Skivrecension: Slangbella – Slangbella Was Here

Gehitmusiken —  10 oktober, 2012 — Lämna en kommentar

Band: Slangbella
Album: Slangbella was here
Etikett: Så Länge Skutan Kan Gå Records
Betyg 8.4

Det här med rockmusik på skånska är en hel vetenskap. När Bob Hund gör det blir resultatet en inte alls särskilt mild hysteri, medan när till exempel Bäddat för Trubbel gör det blir det mest bara argt och bittert. När Slangbella gör det blir det dock något helt annat. Anders Alexander, mannen bakom namnet inleder hela kalaset med textraden ”Ingenting jag säger känns på riktigt numera” och det är väl ungefär där, tio sekunder in i ”Jag lyssnar hellre på nån som kräks”, jag känner att han fångat mig. You had me at Hello, så att säga. I mitt nuvarande tillstånd som hjärtekrossad sedan inte ens en vecka tillbaks har jag dock lite svårt att ta låten för vad den är, nämligen en skarp protest mot massproducerad och i TV framtävlad popmusik, utan ger snarare ifrån mig ett ångestartat skrik i de lösryckta meningar som passar in i mitt liv på andra sätt. ”Du och jag ska leva tills vi dör”, som är nästa spår och en redan utgiven singel sticker dock ett betydligt större hål i hjärtat i sin vilsna desperation, som jag allt för väl känner igen. Albumet består endast av åtta låtar, varav ”Vin och stora hjärtan” och nämnda ”Du och jag ska leva tills vi dör” redan hyllats sönder och samman, och efter att ha lyssnat mig igenom dessa under loppet av tjugofyra minuter är det två tankar som främst rör sig i mitt huvud. För det första, det är välförtjänt, för det här var en riktig lyckoträff till debutplatta. Och för det andra, vad kan jag skriva då som ingen annan redan gjort? Så jag stämmer fogligt in i hyllningskörerna men väljer då allt redan sagts att inte citera dem.

Men skånskan var det ja! Mot den fond av taggig punkpop Slangbellas musik består av blir känslan i denna så känslospäckade dialekt varken aggressiv eller hysterisk utan trots de mollstämda texterna snarare positiv och peppig. Och det är ju sådant som behövs ibland, trots att jag oftast doppar mina öron i betydligt mörkare vatten. För ett par dagar sedan slog jag upp en bok på måfå i bokhandeln där jag jobbar och den första meningen jag såg var ”…en rödhårig sötnos som gillade sorgsen musik…”, och hur mycket jag än tänkte att det var en perfekt beskrivning av mig (som jag gärna lever upp till utan att skämmas) kommer med största säkerhet Slangbella was here snurra en hel del mer i mina öron om ett tag. Alltså när jag insett att jag behöver peppen och känner mig mottaglig för annat än Bright Eyes och postrock.

Ja, nu började helt plötsligt den här texten handla mer om mig än om Anders Alexander och hans musikskapande, men kort sagt – lyssna på skivan! Särskilt om du gillar Vånna Inget och lite sådant där mysdeppigt. Den är fin. Och som det känns nu, till och med lite nödvändig.

Michael Porali


Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s