Premiär för Klubb Doris på Röda Sten, Giraffage och xxyyxx live.

Gehitmusiken —  23 september, 2012 — 1 kommentar

*

En beundrare skrev på xxyyxxs tumblr att hon lyssnade på ”DMT” och ville lära känna honom. Jag känner igen mig. Ibland hör jag en låt och börjar fantisera – vem har gjort den? Jag har byggt stora, ensamma korthus av det stora som Robert Hoods minimalisttechno fått mig att känna. När jag träffade honom var han en gladare person än jag anat. Ensamheten ligger djupare än så, tänkte jag, och insåg det samma om mig själv. Det var på Röda Sten. Jag hade gömt mig och gråtit i en dunkel vrå med gratisölen mellan fötterna. Några timmar senare dansade jag på ett bord utomhus och viftade in de nyanlända. Fet techno!

Det kan vara som med Dylan. Några få ord drar upp ridån för ett helt liv. Hans värld syns igenom dem. De skärper bakgrunden eller mörklägger den, men vi vet att den är där. Vi ser nämligen att han står på scenen. Det är därför många hatar honom. Det är därför jag älskar honom. För att han finns där. Alla skepnader tillhör honom, vare sig han sjunger om kärleksjukan eller Titanic. Och till och med när han tolkar julsånger. När Dylan sjunger ”Winter Wonderland” är det Dylan som sjunger.

När vi hör xxyyxx vill vi forma ett namn av alla x och y. Men det går ej. Det blir inte enklare med 40 000 facebookföljare och miljoner views på youtube. Ingen har ett sådant namn. Testa att uttala det: x x y y x x. På engelska är det kanhända en fråga. Två y som frågar Varför? Om du säger x flera gånger i rad låter det som sex.

Och på tal om sex. Han fick en kommentar på sin tumblr: ”xxyyxx is my sex album.” Det tycker jag han ska vara stolt över. Bäbisgörarmusik är en stor konst. Den sextonårige producenten från Florida svarade att han en gång hade sex till sin egen musik. Av misstag. Albumet de knullade till tog slut (kanske något av Mister Lies?) och gick över i nästa. Det var en märklig upplevelse, skrev han.

Jag njöt av att söka efter xxyyxx på hans tumblr, att försöka sätta ihop bokstäverna till ett människonamn, och jag fann honom. Bilderna hade kunnat tillhöra vilken sextonåring som helst, men så kom en satelitbild på en kvinna med blont hår för ansiktet och en sopkasse: ”i now have proof my ex is a whore”. Jag garvade och kunde inte lista ut varför detta utgjorde ett bevis, men jag fann honom.

Med detta i minnet och ”TIED2U” i lurarna begav jag mig, åter igen, till en av mina favoritplatser i Göteborg: den där Berlinklossen under Göteborgs Golden Gate-bro, Röda Sten. Nu skulle jag få se den unge Floridainvånaren som är så nervös och förväntansfull över sin Europaturné. Som inte minns när han sist gjorde en låt utan att va stenad, som tagit amfetamin för scenskräckens skull, som anser sig själv vara en tråkig ordlös person. Men alla dessa x och y gör utsökt – ibland sorglig, ibland extatisk – och svårdefinierad musik: det är den jag ska skriva om, men först ska den pumpa i mitt blod. Som vanligt tar jag en och annan omväg.

**

Som en entusiast uttryckte det: det här är bomben. Visst är det. Mellan blossen upphävde han tystnaden och upprepade det. Bomben. Den här trap-grejen. I Sverige där få kan dansa finns det gott om entusiaster. Ölglasen rör sig men människan stelnar. Själv ser jag till att sluka min Brooklyn Lager i ett svep när Giraffage sätter igång. Jag lägger undan penna och papper och gör mig beredd för det jag kom hit för. Jag ska höra musiken, och den kan bara kroppen höra. Mina fötter vet när något är bra.

Jag har ingen aning om vart jag är förrän armarna har hittat pulsen. Det tar tid, ett långt förspel. När min överkropp är bar och svetten flyger, då har jag hittat rätt. DJns jobb är att leda mig dit. Giraffage bygger upp spänningen och det eskalerar under xxyyxx set. Han har tagit mig till rätt ställe, min stund av eufori och glömska. Vid hans Lana Del Rey-remix åker det sista plagget av. Efter en kvart i friheten har vakten invändningar. Den svarta Converse-t-shirten åker på igen.

Man får inte glömma att man är i Sverige. Sexualitet är något som till varje pris måste döljas för allmänheten. Men det är OK att bröla och öla under en elektronisk dansakt som om man tittar på Lars Winnerbäck. Nej, det är inte en folkkär visförfattare på scen. Det är DJs. Likväl kommer man hem med lika mycket öl i kläderna som svett.

