Skivrecension: Holograms – Holograms

Gehitmusiken —  10 juli, 2012 — Lämna en kommentar

Band: Holograms
Album: Holograms
Etikett: Captured Tracks
Betyg: 8.5

Splittringen efter punken, den så kallade postpunken, är musikhistoriens snabbaste fragmentering av en genre. Man började omedelbart utforska de revor i punkrocken man hittade efter explosionen 1977. En meteoritstjärna av The Clash, The Ramones, The Sex Pistols krashade trallande ner i världsalltet. Därefter hade alla sina egna föreställningar om vad punken egentligen är: Är det en attityd? Är det en garagerockestetisk musikstil? Är det vild knulla-dina-konventioner-experimentalism, politiskt medveten upprors/reflektionsmusik eller är det helt enkelt en ny form av eskapismpop? Är det djupt eller ytligt? Dessa frågor ledde till svar — i form av ny musik världen över.

När punken blev stor fick den aldrig tillfälle att blomma likt Jazz — den bildade aldrig en ”det föränderliga samma”-tradition. Istället planterade man säden på olika barljusmörka eller underjordiskt lågwattsupplysta platser och utsatte den för den fria kreativitetens radioaktivitet, och det nya växte och muterade sig hastigt. Musiken som framkom ur denna process skiljer sig mycket åt. Jämför den Nya Popen på 80talet (till exempel Josef Ks ”It’s Kinda Funny” eller New Orders ”Confusion”) och Nick Caves ”Your Funeral My Trial” eller världens mest deprimerande låt Joy Divisions ”Eternal”.

För vissa blev denna utveckling det-bästa-som-hänt-musiken-någonsin. För min del, tvärtom. Jag föredrar fortfarande den första vågens enhetliga men primitiva vision framför det nya avant-gardet precis som jag föredrar t.ex. jungle, hiphop, breakbeat hardcore framför all postrave-experimentalism, artcore, illbient och posthop, och allt annat som hyllats för dess genreupplösande tillbaka-till-klassisk-komplexitet-frihet. Till detta säger jag nej tack och ge mig tillbaka sextiotalet, en kedjerökande ”unchained melody” låter friare än tusen kedjelösa tillbaka till framtiden-experiment. Man kan väl säga att jag med åren har blivit en popmusiksfanatiker –gått från att idolisera Beethovens sjunde symfoni och Schoenberg till att föredra Aaliyahs ”Are you that somebody?” och Håkan Hellström — och det jag älskar med punken är just dess popkvalitér.

Och popkvalité är det första som slår mig när jag lyssnar på Holograms självbetitlade debutalbum. Det låter riktigt KUL. Det är en dröm för alla please kill me-romantiker därute, något som borde röra Legs McNeils hjärta till en blödig tår. De nya punkarna åker tillbaka i tiden, inte för att lära sig härma 50talsrock’ n’ roll eller alienera, utan för att sno åt sig den där råa kraft som fanns hos protopunkarna The Stooges och MC5 och musik-är-fan-kul-attityden vi finner hos The New York Dolls, The Dead Boys, The Ramones, The Dictators och andra CBGBbesökare. Sen färdas de tillbaka — genom all den där postpunk jag talade om, genom dissonantvass amerikansk HC — och filtrerar de smilande 70talsglädje/ilska-och-adrenalinkickarna genom 30 år av tung erfarenhet — upplevd under en kort koncentrerad tid, de nya punkarna är fortfarande småglin. Ändå lyckas de komma ut ur denna tunnel levande, fortfarande fulla och till och med leende! De placerar sig på vilken scen som helst som om den frekventeras av Dee Dee Ramone, Iggy Pop, Tom Verlaine och Patti Smith. Drömde jag, eller var Iceage på Skjul Fyra Sex en dröm?

