Bästa Nya Album: The xx – Coexist

Gehitmusiken —  4 september, 2012 — Lämna en kommentar

Band: The xx
Album: Coexist
Betyg: 9.3

Hon vaknar kallsvettig, drömmen övergår i verklighet och paniken stiger. Hon jagade runt i ett övergivet hus vid midnattstimmen, försökte ringa honom, försökte skriva ett meddelande, ett hopplöst sms — ”snälla, hjälp mig, kom hit, var är du, var är du, var är du!” — men orden grumlades och hennes fingrar kunde inte hitta till rätt knappar, de skakade av rädsla och vreds runt som deformerade ballerinor, hon ramlade över möbler, rullade in sig i spindelväv, slog vilt omkring och försökte få bort krypen (hennes största infantila rädsla) från den tjocka, tunga, stickade tröjan, hon lindades in i allt misär och började kvävas — i ett blixtljussken dyker hans gestalt upp, i hörnet av rummet bredvid en ålderdomlig väggspegel, hon ser inte konturerna i hans ansikte och han försvinner in i mörkret i nästa sekund, det enda som återstår är en återspegling av hennes inpuppade kropp.

Då vaknar hon och ser honom sitta på stolen vid datorn, som han alltid brukar göra mitt i natten, hon känner en kortvarig lättnad som övergår i fasa, skuggfiguren försvinner i nästa sekund och lämnar henne i total isolerad ensamhet. Hon skakar och hyperventilerar, svettas vilt, suckar, slår i sängen, river i täcket, och grips av ett ofattbart illamående. Hon har en enorm smärta i bröstet och hjärtat slår våldsamt fort. All ångest samlas i magen och hon måste springa till toaletten för att spy, men det finns ingen kraft kvar i kroppen. Hon försökte tidigare under natten dansa bort smärtorna på en dansklubb, för gäves, vettlöst, omöjligt. Hon stannar i sängen och stirrar in i overkligheten, mörkret spelar med hennes hjärna, som arbetar febrilt och uppgivet, och hon ser märkliga skepnader, tecknade figurer, ansikten från skräckfilmer och människor som försvunnit för länge sedan. Två sekunder av Mariah Careys ”My All” upprepas innuti henne som en tvångstanke.

Hon fumlar fram sin mobil ur täcket (hon sover med den som ett gosedjur) och letar upp honom i kontaktlistan, men trycker upp närmaste vän istället. Hon skickar iväg ett sms: ”Jag vill dö”. Hon har ingen aning om att hon aldrig igen kommer uppleva denna förkrosselse, det närmaste kommer vara lidandet vid dödsbädden.

Inte visste hon att han också är uppe just nu, röker en cigg och stirrar ut över staden, glömmer bort sig och alla sina bekymmer i stormen, blixtarna. Han tog deras kärlek mellan tumme och pekfinger, som en ciggfimp, och blåste bort den. Han hostar ihjäl sig, för han röker dubbla cigg, en för honom, och en för henne. Han har lyssnat på Napoleon och flytt. Blicken övergår från ett spektakel till ett annat, i rummet hänger Nils Dardels tavla Den döende dandyn. Varje morgon attackeras han av en ilska som rycker tag i honom som en hetsig vän när båten har krockat i ett isblock, kom, kom, vi måste överleva, för i helvete! Nu på nattetid är han alldeles tom.

Då avslöjar tavlan en hemlighet för honom: Du har förlorat. Han ramlar raklång bak i en hög av kostymer. Taket snurrar och blir transparent, han ser natthimlen och alla stjärnbilder rör sig livligt. Vilken väg finns det tillbaka? Ska jag flyga genom rymden i ett stjärnfall av rosenblad, bröstet späckat av törn, ska jag landa blodig i hennes säng? När han vaknar till tar han en plaststol ur garderoben, bär in den i duschen, klär av sig och sitter still i en skur av iskallt vatten. Han biter ihop. Han går ut på balkongen och låter blåsten smiska den svältande kroppen, håller hårt i räcket så att alla muskler i kroppen spänns. Han hostar så han nästan svimmar, han undrar om han spytt ut sina lungor. Han lägger sig i yllefylten på sängen och blir en pöl av skakande svett. Han tar tillräckligt med smärtstillande för att försvinna bort men vaknar nästa morgon fullt frisk.

