gång på några månader, eller år. Resten av epn är lika romantisk och full av sorg som min prosa i mina vackraste gladaste finaste vänligaste bästa ögonblick. När mitt inre är i brand.

Bojan Buntic

Visa support, följ Ditt Inre på FACEBOOK.

Solblot För Mig Finns Ingen Väg Från Hemmets Dörr

Det här måste vara en av de mest underskattade plattorna år 2012, som av någon anledning gått obemärkt förbi i just Sverige. Man kan alltid spekulera kring vad just anledningen till att den glidit förbi har varit, men av de låtarna jag har lyssnat på, d.v.s. ”Ålderdomen”, ”Medborgarsång” och ”Sommarljuset” så återfinns det något unikt. Särskilt med tanke på att de tolkar vackra dikter signerad 1800-tals poeten och författaren Verner von Heidenstam. På YouTube finns det även en demoversion av just ”Medborgarsång”, som är lite långsammare än den ovan nämnda. Helt klart en platta som jag rekommenderar varmt och som jag själv måste få tag på så att jag får höra de andra låtarna. Lite höljd i dimman, kan man säga.

Invisible Guy

Visa support, följ Solblot på FACEBOOK.

Borstspindeln När ingen ser på



Love Antell Gatorna tillhör oss

Alice B Alice B

Jonas Lundqvist Så e de me de

Bam Spacey Land EP

*

Visa support, följ Ge Hit Musiken på FACEBOOK. Varje gilla-markering betyder mycket!

 

Igår släppte Blur två nya låtar: ”Under The Westway” och ”The Puritan”. Den senare är en maximalt laddad lågt HÖGT lågt-konstruktion, en ackumulation till en explosion bland neon i en leksaksfabrik i Las Vegas; syntpunk med en garvande distsyntbas som leder vägen i de fulladdade refrängerna, lågt mixade breakbeats, ett tralalalande enormt klimax, och Damon Albarns tillbakalutade vokaler. Det är en enastående, nära nog militant återkomstsång för ett veteranband som ska ut i popkrig igen. Vi kommer få se dem in action på Way Out West, vi kommer att rapportera här på GHM för er som inte ska närvara.

Men nu till den viktigaste låten, ”Under The Westway”. Titta på videon: vi får se en popsångs komposition i all dess bräcklighet. Det är så enkelt att en pojke med fundamentala kunskaper i harmonilära och en känsla för att klinka fram melodier på ett piano skulle kunnat skriva den. Men, ändå inte. Det är det fantastiska med popmusik. Som jag skrev i vårt ”manifest”:

”En popmelodi är ett mysterium. Det kan kompositören till världens kändaste melodi — herr Beethoven — hålla med om. Gud skrek honom i öronen, så han blev döv; han svarade med att tonsätta Friedrich Schillers ode till glädjen. Varenda punkare kan nynna den slingan!”

Idag, mina damer och herrar, har många människor världen över berörts till tårar av ”Under The Westways” enkla melodi. En hyllning till de stora monumenten i pophistorien, ”A Whiter Shade Of Pale”, John Lennon, och, varför inte, konkurrenterna i förra vågen av britpop, Oasis.

Nu ska jag ta lyssna på The Beatles, vad ska ni göra?

Bojan Buntic
Glöm ej, jag twittrar! Och finns så klart på tumblr också. Och visa gärna support och följ oss på FACEBOOK.

