Skivrecension: Slutet – The World Is Empty, Paint It Red A Tribute To Verner

Gehitmusiken —  19 september, 2012 — Lämna en kommentar


Band: Slutet
Album: The World Is Empty, Paint It Red – A Tribute To Verner
Etikett: Electric Fantastic Sound
Släppdatum: 5 oktober
Betyg: 6.3

Långt intro med en del poänglösa utvikningar, men det är ju postrock. Spola förbi till * för recensionen. Jag skiter i vilket.

Alla vet att det senaste hetaste i Göteborg är bar överkropp och postrock. En gång i tiden var det punk. Kidsen ställde sig på benen och blev postpunkare, eller ramlade av scenen och det blev ett jävla skrål och skrän kallat hardcore. Därefter kom det tråkiga 90talet. Ljummen pop och alternativ rock, (fast vissa av oss tyckte om det i alla fall). Då kom Håkansoulen och gjorde livet bra igen (även ditt liv, du som förnekade honom fast du buggade till ”En Vän Med En Bil” och drömde om fallande löv). Nu senast var det ganska trevligt med ecstasy, kokakolavener och electropop. Och samtidigt som allt detta (det får vi ni gärna glömma fastän jag minns) fanns det hundratals varianter av ett vrål: hårmetal, svartmetal, dödsmetal och alla incestuösa blandformer. Det sker en del orgier i övergivna industriområden och skogar. Där föds nya subgenres i det totala mörkret. Eller kanske på Valands festvåning, vem vet. Jag såg en del grejer hända där.

Men nu har jag kommit av mig. Som sagt, den nyaste trenden är att slänga av sig popskjortan eller skinnjackan och klättra på sina gitarrslingor (eller syntmelodier) bortom varje scen, varje dansgolv. Postrock är musik för någon slags eterisk nakenbalett eller ett naket stirrande mot oändligheten. Däruppe, nånstans, är alla nakna. Och nu ska vi vara ledsna för att vi inte är där. Där i det riktiga Jazzhuset. Det är så på riktigt att man inte ens behöver instrument. Allt är musik. Och där vill jag också va. Och det är dit vi vill. Klättrandes på effektdränkta melodier, ljudexperiment, visslingar och längtansfyllda stämmor. Fast ärligt talat vill jag nog helst dansa.

Det är rätt att vara naken när man lirar postrock. Vi må va svettigt folk men musiken ska låta som nytvättat solsken. Eller änglahångel.

För hur svävar änglar till himmelen, tänker ni er, och vad gör de där? Inte hade Jesus kläder på sig. Möjligtvis ett par slitna kallingar. Kanske ett coolt huvudband. Men även det är väl att ta i. Har man tvingats bära sånt trams hela livet är det nog rätt skönt att låta sina naturgivenheter få lite välförtjänt luft. Det är säkert Gud överens om (fast han brukar ju själv bära nån slags nattlinne enligt bildbevis, men det är säkert förfalskat). Och om man inte går för djupt in i Guds ros där kropparna upplöses kan man nog få sig ett bra hångel. För, vad tror ni de gör där uppe egentligen? Jag tror inte de spelar schack eller filosoferar.

Postrock gillas häromkring, det är mycket Mogwai i gbgöron. Jag vet åtminståne tio som uppskattar det. Vissa i hemlighet. Och jag tror det gäller i Stockholm också. Där onanerar man till Sigur Rós. Själv har jag inga problem att komma till Valtari. Då kanske man får lipa samtidigt och känna sig som självaste Strindberg. Jag tycker om det sentimentala omkringsläntrandet i stora känslor. Jag tycker också om att slungas upp eller falla rakt ner. Postrock är bra på aerodynamik. Jag är en romantiker som skjutits ihjäl av min cyniker. Jag avfyrar en kula för varje explosion i himmelen jag sprängs inuti. För varje tårigt tremoloriff lossar jag ett skott. När jag hör en vacker flöjt eller en klingande speldosa lägger jag små bomber i hjärtat. Men den gamla sentimentalisten tål en del hål i skallen, och vad gäller hjärtat har det kattålighet. Jag tror jag bara gör lufthål för ljuset. Det finns alltid plats för nya känslor.

