Archives For september 2012

Jag lämnar Viktor Rydberg-Mausoléet, där jag för en månad sedan blandade gin & tonic, och stirrar upp mellan kastanjerna. Månen är bländande gul vid klockan fem på natten, världen är klar likt en alltför intensiv luciddröm. Det är som om jag upptäckt att det finns en till färg i världen, i molnens mjuka konturer. För ett ögonblick tror jag att jag ska vakna, som man gör när allt är för vackert, men jag vaknar inte, inser istället att all ångest försvunnit med löven i vinden, med regnet i mitt ansikte. Det är som att världen har somnat, jag hör till och med hur vinden snarkar, och jag är ensam kvar.

Spådomen gick ej i uppfyllelse. Jag hamnade inte i säng med en kvinna från Majorna. Men vandrandes på den spårvagnslösa vägen hem, som jag så många nätter förr har vandrat, bygger jag upp stora korthus av ord, korthus som varken vind eller gbgregn eller  kvinnor från Majorna kan blåsa ned.

Jag suger ut det sista av min Edith Södergran (Akvavit, Citron, Lychee; 56 kr dyrare än poetens samlade dikter) och lyssnar på Mirel Wagner. Hon sjunger sin gladaste låt, ”No Hands” och jag vill säga, titta mamma, titta pappa, (stackars mina kära föräldrar som läser allt jag skriver) jag cyklar utan händer. Självklart är det på tiden att jag, tjugofyra år gammal, tar tag i styret och cyklar vidare ordentligt.

Mirel fingerplockar durarpeggios på sin stålsträngade gitarr och sjunger om barndomens möjligen finaste ögonblick. Jag minns när jag lärde mig att cykla, första gången pappa släppte taget och lät mig glida fram själv över gatan, rädsla, övervinning, frihet, sol, sol, sol. Hon har lyckats fånga lyckan och vinden i det. Det tog lång tid för mig att lära mig cykla utan händer.

Det är inte märkligt att hon fått höra att det är en av hennes gladare låtar. Debutskivan är gothfolkmusik lika mörk som Billy Holidays blues – till exempel ”Strange Fruit” eller ”Gloomy Sunday” – fast utan allt orkestralt bravado. Vi får ett naket framträdande. Att lyssna på Mirel Wagner live är ungefär detsamma som man får på skiva, bara hon och sin gitarr, en ekoeffekt, och riktiga känslor. Hon kommer ändå fram och knackar blygsamt på hjärtat, fastän det skålas och skrålas ifrån bardisken. Det är inte en bra atmosfär för en intimspelning. Nästa gång vill jag ha det tyst, kanske i ett annat rum. Hon är ödmjuk och är försiktig med orden: det är inget långdraget mellansnack, bara en nervös låtordning (som är tillräckligt talande), och några kortfattade förklaringar (”This song is about drowning. It is called Joe”).

Tidigare under kvällen stod jag vid bardisken och övervägde mellan min Edith och en Ernst Josephson. Jag reciterade drinklistan för ett trevligt medelålderspar.  Det är en blandad samling folk, de flesta är uppklädda, några bär hatt, och jag är en av de yngsta här vid öppningstid. Det är alldeles utmärkt. Någonstans inom mig börjar jag ana att jag också är vuxen. Så pass vuxen att min lägenhet är städad, min själ hyffsat välvårdad; så vuxen att en spåkvinna kallar mig för borgerlig. Jag borde släppa min själ fri, säger hon, och jag undrar hur. Det är dock inte halsduken som håller mig tillbaka. Jag tar min Edith, kvinnan i paret beställde också en Södergran, mannen en whisky, och utbringar en skål för Acéphale (det betyder huvudlös).

Det kommer bli en fantastisk kväll, tänker jag, lämnar kristallkronorna och beger mig på äventyr i den hundra år gamla byggnaden. Det första jag upptäcker är en vampyrblek man från 1800-talet, med hatt och svart kostym, som med all sannolikhet är Chopin upprest från de döda. Han spelar ”Nocturne No. 2 E flat Major” som om han inte rört ett piano på hundra år. Jag suger på min Edith och njuter av de spontana tonerna ifrån mörkret.

När jag var nitton spelade jag piano på nätterna och grävde ner mig i ockultism. Framför allt läste jag Strindberg, Swedenborg, William Blake, och Nietzsche. Det blev en passion, jag försummade pianospelet, och som med alla passioner leder det rätt ner i helvetet. Ett tag var jag nära på att tappa huvudet själv. Två år senare lärde jag mig att gå igen, att se igen, och idag är jag, om jag får säga det själv, fullt frisk. Därför känns det märkligt att uppleva en kväll i ockultismen och spiritismens ära, från distansen. Trodde aldrig jag skulle leva för att gå på fest för att hedra Hilma Af Klints minne. Jag som trodde jag kunde kommunicera med Zarathustra, jag som letade efter det verkliga Hyperborea, är skeptisk. Universums dolda ansikte: en familjekväll, ett besök på Spökhotellet Gasten i Liseberg. Eller?