Band: Westkust
Album: Junk EP
Etikett: Luxury
Betyg: 7.5

2010 lyssnade jag på The Pains Of Being Pure At Heart, deras självbetitlade EP och debutalbum, och Male Bondings Nothing Hurts i bilen på väg ner mot Sarajevo. Det var fruktansvärt varmt och kvavt. Och för en kort stund kändes det som att all historiens ackumulerade musik samlade sig och tog stryptag på mig. Det var dags för en ny generation att komma tillbaka, och denna gången skulle det rufsiga 90talet köras genom retromaskinen, direkt från sängen där det sovit i flanellskjorta och gangstakeps, direkt in i den snurrande maskinen. Nya vågor av tonårsångest i fuzzig garagerock, ännu ett Kurt Cobain/Edvard Munch-skrän, mjuka mummelvokaler och stirra-ner-i-skorna/titta-jag-har-plockat-blommor-åt-dig-punk, gullsjungande ”jag är fortfarande en pojke/flicka”-25åringar i duffeljackor, R.E.M (tillbaka upp och tillbaka ner), dinosaurier och döskallar, 90talssångerskor på vift med boombaprappare till varuhusrave där DJs spelar 300 nya subgenres av hardcoretechno eller house så finstilt att det inte hörs längre! Tiden sluter trängre och trängre cirklar. Det var som sagt fruktansvärt varmt och kvavt i bilen, bältet satt hårt och irriterade mig, och jag kände mig instängd i en föralltid snurrande loop av musik jag redan hört. Men så kom jag att tänka på att det låter jävligt bra ändå, denna nya musik jag redan hört.

2011 kom, Pains Of Being Pure och Male Bonding släppte nya skivor, Yuck släppte också en fantastisk 90talsretrolicious debutskiva. Så klart. 2011 skulle flöda över av fuzzgitarrer men utan att göra ett särskilt stort intryck på Sverige. Let’s Say We Did lät lite som Pavement, tåriga av alkohol och stjärnhimlar, med en sångare som har ett jag-vet-inte-om-jag-vågar-säga-att-jag-älskar-dig-darr i rösten. Det var ju inte helt oväntat att även My Bloody Valentine och Jesus & Mary Chain skulle få sig en omgång till även här i Sverige: Westkust, ni är väldigt välkomna på scenen! Jag tror inte det blir någon risingartikel på pitchfork.com, eftersom de skrev alltför många sånna om shoegazeband för två år sen, men det vore inte märkligt om ”Care” hamnar på sidans inflytelserika playlist. Ni är i alla fall högst välkomna här på Ge Hit Musikens rotation.

Vi har redan njutit av och skrivit om singeln ”Touch” här på sidan (varje gång jag hör den där basgången har jag lust att ta en öl!) och nu sitter jag och njuter av resten av Junk EPn i solen och fattar knappt att detta kommer från Göteborg. Rasmus Hansén signerar för jävla fina band på Luxury ibland. Högt tryck, hög fart, fina soliga durharmonier och durmelodier som håller ut en kom-och-sup-med-mig-hand i sommaren. Ett långt instrumentellt outro på ”Surf” så man får tid att luta sig tillbaka och åka luftmadrass på fuzzvågorna. Den ännu mer bitterljuva ”Alan Life”, med en basgång som en flygplansmotor, kommer utgöra soundtracket till min ciggabstinens, eftersom jag just nu håller på sluta röka för femte gången, jag sjunger med Julia i den olagligt medryckande refrängen: ”You don’t know about my addictions, you don’t know about my bad habits”. En väldigt angenäm upplevelse trots att jag har lust att röka upp mina pomeranstepåsar.

Junk är tveklöst en av årets intressantaste släpp här i Sverige. Tack och lov har vi inte lagt upp vår halvtidslista än, så ni kan förvänta er att den dyker upp tillsammans med Vånna Ingets Jag ska fly tills jag hittar hem. Det är ett av sommarens popupplevelser, en fyra-öl-av-fem-skiva, ett koncentrat av ungdomskänslor perfekt utblandat med instrumentell skönhet, och jag hoppas alla flickor och pojkar med en BDbag eller ”Nu Kan Du Få Mig Så Lätt”-tröja köper den och laddar ipoden för promenader i slottskogen. Jag rekomenderar även att ni lägger i lite Japandroids Celebration Rock också, jag vill se en massa glada livshungriga leenden i Göteborg.

Den 14 Juli har Westkust en releasefest på fina Skjul Fyra Sex. Ni som kan närvara är lyckliga jävlar, för det blir billig öl att dricka till ljudmassagen. Vi kanske syns där, om jag är kvar i Göteborg! Annars får ni skåla till mig i anden.

Visa support, följ oss på FACEBOOK.
Visa support, följ WESTKUST PÅ FACEBOOK.

Bojan Buntic.
Jag twittrar @ gehitmusiken. Tumblr: killingiggypop.tumblr.com.