Och det är klart man ska njuta av det vackra.
Eller hur. Livet är ändå vackert.
Njut. Det gör även jag ibland. Sen måste jag läsa en dystopi för att komma i balans.
Emellanåt lyssnar jag en del på den här grejen man kallar postrock. Och visst har jag också svävat ut och tappat bort mig bland molnen. Kanske lirat en gitarrslinga för mycket.
Lite för uppsnärjd i det blå. Men jag har gjort mitt.

Vi måste ju alla ta del. Vi har till exempel en i vårt team som själv sysslar med sånt skyhögt skrän. Ärkeskribent och dekadensprins Zeth Isaksson bedriver nämligen också postrockexperiment. Det kanske ni får höra snart, vad vet jag.

* Det man kallar för recension.

Tills vidare har vi Jim Rikard Knutsons band Slutet. Det vet vi ingenting om förutom att det är just Jim Rikard Knutsons band. Mellan nakenträning på gymmet och ett liv som klubbarrangör, och vem vet vad mer, så sysslar han med postrock. Det finns inga uttalade bandmedlemmar, och de skiftar. Det viktiga är musiken.

Och musiken är mycket fin. Som ett soundtrack till en film med visioner av himmelriket på jorden, ängar där vi jagar virvlar av maskrosfrön, hemliga badplatser och glädjerop, eller plastpåsar som dansar i blåsten, stillhet. Det är stämningsmusik. Fastän vi säkert kan njuta av det i en spellokal är dess rätta hem naturen. Eller landet långt långt borta.

Landet långt långt borta är en saga. Om ”Vilse” är ett stycke om vilsenhet så är det nog en vilsenhet i barnböckerna. Visslingar, dragharmonium, flöjtmelodier ur folkmusik är en utmärkt karta till en verklighetsflykt. Lägg på lite marchtakter så är det bara gå med i ledet, en drömd hand i en annans drömska hand.

”Kajplats 17” kommer det plötsligt in en sångare med en vackert raspig röst. En strupe som fått i sig några paket cigarretter. Barndomstemat dyker upp igen och påminner oss om att det är långt kvar till barndomen, mina kära åren-går-förbi-oss-vänner. Han försvinner in i fläktande gitarrkontrapunkt lika fort som han dök upp. Jag föreställer mig att han lutar sig tillbaka på en kajplats och drömmer sig tillbaka eller bort, kvittar lika vilket. Det finns egentligen inga tidsbegrepp i postrock.

EPn lider dock av alla genrens brister. Stundvis blir det för ljummet. Då är känslorna så finstilta att de löses upp i intet. Eller en gäspning. Eller så svävar det ut i ett kraftfullt klimax som blivit en kliché istället för en genrebestämmande egenskap. Det spränger bort sin egen kraft. Det är inget nytt under postrocksolen, tyvärr. Och med en hel del enastående albumsläpp från giganterna i år (ja, de anar allihopa domedagen tror jag) blir det inte lätt att konkurrera. De flesta postrockentusiaster kommer nog vända tillbaka till sitt skjul med Sigur Rós eller Caspian på den gamla grammofonspelaren.

Men det finns tillräckligt med variationsrikedom och örongodis på The World Is Empty, Paint It Red – A Tribute To Verner för att underhålla de mest tillgivna fansen. Det är en pärla man lätt blir småkär i, just för att den är så liten och bräcklig. Några fångade fåglar i en kristallkula. Det är något som jag själv saknar i postrocken, miniatyrerna. Men Slutet ger mig en vision av hur det skulle kunna vara, och jag tror att det finns en god fortsättning för detta hemlighetsfulla Göteborgsband. Detta är bara början för Slutet.

Glöm ej heller att se dem på klubben Kokomo på Jazzhuset den 4 oktober, då kommer de dela ut den digitala utgåvan av EPn.

Bojan Buntic

Lyssna på min favorit, ”Vilse”:

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s