Skivrecension: Pg.lost – Key

Gehitmusiken —  10 juli, 2012 — Lämna en kommentar


Band: Pg.lost
Album: Key
Betyg: 8.7

Sigur Rós enastående Valtari kom ut i år. Jag gav det ett perfekt betyg på kulturbloggen.com. Men det är inte det enda postrockmästervek vi får njuta av i år. Vår expert inom genren Zeth Isaksson, själv en postrockare, har recenserat Pg.lost Key.

Pg.lost släppte 2007 ep:n Yes I, Am vars titelspår fick bli mitt soundtrack till det året. Den perfekta uppbyggnaden, dynamiken och känslan väckte inga tvivel om att bandet skulle kunna växa sig stort inom sin genre. Pg.lost hade allt ett nytt band ska ha: ett otroligt välarbetat och tydligt, unikt och självsäkert sound. Vilket de spelade vidare på under första fullängdaren som kom ett år senare Its Not Me, Its You! Det innehöll fantastiska låtar som ”The Day Shift” och ”Siren”. När Pg.Lost försökte följa upp albumet 2009 med In Never Out hände det dock något. Självklarheten och känslan som deras musik kräver var borta. Det var splittrat och kändes ofärdigt. Det var ett rent ut sagt ganska dåligt album. Även om ”Heart of Hearts”, då som nu, är en bra låt förlorades Pg.Lost för mig och sen dess har jag inte hört något alls ifrån dem. Men så, efter att ha bläddrat omkring bland mina spotifylistor, råkade jag ramla in på deras spotifysida där jag mötte ett helt nytt album.

Key är en lång melankolisk historia som får mig att se något framför mig, något som jag älskar när musik gör. Det här är det perfekta soundtracket till en hopplös, tragisk kärlekshistoria och jag ser filmer bläddra förbi under mina stängda ögonlock. Deras otroligt vackra men drivande musik pressar på handlingen och även om inte ett enda ord utöver låttitlarna är sagda så framgår historien klar. Kanske inte den historien Pg.Lost ville få mig att känna när de gjorde albumet, utan det blir min historia. I min historia ser jag i den ena stunden en mörk bild, i den andra en hoppfull, men den bilden som är starkast visar mig varför det här är bland de bästa plattorna som släppts 2012.

Hur Pg.Lost lyckats skapa så mycket med så små medel imponerar. Det är inte mycket ljud vi hör: nej, bara gitarrer, bas, trummor, ett lätt piano. Självklart en mängd effekter på det. Men det är inte sampling efter sampling, vilket ofta kännetecknar genren, och inte heller stråkar eller blås. Det behövs helt enkelt inte.

När vi då kommer fram till klassiska frågor som vilket spår som är starkast, vad jag vill höra mer av och vilket betyg det här albumet skulle få, så kommer man fram till ett och annat. Det här är ett album, på det där sättet som ett album helst ska vara. Det är en sammanhängande historia som behöver sina bättre och sämre bitar för att hålla ihop. Det vandrar fram längs sin röda tråd och blir egentligen aldrig varken tråkig eller dålig. Självklart finns det spår som i efterhand ter sig starkare, men det är omöjligt att läsa ett kapitel i mitten och förstå hela historien. Låtarna bygger varandra och tillsammans bildar det just vad många artister verkar frånse när de gör album. En helhet. Jag vill höra mer av Pg.Lost och kanske framförallt att fler ska höra något av dem. För det förtjänar de verkligen.

Zeth Isaksson

Visa support, följ oss på FACEBOOK.

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s