Premiär för Klubb Adoda på Jazzhuset, Selsius live.

Gehitmusiken —  16 september, 2012 — Lämna en kommentar

Stadiumrockarna Selsius spelar på Jazzhusets stadium. Den höga volymen slukar sångarens röst. En vanlig grej i en rökig, dånande atmosfär. Jazzhusets stadium är en intim men högljudd scen. Hans ansikte förvrängs för den känslomässiga urladdningens skull. Det är stor känsla där inne, det vill jag tro. Ansiktet vrids uppåt, och han kisar som av en bländning. Det är en bra bild för bandets ambitioner. Musiken vill nämligen ljuda himmelshögt.

Vi får höra ”I Walk With You”. En av den nya epns strålpunkter. Det låter ännu bättre live än på skiva. Det märks att bandet är i sitt element. Vi har jämfört dem med Kings Of Leon. Det är en träffande jämförelse, för jag får upprepade gånger höra hur de liknar rockbandet från Nashville. Fast här brinner man för ljudväggar och postrockutsvävningar.

Melodiösa samspel mellan instrumenten. De har en bra känsla för vad som går ihop med vad. Jag blir också imponerad över melodiernas effektfullhet, de fastnar. När bandet inte öser ut mäktighet får vi höra dessa vackra melodier. Det är en bra kontrast och variationsrikedomen underhåller mig under hela det 30 minuter långa setet. Jag är säker på att det hade varit ännu bättre om de fick mer tid. Jag ser fram emot att se dem på Sticky Fingers, även om jag hatar stället med en passion.

Selsius behöver en större stadium.
Men de behöver förtjäna den också. De har talangen, de har personlighet. Trummisens mellansnack är ödmjukt och tacksamt. De gillar verkligen att stå på scen, de förklarar sin kärlek till publiken.
Som sagt, de behöver en stor stadium, och de är på god väg förtjäna den, särskilt med tanke på att de fortfarande utvecklas och skriver ny musik. Vi fick nämligen höra en alldeles ny låt, och den lät fantastisk. Det är viktigt att band går vidare, fram, fram, fram. Jag tackar för en fin spelning, de förgyllde den nystartade klubben Adoda och gav Jazzhuset vad Jazzhuset ville ha.

Resten av natten gav Jazzhusets besökare också vad Jazzhusets besökare ville ha. Det var ”Shoreline”-allsång i rökrum och vid baren, det var Håkan Hellström-allsång på dansgolvet. Det var tryckare och fuldans. Och en galen snubbe som utgav sig för att vara Henrik Berggren dansade och moshade skjortlös när ”När Mitt Blod Pumpar I Dig” kom igång. Låten har förtjänat sin plats i Helvetet, precis som den här märkliga snubben.

Jag tackar Jim och Adam för en fin klubb och en kul kväll. Vi ses på Adoda igen, allihopa! Och glöm inte att dyka upp den 28 September när Ge Hit Musiken är i DJ-båset. Det kommer bli ännu vildare. Om jag träffar på den skjortlösa djävulen ska jag låta honom spela en och annan låt. Kanske får ni höra hans nya version av den nämnda klassikern, som nu heter ”När Mitt Blod Pumpar I Mig”.

Och, just det. Hej Elin.

Bojan Buntic

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s