Let it unfold.

*

Ja, mina damer och herrar, The xx senaste album må skildra konturerna av begynnande kärlek, ungdomens och hormonernas smärtor, men love is not a child’s play — och jag varnar er för att vifta bort historien som damm på en axel och kalla det för tonårsromantik. The xx är seriösa, och ämnet är seriöst. Romantikern må förändras, bli gammal och trött och för orklös för en till runda, men kärlekens dalar och höjder förändras aldrig. Lars Norén skrev i sin dagbok att man orkar max tre nära relationer under en livstid, och för min del känns det som att tre är att ta i. Bara en kan få dig att längta till atombomber och kometer.

Om The xx fyller i konturerna av en destruktiv (och älskvärd, oändligt helig) samexistens har jag försökt att fylla i med några detaljer, ge berättelsen i albumet lite färg, därav den korta berättelsen ovan. En liten scen om hur det kan se ut bakom ridån.

Jag lyssnar på Coexist på bussen och när jag kommer till ”Try” börjar jag gråta och måste gömma skägg och ögon i luvan. Några små tårar. Jag tittar upp igen, mitt hår är en enda flötig röra, mina ögon rödsprängda av sömnlöshet. Det har nått en sådan nivå av depravation att jag inte längre kan dölja det för allmänheten.

”Why do we waste time, hiding it inside?” Det har du nog hört förut. Men det spelar ingen roll. Texterna på skivan är nämligen den mest rättframma och anspråkslösa poesi jag hört om kärlek, inga pretentioner, inga utsvävningar, inte ens några allvarliga försök till originalitet, bara de rätta orden, kliché efter kliché levererad med en så hög halt av känsla att det övertygar vilken bitter och surmulen cyniker som helst. För de som inte varit igenom historien som berättas, en allmängiltig berättelse om att älska för mycket, fungerar det som både en varning och en förförisk lockelse. Tänk att man kan vara så nära någon.

Jag lyssnar på gitarrmelodin, i slutet på ”Try”, som låter så uppgiven och hoppfull samtidigt, och ler mot en kvinna som tittar på mig nyfiket. Jag tittar på min spegelbild i bussfönstret, jag lever tillfälligt upp i det bleka ljuset, jag blinkar åt mig själv och säger att det är dags att växa upp, pojk.

Jag vill inte avslöja mer av albumets berättelse. Jag kan säga såhär: det griper tag i dig och hänför från början till slut. På ett helt vanligt indiealbum brukar det vara två till tre låtar inom ämnet kärlek, eller fullproppat med falska, tillgjorda texter som bara existerar för melodiernas skull. På Coexist existerar musiken bara för texternas skull, som aldrig drar för mycket uppmärksamhet till sig. Varenda låt är en riktig kärlekslåt.

Det ger inträde till alla en komplicerad relations vinklar och vrår. När jag lyssnar inser jag att om jag hade hört allt detta när jag var liten, skulle jag inte fatta någonting. Hur går sådan här kärlek till? Hur kan den finnas? Det är ett mystär. Utifrån kan det vara svårt att reda ut vad som egentligen händer, alla passionens tvingande känslor syns ju inte utifrån. Detta är ett album som ger tröst åt dem som varit innanför. Det finns gott om sådana album, Spiritualized Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space, Becks Sea Change och nu även Jens Lekmans idag utkomna I Know What Love Isn’t, och alla dessa är fantastiska i sig, men Coexist är det bästa jag hört hittills, och det fungerar bäst.

Jag stirrar ut på fullmånen, tänder en cigg och hostar. Jag lyssnar på ”Unfold”. Jag är trött, trött, trött.
Tack för allt.

Bojan Buntic

Ni kan lyssna på albumet i dess helhet på gorilla vs bear.

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s