Skivrecension: Rickard och Juvelerna – Rickard och Juvelerna

Gehitmusiken —  8 oktober, 2012 — Lämna en kommentar

Band: Rickard och Juvelerna
Album: Rickard och Juvelerna
Betyg: 7.1
Etikett: West Side Fabrication
Släppdatum: 16 oktober 2012

Göteborgspopens definitiva album, Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, är som ett evigt förhörsljus. Varje ny debut inom genren får sitta i stolen hos polisen-kritikern. Hellströmfantasten ställer frågorna. Han vill veta om det har begåtts ett brott. Han frågar varifrån frontfiguren kommer. Vem är du egentligen? Var har du varit under kvällen, vem har du träffat, vilken Lena har krossat ditt hjärta, vilken Eva gav dig tröst? Men framförallt – varför är du utklädd? Har du tagit på dig storebroderns kläder för att fly ifrån något?

Man glömmer dock att även Håkan Hellström en gång i tiden lånat storebroderns kläder för att fly något, och att han genom åren lappat ihop dem med vad han lyckats klippa av från sina hjältars plagg. Lite från en av Frank Sinatras kostymer här, en krage från Paul Wellers skjorta där. Det är helt enkelt så både musikhistorien och livshistorier utvecklar sig, man har sina hjältar och de står alltid där stora som bronsstatyer. Det gäller att försona sig med sitt förflutna, ett trevande försök i taget.

Och Rickard och Juvelernas Daniel Gilbert-producerade debutalbum, den ”halvtidssummering av en livstid, heltidssummering av vad som är viktig” är ett trevande försök. Men som rätt ofta lyckas, och särskillt på grund av själva musiken, de vackra arrangemangen. Bara lyssna på den fantastiska ”eporna, mopederna, och vännerna”. Det är inte bara musiken som refererar till Håkan Hellström, utan texten är här i direkt replik till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”: ””lämnat för längesen, för att kanske hitta hem igen, Göteborg har fått oss på knä, vi var nere knappt uppe på fem”. Det är ett Göteborg som knäckt en, istället för att forma trädgrenarna efter blåsten.

Det har alla drag vi förväntar oss av Göteborgspopen på denna sida älven: storslaget balladeri, storslagna vardagsupplevelser; pophistoria och inslag av engelska; att man sjunger om sina känslor uppbackad av en enorm poporkester; att ledsamma låtar skålar och skränar i dur – bläckblåsfanfarer, spralliga gitarrslingor, klingklangande pianon – och låter som en övervinning; intrycket att livet är en enda stor lycklig symfoni även i de sorgligaste stunder.

Under albumets höjdpunkter, som till exempel öppningspåret eller t”Stjärnorna och juvelerna”, som vackert följer efter varandra, glömmer även en febrilt arbetande kritikerhjärna att göra alltför hårda jämförelser. Man mjuknar upp och njuter av underbar högsentimental pop av den bästa sorten. De fyra första låtarna på albumet kan man njuta av utan att alltför mycket längta till sin Håkan Hellström-samling. Men när man kommer till ”Den Skitna Staden” vill man bara höra ”Vid Protesfabrikens Stängsel”. Vid nästa låt, ”Arizona” tycks albumet helt ha tappat glöden som fanns i början. Det börjar återhämta sig mot slutet, på ”Där Maskinerna Stod Still” blåser vi på gnistan och det blir en till flamma. De tre sista låtarna är fina men det finns en anledning till att jag personligen inte kan relatera till känslorna.

Precis som när jag lyssnar på Skansros senaste Rekviem Till En Dröm känner jag att något saknas, och denna känsla har varit kvar genom alla genomlyssningar. Jag tror, ärligt talat, att det bara är så enkelt att jag förväntar mig höra Håkan leverera ännu en av sina stora soultexter. Det både Felix och sångaren i Rickard och Juvelerna saknar är Håkans förmåga att låta självsäker i sina mest patetiska ögonblick. Det är vad som gör att man blir förälskad, styrkan och hoppet i även de svåraste stunder. Fan vad jag saknar det när jag kommit till sista låten på Rickard och Juvelerna, dessa längtansfyllda, ångestfyllda, ångerfyllda ”Ukrainska Nätter”.

Ja, jag vet att allt är över. Men det finns bara ett jävla sätt att vinna tillbaka någon och detta är inte sättet. Titta på när Nick Cave, denna skräck och punk-tuffing, sjunger sin mest miserabla kärlekslåt ”Shivers”. Se hur en bräcklig blomma växer fram ur det hårda yttre. Det där är vad Frank Sinatra har, det är vad Håkan har när han sjunger ”Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig även om du inte kommer tillbaks till mig” — och det är vad jag saknar, en stor soulsångares kännetecken. Jag kan inte hjälpa att ställa det i förhörsstolen. Jag släpper iväg det, det har inte begåtts något brott, varken i Göteborg eller på Orust, och kanske är det det som är felet.

Bojan Buntic

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s