Zeth Isaksson dyker upp vid pianot. Nu sitter jag och spelar, jag får inte ordning på tonföljden. Chopin har inte spelat på hundra år. Vi bestämmer oss för att bli spådda: Hans framtid är ett överflöd av sorg, och en avslutad utbildning. Jag får rådet att sluta med musiken och ta upp målarkonsten igen. Ja, varför inte, jag spenderade halva min barndom med att kludda meningslösheter. Zeth går mot Aves spelning, med resten av vårt sällskap, och jag träder in i ett märkligt rum.

Jag är på seans och förstår ingenting. Jag sitter runt bordet med åtta förbryllade andra, däribland Koloni-Christian Pallin, och ett svartklätt medium. Bredvid mig sitter en av kvällens spöken (jag tycker mig återse henne mitt i natten, på vägen hem). Mediumet släcker och tänder de levande ljusen. Utanför pumpar Aves basgångar, dunk, dunk, dunk, och där sitter Zeth och tar in intryck för sin recension. ”Detta är en drink som ger er klärvoajans, ni kommer att kunna se in i det förflutna och framtiden; ta så mycket eller så lite ni vill.” Jag tar allt i ett svep. Snäckskal med fjädrar, glasburkar med plast eller fjärilsvingar, skickas runt bordet. Jag försöker reda ut allt. Kommer jag se någonting i flamman? Bordet är tillskrynklat och fullt av olika tingest. Mediumet drar vita handskar längst över bordet, och det bildas ljud, otydliga röster och brus. Till slut blir seansen en noisekonsert: oljudet överröstar till och med syntbandet i Kristallfoaljén. Mediumet börjar skrika i ton. Jag har ännu inte sett bakåt i tiden eller fram. Vad händer? Jag går ut och förstår ingenting. Är Acéphale ett besök på spökhotellet, är klubben bara en trevlig temakväll för vilsna konstnärssjälar?

Riktigt så är det inte. Om ni till exempel tittar på bilden ovan kan ni ju låtsas att det inte är en kameraman i den suddiga bakgrunden. Bara två spöken som dansar. Vi får inte glömma att vi brukade leka i garderober som små och låtsas att de var rymdskepp eller mörka grottor med monster i. Fastän livet fortgår som vanligt och varje liten banalitet, en buss som åker förbi i regnet, en mobiltelefon och instagram, en tidsbokning som går fel, fastän livets futtiga detaljer skär emot drömmen får vi inte glömma att vi som barn kunde se förbi allt detta. Acéphale ger mig chansen att låtsas igen. Och, om det finns magi i världen, varför skulle den vara så uppenbar som att vandra på vatten? Tror ni inte att det magiska finns ibland oss i vardagen, där vi minst anar det? Ni vet att man brukar hitta den borttappade nyckeln när man slutat leta. Men, jag tror, vi har glömt att vi slarvat bort nyckeln. Kanske kommer den där drycken jag tog verka senare, kanske är magin just den där bländande klara månen som får världen att te sig som något helt nytt?

Vid klockan halv två beger jag mig mot underjorden. När jag många timmar senare kommer hem, dyblöt, med skjortan borttappad, och fullt vaken, tar jag nyckelbrickan mot porten – den går sönder mellan fingrarna.

Bojan Buntic

Visa SUPPORT, följ oss på FACEBOOK.

* Och nu till Zeth Isakssons recension av Aves.

Allt ligger långt borta. Även om baskaggen maler vidare, framförallt mot slutet, så känns det som att melodin kommer flygande från flera mil. Den är blödande vacker. Den är uppriktig och ärlig. Den är bräcklig men stark. Flygande på synthmattor och basslingor växer melodier ihop med musiken och tillsammans skapar de ett fullständigt fantastiskt ljudlandskap. Jag finner det omöjligt att tappa fokus vid musiken. Även om mina tunga ögonlock trycker sig nedåt ju mer tiden går.

Deras trummis maler på och bygger upp musiken på ett väldigt imponerande sätt. Hans kantspel mot synthpaden och de väldigt tajta hihatspelet fungerar utmärkt. Det är väldigt kul att för ovanlighetens skull få se en trummis i ett modernt elektroniskt popband ta för sig. I trion så är det utan tvekan trummisen och sångaren som syns mest. Den dansande sångaren i stora tjocka bågar må vara duktig på att få känsla i sina melodier och sitt synthspel. Men det är något med hans scenspråk som retar mig. Det bryter mot den film som spelas i bakgrunden, som jag då hellre väljer att fokusera på.