Problemet ligger i att platsen för mingel och platsen för dans har en suddig gräns. Det går folk fram och tillbaka, mellan bar och toalett och sittplatser och utgång. Det är inte en ideal plats för xxyyxx och Giraffages experiment med populära elektroniska genres; men man gör det bästa med det man får, och vissa stunder under diskokulan i det röda ljuset känner jag mig som på en helt annan plats. Jag drömmer mig bort och föreställer mig något större.

Dock får man aldrig glömma: Sara bokar fantastiska akter. Klubb Doris är kungligt. Musiken är aktuell utan att vara allt för hip. Saras förträffliga musiksmak förgyller Röda Sten och ger dig ännu en anledning till att bo kvar i Göteborg under regnhösten. Jag glömmer inte att jag dansar till en enastående blandning av chillwave, dubstep, house, trap, rnb, och bass. Självklart tänker jag inte på genres där framför scenen. Nä, jag skriker ut att det här är så jävla bra. När musiken saktar ner och går i viloläge tar jag en paus och betraktar mina meddansare.

Man kan se vilka som dansar för att glömma: de är sällsynta, omåttliga, outtröttliga – men i blicken ser man att något har dött. Svetten får ersätta tårarna. Ofta vill de göra någon svartsjuk också, eller hämnas. Som en äktenskaplig plikt eller kriget efter alla stormar. De vill skjuta pilar på någon som de tror har glömt dem. Men i en annan stad dansar han eller hon också, ursinnigt, för att det är så lätt och så svårt att glömma. Strindberg saknar sin Siri hundra år in i graven. Jag älskar dem, de som dansar en minnesritual, och jag hoppas de hittar det som de har förlorat, skål, skål, skål.

Vissa dansar för att det är kul, de är lyckliga jävlar. Andra för att döda ångest, de är bäst för att de har övat mest: rörelser är en jakt efter en elixir som kan bota dem, de självmedicinerar med jukestep, breakdance, och allt vad de kan komma på. Men det hjälper ej. De kan varenda danssteg som en inlärd självhjälpsbok som aldrig hjälpt dem. KBT, Mindfullness, och allt vad man kan hitta på, i ett viftande av armar. Jag älskar er, jag hoppas ni somnar gott till ett avsnitt av Seinfeld eller Girls. Och att dansen i drömmen fungerar som ni vill.

Vissa dansar för att få ligga. Man märker det direkt. De ser ut som fån och är odrägliga. De är också sämst.

På Röda Sten denna natt finns det tyvärr få inom vilken som helst av dessa kategorier. Det är stundvis väldigt livligt. Det kommer fram en snubbe med flackande blick och hawaiskjorta, säkert fullast i hela stan, och frågar om vi är på fest, jag begriper inte vad han menar och skriker tillbaka: det är väl fan klart vi är på fest! Han var all right, så att säga, han dansade vidare i sin egen värld.

Någon ropar det här är så jävla bra att jag gråter. Jag ser dock inga tårar. Folk hojtar, skriker, skålar, vrålar, viftar med huvudet, armar, rör lite på benen. De är inte dåliga på att visa uppskattning, vi har ju ändå att göra med Göteborgare. Jag tror att våra kära DJs känner sig hedrade och glada över att vara här. Det är garanterat bättre än i Stockholm.

I två timmar gör jag mitt bästa för att visa uppskattning jag med. Jag tror jag lyckades. Jag är helt inne i musiken när den är som bäst, och den är ofta som bäst. De två akterna är vänner och har släppt en gemensam singel på Kitsuné, övergången mellan deras musik är helt naturlig, de hade lika gärna kunnat vara ett band. Musiken utgör en sömlös helhetsupplevelse och en resa i sann DJ-anda.

Jag beger mig hem nöjd med vad jag hört. En fot i taget mot vagnen. Jag förstår knappt vem det är som tar dessa steg. Robert Hoods ”Motor City” välsignar natten. Nöjd utan att ha hittat vad jag sökt. Jag vet inte längre vad det är. Inatt är jag nykter. Ett steg i taget mot bussen hem. Jag skriver ner små påminnelser till recensionen. Vart är hoppet nu. Och någonstans i den ensamma Göteborgsnatten sörjer mina cigg. Jag öppnar cigglöst fönstret av ren vana och stirrar ut, andas in, andas ut. I varje hjärta finns en dunkel vrå där man kan sätta sig, lägga ner sin öl, och gråta.

Någonstans i Giraffages eller xxyyxx musik hade jag hoppats hitta den, i hjärtat av den. Istället hör jag nu de sista tonerna från Deafheavens ”Unrequited” från högtalarna, andas in, andas ut. TIED2U. Jag tänker inte spela ut slutscenen på A Streetcar Named Desire igen. Inatt hjälper inte Seinfeld.

Bojan Buntic

Annonser

One response to Premiär för Klubb Doris på Röda Sten, Giraffage och xxyyxx live.

  1. 

    Din danseskapism ut i nattens mörker är något av det vackraste som jag någonsin läst. Be inte om ursäkt för din poesi, det är snarare vi som får ta del av den som ska tacka för att du ger oss tillträde rätt in i din själ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s