Bästa Nya Låt: Daniel Gilbert – The Smell Of Thunder

Gehitmusiken —  19 september, 2012 — Lämna en kommentar

Det börjar någonstans vid en kustlinje i slutet på ett livs tredje årtionde: ”[…] feeling what Henry felt when we were seventeen and I’m thirty-fucking-seven years”. Det är inte sista gången låten pekar tillbaka mot vår Göteborgspop och pophistorien. ”The Smell Of Thunder” är en fågelfri bandits bekännelsesång: kvittrande folkgitarrplock, ett klingelingande bluespiano och en stulen bil. Det är så man gör stor musik, man gör sitt liv till allas. Även biltjuvens. Och när man talar om bilstölder menar man också något annat.

sun hits the coastline, but I’ve done bad
no point in screaming my lungs out
I’m feeling, feeling, oh so sad
sun is gone and I’m just driving away in a car
stolen from some other guy
living another life

Den börjar med små steg: en vacker säregen röst över minsta möjliga arrangemang. Men så lyfter den till en gigantisk Born To Run-gospel på vingar av elgitarrer, vildrullande basgångar, stämsång och stora känslor. Vi får inte glömma hur mycket av Springsteens storhet som fanns i Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Och vi får inte glömma att Daniel Hurricane Gilbert är en fantastisk låtskrivare i sig, och inte bara Håkan Hellströms högra hand. Även om vi älskar honom i den rollen.

Jag tyckte mycket om hans solodebut New African Sports, Soul Café Club No 1. Jag lyssnade på den en del när den kom ut. Jag fastnade särkilt för ”Borderline” och ”The Damned City Lights”. De var med i mina spellistor från den tiden, och någonstans bland allt som kommit till från år till år ligger de fortfarande kvar. Men ”The Smell Of Thunder” på singeln ”The Soul Of A Fool” överglänser dem och pekar mot ett storartat nytt soloalbum. Och ”LED 2” är inte helt fel heller.

Jag tror inte Sverige någonsin haft en coolare gitarrist. Och nu vet vi att han är mer än alla sina roller. Han må vara 37 år gammal men han kan lätt konkurrera med dagens ungdom. Vissa artister och författare tappar sin glöd med åldern, det märks att de har börjat bli gubbar och musiken och orden bleknar tröttsamt. Andra blir rödare, som bengalrosor. Jag tror att Gilbert, precis som vår husgud Håkan, hör till de senare.

Bojan Buntic


Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s