Aves är ett väldigt bra band. Men det uppstår en ganska stor kontrast mellan den väldigt intima scenen, som egentligen inte ens är en scen, och den stora musiken. En kontrast som faktiskt inte fungerar så bra som jag hoppats på. För ja, musiken är fantastisk och Aves framför den på ett helt utomordentligt sätt, men det stimmas i publiken, som i många fall ointresserat står 15 meter från bandet. Det känns som någon står i ett kök och framför något enormt för hungriga middagsgäster med större intresse för sin mat. Jag är helt övertygad om att Aves hade passat väldigt mycket bättre inne på stora teaterns stora teaterscen där deras musik sluppit trängas, utan istället fått sprida sig utmed väggarna och fylla varenda person.

Jag gillar Aves, och deras inspelningar är otroligt bra. Men nästa gång jag ser de spela vill jag stå i en lika frälst publik som jag själv mot all förmodan faktiskt blev. För Aves har potential att i rätt forum verkligen skapa något otroligt vackert.

Zeth Isaksson

 

Annonser

Hanetration: Jurassic

Gehitmusiken —  29 september, 2012 — Lämna en kommentar

Jag tänder sista ciggen från nattens festligheter. Igår var vi DJs och jag dansade de sju slöjornas dans. Nu är himmelen grå. Ett barn tappar två röda ballonger, de flyger förbi mitt fönster och sprängs mot en törnbuske. Tårar och skrik, modern försöker trösta med två gula, mulna ballonger, men förgäves. Barnvagnen försvinner bort bakom hörnet skrikande, ett bilalarm sätter igång. Samtidigt lyssnar jag på ”Jurassic” från Hanetrations senaste Torn Heat Ep. Det är svårt att hitta ett bättre ögonblick.

Musiken påminner om Aphex Twins, The Black Dogs, eller Autechres mörkaste texturologitechno, ”Jurassic” har texturen av (sönder)sliten värme. Det är en utmärkt metafor för tillståndet efter nattens whiskydränkta, svettiga klubbande. Solen trycker igenom tunga moln, jag ser en död fluga i det matta solskenet. Nu ska jag gå köpa hatt och låtsas vara Strindberg igen.

Bojan Buntic

Artist: Robert Hood
Album: Motor: Nighttime World 3
Etikett: Music Man Records
Betyg: 9.5

Den flåsar, frustar, springer på metalliska ben, och är lika svår att beskriva som en demon; ventiler öppnar sig och stängs, blåser ut het tryckluft; den skrattar och tar ny form, den skvätter olja, sprutar ut frätande gas, droppar brännande vätska. Denna maskindjävuls ljud dansar vi till. Vi känner igen oss. Musiken ser ut genom våra ögon, i varje människa finns en reptil vi låst in i pansar. När sist blev det så verkligt, så nära sanningen, att vi var tvungna att skrika oss loss från drömmen? Extasen finns, det är inte bara ord.

En basgång klättrar tre steg och åker hiss tillbaka ner, gång på gång, och klättrar igen; på nästa våning är ett stort fönster ut mot en bläckgrå stad som bara känt friheten i ett blixtnedslag. Att vi får titta ut en gång: det är vår frihet. Ett kort blixtljussken visar den verkliga världen i allt sitt ursinne. Ett vrål som innehåller varje ord i världens bok: det vrids upp från Robert Hoods mixerbord. Ersätter skriken som tystnaden kvävt.

Fast först då, när syntarna tjutit färdigt sin ilska, kommer din kärlek. När pulsen hållit fast dig länge nog för dig att bryta dig loss av dold kraft, tillräckligt länge för att du ska slå mig i takt, då kommer den. För då vill du inte längre slå. Jag kysser dig för jag ser att du trots allt mekaniskt försvar älskar mig. Utanför regnar musiken vidare, vi sover och famnas i drömmen.

Robert Hood hittar ännu en väg tillbaka till kärleken. Den finns i en Roland TB-303, bakom dimman av Transmat-stråkar, men framförallt i technopionjärens förmåga att vrida upp musikens hastighet till den vredesfulla nutidens rytm. Tiden rusar snabbare upp till stjärnorna än din blick upp i rymden hinner ser dem.

Ingenting säger människa bättre än vår teknologi: spökindustrier, maskinerna våra slitna sömmar fastnar i, de blinkande skärmar som söver våra ansikten. Robert Hood har spenderat en livstid åt att visa det mänskliga, ensamma, ärrade ansiktsuttrycket i våra industriella städer: de platser där kuggars rörelse sjunger, vinden från jäktande lastbilar sänder köldrysningar genom våra arma kroppar, där plastpåsar flyger över oändligt tysta parkeringsplatser om natten. Själen vi överger när vi går till jobbet för att göra ännu en stålformad del till en liten pusselbit av något stort, dött föremål vi aldrig skall se. Dessa föremål gråter när vi inte kan.

Lyssna på Motor: Nighttime World 3, mästarens senaste konceptalbum om Detroit, för att höra dessa tårar.

