Live: Ikons på Klubb Instant Pustervik.

Gehitmusiken —  1 september, 2012 — Lämna en kommentar

Ikons, ett av våra favoritband på finaste Service, pulserar ut en livsrytm av ljud som i sina kraftigaste stunder sveper över oss likt orkanvindar. Det är sån pass musik att den nästan tar fysisk skepnad. De har soundcheckat i tre timmar, och det har visat sitt värde. Det låter fantastiskt trots att det är ett förstärkt band på scen med marackas, tamburin, bongotrummor, bläckblås och hela köret. Och tillräckligt med effektpedaler för att sluka hela ensemblen.

Vi hör en kombination av melodisk krautrock, shoegazepop ala Jesus & The Mary Chain (nej, det är inte bara Westkust som kör sånt i Sverige) och svärmisk sväva-bland-molnen postrock. Många av deras låttitlar har träffande beskrivningar men jag tror den bästa är polaroidkokain.

På en skärm bakom bandet projiceras det psykadeliskt rörliga bilder och klipp från deras musikvideos. Vi ser en flygande nunna, vi ser färger former och dödskallar, och det hoppar till och med fram en häst vid ett ögonblick. Projektionsmästaren bakom laptopen slänger ut lysrörsstickor till oss, och i några få sekunder ser det ut som det kan bli dans, dans, dans. Det är någon slags övning i shamanism.

Deras album Life Rhythm har en stor chans att hamna på vår årslista över svensk indiemusik. Det är en väldigt enhetlig affär, ett möte mellan primitiv energi och melodisk popskönhet. I ena stunden är bandet låsta i en hallucinatorisk, djungelstamsmörk groove och i andra stunden svävar de ut i etern med en ömsint ackordföljd direkt från 60talets pop. Sångarens röst och stämsången träder in i ljudlandskapet då och då men det är svårt att förutspå när.

Mitt favoritögonblick blir tveklöst ”Transtorming”. Då låter jag mig vaggas mot den stående sömnen och försvinner bort i det vemodiga ljudet av slidegitarren. Det låter som en postrockdröm från den amerikanska vildmarken.

När det hela är över vet vi ju så klart att de ska återkomma och köra en till låt. Trummisen ligger avdäckad på golvet och vilar, den ena gitarristen spelar fortfarande melodier från förra låten, och medan de ekar ut återkommer bandet för en sista kraftansträngning. När allt är färdigt hör jag ett par trumslag som får mig att tro att det ska bli ”Just Like Honey” som extranummer. Så blir det inte. Jag och min lillebror lämnar dock Pustervik fullständigt belåtna, glada som om vi faktiskt nyss har hört ”Just Like Honey” live. Vi har hört någonting lika bra, och det är den bästa komplimang jag kan tänka mig just nu.

Bojan Buntic

Visa support, följ oss på facebook!

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s