Istället för att experimentera utifrån det fundament som lades av de ursprungliga punkarna utforskar de nya skandinaviska punkarna möjligheterna som redan fanns i den första vibrant-som-en-tecknad-film-visionen. Förra året satte Iceage den skandinaviska punken på den globala kartan och deras New Brigade spred sig över miljoner hipsterbloggar och nätmagasin ända bort i Japan, alla exalterade över att punken återkommit! I år släppte deras Köpenhamnspolare Lower punkkoncentratet Walk On Heads: en flimrande, sprakande TV-skärm som brusar ut bilder från det amerikanska 80talets hardcorepunk. Och redan har den ”nya” punken börjat följa 1978formen, Elias ifrån Iceage har börjat göra syntpop om manlig striptease med sin vän från Sexdrome, i form av Vår. Men Holograms visar att vi som är fascinerade av den nya vågen inte behöver oroa oss, det har precis börjat. Men tänker vi låta punken falla sönder igen? Självklart, det visar sig gång på gång att destruktion och självdestruktion är dess väsen.

Holograms inleds med ”Monolith” — lugnet före en riktad pistol och ett vrål. Pang. Till skillnad från Lower, som skjuter vilt, uppvisar stockholmarna en skottsäkerhet som skjuter en svischande kula rakt mot ljudbildens bröstkorg: ”People, places!” Punkilskan som ristar in HAT på baksidan av en svart läderjacka visar sina tänder. Därefter skjuter de mot våra fötter: dansa, dansa, dansa, som om ni aldrig hört Broder Daniel tidigare. Det är som en sciencefictiondystopi där den vilda västern och punkeran sammanvävs med slingrande syntmelodier.

”Orpheo” är nån slags punktryckare med en stämsångsrefräng närmande The Dictators grabbiga sockersöthet. Sångaren sjunger i slutet på låten ”We’re running out of time” som om detta är chansen till en sista dans med tjejen han är head-over-healsöver. Men ilskan bubblar och kommer ut som svett i ”Memories of sweat” och där hör vi pistolskottet igen, i form av blixttrumnedslag. Den skottskadade ljudvärlden dunkar nästan sönder av den galloperande basen. Och allting ekar ut i intet. Men inte länge till!

Vi plockar upp någon märklig signal från rymden. Och så drar djävulshästen med chippet i hjärnan igång igen, en illvilligt synkoperad perkussion stampar takt, och du försöker hålla fast i linan medan du glider över marken, som istället för taggiga växter består av taggiga restprodukter av metallindustrin. ”Transform” är en militant dans, där knytnävslag funkar lika bra som sparkar i luften, men det sista du lär göra är att göra moves ur The Evolution Of Dance.

”ABC City” får vi en syntsymaskin med lasernålar som formar ett illvilligt kantkubistiskt mönster i den blödiga huden av Holograms stackars ljudorganism, en tatuering som målar ut och bestämmer dess framtid, en puls lika alternativlöst drivande som en tvångstanke i en Blade Runner-skalle, en obeveklig rytm mot din panna, utsidan av miljoner förevigt isolerade insidor i den dystopiska post-Closer-staden får sitt kainsmärke, det som Ian Curtis sjöng om i svansången Decades”. Här kanske vi bör fråga oss om något så depressivt bör låta såhär roligt och intressant? Glöm ej vad som händer när du möts av nyheten att din käraste kära är otrogen, vad gör du? Känner du inte hur ditt blod blir till is och dina ögon börjar glöda? Människor är olika, detta är en respons, detta är ut-och-rusa-i-ruinerna-reaktionen.

När jag tagit mig igenom albumet och kommer till ”Fever” har allt det värsta pumpat färdigt i mig och jag är ute i den urbana nattluften med ett leende, med en blick mot nästa dröm. Det är ändå härligt att sjunga ”I was born to lose”, igen, och sen resa sig stolt med sin livsfeber i ansiktet, ett steg i taget mot den nya vildmarken. Jag tänker inte förlora mot ödets ironier. Varken Patti Smith eller Robert Mapplethorpe kan stoppa mig.

Bojan Buntic

Jag twittrar och skriver poesi och sånt på tumblr.

Och glöm ej att visa support, följ oss på FACEBOOK.

Du kan streama hela albumet på ”Europas Pitchfork.com” The Line Of Best Fit.

Annonser

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s