Stuart Staples

Zeon Light Kassett – Sveriges bästa kassettetikett – ska lägga ner. Joakim Granlund kanske startar en vinyletikett eller, vem vet, börjar publicera böcker. Men innan kassetterna tar slut kommer det en mängd fantastiska släpp. Mycket solljus denna höst: Leif Holmstrand, Markus Hulthen, Chicagojazzen, Fastlandet, Pär Thörn, Arc Light, Tsukimono, Folkmun, Adios och vår favoritgöteborgare Erik De Vahl.

Och nu för att trösta er och lindra väntan på den underbara musiken ska ni få lyssna på ett av årets mest förtrollande blandband, interpunkterinsfel, ihopsatt av Erik De Vahl som en glimt in i musikvärlden i hans kommande kassett. Den fick min bussresa att försvinna i ett drömskt dis. Jag såg färger jag glömt bort. Jag blev förälskad i Konvaljens ”Brev”. När jag hörde den stannade bussen och jag såg några flickor dansa mitt i stan. Någonstans i höstens djup finns det en vår.

Bojan Buntic

*

En beundrare skrev på xxyyxxs tumblr att hon lyssnade på ”DMT” och ville lära känna honom. Jag känner igen mig. Ibland hör jag en låt och börjar fantisera – vem har gjort den? Jag har byggt stora, ensamma korthus av det stora som Robert Hoods minimalisttechno fått mig att känna. När jag träffade honom var han en gladare person än jag anat. Ensamheten ligger djupare än så, tänkte jag, och insåg det samma om mig själv. Det var på Röda Sten. Jag hade gömt mig och gråtit i en dunkel vrå med gratisölen mellan fötterna. Några timmar senare dansade jag på ett bord utomhus och viftade in de nyanlända. Fet techno!

Det kan vara som med Dylan. Några få ord drar upp ridån för ett helt liv. Hans värld syns igenom dem. De skärper bakgrunden eller mörklägger den, men vi vet att den är där. Vi ser nämligen att han står på scenen. Det är därför många hatar honom. Det är därför jag älskar honom. För att han finns där. Alla skepnader tillhör honom, vare sig han sjunger om kärleksjukan eller Titanic. Och till och med när han tolkar julsånger. När Dylan sjunger ”Winter Wonderland” är det Dylan som sjunger.

När vi hör xxyyxx vill vi forma ett namn av alla x och y. Men det går ej. Det blir inte enklare med 40 000 facebookföljare och miljoner views på youtube. Ingen har ett sådant namn. Testa att uttala det: x x y y x x. På engelska är det kanhända en fråga. Två y som frågar Varför? Om du säger x flera gånger i rad låter det som sex.

Och på tal om sex. Han fick en kommentar på sin tumblr: ”xxyyxx is my sex album.” Det tycker jag han ska vara stolt över. Bäbisgörarmusik är en stor konst. Den sextonårige producenten från Florida svarade att han en gång hade sex till sin egen musik. Av misstag. Albumet de knullade till tog slut (kanske något av Mister Lies?) och gick över i nästa. Det var en märklig upplevelse, skrev han.

Jag njöt av att söka efter xxyyxx på hans tumblr, att försöka sätta ihop bokstäverna till ett människonamn, och jag fann honom. Bilderna hade kunnat tillhöra vilken sextonåring som helst, men så kom en satelitbild på en kvinna med blont hår för ansiktet och en sopkasse: ”i now have proof my ex is a whore”. Jag garvade och kunde inte lista ut varför detta utgjorde ett bevis, men jag fann honom.

Med detta i minnet och ”TIED2U” i lurarna begav jag mig, åter igen, till en av mina favoritplatser i Göteborg: den där Berlinklossen under Göteborgs Golden Gate-bro, Röda Sten. Nu skulle jag få se den unge Floridainvånaren som är så nervös och förväntansfull över sin Europaturné. Som inte minns när han sist gjorde en låt utan att va stenad, som tagit amfetamin för scenskräckens skull, som anser sig själv vara en tråkig ordlös person. Men alla dessa x och y gör utsökt – ibland sorglig, ibland extatisk – och svårdefinierad musik: det är den jag ska skriva om, men först ska den pumpa i mitt blod. Som vanligt tar jag en och annan omväg.

**

Som en entusiast uttryckte det: det här är bomben. Visst är det. Mellan blossen upphävde han tystnaden och upprepade det. Bomben. Den här trap-grejen. I Sverige där få kan dansa finns det gott om entusiaster. Ölglasen rör sig men människan stelnar. Själv ser jag till att sluka min Brooklyn Lager i ett svep när Giraffage sätter igång. Jag lägger undan penna och papper och gör mig beredd för det jag kom hit för. Jag ska höra musiken, och den kan bara kroppen höra. Mina fötter vet när något är bra.

Jag har ingen aning om vart jag är förrän armarna har hittat pulsen. Det tar tid, ett långt förspel. När min överkropp är bar och svetten flyger, då har jag hittat rätt. DJns jobb är att leda mig dit. Giraffage bygger upp spänningen och det eskalerar under xxyyxx set. Han har tagit mig till rätt ställe, min stund av eufori och glömska. Vid hans Lana Del Rey-remix åker det sista plagget av. Efter en kvart i friheten har vakten invändningar. Den svarta Converse-t-shirten åker på igen.

