Bästa Nya Album: Robert Hood – Motor Nighttime World 3

Gehitmusiken —  24 september, 2012 — Lämna en kommentar

Artist: Robert Hood
Album: Motor: Nighttime World 3
Etikett: Music Man Records
Betyg: 9.5

Den flåsar, frustar, springer på metalliska ben, och är lika svår att beskriva som en demon; ventiler öppnar sig och stängs, blåser ut het tryckluft; den skrattar och tar ny form, den skvätter olja, sprutar ut frätande gas, droppar brännande vätska. Denna maskindjävuls ljud dansar vi till. Vi känner igen oss. Musiken ser ut genom våra ögon, i varje människa finns en reptil vi låst in i pansar. När sist blev det så verkligt, så nära sanningen, att vi var tvungna att skrika oss loss från drömmen? Extasen finns, det är inte bara ord.

En basgång klättrar tre steg och åker hiss tillbaka ner, gång på gång, och klättrar igen; på nästa våning är ett stort fönster ut mot en bläckgrå stad som bara känt friheten i ett blixtnedslag. Att vi får titta ut en gång: det är vår frihet. Ett kort blixtljussken visar den verkliga världen i allt sitt ursinne. Ett vrål som innehåller varje ord i världens bok: det vrids upp från Robert Hoods mixerbord. Ersätter skriken som tystnaden kvävt.

Fast först då, när syntarna tjutit färdigt sin ilska, kommer din kärlek. När pulsen hållit fast dig länge nog för dig att bryta dig loss av dold kraft, tillräckligt länge för att du ska slå mig i takt, då kommer den. För då vill du inte längre slå. Jag kysser dig för jag ser att du trots allt mekaniskt försvar älskar mig. Utanför regnar musiken vidare, vi sover och famnas i drömmen.

Robert Hood hittar ännu en väg tillbaka till kärleken. Den finns i en Roland TB-303, bakom dimman av Transmat-stråkar, men framförallt i technopionjärens förmåga att vrida upp musikens hastighet till den vredesfulla nutidens rytm. Tiden rusar snabbare upp till stjärnorna än din blick upp i rymden hinner ser dem.

Ingenting säger människa bättre än vår teknologi: spökindustrier, maskinerna våra slitna sömmar fastnar i, de blinkande skärmar som söver våra ansikten. Robert Hood har spenderat en livstid åt att visa det mänskliga, ensamma, ärrade ansiktsuttrycket i våra industriella städer: de platser där kuggars rörelse sjunger, vinden från jäktande lastbilar sänder köldrysningar genom våra arma kroppar, där plastpåsar flyger över oändligt tysta parkeringsplatser om natten. Själen vi överger när vi går till jobbet för att göra ännu en stålformad del till en liten pusselbit av något stort, dött föremål vi aldrig skall se. Dessa föremål gråter när vi inte kan.

Lyssna på Motor: Nighttime World 3, mästarens senaste konceptalbum om Detroit, för att höra dessa tårar.

Stuart Staples

Annonser

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s