Skivrecension: Heyward Howkins – The Hale & Hearty

Gehitmusiken —  27 augusti, 2012 — Lämna en kommentar

Artist: Heyward Howkins
Album: The Hale & Hearty
Betyg: 7/10

Tidigare idag gick jag ut på en liten promenad tillsammans med en god vän sen tre år tillbaka, såsom vi brukar så fort han får sötsug och vill köpa något i den närliggande småbutiken i centrum. Det var egentligen som det alltid brukade vara. Han svängde förbi med sin cykel, bara för att möta upp mig och sedan gå vidare. Jag bor i ett område med en ganska stark närvaro av naturen. Det jag inte kan skylta med i form av förortshäng vid urbana stadsgränder, kompenserar jag med svajande kvistar från ekträd och sol. Åtminstone i den mån det går i Sverige.

Just idag märkte jag dock något annorlunda. Naturen var grön, det var princip lika många bilar på gatan som vanligt och allt verkade som det brukar, men plötsligt började jag märka hur mycket kläder jag hade på mig. När jag för bara några dagar sedan kunnat gå runt i bara kortbyxor och T-shirt, var jag nu varmt inpackad i såväl mjukisbyxor som en varm jacka. Det var då det slog mig att hösten, trots den just extremt sparsamma sommar vi haft i år, faktiskt var här. Sommaren hade helt enkelt haft ett kort, ganska dåligt gig och nu var hösten näst upp på scen.

Varför nämner jag då detta? För att verka sentimental och koppla musik till årstider? Kanske. Årstiderna har dock med det nya recensionsobjektet att göra. För ett par dagar sedan lyssnade jag igenom Heyward Howkins The Hale & Hearty. Intrycket var sådär. Liksom mina tidigare recensionsobjekt (eller ska jag kanske säga recensionsoffer?) har jag bara varit besviken och inte särskilt imponerad. Det var lite första tanken när jag lyssnade på Heyward Howkins också. Jag tänkte att det kändes som ytterligare ”a man and his guitar” som med dallrig sångröst försöker likna Bon Iver och sjunger om låtar på drift i typ New Orleans 1968, utan att ens levt då eller varit i staden ifråga. Jag var trött, snopen och inte mottaglig. Albumet blev liggandes och recensionen förblev oskriven.

Plötsligt kom hösten, just idag. Jag började lyssna på Heyward Howkins och plötsligt föll ett helt annat ljus på situationen. Det är givet att det låter lite Bon Iver (albumet nämns bland annat som en korsning av just Bon Iver, tillsammans med fina artister såsom Nick Drake, The Smiths och M. Ward), men aldrig så det blir jobbigt. Istället blir Heyward Howkins snarare en frisk fläkt på det sättet att han kopplar mer till den gedigna känslan av americana – den äldre typen av amerikansk musik – den som bara hörs där det finns fler flanellskjortor och cowboyhattar än det finns befolkning. Det blir dock aldrig överdrivet nostalgiskt, medvetet dålig ljudkvalitet eller något sådant, utan en modern tolkning av äldre amerikansk musik, inslaget med indievibbar.

Heyward Howkins har här skapat ett väldigt fint album, som med en grann palett av olika instrument fortfarande inte blir pretentiöst eller överväldigande, utan snarare väldigt jordnära. Det som kanske kan få mig att rygga tillbaka något, är den överhängande känslan av att det är väldigt indie. När man dock tänker efter, så är många (uppenbarligen även jag själv) tidiga med att rubricera allt som innehåller akustiska gitarrer och inte är mainstream för indie. Om vi för en gång skull avlägsnar oss från indiefällan (som gått och blivit lika svårdefinierat som meningen med livet), kan jag dock kort och gott fastställa att The Hale & Hearty, i all sin blandning av saxofoner, fioler, valsande sång och rytm, faktiskt är precis så down to earth som den ursprungliga tanken antagligen var.

 Det är i mitt tycke svårt att välja favoritlåtar. Nog finns det favoriter – titelspåret och de smått disharmoniska melodierna i ”Spanish Moss” är några jag exempelvis kan säga att jag gillar – men det fina med The Hale & Hearty är att det är ett album som i sin helhet funkar utmärkt. Jag tror inte detta är ett konceptalbum, men såsom exempelvis Bob Dylans The Freewheelin’ Bob Dylan, är det en sammanhängande resa genom starka känslor, höst, kyla och mänsklig värme som gör att man aldrig tappar fokus eller åker på några särskilda gupp på väggen. Albumet är som en älv som i sin stillhet ändå rinner rakt fram.

 Jag ska inte gå och göra något så omoget som att säga att hela min värld har vänts upp och ner efter The Hale & Hearty. Det är därmed inte sagt att jag inte kommer säga det senare, med tanke på hur albumet redan lyckats växa på mig. Beroende på vilken musikalisk situation du själv befinner dig i just nu i livet, kommer du fastna olika lätt för detta album. Jag själv, som spenderat en sommar på nästan enbart hiphop och brasiliansk funk, kom inte in i övergången lika lätt, men med en passande omgivning av stundande höst och ett behov av ännu mer värme, är The Hale & Hearty faktiskt ett utmärkt sätt att tonsätta just det landskapet. Tack, Heyward!

Vito Gogola

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s