Man får inte glömma att man är i Sverige. Sexualitet är något som till varje pris måste döljas för allmänheten. Men det är OK att bröla och öla under en elektronisk dansakt som om man tittar på Lars Winnerbäck. Nej, det är inte en folkkär visförfattare på scen. Det är DJs. Likväl kommer man hem med lika mycket öl i kläderna som svett.

Problemet ligger i att platsen för mingel och platsen för dans har en suddig gräns. Det går folk fram och tillbaka, mellan bar och toalett och sittplatser och utgång. Det är inte en ideal plats för xxyyxx och Giraffages experiment med populära elektroniska genres; men man gör det bästa med det man får, och vissa stunder under diskokulan i det röda ljuset känner jag mig som på en helt annan plats. Jag drömmer mig bort och föreställer mig något större.

Dock får man aldrig glömma: Sara bokar fantastiska akter. Klubb Doris är kungligt. Musiken är aktuell utan att vara allt för hip. Saras förträffliga musiksmak förgyller Röda Sten och ger dig ännu en anledning till att bo kvar i Göteborg under regnhösten. Jag glömmer inte att jag dansar till en enastående blandning av chillwave, dubstep, house, trap, rnb, och bass. Självklart tänker jag inte på genres där framför scenen. Nä, jag skriker ut att det här är så jävla bra. När musiken saktar ner och går i viloläge tar jag en paus och betraktar mina meddansare.

Man kan se vilka som dansar för att glömma: de är sällsynta, omåttliga, outtröttliga – men i blicken ser man att något har dött. Svetten får ersätta tårarna. Ofta vill de göra någon svartsjuk också, eller hämnas. Som en äktenskaplig plikt eller kriget efter alla stormar. De vill skjuta pilar på någon som de tror har glömt dem. Men i en annan stad dansar han eller hon också, ursinnigt, för att det är så lätt och så svårt att glömma. Strindberg saknar sin Siri hundra år in i graven. Jag älskar dem, de som dansar en minnesritual, och jag hoppas de hittar det som de har förlorat, skål, skål, skål.

Vissa dansar för att det är kul, de är lyckliga jävlar. Andra för att döda ångest, de är bäst för att de har övat mest: rörelser är en jakt efter en elixir som kan bota dem, de självmedicinerar med jukestep, breakdance, och allt vad de kan komma på. Men det hjälper ej. De kan varenda danssteg som en inlärd självhjälpsbok som aldrig hjälpt dem. KBT, Mindfullness, och allt vad man kan hitta på, i ett viftande av armar. Jag älskar er, jag hoppas ni somnar gott till ett avsnitt av Seinfeld eller Girls. Och att dansen i drömmen fungerar som ni vill.

Vissa dansar för att få ligga. Man märker det direkt. De ser ut som fån och är odrägliga. De är också sämst.

På Röda Sten denna natt finns det tyvärr få inom vilken som helst av dessa kategorier. Det är stundvis väldigt livligt. Det kommer fram en snubbe med flackande blick och hawaiskjorta, säkert fullast i hela stan, och frågar om vi är på fest, jag begriper inte vad han menar och skriker tillbaka: det är väl fan klart vi är på fest! Han var all right, så att säga, han dansade vidare i sin egen värld.

Någon ropar det här är så jävla bra att jag gråter. Jag ser dock inga tårar. Folk hojtar, skriker, skålar, vrålar, viftar med huvudet, armar, rör lite på benen. De är inte dåliga på att visa uppskattning, vi har ju ändå att göra med Göteborgare. Jag tror att våra kära DJs känner sig hedrade och glada över att vara här. Det är garanterat bättre än i Stockholm.

I två timmar gör jag mitt bästa för att visa uppskattning jag med. Jag tror jag lyckades. Jag är helt inne i musiken när den är som bäst, och den är ofta som bäst. De två akterna är vänner och har släppt en gemensam singel på Kitsuné, övergången mellan deras musik är helt naturlig, de hade lika gärna kunnat vara ett band. Musiken utgör en sömlös helhetsupplevelse och en resa i sann DJ-anda.

Jag beger mig hem nöjd med vad jag hört. En fot i taget mot vagnen. Jag förstår knappt vem det är som tar dessa steg. Robert Hoods ”Motor City” välsignar natten. Nöjd utan att ha hittat vad jag sökt. Jag vet inte längre vad det är. Inatt är jag nykter. Ett steg i taget mot bussen hem. Jag skriver ner små påminnelser till recensionen. Vart är hoppet nu. Och någonstans i den ensamma Göteborgsnatten sörjer mina cigg. Jag öppnar cigglöst fönstret av ren vana och stirrar ut, andas in, andas ut. I varje hjärta finns en dunkel vrå där man kan sätta sig, lägga ner sin öl, och gråta.

