Bästa Nya Album: Paddington Distortion Combo – UNIT

Gehitmusiken —  11 oktober, 2012 — Lämna en kommentar

Band: Paddington Distortion Combo
Album: Unit
Etikett: Zeon Light Kassett
Betyg: 8.4

Jimi Hendrix och Sly & And The Family Stone brände för evigt hål i den amerikanska hippiedrömmen. Rock & Roll och droger var inte räddningen. Tvärtom, framtiden närmade sig med sina elchocksstrålar från rymdskepp medan folk dansade på mytologiska ängar. Tyskarna var några av de första som såg rymdskeppen, men de förstod att det troligtvis var vi som skulle bygga dem själva. Och vill vi det? Musikerna försökte svara på den frågan.

Den Kosmiska Musiken använde ofta elektroniken till att skapa ljudimitationer av den moderna tiden, både i dess grandiositet, genom astronomiska kluster av ljud och improvisationer som svävar ut i galaxerna; och i dess minimalism, med ljudmodeller av mekanikens kyliga elegans. Den fatala obevekligheten hos detta kontrollfreak kallat vetenskap blev, i musiken, en ödesdiger 4/4puls och fick namnet motorik. Eller så blev pulsen en skön, svalkande, himmelsblå tågresa genom Europa. Ja, det finns två sidor av myntet.

Är vi verkligen på väg mot en utopi, eller bygger vi hissarna som ska leda oss till vårt eget helvete? Man försökte hitta rätt slags attityd till allt som skedde runt omkring. En sak visste man i alla fall, sydstatsblues var så långt ifrån framtiden man kunde komma. Men ska man vara komisk, ironisk, titta på allt från distansen? Ska man gråta? Skrika? Ska man vara hoppfull? Alla dessa försök utspelade sig på musikens autobahns och ofta i sekvenser ur drömmar.

Det var en ångestfylld tid tryckt av den industriella revolutionens efterverkningar. Och framtiden frustade och skrek som ett kapat tåg, från horisonten – den skulle köra över oss med våra egna rikedomar i transportvagnarna. Sextiotalets blomsterhoppfullhet började förtvina och växtligheten som slingrat sig kring vår teknologi ruttnade.

Föreställ er grottmänniskor som karvar ut bilder av gravyrknivar, som både kan användas för att skapa konst och som mordvapen. Fast mänskligheten stod nu inför framtidens potentiella tortyrredskap och mordvapen, atombomber, elektroniska vapen, och vem vet vad mer som väntar. När det var svårt att föreställa sig framtiden tog man musiken och konsten till hjälp. Man avbildade i ljud vetenskapen som låg bakom själva ljuden. Det kommande var både fascinerande och skrämmande. Den där frågan om hissen: bygger vi så den stiger upp, eller ner, eller så den stannar någonstans mitt emellan fast med skön hissmusik?

Den experimentalism som föddes 1968, med dess visionära kraft, lever kvar, i en postmodern variant som tröttnat på politiken. Vilket är helt ok. Jag tror inte att de samhällskritiska tendenserna hade någon egentlig verkan. Vi fick låtsas, alltför länge, att musik kunde göra någon skillnad. Men musik är som att hamra på vatten, plask, plask, och vad vi egentligen behövde var kometnedslag i Atlanten. Av allt detta plaskande och skrikande stannade en viktig aspekt av visionen kvar: musikens egna potential. Framtidens musik, väntar vi inte fortfarande på den? Hissen står stilla och vi undrar om det finns någon hissmusik vi inte hört.

Teknologin är dock inte längre ny. De gigantiska redskapen man använde på femtio- och sextiotal får nu plats i en liten laptop, om man så vill. Eller i relativt billiga analog/digital-syntar och lite effekt- och mixerbord. Men likväl sker det lika mycket experimenterande. Alltifrån jakten på den perfekta technomusiken — abstrakta Mille Plateaux-experiment, danseskapism eller törstsläckande tranceklanger — till ett omtänkande av popmusiken.

Dessa experiment sker ofta i kassettform eller vinylform, ofta i limiterad utgåva. Det kan tyckas exkluderande eller elitistiskt, men det är det egentligen inte. Kassetterna och vinylerna kan jämföras med tavlor före museumtiden. En unik tavla i ett unikt hem, med sin egen historia och mystik, före reproduktionsmodernismen. Det var objekt man vördade och visade respekt. Ingenting är mindre materialistiskt än en älskad guldklocka man fick av sin farfar.