Någonstans i Giraffages eller xxyyxx musik hade jag hoppats hitta den, i hjärtat av den. Istället hör jag nu de sista tonerna från Deafheavens ”Unrequited” från högtalarna, andas in, andas ut. TIED2U. Jag tänker inte spela ut slutscenen på A Streetcar Named Desire igen. Inatt hjälper inte Seinfeld.

Bojan Buntic

Eftersom vi inte lär höra en ny The Radio Dept.-singel på ett tag får vi nöja oss med det näst bästa: den finska imitationen NEØVs singel ”Windvave” remixad av Korallreven. Det vemodiga shoegazeoriginalet placeras på en havsstrand där vattnet böljar blått, palmblanden dansar exotiskt i halvtakt med strandfolkets sandiga fötter, och någon söndertuggad av sin arbetsmani lutar sig tillbaka och lyssnar på housemusiken från baren, smuttar på sin chivas regal och längtar bort fastän han redan är långt borta.

Bojan Buntic


Nu har det kommit en video till en av årets bästa låtar. Vi skrev om det svenska drömpopbandet World Tours ”Together Forever” för längesen och tyckte mycket om den. Det är en naturvideo över Funäsdalen (”A good place to live – a good place to die”) filmad av två Robinson R44 Raven II helikoptrar.


Band: Slutet
Album: The World Is Empty, Paint It Red – A Tribute To Verner
Etikett: Electric Fantastic Sound
Släppdatum: 5 oktober
Betyg: 6.3

Långt intro med en del poänglösa utvikningar, men det är ju postrock. Spola förbi till * för recensionen. Jag skiter i vilket.

Alla vet att det senaste hetaste i Göteborg är bar överkropp och postrock. En gång i tiden var det punk. Kidsen ställde sig på benen och blev postpunkare, eller ramlade av scenen och det blev ett jävla skrål och skrän kallat hardcore. Därefter kom det tråkiga 90talet. Ljummen pop och alternativ rock, (fast vissa av oss tyckte om det i alla fall). Då kom Håkansoulen och gjorde livet bra igen (även ditt liv, du som förnekade honom fast du buggade till ”En Vän Med En Bil” och drömde om fallande löv). Nu senast var det ganska trevligt med ecstasy, kokakolavener och electropop. Och samtidigt som allt detta (det får vi ni gärna glömma fastän jag minns) fanns det hundratals varianter av ett vrål: hårmetal, svartmetal, dödsmetal och alla incestuösa blandformer. Det sker en del orgier i övergivna industriområden och skogar. Där föds nya subgenres i det totala mörkret. Eller kanske på Valands festvåning, vem vet. Jag såg en del grejer hända där.

Men nu har jag kommit av mig. Som sagt, den nyaste trenden är att slänga av sig popskjortan eller skinnjackan och klättra på sina gitarrslingor (eller syntmelodier) bortom varje scen, varje dansgolv. Postrock är musik för någon slags eterisk nakenbalett eller ett naket stirrande mot oändligheten. Däruppe, nånstans, är alla nakna. Och nu ska vi vara ledsna för att vi inte är där. Där i det riktiga Jazzhuset. Det är så på riktigt att man inte ens behöver instrument. Allt är musik. Och där vill jag också va. Och det är dit vi vill. Klättrandes på effektdränkta melodier, ljudexperiment, visslingar och längtansfyllda stämmor. Fast ärligt talat vill jag nog helst dansa.

Det är rätt att vara naken när man lirar postrock. Vi må va svettigt folk men musiken ska låta som nytvättat solsken. Eller änglahångel.

För hur svävar änglar till himmelen, tänker ni er, och vad gör de där? Inte hade Jesus kläder på sig. Möjligtvis ett par slitna kallingar. Kanske ett coolt huvudband. Men även det är väl att ta i. Har man tvingats bära sånt trams hela livet är det nog rätt skönt att låta sina naturgivenheter få lite välförtjänt luft. Det är säkert Gud överens om (fast han brukar ju själv bära nån slags nattlinne enligt bildbevis, men det är säkert förfalskat). Och om man inte går för djupt in i Guds ros där kropparna upplöses kan man nog få sig ett bra hångel. För, vad tror ni de gör där uppe egentligen? Jag tror inte de spelar schack eller filosoferar.

Postrock gillas häromkring, det är mycket Mogwai i gbgöron. Jag vet åtminståne tio som uppskattar det. Vissa i hemlighet. Och jag tror det gäller i Stockholm också. Där onanerar man till Sigur Rós. Själv har jag inga problem att komma till Valtari. Då kanske man får lipa samtidigt och känna sig som självaste Strindberg. Jag tycker om det sentimentala omkringsläntrandet i stora känslor. Jag tycker också om att slungas upp eller falla rakt ner. Postrock är bra på aerodynamik. Jag är en romantiker som skjutits ihjäl av min cyniker. Jag avfyrar en kula för varje explosion i himmelen jag sprängs inuti. För varje tårigt tremoloriff lossar jag ett skott. När jag hör en vacker flöjt eller en klingande speldosa lägger jag små bomber i hjärtat. Men den gamla sentimentalisten tål en del hål i skallen, och vad gäller hjärtat har det kattålighet. Jag tror jag bara gör lufthål för ljuset. Det finns alltid plats för nya känslor.