Musiken på kassetterna från Zeon Light Kassett kan ses som sådana gåvor. Något du med stolthet kan ställa bland dina finaste ägodelar, och kanske har kassetten en historia som gör det ont att se den, som den där dikten din tjej skrev innan det tog slut. Medan världen stilla och omärkt rasar runtomkring oss kan vi åtminståne få behålla det som gör oss till människor, allt det som inte kan kopieras, det som gömts undan bara för dig och din bästa vän på en kassett ni älskar att lyssna på i mörkret.

Och Paddington Distortion Combos (ett enmansband med Carl Olsson från The Bear Quartet) senaste kassett UNIT är perfekt musik att lyssna på i mörkret, och en fin gåva. I bland annat Cleveland, Ohio finns en vital noise, drone och electronicascen. Band som Emeralds och Prostitutes (lyssna på ”Get Off The Streets”) utvecklar en stil som blandar in en popsensibilitet i sin experimentalism. I en musikvärld som gjort sig skyldig till avskräckande och antipopulism börjar man nu istället locka med vackra klangfärger, beroendeframkallande beats, tilltalande melodier, och en berörande, känslomässigt engagerande ambientmusik (en mänsklighet som ytterst sällan fanns att hitta i t.ex. Autechre och The Black Dog). Som en kontrast och behövlig vila från all ångest och skräck den moderna världen kan framkalla. När vi ändå sitter fast här i hissen tillsammans kan vi tända lite levande ljus, sätta i ett kassettband, och påminnas om att just nu är livet ändå fantastiskt.

Men riktigt så ljuvligt börjar inte UNIT. På inledningsspåret ”Open Fields/Open Wound” får vi ett infernalt belzebubsurr ackompanjerat av kliniskt rena syntoscillatorer, visslande som laser ur robotögon i oldschool science fiction. I bakgrunden tycks man höra en en tribal flöjtimprovisation medan intensiteten på ett närmast omärkligt sätt ökar. Det är märkligt hur detta oljud, detta tryck, istället för att vara totalt olidligt, lindrar min huvudvärk. Det känns som någon slags framtidsmassage där man lägger sig i en vit hytt och masseras av ljudvågor, ensam, isolerad, långt ifrån människor, men totalt avslappnad.

Nästa spår, ett av mina favoriter, ”Day” låter inte direkt som dagen. Tvärtom, som något glimmande, lockande i vinternatten: syntarpeggios som ett glitterfall av stjärnor, läskande som iskallt vatten, ett barnjoller som ekar genom rymden, och när trummorna kommer igång och låten börjar sin känslomässiga resa, en röst som pratsjunger in och ut ur begriplighet: ”future past […] feel a […] memories of who you think you were, memories of who you thought you were […] forever, forever, forever.”

”De Claration” är en riktig poppärla. Det påminner mig, knäppt nog, om 2000-talets mer syntinriktade Göteborgspop, The Embassy, och klassikerna på Sincerely Yours: The Tough Alliance, The Honeydrips, och så vidare. Direkt efter kommer albumets stora ambientstycke. Det blir en perfekt kontrast. ”Neu Dawn” låter som en soluppgång. Det är ambient när den är som bäst: mänskligt varm, skärande vacker, helande. Långt ifrån texturerna för texturernas skull, nej, här är det texturerna för känslornas skull. Det ska kännas skönt mot den inre huden. En vilostund från den annars frenetiska verkligheten. Som att stänga in sig i en varm bastu, glömma allt, bara en liten stund.

Albumet bjuder på en variationsrik utblick över intressanta grejer som sker i denna ofta underjordiska genre av musik. ”Dead Cluster” ger oss en utomjordisk värld likt den på andra hälften av David Bowies mästerverk Low. Jag kommer att tänka på Petar Dundovs experiment inom samma ljudvärldar från hans senaste mästerverk Ideas from the pond. När jag kommit till sista låten, ”Your Time Your Life” och inser att jag lyssnar på en av årets bästa technospår får jag omedelbart lust att göra resan på nytt. Och det ger mig stor tillfredsställelse att jag, just nu, är en av de få som fått vara med om den. Samma tillfredsställelse jag får av att vara först att höra min lillebrors musik som Skimret. Men det största av allt sker ändå när jag delat med mig av den till er. Vi sitter i den här jävla hissen tillsammans och lyssnar på samma musik, är det inte fantastiskt?

Bojan Buntic


Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s