Och det är klart man ska njuta av det vackra.
Eller hur. Livet är ändå vackert.
Njut. Det gör även jag ibland. Sen måste jag läsa en dystopi för att komma i balans.
Emellanåt lyssnar jag en del på den här grejen man kallar postrock. Och visst har jag också svävat ut och tappat bort mig bland molnen. Kanske lirat en gitarrslinga för mycket.
Lite för uppsnärjd i det blå. Men jag har gjort mitt.

Vi måste ju alla ta del. Vi har till exempel en i vårt team som själv sysslar med sånt skyhögt skrän. Ärkeskribent och dekadensprins Zeth Isaksson bedriver nämligen också postrockexperiment. Det kanske ni får höra snart, vad vet jag.

* Det man kallar för recension.

Tills vidare har vi Jim Rikard Knutsons band Slutet. Det vet vi ingenting om förutom att det är just Jim Rikard Knutsons band. Mellan nakenträning på gymmet och ett liv som klubbarrangör, och vem vet vad mer, så sysslar han med postrock. Det finns inga uttalade bandmedlemmar, och de skiftar. Det viktiga är musiken.

Och musiken är mycket fin. Som ett soundtrack till en film med visioner av himmelriket på jorden, ängar där vi jagar virvlar av maskrosfrön, hemliga badplatser och glädjerop, eller plastpåsar som dansar i blåsten, stillhet. Det är stämningsmusik. Fastän vi säkert kan njuta av det i en spellokal är dess rätta hem naturen. Eller landet långt långt borta.

Landet långt långt borta är en saga. Om ”Vilse” är ett stycke om vilsenhet så är det nog en vilsenhet i barnböckerna. Visslingar, dragharmonium, flöjtmelodier ur folkmusik är en utmärkt karta till en verklighetsflykt. Lägg på lite marchtakter så är det bara gå med i ledet, en drömd hand i en annans drömska hand.

”Kajplats 17” kommer det plötsligt in en sångare med en vackert raspig röst. En strupe som fått i sig några paket cigarretter. Barndomstemat dyker upp igen och påminner oss om att det är långt kvar till barndomen, mina kära åren-går-förbi-oss-vänner. Han försvinner in i fläktande gitarrkontrapunkt lika fort som han dök upp. Jag föreställer mig att han lutar sig tillbaka på en kajplats och drömmer sig tillbaka eller bort, kvittar lika vilket. Det finns egentligen inga tidsbegrepp i postrock.

EPn lider dock av alla genrens brister. Stundvis blir det för ljummet. Då är känslorna så finstilta att de löses upp i intet. Eller en gäspning. Eller så svävar det ut i ett kraftfullt klimax som blivit en kliché istället för en genrebestämmande egenskap. Det spränger bort sin egen kraft. Det är inget nytt under postrocksolen, tyvärr. Och med en hel del enastående albumsläpp från giganterna i år (ja, de anar allihopa domedagen tror jag) blir det inte lätt att konkurrera. De flesta postrockentusiaster kommer nog vända tillbaka till sitt skjul med Sigur Rós eller Caspian på den gamla grammofonspelaren.

Men det finns tillräckligt med variationsrikedom och örongodis på The World Is Empty, Paint It Red – A Tribute To Verner för att underhålla de mest tillgivna fansen. Det är en pärla man lätt blir småkär i, just för att den är så liten och bräcklig. Några fångade fåglar i en kristallkula. Det är något som jag själv saknar i postrocken, miniatyrerna. Men Slutet ger mig en vision av hur det skulle kunna vara, och jag tror att det finns en god fortsättning för detta hemlighetsfulla Göteborgsband. Detta är bara början för Slutet.

Glöm ej heller att se dem på klubben Kokomo på Jazzhuset den 4 oktober, då kommer de dela ut den digitala utgåvan av EPn.

Bojan Buntic

Lyssna på min favorit, ”Vilse”:

Det börjar någonstans vid en kustlinje i slutet på ett livs tredje årtionde: ”[…] feeling what Henry felt when we were seventeen and I’m thirty-fucking-seven years”. Det är inte sista gången låten pekar tillbaka mot vår Göteborgspop och pophistorien. ”The Smell Of Thunder” är en fågelfri bandits bekännelsesång: kvittrande folkgitarrplock, ett klingelingande bluespiano och en stulen bil. Det är så man gör stor musik, man gör sitt liv till allas. Även biltjuvens. Och när man talar om bilstölder menar man också något annat.

sun hits the coastline, but I’ve done bad
no point in screaming my lungs out
I’m feeling, feeling, oh so sad
sun is gone and I’m just driving away in a car
stolen from some other guy
living another life

Den börjar med små steg: en vacker säregen röst över minsta möjliga arrangemang. Men så lyfter den till en gigantisk Born To Run-gospel på vingar av elgitarrer, vildrullande basgångar, stämsång och stora känslor. Vi får inte glömma hur mycket av Springsteens storhet som fanns i Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Och vi får inte glömma att Daniel Hurricane Gilbert är en fantastisk låtskrivare i sig, och inte bara Håkan Hellströms högra hand. Även om vi älskar honom i den rollen.

Jag tyckte mycket om hans solodebut New African Sports, Soul Café Club No 1. Jag lyssnade på den en del när den kom ut. Jag fastnade särkilt för ”Borderline” och ”The Damned City Lights”. De var med i mina spellistor från den tiden, och någonstans bland allt som kommit till från år till år ligger de fortfarande kvar. Men ”The Smell Of Thunder” på singeln ”The Soul Of A Fool” överglänser dem och pekar mot ett storartat nytt soloalbum. Och ”LED 2” är inte helt fel heller.

Jag tror inte Sverige någonsin haft en coolare gitarrist. Och nu vet vi att han är mer än alla sina roller. Han må vara 37 år gammal men han kan lätt konkurrera med dagens ungdom. Vissa artister och författare tappar sin glöd med åldern, det märks att de har börjat bli gubbar och musiken och orden bleknar tröttsamt. Andra blir rödare, som bengalrosor. Jag tror att Gilbert, precis som vår husgud Håkan, hör till de senare.

Bojan Buntic


Artist: Timo Räisänen
Album: Endevour
Etikett: Razzia Records
Släppdatum: 19 september
Betyg: 6.9

Timo Räisänen är ojämn som en varm, men samtidigt mulen sommardag, en kärlekshistoria som aldrig riktigt vill ta fart, ett liv som går på tomgång. Likväl är det en styrka. Med sin darriga falsett fortsätter han, album efter album, att sjunga sig hes genom ett nyvaket arbetarklass-Göteborg med en stor portion otur i kärlek. Det har aldrig varit en tvekan om att Timo ger allt för musiken, han lever och andas den.

Oavsett om han ställer upp som körledare på bästa sändningstid, eller backar upp Håkan Hellström på universitetets gröna fält en sommar för 9 år sedan, så är det alltid en ärlig kamp för popmusik som driver honom framåt. På den spelningen satt Timo ner, med gitarren i famnen och snörvlade. Håkan förklarade att Timo under de senaste dagarna hade legat nedbäddad med skyhög feber, men att han ändå kravlat sig upp på scenen för att han aldrig kan svika.

Precis så är hans musik. En ostoppbar popådra som frustar, slår sig själv på bröstet och ylar genom natten. ”Fear No Darkness Promised Child”. Det var första gången jag ryggade till av hans musik. Där var han som bäst, där skapade han en låt som lät precis som livet själv – kantat av på tok för starka känslor, vemodighet och det eviga behovet av tröst. I Am Indian från 2006 var dessutom hans starkaste skiva – tills Endeavor damp ner i brevlådan.

Precis samma känsla som för 6 år sedan gav sig till känna när en länk till den officiella videon för ”Second Cut” släpptes för tre veckor sen. Falsetten har aldrig har aldrig skurit djupare i hjärtat och Timos osvikliga känsla för medryckande popmelodier får en att drömma sig bort till en knökfull Pusterviksscen. Det finns en markant skillnad mot tidigare album och det är att Timo i och med Endeavor har polerat och målat med större pensel i sina skapelser. Det sköra och smått skräniga soundet, karaktäristisk Göterborgspop med andra ord, har fått ge vika för en nyfunnen experimentlusta och genrevariation. ”Endeavor” (titellåten alltså) spinner på med hintar av funk och disco, ”The Fight Of Her Life” är en dystopisk sorgeballad och pianoslingan på ”Holiday” klingar självklart i sin mäktiga ljudbild. Inledande ”Crawl On Bitter” spurtar igång skivan med ett kampsångsvrål och öppnar upp vägen för Timos starkaste skiva hittills i karriären.

Men han känns fortfarande inte helt självklar, han har inte nått ändå fram till sin fulla potential. ”A Fever”, ”Satans Tool” och ”January, Taken” trampar i gamla spår och inger en känsla av anonymitet, en kostym som inte klär en brinnande själ. Det ska dock sägas att med de starkaste låtarna från Endeavor i symbios med hitkavalkaden på I Am Indian och den fantastiska cover-skivan ”And Then There Was Timo”, så kommer höstturnén att rädda många sorgsna själar med explosiv och romantisk Göteborgspop från en av Sveriges mest känslokraftiga röster.

Tobias Ekvall

http://youtu.be/QBPj9twyCgs